Japan – tempelvandring på ön Shikoku

Tokushima. Det är när vi korsar bron till Shikoku som det riktigt suger tag i en. Det är bara så vackert. Kobbar och skär, båtar som strävar mot en dimhöljd horisont, grönskande, lövskogsbergiga öar och solsken.

Wow! Hit har pilgrimer länge sökt sig i spåren av det buddistiska helgonet Kobo daishi som på 700-talet både föddes och fann sin upplysning på denna subtropiska ö. Kukai, som helgonet också kallades, studerade esoterisk buddism i Kina och återvände för att etablera den egna religiösa grenen Shingon. Den går ut på tron att vi alla har möjlighet att uppnå upplysning under vår egen livstid. Tanken var även att bringa evig fred till Japan.

– Buddism är att prata med min själ. Inte att prata med Gud, utan med mig själv, förklarar 34-årige Hiroki Shinomiya, den första personen vi träffar på Shikoku.

Den kortklippta öbon har redan vandrat den 140 mil långa sträckan mellan templen, Japans äldsta turistrutt, vilket förutom att bota hans panikattacker också gav blodad tand för andra långfärder: några år senare tog han cykeln till Afrika. 

Vi börjar färden i den lilla byn Bando, där gröna pilar på asfalten och små pilgrimsskyltar visar vägen. Tempel nummer ett dyker upp redan efter en kvart, där vi shoppar vit pilgrimsdräkt och bambuhatt som enligt ryktet ska ge oss cred hos lokalbefolkningen.

Helgedomen har murrigt innanmäte med hundratals vaga taklanternor. Vattenporl och rökelse. Jag tar rast, sätter mig ner, tar in atmosfären, formulerar en bön. Sitter i stillhet. Kanske är det först nu som jag tillfullo inser att det här är en pilgrimsresa. Ett samtal med själen.

Samlade och utrustade till tänderna ger vi oss av.

Dagens sträcka är lätt promenerad, förbi aprikosodlingar, välmanikyrerade trädgårdar och traditionella hus med ovala tak som ska hålla de onda andarna stången. Samtidigt som en grupp vitklädda pilgrimer når vi tempel två med vacker innergård, guldfiskdammar och vita böne­lappar fastknutna i träden. 

– Haj ta hina haj ta nare.

De tänder ljus och sjunger fram sina mantran. Ledaren ackompanjerar med en bjällra och blåser sedan i en kalebass som avslutning. Denna ceremoni utspelar sig vid varje bönehus och inger lugn.

Att färdas i Shikoku är lika mycket en tempelresa som ett besök på Japans döende landsbygd. Vi passerar affärer som säljer förstoringsglas för tidningsläsning och ler åt solblekta Nikonaffischer från 1988. Många butiker är igenbommade eller drivs av pensionerade kvinnliga affärsinnehavare. Rost och tystnad. Här mer än någon annanstans blir det uppenbart att Japan är världens snabbast åldrande land.

Några timmar senare står solen plötsligt lågt och vi inser att om vi ska hinna fram till tempel nummer 11 – den första höjdpunkten på färden enligt Hiroki – så är det bara tummen upp som gäller på vägrenen. Efter fem minuter blir vi upplockade av en asfaltsläggare som kollar på tv samtidigt som han kör och sätter på Lady Gagas “Poker Face” på hög volym för att göra färden riktigt gemytlig. Killen har tre barn och visar dansvideor med sin äldsta dotter. Han pratar inte ett ord engelska, men kör oss ändå snällt ända fram till det lilla familjedrivna värdshuset nära bergets fot.

Billigt är det inte, 50 dollar natten utan frukost, men det stora japanska badkaret gör det värt vartenda öre. Vi somnar till det intensiva ljudet av syrsor på stenhårda madrasser.

Frukosten serveras klockan sex. Prick. Men vi är fem minuter sena och drar åt oss svarta blickar från japaner som snabbt äter upp och raskt ger sig av i sina vita pilgrimsdräkter. Inte en sekund att förlora. 

Ohio gozajemas! Det ligger en tunn lukt av jasmin över det morgonskira templet. Bergsluft och fågelkvitter. De första pilgrimerna gör entré till det gryningslugna komplexet och snart fyller ljudet av deras hjärtmantran om­rådet likt surret från en humla. 

Efter att ha hälsat på gudarna är det dags för boksignering. Den leende munken sätter fyra stämplar i vår pilgrimsbok och doppar den 20 cm långa, tjocka penseln i svart bläck och ritar sedan så vackert templets kalligrafi. Boken är ett slags bevis på att man genomfört vandringen och något japaner stolt visar upp för släkten därhemma.

