• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lesotho – ridtur ovan molnen

    Lesotho är kungadömet som ligger inkapslat i Sydafrikas inre. För att ta sig fram i det bergiga riket tar man hästen såklart. Över veckade kalfjäll med mäktiga vattenfall.

    Lesotho – ridtur ovan molnen
    I Lesotho bärs filtarna av tradition, stolthet och nödvändighet. Det blir kallt på höjderna. En käpp och mössa hör också till.

    Svarte Blixten får det bli. Jag går inte med på att en häst utan namn ska bära mig i två dagar över de här bergen. Så jag döper honom med en klapp över halsen, och försöker trycka fram honom med skänklarna så som jag lärt mig i svensk ridskola. Svarte Blixten svarar med att bli irriterad och slänga med huvudet. Jag fattar ju ingenting.

    Guiden Elifaz visar hur man gör. 

    – Hai hai! manar han, och hästen ökar farten. Han sitter tungt i sadeln och låter benen dingla. Tyglarna håller han i en hand, och det är också viktigt inser jag snart. Om jag för handen ovanför halsen som en joystick funkar styrningen som en dans. När tygeln vilar mot vänstra sidan av halsen går Blixten till höger, och tvärtom. Hur enkelt som helst, när man väl fattat galoppen. 

    Basutoponnyn, som snarare anses vara en häst i litet format än en regelrätt ponny, är ett stolt och viktigt inslag i bergiga Lesotho, som ligger som en självständig enklav inne i Sydafrika. Till stor del är det här väglöst land, där hästarna är bästa färdmedel.

    Sani Pass karga natur kräver fyrhjulsdrivet, eller fyra hovar, för att ta sig fram.

    Sani Pass karga natur kräver fyrhjulsdrivet, eller fyra hovar, för att ta sig fram.

    Jag och resekompanjonen Jimmy har kommit hit med minibuss via Bloemfontein i Sydafrika, och skumpat vidare till huvudstaden Maseru. Sett livliga marknader gå över i eviga gröna veck som suddas ut i horisonten, i takt med att vi snirklat oss upp längs serpentinvägar. 

    I byn Semonkong, cirka 2 600 meter över havet hoppade vi av, tog in på lodge, fick ett eget litet hus med öppen spis och togs emot av värmande leenden i den mysiga restaurangen. Maten var säkert jättegod, om man hade varit i skick att äta. Istället växte tuggorna i munnen. Illamåendet fick mig att darra.

    Jag visste att det skulle bli så här, har ju en benägenhet att ligga dubbelvikt över toaletten när luften blir tunn med kort varsel. Men det tog bara en natt av återhämtning. Nästa förmiddag, när vi skrittar fram i strålande solsken, känner jag mig som pånyttfödd.

    De runda husen, mokhoro, är vanliga på landsbygden.

    De runda husen, mokhoro, är vanliga på landsbygden.

    Topparna omkring oss reser sig tvära och ståtliga runt 3 000 meter över havet. Faktum är att Lesotho är det land i världen som har högst lägstapunkt – allt ligger ovanför 1 400 meter. Här och där syns terrasser utmed sluttningarna, och intill stigen i dalen passerar vi då och då odlade grödor som bryter upp den vilda terrängen. Mestadels majs, men också bönor, potatis och vete. 

    Det känns som att vara på kalfjället och vi ser flera likheter med vår svenska flora. Smörblommor, hundkex och något som måste vara förgätmigej. Fast de stora vita liljorna som växer överallt har vi tidigare bara sett i blombutiken. Det är sommar här, vinter hemma. Men så där varmt som man ofta föreställer sig afrikanska länder är det förstås inte. På vintern kommer det snö, finns till och med en liten blygsam skidanläggning vid namn Afri-Ski, och året om klär sig människorna i – filtar.

    Elifaz visar vägen. Lesotho – ridning ovanför molnen.

    Elifaz visar vägen.

    – Det finns olika mönster. Ett som är kungens mönster, säger Elifaz, som rider längst fram och även leder packhästen. 

    Det var den legendariske Kung Moeshoeshoe I som fick den första filten, som en gåva från engelsmännen 1860. Kanske i samband med att britterna sanktionerade att den sydafrikanska Oranjefristaten roffade åt sig delar av det som då kallades Basutoland. Det bördiga låglandet tvingades kungen att lämna ifrån sig, men bergen blev kvar i det som 1966 blev ett självständigt Lesotho. Och filtarna – de har verkligen blivit kvar. Traditionen med symboliska filtar upplevs som en nationell stolthet, även om mönstren från början skapats i Storbritannien och filtarna tillverkas i Sydafrika. 

    När en kvinna väntar sitt första barn ska hon bära filten med majskolvsmönster virad runt höfterna tills barnet är fött. Pojkar använder olika filtar före och efter omskärelse. Men allra mest är det ett vardagsplagg för folket ute på vidderna. Insvepta från topp till tå med det tjocka materialet, fäst med en stor säkerhetsnål vid halsen. Under det, helt vanliga byxor och tröjor. Och på huvudet, nästan alltid, en upprullad tofsmössa som går att dra ner till "rånarluva" när det blåser kallt. 

