Bergens konungar. Text och foto: Marcus Westberg.
Afrika: På besök hos Kongos kungar
I östra Kongos skogar härskar gorillorna. Det var för att komma i närkontakt med dessa som Vagabonds Marcus Westberg åkte till landet som för många förknippas med krig, konflikter och kolonialism. Följ med på ett äkta afrikanskt äventyr!
De uppenbarar sig från skogens dunkel utan förvarning. Fem stycken, ledda av den jättelika Chimanuka. En av hans söner stannar först en meter från mina leriga kängor. Hans blick möter min: intresserad, nyfiken, men definitivt inte rädd. Han sträcker fram en hand, som för att hälsa. Chimanuka verkar snarare vara uttråkad, men även han håller mig under uppsikt.
Hans överarmar är tjockare än min midja. Jag försöker ta ett par steg bakåt, men står redan upptryckt mot ett tätt buskage. Laurent Cirimwami, chef för nationalparken Kahuzi-Biegas vaktstyrka, signalerar åt mig att hålla mig stilla. Som om han förstår mitt predikament grymtar Chimanuka till och börjar långsamt förflytta sin enorma kroppshydda mot gläntans bortre ände. Efter viss tvekan följer de andra efter, och några ögonblick senare har de försvunnit lika plötsligt som de dök upp. Jag andas ut. Laurent ler.
Varför Kongo? Frågan har ställts av ett antal välmenande vänner och bekanta, och är knappast omotiverad. Det man hör och läser om Kongo – vars officiella namn är Demokratiska republiken Kongo eller Kongo-Kinshasa – är sällan positivt: från det förra sekelskiftets massmordsbenägna expeditioner av Henry Stanley, finansierade av belgiska kung Leopolds storhetsvansinne, till moderna tiders massakrer, maktkamper, svält och sjukdomar som krävt miljontals offer på bara nÙ?got årtionde.
Kongo och dess kolonialstyre var det mörkrets hjärta som gjorde ett sådant intryck på författaren Joseph Conrad under 1800-talets slut, och efter belgarnas eventuella uttåg blev det en modern stat som på ett halvsekel slitits sönder och samman av interna motstridigheter, resurshungriga grannländer, intrigerande stormakter (USA och CIA låg bland annat bakom mordet på landets första statsminister) och giriga olje- och mineralbolag i ungefär lika stora delar.
Så frågan kvarstår: varför Kongo?
I östra Kongos Kivuregion finns förutom ofantliga naturresurser och förskräckliga vägar även tre arter av människoapor – bergsgorilla, östlig låglandsgorilla och och schimpans – och det är framförallt därför jag rest hit.
Men väl här upptäcker jag också en känsla av äventyr som inte riktigt vill infinna sig i de välartade grannländerna Rwanda och Uganda. Även om snabbmat, trafikkaos och trendiga mobiltelefoner är lika mycket Afrika som lerhyddor, lejon och ogenomtränglig djungel så känns det ändå som om jag nu, äntligen, kommit till ett mer autentiskt – det riktiga, intalar jag mig – Afrika.
Gränsövergången är kaotisk men inte alltför komplicerad; fyra passinspektioner och några artighetsfraser på knagglig franska senare är jag är på väg mot Gomas hamn, förbi FN-läger och jättevillor på vägar som verkar bestå av lika stora delar grus och gigantiska hål. Jag får sällskap av en tysk volontärarbetare, Jessica Magenwirth, och vi lyckas utan större besvär (men efter ännu en passkontroll) få tag på våra förbeställda biljetter och hoppa ombord på färjan som ska föra oss söderut via Kivusjöns metanfyllda djup.
Bukavu, vid sjöns södra spets, är en spegelbild av lugna Goma. Vår bil får bensinstopp mindre än hundra meter från hamnen; en pressad taxichaufför tankar med viss möda från två smutsiga plastflaskor till en kakafoni av tutande och arga rop från blockerade bilister. Efter fyra icke fungerande bankomater lyckas vi till slut skaka fram en tjock bunt dollarsedlar. Proviant är enkelt ordnad – en nedvevad bilruta tolkas som en inbjudan till allehanda försäljare – och sedan är vi äntligen på väg mot Kahuzi-Biega nationalpark.
Vår tid med gorillorna blir precis så magisk som jag alltid föreställt mig. Det finns antagligen mellan fyra och fem tusen grauersgorillor (östlig låglandsgorilla) i östra Kongo, men Chimanukas familj är den enda som får regelbundna besök av turister.
Med trettiotre medlemmar är det dessutom en av de största, och endast en silverrygg av Chimanukas storlek och pondus kan hålla så många individer samman. De är fascinerande att se. De vuxna äter och sover. Barnen och ungdomarna är inte sena att dra nytta av föräldrarnas bristande vaksamhet; det brottas, klättras och kivas och tjuvnyps oavbrutet.
Efter det första oväntade mötet lyckas vi hålla oss på mer ansvarsfullt avstånd utan att det känns mindre intimt för det. Den utlovade timmen går dock alltför snabbt, men det är med euforiska steg vi återigen ger oss ut bland djungelns myror, tistlar, taggbuskar och brännässlor.
