Annons
Annons
Kerala. Foto Getty Images & All Over Press.

Kerala. Foto Getty Images & All Over Press.

Indien

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt

Spirande växtlighet i ett ångande fuktigt klimat. Kokospalmer, tebuskar och sjöar täckta av blommande vattenhyacint. Indiska Kerala har alltid lockat med oändliga nyanser av grönt. Nu färgas också turismen grön.

Text: Per J Andersson • 2015-12-16 Uppdaterad 2021-06-23

Öar av hyacinter flyter genom sjöarna, nerför floderna och ut i havet. Väldiga supertankers och kryssningsskepp möter små irrande bilfärjor och passagerarbåtar där sötvattnet möter det salta havet. 

Mistlurarna brölar i fjärran. Himlen mörknar, åskan mullrar och regnet gör den ljusblå vattenytan i poolen på Brunton Boatyard prickig. Så ökar den tropiska monsunen i styrka och slår mot hustaken som om den vore en frustrerad jätte som fått nog. Det dunkar hårt mot teglet och frasar argt i kokospalmerna.

Jag går barfota över det blanka rödmålade stengolvet och drar in fukt och värme i näsborrarna och ler för mig själv. Jag är inte rädd för jätten. Tvärtom, jag har väntat på honom. Tar på mig flipflopsen, spänner upp paraplyet och klafsar ut till fiskmarknaden med regnet smattrande mot det impregnerade tyget. Så upprymd av ett oväder. Jag tänker att monsunen är som ett välspelat dramatiskt skådespel, full av säregna gestaltningar och oväntade vändningar.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
De kinesiska fiskenäten kom till Fort Kochi för 800 år sedan med en handelsresande från Kublai khans Kina.

De kinesiska jättehåvarna vilar i sina träställningar och ser mer än någonsin ut som om de konstruerats av Ben Hedenhös. Uniformerade skolbarn springer med skol­väskorna över huvudet som skydd mot regnet mot den röda lokalbussen där en dekal i vindrutan förkunnar “Instant Jesus”. Kråkor kraxar högljutt i banyanträden och det doftar fisk, salt hav, dieselavgaser och tropisk fukt. 

I sällskapsrummet på Brunton Boatyard drar svala vindar in, efterlängtade efter en het, kvav och soldränkt eftermiddag. Här inne doftar det kokosolja och ingefära, vått murbruk och fuktig dagstidning. Och där framför bokhyllan i hotellets gästbibliotek står han i hög vit kockmössa framför en portabel gasspis och elva vita skålar med uppskurna ingredienser till en green mango curry, som om allt vore en regisserad scen i ett matlagningsprogram på tv. 

– Då börjar vi, säger han, samtidigt som hela rummet blir fluorescerande vitt för att därefter omedelbart försjunka i dunkel.

 – Jag är beredd, förklarar jag tappert.

De andra hotellgästerna, som också ska få lära sig laga mat Kerala style, nickar instämmande.

Kadam! Monsunmonstret är vansinnigt. Smällen får huset att rista. Vi hoppar instinktivt till och tittar oss oroligt omkring. Men det var flera sekunder mellan ljuset och ljudet, så vi fokuserar åter på wokpannan där kocken Jerry Matthews fräser fänkål, chili, senapsfrön och vitlök i kokosolja. Han tittar upp för att se att vi är uppmärksamma och närvarande och slutat oroa oss för blixt och dunder. Därefter häller han i torkade curryblad, riven gurkmeja och skivad grön mango i wokpannan.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
Chai med ingefära och kaffe från Coorg. I Kochi är det gott om ambulerande serveringar.

Taxin rusar fram på Highway 47 på väg in mot Kochi. På rangliga träbord i vägrenen ligger högar med gröna nyskördade kokosnötter. Vi kör förbi en benvit kyrka, en moské med guldig kupol och ett hinduiskt tempel med pastellfärgade gudafigurer. Think big, står det på en reklamskylt för ett område med höga bostadshus med havsutsikt. Budskapen rusar emot mig: Läs på Cochin University of Science and Technology, köp en lägenhet, bygg en pool och inred med Gem lights home decor. Och så röda fanor med hammaren och skäran och förkortningar för fackföreningar knutna till Communist Party of India (Marxist).

