• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Japan – tempelvandring på ön Shikoku

    I över tusen år har sökare tagit sin tillflykt till den japanska pilgrimsön Shikoku för att vandra mellan 88 tempel bland påklädda buddastatyer, karga kust­stränder och branta tallskogar­.

    Japan – tempelvandring på ön Shikoku
    Maskoten Koya-kun står vid entrén till det 23:e templet. På berget Koya ligger helgonet Kukai begraven. Foto: Christina Sjögren

    Tokushima. Det är när vi korsar bron till Shikoku som det riktigt suger tag i en. Det är bara så vackert. Kobbar och skär, båtar som strävar mot en dimhöljd horisont, grönskande, lövskogsbergiga öar och solsken. Wow! Hit har pilgrimer länge sökt sig i spåren av det buddistiska helgonet Kobo daishi som på 700-talet både föddes och fann sin upplysning på denna subtropiska ö. Kukai, som helgonet också kallades, studerade esoterisk buddism i Kina och återvände för att etablera den egna religiösa grenen Shingon. Den går ut på tron att vi alla har möjlighet att uppnå upplysning under vår egen livstid. Tanken var även att bringa evig fred till Japan.

    Pappa Rickard och sonen Niki från USA påbörjar dagens vandring. Målet är att klara hälften av de 88 templen och återvända nästa år för resten.

    Pappa Rickard och sonen Niki från USA påbörjar dagens vandring. Målet är att klara hälften av de 88 templen och återvända nästa år för resten.

    – Buddism är att prata med min själ. Inte att prata med Gud, utan med mig själv, förklarar 34-årige Hiroki Shinomiya, den första personen vi träffar på Shikoku.

    Den kortklippta öbon har redan vandrat den 140 mil långa sträckan mellan templen, Japans äldsta turistrutt, vilket förutom att bota hans panikattacker också gav blodad tand för andra långfärder: några år senare tog han cykeln till Afrika. 

    Vi börjar färden i den lilla byn Bando, där gröna pilar på asfalten och små pilgrimsskyltar visar vägen. Tempel nummer ett dyker upp redan efter en kvart, där vi shoppar vit pilgrimsdräkt och bambuhatt som enligt ryktet ska ge oss cred hos lokalbefolkningen.

    Helgedomen har murrigt innanmäte med hundratals vaga taklanternor. Vattenporl och rökelse. Jag tar rast, sätter mig ner, tar in atmosfären, formulerar en bön. Sitter i stillhet. Kanske är det först nu som jag tillfullo inser att det här är en pilgrimsresa. Ett samtal med själen.

    Samlade och utrustade till tänderna ger vi oss av.

    Vid pilgrimsvandringens första tempel  Ryozenji hänger böner skrivna enligt Shinto­tradition på små träbitar som kallas »ema«.

    Vid pilgrimsvandringens första tempel
    Ryozenji hänger böner skrivna enligt Shinto­tradition på små träbitar som kallas "ema".

    Dagens sträcka är lätt promenerad, förbi aprikosodlingar, välmanikyrerade trädgårdar och traditionella hus med ovala tak som ska hålla de onda andarna stången. Samtidigt som en grupp vitklädda pilgrimer når vi tempel två med vacker innergård, guldfiskdammar och vita böne­lappar fastknutna i träden. 

    – Haj ta hina haj ta nare.

    De tänder ljus och sjunger fram sina mantran. Ledaren ackompanjerar med en bjällra och blåser sedan i en kalebass som avslutning. Denna ceremoni utspelar sig vid varje bönehus och inger lugn.

    Att färdas i Shikoku är lika mycket en tempelresa som ett besök på Japans döende landsbygd. Vi passerar affärer som säljer förstoringsglas för tidningsläsning och ler åt solblekta Nikonaffischer från 1988. Många butiker är igenbommade eller drivs av pensionerade kvinnliga affärsinnehavare. Rost och tystnad. Här mer än någon annanstans blir det uppenbart att Japan är världens snabbast åldrande land.

    I den lilla kuststaden Minami syns tempel 23 på avstånd.

    I den lilla kuststaden Minami syns tempel 23 på avstånd.

    Några timmar senare står solen plötsligt lågt och vi inser att om vi ska hinna fram till tempel nummer 11 – den första höjdpunkten på färden enligt Hiroki – så är det bara tummen upp som gäller på vägrenen. Efter fem minuter blir vi upplockade av en asfaltsläggare som kollar på tv samtidigt som han kör och sätter på Lady Gagas "Poker Face" på hög volym för att göra färden riktigt gemytlig. Killen har tre barn och visar dansvideor med sin äldsta dotter. Han pratar inte ett ord engelska, men kör oss ändå snällt ända fram till det lilla familjedrivna värdshuset nära bergets fot.

    Billigt är det inte, 50 dollar natten utan frukost, men det stora japanska badkaret gör det värt vartenda öre. Vi somnar till det intensiva ljudet av syrsor på stenhårda madrasser.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!