    Maletsunyanevattenfallet stupar rakt ner i en  djup kanjon.

    Maletsunyanevattenfallet stupar rakt ner i en
    djup kanjon.

    Omkring oss är det tyst, sånär som på hovarnas klapper när vi tar vägen över ett stenparti, samstämmigt bräkande, bjällrors kluckande klang och hundarnas markerande morr när vi passerar en fårflock. Då och då en ibisfågels gnällande skri. Titt som tätt ett "hai hai!" från passerande ryttare (som vi till en början misstar för en hälsning riktad till oss), och varje gång vi passerar ett litet kluster av traditionella, runda basutohus: en svärm av barnens bye byyye!. Vi gör några försök att införa hello! som hälsningsfras istället, men alla verkar eniga om att hejdå är det enda rätta. 

    Ridande turister brukar trots allt oftast hinna passera innan de knappt hunnit säga hej. Hela första dagen går utan att vi ser en annan turist. De är inte många i Lesotho, men för dem som hittar hit är en ridtur i bergen snudd på obligatorisk. Det finns ett par arrangörer med bra rykte, varav Semonkong Lodge är en, men nog kunde ett par av hästarna ha mer hull. Packhästens spensliga bröstkorg blir synlig när vi sadlar av i den lilla byn Ketane. Här ska vi sova, i ett av byhövdingens runda stenhus.

    Vägnätet lämnar en del att önska i Lesotho, och att rida är fortfarande ett naturligt sätt att ta sig mellan byarna på landsbygden.

    Vägnätet lämnar en del att önska i Lesotho, och att rida är fortfarande ett naturligt sätt att ta sig mellan byarna på landsbygden.

    Några små odlingar och trädgårdsland ligger utanför husen. Människorna i bergen lever så gott de kan av eget självhushåll, och säljer vad de kan på marknaden i närmaste samhälle för att kunna köpa det de i övrigt behöver. Men det är ett hårt liv, även för många som bor i städerna. För även om Lesotho kan ståta med en gruva där tre av världens största diamanter hittats, är landet också ett av världens fattigaste. Aidsoffren är också många, och snittet för den förväntade levnadsåldern beräknas idag till 35 år.

    En bit bort ligger det 120 meter höga vattenfallet som bär samma namn som byn, och det känns skönt att få gå på egna ben dit. Låta den ömma rumpan lämna sadeln och släppa ut hästarna på bete. Hjälpa byhövdingens fru Georgina att plocka lite grönt från odlingen intill stigen. Tills hon schasar iväg oss med ett stort tandlöst leende och säger att det får räcka.

    Georgina är gift med byhövdingen i Ketane. Lesotho.

    Georgina är gift med byhövdingen i Ketane.

    Nästa morgon vaknar vi till ljudet av tunga regndroppar mot halmtak. Inget rent oväsen alltså, men ett varsel om att det är regnponcho på som gäller för dagens ritt, den som ska gå tillbaka till Semonkong via ännu ett vattenfall. 

    Men först bestämmer jag och Jimmy att vi ska byta hästar. Svarte Blixten verkar piggare på hoven än Gyllene Fisen, som jag döpt den andra hästen till, och tyngst människa ska naturligtvis rida på starkast häst. Nu hoppar vi ändå av på några ställen, och leder hästarna över branta partier. Det har blivit halt och lerigt där regnet piskat upp jorden.

    Men färgerna är lika fantastiska, om inte ännu mer mättade idag – de gröna nyanserna som skiftar där terrasserna gör ränder på sluttningarna. Kontrasterna mellan bergen nära och i fjärran, i gräset, riset, dimman, molnen. Molnen förresten, nafsar oss snart i hälarna. Flyter in och slickar marken som en fluffig filt, där vi rider fram i en dalsänka. 

    Gula vävarfåglar har bråttom ut och in i träden när vi vadar över en flod. Några långstjärtade vidafinkar (long-tailed widowbird) släpar svansen i det lågväxande riset omkring oss. Lyfter och flaxar in i den skumma dimman. 

    Packhästen pustar ut, arbets­dagen är slut.

    Packhästen pustar ut, arbets­dagen är slut.

    När vi närmar oss Maletsunyane Falls har den lättat lite. Duggregnet är kvar, men det spelar ingen roll. Framför oss öppnar sig en stor kanjon, som en öppen skåra genom marken. Dramatiska bergsväggar tippar lodrätt ner i avgrunden och bildminnet hittar liknelser både hos Disney och traditionell kinesisk konst. 

    I ena kortänden av skåran stupar vattenfallet ner, suddigt i konturerna, där dropparna går över i ånga. En lammgam seglar förbi i samma höjd som oss, där vi sitter på hästryggarna intill det öppna gapet. Regnet fortsätter falla, men det känns helt okej. Om ett par timmar sitter vi åter vid brasan på vår lodge, och den här gången kommer maten att smaka bra.