Jag reser genom Keralas historia och nutid. Kerala har ofta varit ett steg före resten av Indien. Malabarkusten och kardemummabergen har sedan historiens gryning lockat sjöfarare och kristnades innan det var dags för Aten och Rom och blev tack vare sina pepparrankor centrum för internationell handel långt innan ordet globalisering uppfunnits. Här valde folket 1957 för första gången i världshistorien en kommunistisk regering i ett demokratiskt val och här fick man tack vare migrant­arbetare i oljestaterna vid Persiska viken ekonomiskt välstånd innan resten av Indien boomade.

Resultatet ser jag passera förbi utanför mitt taxifönster som en tropisk version av Bayeuxtapeten – hoppsan, en vit Kristusstaty, ojdå, ännu en röd fana med hammaren och skäran.

– Hej, jag heter Sony, säger taxichauffören, sträcker fram handen för en handskakning och tittar mig i ögonen med fast blick.

Medan vi åker söderut på kustvägen, Keralas livsnerv, pratar vi om det politiska landskapet i hans hembygd. Hans engelska är lika robust som hans självsäkerhet, så olikt det underdåniga tjänstefolket i det hierarkiska Nordindien.

– Nu styr Kongresspartiet väl? undrar jag.

– Ja, sedan 2009.

– Men kommunisterna kommer tillbaka tror du?

– Ja, i nästa val, så brukar det bli, skrattar Sony, utan att avslöja om han tycker att det är bra eller dåligt.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
Utsikt från en husbåt: vardagsliv i The Backwater.

Min blick panorerar raden av cementpelare som ska bära upp Kochis nya skytrain där tågen snart kommer att susa fram tio meter ovanför de igenkorkade vägarna. Solen bryter genom nordostmonsunen och kastar ett persikofärgat sken på blanka reklamskyltar och spruckna husfasader. “Gift of God.” “No 1 swimming pool builder.” “St Thomas book stall.” Kvinnliga poliser i ljusblå skjortor och vita munskydd vinkar fram Bajajskotrar och Tatabilar i Kunnumpuram Junction.

– Trafiken är för jävlig, säger Sony när trafikknuten äntligen lossnat.

Han kör om en av de röda bussarna från Kerala State Road Corporation som vrålande kör söderut med grav slagsida och svart rök som en strut ur avgasröret.

– Annat var det när jag kom till Kerala 1983, minns jag. Då irrade en och annan ensam Ambassador omkring på de nästan öde vägarna.

– Ja, och nu tillverkas den ens inte längre, den gamla fina Ambassadoren … fabriken i Calcutta har ju stängt, suckar Sony sorgset och syftar på att Hindustan Motors slutat producera den otidsenliga bilen som hade en kaross som var en replik av en brittisk Morris Oxford 1954 och påminde om en tid då indisk produktdesign var en tidsresa bakåt.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
Sötvattensupplevelse. Ett dygn ombord på en husbåt I Kuttanads sjö- och flodsystem.

Naturen är snabb på att ta tillbaka vad den förlorat. Dikena är igenvuxna av yvigt buskage. Husens farstubroar prunkar av mossa. Slingerväxter har kopplat strypgrepp på ofärdiga husbyggen och skrotade lastbilar som lämnats vid vägkanten, som om någon slängt ett grönt täcke över allt som människan byggt. 

Sköldpaddor simmar i ån, silverglittrande karimeen­fiskar låter sig luras in i undervattensburar och fåglar som nyss flög in från ett höstkallt Sibirien slår sig ner på telefonledningen. Flytande öar av vattenhyacinter, torkade kokosnötskal och petflaskor och annat plastskräp driver ut mot havet. “Avoid plastic – save earth”, står det uppfordrande på en skylt vid vägkanten.

Näckrosorna blommar i sjön, men bara nu i gryningen, för när solen börjar bränna och vi går in i skuggan för att äta lunch gör blomman gemensam sak med människan: vänder sig bort från solstrålarna, sluter sig, vilar.

