Thailand: Koh Pha-Ngan – lyckorus bortom fullmånefesterna
Pool eller hav? Det är bara att välja. Text och foto: Marcus Westberg.

Thailand: Koh Pha-Ngan – lyckorus bortom fullmånefesterna

Sedan den första fullmånefesten organiserades på stranden Hat Rin 1985 har Koh Pha-Ngan blivit synonymt med dessa mer eller mindre vilda och våta tillställningar. Men att avfärda Pha-Ngan som en party- och backpackerö är att gå miste om ett av Thailands mest underskattade resmål.

Bliss. Jag försöker hitta rätt ord på svenska, men lyckas inte riktigt. Kanske för att det inte finns någon klockren översättning, eller för att orden som dyker upp inte låter helt rätt. Fast mer sannolikt beror det på att min tankeförmåga just nu känns ytterst begränsad.

Efter en morgonmeditation på stranden, en frukost bestående av chiafrön, müsli, yoghurt och färsk mango och en 90 minuter lång yogasession ligger jag sedan fem minuter eller en timme eller tre – spelar det egentligen någon roll? – i min hängmatta med den thailändska solen i ansiktet och en bok på bröstet. 

Boken är än så länge oöppnad, men jag har flera gånger lagt handen på den som för att kontrollera att den finns där. I den händelse att jag får för mig att öppna ögonen utan att slå upp boken så skulle det vara till synen av Hat Tiens vita sand, Siambuktens transparanta vatten och en grön, frodig djungel som slingrar sig över, under och runt hotellet The Sanctuary Resort.

Det är min sista dag på Koh Pha-Ngan, och det är precis så här jag tänker avsluta min vistelse: gungande i min hängmatta, någon enstaka båtmotor det enda som stör ljudet av vågornas brus och palmbladens rasslande i den svalkande havsbrisen. Bliss, med andra ord.

Lata dagar på Leela Beach.

Lata dagar på Leela Beach.

Sedan den första fullmånefesten organiserades på stranden Hat Rin 1985 har Koh Pha-Ngan blivit synonymt med dessa mer eller mindre vilda och våta tillställningar, som fortfarande lockar hit uppemot 30 000 besökare varje månad. Men att avfärda Koh Pha-Ngan som en party- och backpackerö– ett renommé som förstärktes av Alex Garlands bok the Beach från 1996 och filmen med Leonardo DiCaprio som följde några år senare – är att gå miste om ett av Thailands mest underskattade resmål.

Ett nyinfört förbud på andra stora fester (uppfinnesrika klubb- och hostelägare skapade bland annat half moon, quarter moon och jungle parties) innebär att Pha-Ngan för det mesta är tyst, lugnt och avslappnat: billigare och mindre pretentiöst än Koh Samui, grannen i söder, och mindre fokuserat på dykning än nordliga Koh Tao. Av öns 13 000 invånare är ett drygt tusental västerlänningar.

Nymåne över Koh Pha-Ngan, Thailand.

Nymåne över Koh Pha-Ngan.

En av dessa är Sören Kristensen, en lätt rödrosig man i sina bästa år, men om ansiktsfärgen beror på nordiska gener eller den tropiska solen är inte lätt att veta. Det är antagligen en kombination: Sörens danska ursprung misstar man sig knappast på, men hettan och luftfuktigheten är redan obeveklig. Tröjan klibbar sig fast mot min rygg trots att jag inte har behövt anstränga mig särskilt mycket än.

Danske Sören Kristensen på sin favoritcykel.

Danske Sören Kristensen på sin favoritcykel.

När Sören föll för Koh Pha-Ngans charm i oktober 2003 och beslutade sig för att stanna kvar på obestämd tid gjorde han som många andra faranger: han öppnade ett guesthouse för backpackers. Elva år, två restauranger och en bar senare kände han att det var dags att göra något helt annat, så tillsammans med vännen Mark Østergaard startade han öns första guidade cykelturer.

– Jag jobbade som cyklande brevbärare i Danmark, så cykla har jag alltid gjort. Men att behöva cykla varje dag i Danmark mitt i vintern var inte kul. Inte kul alls. Då svettas jag hellre.

Reportaget fortsätter på nästa sida.