Vi tar farväl och hugger in på stigningen. Idag är det bergsvandring som gäller. Skogen är full av dofter och ljud, eftertänksam fågeldialog och porlande bäckar. Uppåt och uppåt går det. Så plötsligt ger vegetationen vika och serverar en imponerande vy över dalen ända bort till nästa bergskedja.

Efter knappt fyra timmar har vi kommit halvvägs. Vi är definitivt långsammare än snittet. Grönskan är mäktig och bjuder på vita orkidéer längs vägrenen. Vi fyller på flaskorna i vattendrag och passerar tre små tempel samt ett antal buddor utsmyckade närmast som tomtegubbar, i röda tröjor och mössor. Jag undrar var traditionen att klä på Budda kom­mer ifrån. Någon säger att det är för att han inte ska frysa.

En slitsam tallskogsstigning senare, på gränsen till kollaps, når vi plötsligen en stentrappa och se där! Vem som är med en när man minst anar det. Munken Kukai står uthuggen med käppen i hand, tre meter lång minst, vid foten av ett enormt träd som sträcker grenarna långt upp mot himlen. Vi slår oss ner på en bänk och min vandringskompis fiskar upp en glasslatte i plåtburk som hon till min stora förvåning släpat på hela vägen. Nödproviant. Nu är det bara en brant backe ner och lika brant upp tills vi är framme. Det börjar regna. En väg prydd med ljuslyktor i sten leder upp till det nebulösa tempelkomplexet, där massiva barrträd pryder gårdsplanen. Vida, vida vyer.

Munkarna verkar inte särskilt välkomnande när vi i stämpelreceptionen frågar om det går att sova på templet. 

– Gästrummet är stängt, säger den unge killen med långa fingernaglar.

Vi är blöta som drÙ?nkta katter. Han får ringa på taxi åt oss, en gammal glad gubbe med varm och skön bil som kör oss till närmaste öppna logi. Vi är först osäkra på att vi kommit rätt, det verkar närmast vara en liten mat­affär, men den enormt böjda gamla värdinnan som drivit värdshus sedan fyra år håller precis på att laga middagen och vi känner igen två av gästerna, Rickard och Niki, en före detta antropologiprofessor och hans 19-årige son från Boulder, Colorado, och känner oss lugnare. De ska gå halva sträckan som en far-son-aktivitet och återvända nästa år med modern för den resterande biten.

Vi får dela rum med en japansk arkitekttjej som sagt upp sig och börjat traska. Hon kan vara närmare 40, ogift och tycker att hon har missat kärlekståget. Hon ska göra hela rutten i ett kör.

Efter fiskmiddagen kör mannen i värdfamiljen oss till det lokala badhuset, onsen. Det ingår i priset och det är helt ljuvligt att sjunka ned i de olika bassängerna, alla heta, med bubblor, strålar eller utan, inomhus och utomhus, och så en kall pool utanför bastun. Jag älskar dessa japanska badhus där alla ogenerat går runt nakna och kvinnor sitter på långa rader på små pallar vid sittduscharna och tvagar sig. Schampo och tvål ingår alltid och det ligger hårborstar och något slags hudgelé ute i omklädningsrummet. Det mest förvånande är kanske ändå platt-tv-skärmarna inne i bastun. Vid utebassängen öppnar natten sig till regnet och terrassodlingarna i olika nattblå skiftningar. Jag knäpper en mental polaroidbild.

På morgonen tar vi skolbussen ner till samhället genom en vindlande bergsväg. Barn i prydliga uniformer kliver på och morgonbugar för chauffören. Det är dags för havet. Vi färdas mellan tempel 23 och 24 med tåg och buss. Slingrig kustväg kantad av havsgäss och surfare i somliga laguner. Detta en tropisk och vykortsvacker del av Shikoku. Kusten reser sig med kraftig lutning ur havet och vegetationen är tät, med tunnare bambu och djungel­tät lövskog.

Vi närmar oss öns sydspets och ett av de viktigaste templen, Hotsumisakiji. Här antog Kukai sitt namn efter att ha suttit och tittat på himlen (Ku) och havet (kai) från en grotta med dripp-dropp, grottkyla och stalaktitlukt. Idag skymmer dock en stor skyddsvägg mot tsunami-sikten. 

Solvarma trappsteg och gamla knotiga träd leder upp till tempel 24. Det börjar bli något skönt över böneritualen. Gå fram och donga i klockan, knäppa händerna, sända en tanke till universum. Buddastatyer, en porlande bäck, en sjungande munk och havets sus. Solen står lågt. Jag vill bara lägga mig ner och sluta ögonen. Det gör jag också.

