Annons
Annons
Annons
Maria Island, Tasmaniens östkust. Text och foto: Marcus Westberg.

Maria Island, Tasmaniens östkust. Text och foto: Marcus Westberg.

Australien

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark

Det finns kartor där ön helt glömts bort, som uppslukad av havet. Men för den som satt sin fot på denna speciella plats strax söder om Australien – gett sig ut i dess unika vildmark, andats in den friska luften och njutit av den otvingade gästfriheten – är Tasmanien oförglömligt

Text: Marcus Westberg • 2015-12-29 Uppdaterad 2021-06-23
Annons

Svetten rinner ner i mina ögon snabbare än jag hinner torka bort den. Några få centimeter från min högerfot stupar det rakt ner, flera hundra meter. Ett försiktigt steg i taget. Tappa inte greppet. Blicken framåt. Titta inte ner. Titta inte ner. 

Plötsligt tar det stopp. Framför oss står en vertikal mur av den magmatiska bergarten diabas, säkert tio meter hög. Min reskamrat Will Harvey-Jones, en rödskäggig arkitekt från Brisbane, vänder sig mot mig och rycker på axlarna.

Annons

– Vi kanske gick fel tidigare? Eller är det ett stenrös där uppe?

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Mount Anne anses vara en av Tasmaniens svårare dagsvandringar, men besökare belönas med fantastiska utsikter mitt ute i vildmarken.

I Tasmaniens Southwest National Park är det stenrös som markerar de ofta obefintliga stigarna, och där uppe skymtar faktiskt ett. Vi är på rätt spår. Efter ytterligare tjugo minuters svindlande klamrande har vi nått Mount Annes topp. Sikten är obehindrad åt alla håll, och förutom grusvägen vi körde in på finns inga spår av mänsklig närvaro så långt ögat når. Inga byggnader, inga bilar, inte ens andra vandrare. Det tog tre timmar att nå vår campingplats på Eliza Plateau, och sedan ytterligare fyra att komma hit. 

Will kränger av sig sin ryggsäck. Ett leende sprider ­sig över hans läppar, men han skakar på huvudet. 

– Otroligt. Det där var det väl värt. Vilken utsikt! Men nervägen … jag vill helst inte tänka på den just nu.

Två minuter senare ligger han och sover, ansiktet täckt av en fiskarmössa, alla bekymmer om branta stup till synes bortglömda. 

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Stenrös: en vandrares bästa vän.

Southwest National Park är öns största nationalpark och utgör nära häften av Tasmaniens vildmark, ett naturskyddsområde och världsnaturarv som med sina 13 000 kvadratkilometer täcker ungefär 20 procent av den australienska delstatens landyta. Det är ett av världens största – och sista – tempererade vildmarksområden, fyllt till brädden av taggiga berg, orörda sandstränder, vilda floder och oändliga vidder av gräs, eukalyptus och regnskog. 

Det här är vildmark i dess rätta bemärkelse. Fyra säsonger på en dag, sägs det om Tasmaniens klimat, och ingenstans är det så sant som i dess sydvästra hörn. Trots de uppenbara skillnaderna påminner det ändå om Sarek, och precis som där bör man inte ge sig ut på egen hand och utan ordentliga förberedelser. 

Vägen till Strathgordon och Mount Anne är den enda som finns inom parkens gränser, men den tränger inte in särskilt djupt. För att nå längre in i vildmarken måste man färdas med flyg, båt eller flera dagar, till och med veckor, till fots. 

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Soluppgång över Lake Redder, Mount Anne.

Tre dagar tidigare befann jag mig i framsätet på ett sjöflygplan. Bredvid mig satt piloten Jethro Nelson, en före detta RAF-pilot med ett förflutet i Irak. Han flyttade hit från England för att få lite lugn och ro.

– Vädret är vilt här, helt oberäkneligt. Du ser molnen där framme? 

Han pekar på en samling moln som i mina ögon ser helt ofarliga ut, vita och fluffiga.

– Det kan nog bli regn och åska snart. Eller så klarnar det igen om fem minuter. Men det är i alla fall ingen som skjuter på mig här. Jag kan inte påstå att jag saknar mitt förra jobb. 

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Alpflora på Mount Anne.

Vi befinner oss en bra bit in över Southwest National Park och angränsande Franklin-Gordon Wild Rivers National Park. Jethro pekar ut ett antal bergstoppar som varje år lockar hit vandrare från hela världen: Frenchman’s Cap, Precipitous Bluff, Federation Peak och två hela bergskedjor, de västra och östra Arthurbergen. 