Kuttanad heter våtmarken och sjö- och flodlandet strax innanför Indiska oceanens kust, som blivit en fullträff för Keralas turistindustri. Visst kommer en hel del utländska turister, men framförallt är det de indiska turisterna som förändrat livet i bygden.

Ombyggda ris­transportbåtar i trä och bambu som glider runt på Vembanadsjön och åarna och floderna i våtmarken runtom har blivit big business: de tjänstgör som lyxiga husbåtar där turister kan sitta i en rottingfåtölj på däck och njuta av stillheten i Indiens största sötvattenssjösystem. 

På många håll i världen betyder turism en exploatering som tär hårt på naturen och snuvar lokalbefolkningen
på de stora stålarna. I The Backwater, som Keralas våtmarker kallas på engelska, såg det ut att gå åt samma håll, men nu är något annat på väg att hända. Bönder och fiskare drygar ut sina traditionella inkomster genom att hyra ut rum till turister och ser på så sätt till att pengarna stannar i lokala fickor. Och allt fler hotell satsar pÙ? solpaneler och Ù�tervinning för att minska trycket på ekosystemen.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
Verklighetsanknytning. På Keralas stränder samsas fiskarna med badgästerna.

Jag kliver ur vid bron över floden Kavanar och stiger ner i en mörk träbåt. Utombordaren kuttrar lågmält när vi långsamt åker nedströms mot Vembanadsjön. Förut låg det en kokosnötsplantage vid sjöstranden utanför Kumarakom. Nu bor det turister i bungalowerna som är byggda av kokospalmsblad och mörka trästockar som är återvunna från gamla hus i omgivande byar. Coconut Lagoon är en lyxig turistvärld, men styrs av en ideologi som är raka motsatsen till all inclusive-hotellens.

Jag går runt på hotellområdets stenlagda stigar, jordvallar och träbroar som välver sig över smala bäckar och möter barn i skoluniform på väg till skolan och kvinnor på väg ner till sjön för att vittja fiskeburarna.

– Fiskeodlingen på hotellområdet sköts av kvinnokooperativ. De föder upp karimeenfisk som de säljer på marknaden inne i byn. Tack vare turismen och de 54 hotellen runt Kumarakom har priset på fisk ökat. Och då ökar förstås kvinnornas inkomster, säger Maneesh Manu, hotellets egen naturalist och ornitolog.

Plötsligt rycker han till, vänder sig tvärt om och spanar ut mot sjön efter en flock hägrar som just lyft och en flock orientvisseländer som just landat på en av vattenhyacint­öarna.

För att inte vidga klyftan mellan lokalbefolkningen och turisterna har man skippat staket. För att stilla nyfikenheten och minska rädslan för det okända kan fiskar­kvinnor, koherdar och skolbarn gena över hotellområdet på väg till och från sina sysslor.

Coconut Lagoon har dessutom fyra hektar risfält och åtta egna vechur-kor, världens minsta ko, vanliga i Kerala fram till sextiotalet men nu på utdöende. Kornas mjölk hamnar i kaffet och teet medan dyngan blir biogas som används i gasspisarna.

– Vi bjuder in skolklasser från byarna runtomkring på studiebesök. De ska veta vad vi håller på med så att de inte fantiserar ihop något som inte stämmer, säger Maneesh när vi promenerat genom den ekologiska köksträdgården och satt oss under palmbladstaket i restau­rangen och jag fått in en watalapam, en lokal efterrätt gjord på palmsocker (juggery) och kokosmjölk.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
I Kardemummabergen odlas inte bara kryddor, utan även te. Foto: Sara Bregoli.

Där ute hörs det knattrande ljudet av frakt­båtarnas och passagerarfärjornas båtmotorer. Här inne slingrar sig den rykande ångan från kopparna med grönt te mot taket. George Dominic, mannen på kontoret med utsikt över den livliga hamnen i Kochi, kommer från en syrianskt kristen familj som räknar sig som arvtagare till Jesus lärjunge St Thomas som år 52 e Kr steg i land i hamnen i Kodungallur i norra Kerala. Väl på indisk mark omvände han tolv brahminfamiljer till den nya läran.