Så plötsligt bryts lugnet av en hel skara pinglor. En hel busslast ohenros (japanska för pilgrimer) med misstänkt fläckfria vita västar väller in genom tempelgrindarna. Det är rena rama invasionen av pingelstavar och klockdongar. Så tar ledaren i vietnamesisk rishatt till orda och gruppen ställer upp sig och börjar chanta. 

– De är från Kyoto och flertalet i 50–90 årsåldern, berättar munken Izumi Miyoken i grön dräkt som håller takten med en triangel.

– Var och en har en önskan. Någon har förlorat en familjemedlem och ber för dem. Andra är bara här på sightseeing. Men generellt sett ber man om frid och hälsa och för välgång åt de kommande generationerna, förklarar han. 

Miyoken har lett bussresor till Shikoku i två decennier och upplyser om att det 2014 var precis 1 300 år sedan templet grundades av Kukai själv.

I receptionsdelen håller en halvdöv tant redan på att duka för en halv armé i matsalen men när vi försöker få härbärge blir det tvärstopp. Istället blir det ett mysigt hotell nere vid vattnet, drivet av en äldre dam och gissningsvis hennes son. En ombonad tvåvåningsbyggnad med stor matsal, gullig bar, fullt med böcker i hyllorna och till och med ett biljardbord. Vi får en hel sovsal med tatamimattor för oss själva och jag öppnar fönstren på vid gavel, sätter på Krishna Das och kör yoga, långsamma, elastiska rörelser, andas in, andas ut. Havsluften är uppfriskande. 

Till frukost nästa morgon serveras rått ägg och fiskyngel i en uppsjö små japanska skålar. Marinbiologerna i rummet bredvid, som både rökte och krökade kvällen före, släpar sig så småningom upp, en smula mindre pigga så här dagen efter.

Det är något speciellt med att vandra. Man kommer in i en lunk, sätter tanken fri. Låter omgivningen skölja över en. Vi passerar små japanska damer som hänger i trädgårdslanden och en äldre man som skördar grönsaker. Övervuxna trädgårdar och kläder på tork. Husen ligger tätt tätt, med täcken på vädring, fastklämda med stora klädnypor på balkongräckena. Jag lägger märke till kyrkogårdarna. De är inte avsides belägna som i Sverige, utan ofta mitt i byn, inte sällan med en väg som går rakt igenom och granne med bostadshusen. De döda verkar vara en del av vardagen.

När vi tröttnar på asfaltstramp hoppar vi på bussen och sedan tåget till Minami, en liten stad på 7 500 personer. Här ligger tempel 23 vackert halvvägs upp på ett skogslummigt berg, nära den turkosa floden. Vi får storartad hjälp av volontärguiderna, ett glatt gäng pensionärer i stationshuset, som tar med oss genom murgröne­övervuxna gränder ner till stranden där imponerande klippor sticker upp ur det turkosa.

– Här borta lägger sköldpaddorna sina ägg, pekar Mitsuo Kishi på den gräsbevuxna strandkanten.

De stora havsdjuren finns att beskåda på sköldpaddsmuseet och på vägen tillbaka passerar vi shintotemplet som i sin helhet bärs ner till havet på många axlar under festivaldagarna 11–12 oktober.

På tåget till staden Matsuyama passerar vi ris- och sädesfält när ett snabbt regnmuller trummar upp mot rutan. Vid en parkbänk i den tropiska staden möter vi 30-årige koreanske pilgrimen Mansu Kim.

– Jag läste om pilgrimsfärden i en bok, berättar pilgrimen som är klädd i sportigt underställ, blå vandringsskor och ohenro-hatt.

Kim har varit ute och gått i en månad och är pank. Han tältar och har fyra solceller på ryggsäcken som vi imponeras av. 

– Jag ville komma hit till Japan för att träffa folk, berättar ­han, och trotsar därmed den nedärvda fiendskapen grannfolken emellan. Kim campar fyra nätter av fem och sover i övrigt på de gratis tempellogierna. Så det kan vara riktigt billigt att leva pilgrimsliv. Han visar bilder på de kostnadsfria inkvarteringarna, en del är enkla, tomma hus med trägolv och japanska madrasser, andra inredda med tatamimattor och pilgrimsboende på nedervåningen. Ett av rummen är tapetserat med handskrivna tacklappar från pilgrimerna.

Vi tar en glass ihop vid tempel 51 när hans vandrings-polare Keijo Ozawa, som har getskägg, dyker upp.

– Jag är inte troende men jag gillar spiritualitet och kom hit för äventyret, säger arbetslösa Ozawa, med glimten i ögat.

Vi tar farvÙ?l och de styr kosan mot nästa tempel. 

---

Text: Hanna Sistek • 2015-12-01
Japan • Restips • Aktiv semester • Reportage • Vandring