Plötsligt låter det som om någon skjuter på planet, trots avsaknaden av fientliga soldater. Men smattrandet vi hör är inte kulor, utan stora, tunga regndroppar som smattrar mot flygets metallskrov. Bomullstussmolnen har nu blivit en mörkgrå filt, och samtidigt som regnet blir allt tätare försvinner sikten. Vi kan precis urskilja Port Davey, ett skyddat inlopp från Tasmanska havet.

– Sorry folks. Jag hade tänkt landa här, men som ni ser har vi bjudits på lite väl häftigt väder. Vi får vända och se om vädret blir bättre längre österut.

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Stora delar av den tasmanska vildmarken kan bara nås till fots eller ses från luften.

Jethro får rätt, och när vi glider över sydkustens kilometerlånga öde stränder skiner solen igen. Det vackra vädret håller i sig, både under flygturen och fortsatt framåt. Under våra tre dagar på Mount Annes massiv är det värmebölja över hela ön. 

Vägen från Mount Anne till Hobart, Tasmaniens huvudstad, går via jätteträden i Lower Florentine. Här har en strid utkämpats mellan skogsarbetare och miljöaktivister i nästan ett halvt sekel. Det är en konflikt som splittrat öns befolkning, och motsättningarna är fort­farande djupa.

Efter flera års motgångar såg det ut som om de gröna, ledda av Wilderness Society, till slut skulle lyckas med sitt mål att få gammelskogen i Florentinedalen skyddad. Men en ny högerregering har valts in, och bland det första de gjorde var att överklaga beslutet till FN:s Världsarvskommitté. Det blev avslag, men striden är uppenbarligen långt från över.

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Vica Bayley bland Tasmaniens jättar.

– Det är tragiskt, verkligen sorgligt, att något sådant här kan få hända, framförallt i en delstat som stoltserar med ekoturism. Trots alla fantastiska vandringsleder vi har i Tasmanien finns det inte en enda vars fokus är skogar istället för berg och gräs. Det här området skulle vara perfekt för en sådan vandring. Det här är uråldriga skogar. Fyra-, femhundra år gamla träd, flera av dem sjuttio, åttio, nittio meter höga. Många av dem stod här långt innan den första vita mannen satte sin fot på ön.

Vi sitter i skuggan av några av öns högsta träd tillsammans med Vica Bayley, som lett förhandlingarna för att få området skyddat. Han är trött och besviken på den nyvalda regeringen, men tycker ändå att ett stort steg har tagits i rätt riktning. Och att ge upp är det inte tal om.

– Självfallet måste vi kämpa vidare. Tasmanien är så oerhört speciellt. Du kan ligga på en orörd östkuststrand på förmiddagen, äta lunch i Hobart, besöka ett av världens häftigaste museum, och ändå hinna ta dig uppför ett berg i vildmarken och sova under stjärnorna. Här finns lyx och bekvämligheter, men samtidigt kan det kännas som världs ände. Det är oslagbart. 

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Solnedgång över campingplatsen på Eliza Plateau.

Strax norr om Hobart ligger Triabunna, med ungefär 800 invånare är det en av östkustens största bosättningar. Efter en kort båtresa med kapten John Cole-Cook befinner vi oss på Maria Island, en annan av Tasmaniens nationalparker. Om den sydvästra vildmarken är oåtkomlig och primitiv så är Maria Island lättillgänglig och åtminstone någotsånär civiliserad; här finns toaletter, grillanordningar, dricksvatten och till och med vagnar för transport av campingutrustning. 

Under 1800-talets första hälft användes Maria Island precis som många andra avlägsna platser i Tasmanien som fängelse och arbetsläger. Bland de många hundra fångarna som levde här fanns både maorikrigare och irländska rebeller. Senare var ön en plats för cementtillverkning, vinodling, silkesproduktion och jordbruk – innan nationalparken etablerades 1972.

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Maria Island är en av få platser i Tasmanien där du kan se kängurur. Här finns också gott om wombater, tasmanska djävlar, vallabyer och myrpiggsvin.

På ön frodas många av Australiens unika djurarter. Kängurur, vallabyer och wombater strövar fritt i närheten av campingplatserna. Med lite tur kan man få se ett myrpiggsvin på jakt efter småkryp. Sedan en kort tid tillbaka finns även den tasmanska djävulen här, hitflyttad från det tasmanska fastlandet. Arten hotas akut av en parasitisk cancersjukdom som sprider sig när djuren får kontakt med varandra. Det finns ännu inte någon känd behandling, och förhoppningen är att sjukdomsfria populationer som den på Maria Island kan fungera som en sorts försäkring om situationen förvärras ytterligare. 