 – Det pågick ju en intensiv kryddhandel mellan Afrika, Arabien och Indien, så visst kan en av Jesus apostlar ha följt med ett handelsskepp och hamnat här, men det kan också ha varit en alldeles vanlig syrisk handels­man som hette Thomas och berättade om vad som hade hänt i Palestina, säger George Dominic, vars släkt i generationer drivit kryddplantage i Kerala.

På femtiotalet tröttnade Georges pappa på peppar och kardemumma och startade ett litet hotell på Willingdon, en av öarna i Kochis stadsnära skärgård. George och hans fem bröder gick i sin pappas fotspår.

1987 åkte premiärminister Rajiv Gandhi med sin familj på semester till de oexploaterade Lackadiverna, korall­atoller som påminner om Maldiverna och ligger utanför Keralas kust. Det blev en stor skandal. Tidningarna skrev om det oetiska i att politiker spenderar så mycket pengar på något så onödigt som semester. Tack vare den skandalen blev Lackadiverna kända.

– Så låt oss då passa på att öppna öarna för turism, sa premiärministern.

George Dominic och hans bröder vann upphandlingen på ett förslag om att utveckla ansvarstagande småskalig turism, att bygga hyddor i lokal stil och bara anställa öbor. 

– Förstör inte öarna! Gör inget som lokalbefolkningen inte skulle ha gjort! sa Rajiv Gandhi till George Dominic och hans bröder. 

Idag har familjeföretaget Clean Green Healthy Earth 17 hotell i södra Indien, bland annat Coconut Lagoon. Några har holistisk hälsoprofil med yoga och ayurvediskt spa, andra satsar på vildmarksturism. Men alla har ekologisk profil, vill visa upp en lokal tradition och har ambitionen att inkludera lokalbefolkningen.

Indiska Kerala – 100 nyanser av grönt
Keralas arbetselefanter slipper numera slitet i skogen. Foto: Per J Andersson.

En stor del av soporna från hotellen återvinns och på några av hotellen kommer det mesta av elektriciteten från egen solenergi. Målet är att inom ett par år inte lämna ifrån sig en skräpbit och att helt koppla ur sig från elnätet.

– Vi måste få bort alla plastflaskor som ligger och skräpar och flyter runt i sjöarna. Därför undervisar vi folk i byarna runt våra hotell i att tänka mer ekologiskt. Inte bara för att landskapet ska bli snyggare att titta på, utan framförallt för att de själva tjänar på det. Kerala får inte bli en enda stor soptunna, då är det kört, säger han och smuttar på sitt gröna te.

Det finns tusen tämjda elefanter i Indien. Förr användes de av Indian Railways på rangerbangårdar för att flytta på tågvagnar och av Indian Forest Service för att dra stockar i skogsbruket. Men i Kerala är det slut på det tunga slitet. Nu används elefanterna mest i ceremonier i hinduiska tempel och för ridturer med turister.

I skogsbrynet i Elephant Junction i Murukkady i Kardemummabergen vilar elefanterna på en bädd av palmlöv. Jag och elefantskötaren Ajith Kumars går med sviktande steg över den mjuka lövbädden. 

– Elefantskötseln är väldigt reglerad nuförtiden. Elefanterna­ får inte längre utföra tungt arbete, de har ett chip i örat och är registrerade, och ska de ut på vägarna på kvällarna måste de bära reflexer så att de inte blir påkörda, säger Ajith och stannar framför en kraftig hane som blir skrubbad av sin skötare, medan tre elefanthonor står bredvid och mumsar palmblad.

Samtidigt stannar tre elefanter vid den två meter höga cementplattformen där turister väntar på sin tur. Sedan lunkar de på rad med sin lätta last in mellan de ståtliga tamarind- och jakarandaträden i den fuktiga och ångande regnskogen.

Guide: Kerala, Indien

9 indiska tågresor du måste göra innan du döra

Tio vanliga frågor om Indien


Text: Per J Andersson • 2015-12-16
IndienRestipsAnsvarsfull turismReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top