I Kahuzi-Biega träffar vi också Eddy Kambale, på plats för att göra en rutinhälsoundersökning av Chimanukas familj. Eddy jobbar med Gorilla Doctors, en amerikansk veterinärorganisation som vakar över gorillornas välmående i Kongo, Rwanda och Uganda. Men själv kommer han från Kongo.
Förutom naturförstörelse är det framförallt två saker som hotar gorillornas framtid, berättar Eddy över en kopp te. Dels snaror. Det är egentligen mest antiloper tjuvjägarna är ute efter, men alla större djur som rör sig i skogen kan fastna, och även gorillor kan lätt svälta ihjäl eller dö av sina skador. Det andra är sjukdomar som sprids från människor, och det är både vanligare och allvarligare än vad de flesta tror.
– Vi är så nära släkt – gorillorna kan lätt smittas med till exempel influensa, men till skillnad från oss så har de inte byggt upp någon immunitet. Det är därför det är så viktigt att använda ansiktsmask och hålla avståndet till gorillorna, säger Eddy.
Kivus andra hemvist för gorillor är skogarna i skuggan av Virungas vulkaner. Vi har tur, Eddy ska också dit, och erbjuder oss skjuts från Goma. På väg från Kahuzi-Biega passar vi på att besöka Lwiro, ett rehabiliteringscenter för apor och schimpanser som räddats från fångenskap. Det är inte ovanligt att de säljs som husdjur, men när de blir större, starkare – och i schimpansernas fall ofta aggressiva – överges eller dödas de snart. De som har tur hamnar här.
Virunga nationalpark är Afrikas äldsta, etablerad 1925 och skyddat som världsnaturarv sedan 1979 för sin exceptionella mångfald: här finns fler fågel-, däggdjurs- och reptilarter än i något annat skyddat område i Afrika. Men 1998 bröt ett av historiens blodigaste krig ut i Kongo, och på ett knappt decennium krävdes över 5 miljoner liv.
Men 1998 bröt ett av historiens blodigaste krig ut i Kongo, och på ett knappt decennium krävdes över 5 miljoner liv. Virunga ockuperades av rebeller, mer än 130 parkvaktare fick sätta livet till, gorillor mördades och antalet turister sjönk från över 6 000 per år på 1980-talet till noll år 2008.
Ändå tvekar vi inte.
Trots ännu en rebellockupation för några år sedan anses området än en gång vara säkert för besökare. Dessutom, resonerar vi, ligger parkens högkvarter inte mer än ett par timmars bilfärd från gränserna till både Uganda och Rwanda, och Goma huserar faktiskt regionens största FN-bas. Eddy håller med.
Själv är han här i ungefär en vecka varje månad.
Virunga är sagolikt vackert. Bergsgorillorna skiljer sig märkbart från sina kusiner i söder; de är hårigare och mörkare. Här bor det bönder hela vägen fram till skogsbrynet, och det händer att gorillorna kommer ner för att variera sin kost med majs och grönsaker. Till skillnad från schimpanser blir gorillor mycket sällan aggressiva, något som underlättat samlevnaden.
– Men det är ändå viktigt att vi hela tiden arbetar för att öka toleransen för gorillor bland folket här, säger Eddy. Han har följt med oss för att besöka en av gorillagrupperna.
– Det finns så få bergsgorillor kvar, knappt 900 i hela världen. Om människorna runt parken stödjer vårt arbete och värdesätter gorillorna så har de en mycket ljusare framtid.
Det är min sista dag i Kongo. Mikeno Lodge, det enda boendet i parken, ligger höjd ovanför Virungas grönska bara några minuter från parkens högkvarter. Här finns ett rehabiliter-ingscenter för föräldralösa bergsgorillor, uppkallat efter en silverryggshane som dödades i en korruptionshärva 2007, Senkwekwe. Han själv ligger inte långt härifrån, i en begravningsplats för mördade gorillor. Där har han också sällskap av många av de parkvaktare som gett sina liv för att skydda honom och parkens andra invånare.
Mörkret har fallit. Här ute finns det inga artificiella ljus som dämpar stjärnornas glans. Men långt under Vintergatans sken fångas min blick av ett avlägset skimmer, ett brinnande berg: vulkanen Nyiragongos lavasjö. Efter bergsgorillorna är det Virungaparkens populäraste resmål, med övernattningsmöjligheter på kraterkanten, men vandringen är tillfälligt stängd då sovskydden ska renoveras. Mitt ressällskap Jessica är besviken.
Jag nickar, distraherad av eldspelet. Det får bli nästa gång, tänker jag. Och inser i samma ögonblick vad mina tankar innebär. Att det kommer finnas en nästa gång. Men det har jag nog känt på mig redan från början. Att vi kommer ha med varandra att göra igen, Kongo och jag.
Guide: Östra Kongo
Djurexpertens favoritplatser för att se utrotningshotade djur
Hemma hos Borneos människoapor
Text: Marcus Westberg • 2015-11-27
Demokratiska republiken Kongo • Restips • Ansvarsfull turism • Djur & natur • Reportage