Vi hör dem nattetid, det är bland annat deras skränanden och heta temperament som gett upphov till namnet. Men trots flera försök med ficklampor och paraplyn – vädret har föga överraskande vänt igen – lyckas vi aldrig se mer än fotspår av dem. För att få närkontakt med tasmanska djävlar får vi fortsätta vår färd runt Tasmanien, till en man som bestämt sig för att just dessa djurs framtid är hans kall.

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
En pigg liten djävul.

Wade Anthony är en kraftigt byggd man i sina bästa år, med ett förflutet som fotbollsspelare och parkvaktare. Här, i skuggan av Tasmaniens mest ikoniska berg, har han byggt Devils at Cradle, ett naturvårds- och rehabilitationscenter dedikerat åt dessa unika pungdjurs överlevnad. I sin famn har han Ossie, en veteran som ofta får vara med och träffa besökare under de dagliga rundvisningarna som till stor del finansierar anläggningen. Ossie påminner om en kompakt, mindre hund, med svart päls, stort huvud och långa morrhår.

– Visst är han härlig? De har rykte om sig att vara aggressiva, men det är mest när de försvarar sin mat. Men käkarna är ruskigt kraftiga, de brukar inte lämna kvar något efter en måltid; ben, päls, de äter allt.

Wade släpper ner Ossie på marken och visar oss istället några av de yngre residenterna. Tre syskon som ömsom gömmer sig, ömsom försöker sätta tänderna i min kamera, delar en inhägnad. 

– De flesta av våra djur kommer från andra anläggningar, andra föddes här. Vi tar in föräldralösa ungdjur också, men det krävs 15 månaders karantän på grund av cancern. Vi kan helt enkelt inte riskera de andras liv.

Det är ovanligt att se en tasmansk djävul i det vilda. De är skygga djur, som oftast håller sig borta från män-niskor. Dessutom är de framförallt aktiva på natten. Men mindre än två minuter efter att vi startat motorn för att återvända till vår campingplats möter vi en på vägen. Den stannar upp ett ögonblick och ser på bilen. Sedanfortsätter den över vägen, i den riktning vi kommit från. Kanske har den hört talas om gästfriheten på Devils at Cradle och vill checka in?

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Cradle Mountain är en tuff dagstur, men en av öns mest populära. Högt uppe bland stenblocken ger sig många tid att vila och njuta av utsikten.

Jag befinner mig återigen på ett berg med armarna runt ett klippblock, svett i ögonen och vandrarkängorna halvvägs över en hisnande avgrund. Benen darrar efter förmiddagens ansträngningar. Men den här gången är Will och jag långt ifrån ensamma; vaggformade Cradle Mountain är trots svårighetsgraden en av öns mest populära dagsturer, dessutom ett sidospår till första etappen av Overland Track, en sexdagarsvandring genom norra delen av Tasmaniens vildmark. 

Trots några riktigt kluriga passager möter vi ett antal oväntade bergsbestigare. En finsk barnfamilj, en grupp pensionärer från Hobart, och en japansk kvinna med – och­ här var det nära att jag nöp mig själv i armen för att kontrollera att jag inte drömde – klackskor och handväska.

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Regelbundet regn under våren har gjort försommaren grön och frodig.

Toppen delar vi med ett gäng backpackers från Sydney och två medelålders par. Christine och Mike Groves bor i Melbourne och har släpat med sig sina engelska vänner, Kelly och Barry. Christine är lyrisk över utsikten, den friska luften, lugnet och den varma solen.

– Wow. Alltså, wow! Men att få sådant här väder! Det här är ju Tasmanien. Varför regnar det inte?

Hon tar ett steg mot kanten och lutar sig ut. Mike blir orolig.

– Gå inte för nära. Christine, kom tillbaks nu.

Christine vänder sig om och ler.

– Okej. Men vackrare nära-döden-upplevelse får man leta länge efter, va?

Tasmanien – Australiens bortglömda vildmark
Skymning över Tasmaniens östkust.

Efter att ha fikat på mackor och kaffe ger de sig av ner mot Kitchen Hut och parkeringen vid Dove Lake. Will och jag är ensamma kvar på toppen. Jag sitter med ryggen lutad mot en sten, blicken vänd söderut där vandringsleden slingrar sig bland flera av öns högsta bergstoppar. Det börjar bli kyligt, och jag tänker att vi kanske borde börja röra på oss vi också. 

Jag vänder mig mot Will, men finner honom än en gång liggandes på rygg, ansiktet täckt av en mössa, uppenbarligen lyckligt slumrande. Jag lutar mig bakåt igen och sluter ögonen jag med. Nedstigningen kan nog vänta en stund till. 

Guide till vilda Tasmanien

12 tips för att ta bättre reseporträtt


Text: Marcus Westberg • 2015-12-29
AustralienRestipsAnsvarsfull turismReportageTasmanien

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top