Annons
Annons
Vildmarkscafé. Foto: Mads Phil.

Vildmarkscafé. Foto: Mads Phil.

Grönland

Grönland – småskaligt men storslaget

Pionjärandan är påtaglig på Grönland. Total tystnad, isberg stora som villakvarter och världens största nationalpark gränsar till en cool livsstil och en stark kultur där gammalt ständigt krockar med nytt.

Text: Kicki Lind • 2016-03-12 Uppdaterad 2021-06-23

Det är inte precis trångt längs huvudgatan i Sisimiut som med sina 5 000 invånare är Grönlands näst största stad. Trafiken är sparsam, människor promenerar i maklig takt, frånvaron av buller och brus är lika påtaglig som närheten till fjäll och hav, ständigt inom synhåll. Mannen som plötsligt kommer lite för nära märks desto mer. 

– Du vill väl köpa? Det är ett fynd!

Han tränger sig på. Pratar ivrigt på danska. I handen har han ett närmare två meter långt föremål som är in­­lindat i några grå sopsäckar. Han ser sig hastigt omkring över axeln innan han viker undan en bit av plasten. 

– Käkben, förklarar han stolt. Knölval. Jag har … uhm … harpunerat den själv. 

Några förbipasserande närmar sig på andra sidan gatan och han viker snabbt över plasten igen.

– Bara 300 kronor!

Rösten är vädjande men det hjälper föga. Besviken ser han sig än en gång över axeln och lommar iväg.

Att någon säger sig ha harpunerat en knölval är i sig inget konstigt, inte på Grönland. Mannen vill visserligen absolut inte bli fotograferad, inte ens säga sitt namn. Kanske skarvade han lite om vem som hållit i harpunen.

Hur som helst, drygt 3 000 valar och drygt 100 000 sälar dödas helt lagligt på Grönland varje år. Det traditionella grönländska köket baseras på kött och på finare restau­ranger serveras såväl sälsoppa som rökt valspäck. I snabb­köpens frysdiskar säljs färdigpaketerade knölvalsbiffar för 70 danska kronor kilot. 

Grönland – småskaligt men storslaget
Till fots känner man sig liten, och är det också, i Grönlands vidunderliga vildmark. Foto: Kicki Lind.

Fångstkulturen på Grönland har uråldriga anor. Även om dess utövare blir färre för varje år som går är naturen och dess väsen ständigt närvarande och något som utgör en viktig del av den grönländska identiteten. Det är också närheten till naturen, en mindre materiellt fokuserad och i gengäld mindre stressad livsstil som för både invånare och besökare utgör själva essensen av Grönland och som får människor som har möjlighet att stanna kvar eller ständigt återvända.

Katrine Sörensen är en av dem. För tillfället jobbar hon i receptionen på ett av Sisimiuts hotell. Med danska föräldrar har hon vuxit upp och gått i skola både på Grönland och i Danmark, vilket inte är ovanligt eftersom det finns få gymnasieskolor på Grönland.

– Det var här, nära naturen, som jag tillbringade min barndom, berättar hon stolt och kramar om Luna, en lurvig grönlandshundvalp som står kedjad på Sisimiuts kooperativa hundgård en liten bit utanför stan. 

Grönland – småskaligt men storslaget
Sisimiut ligger precis norr om polcirkeln och är med sina 5 000 invånare Grönlands näst största stad. Foto: Mads Phil.

– I Danmark är alla så upptagna med sig och sitt hela tiden. Människor lever närmare varandra här och gör saker tillsammans utan att behöva bestämma flera veckor i förväg. Fiskar, gör skidturer, kör hundspann och skoter. För mig är det mer värt att tälta och titta på djur än att gå på stan och shoppa, säger hon.

Problemet med Grönland, tycker hon, är att det är så långt bort. 

– När jag är här saknar jag familjen i Danmark och när jag är i Danmark saknar jag Grönland. Det finns en speciell sorts frihet här som är väldigt tillåtande. I Danmark ska alla ha samma sorts mobiltelefoner och likadana kläder i rätt färg. Här struntar folk fullständigt i vad du har på dig så länge du inte fryser. Du har större möjlighet att bli accepterad för den du är här, inte för vad du gör eller äger.

Grönland – småskaligt men storslaget
Katrine Sörensen är delvis uppvuxen på Grönland och vet att bara hundvalpar yngre än ett år får gosas med. Skulle en äldre hund bita en människa måste den skjutas.

Begrepp som stor och liten får nya perspektiv på Grönland. Inte minst blir det tydligt när man som besökare försöker greppa verkligheten med hjälp av siffror. Ett exempel är Kangerlussuaq, en ort strax norr om pol­cirkeln intill Grönlands största internationella flygplats och därmed många besökares första möte med Grönland. Totalt startar och landar ett plan (från/till Köpenhamn) samt fyra–fem inrikesflyg om dagen på denna ganska charmlösa tidigare militärbas. Här ligger Grönlands längsta asfalterade väg, 24 kilometer. Vilket gör att man börjar fundera på hur många bilar som finns på Grönland (3 958 st), och motorcyklar (2 st), var de nu håller till. Inte är det i Kangerlussuaq.

De flesta av de 520 personer som bor i Kangerlussuaq har flyttat hit för att arbeta på flygplatsen eller i närliggande verksamheter som butik och vandrarhem eller för att lotsa turister till inlandsisen, norrskenet och fisket. Som Nini Frydkjaer Holstebro.

– Vi hade tänkt slå oss ner i stan, i Sisimiut, berättar hon om sig själv och sin lilla familj. Men så paddlade jag och min man i fjorden här intill och vi blev helt sålda. 

Grönland – småskaligt men storslaget
Hundspann funkar fint som transportmedel när det inte finns några vägar och temperaturen om vintern kan krypa ner till minus 50 grader. Foto: Mads Phil.

Här, nära naturen, vill vi att vår dotter ska få växa upp.

Trakterna mellan Kangerlussuaq och Sismiut sägs hysa närmare 10’?000 myskoxar. Nini tillverkar kläder och smycken av myskoxeull och horn som hon säljer i en blå stuga bredvid Kangerlussuaqs enda mataffär. 

– Ingenting går till spillo, säger hon. Myskoxen ger oss kött att äta och skinnet, ullen och hornen kommer också till användning. Precis som det har gjort i alla tider. Ullen är åtta gånger varmare än lammull, det värmer gott på isen.

Isen, ja. 80 procent av Grönland täcks av is, en yta som motsvarar halva EU. En miljon sjuhundratiotusen kvadrat­kilometer is, det är mycket det. 

Grönlands glaciärer kalvar isberg stora som villakvarter. I tusen nyanser av blått och likt egna levande väsen glider dessa gnistrande giganter i fjordarna längs Grönlands kust. Som betraktare känner man sig liten. Finns världen i det stora bruset bortanför isen ens kvar? Det kan man fundera på. I stunden känns den varken särskilt relevant eller angelägen.

Tystnaden är total. Den otämjda och på en gång både råa och känsliga naturen gör sig inte till. I gengäld kryper den på något vis in under huden. Till fots över tundran känner vi oss iakttagna och är det också – av tre myskoxar som naturligtvis spanat in oss långt innan vi lagt märke till dem. De synar oss på håll och betar lugnt vidare. 

Grönland – småskaligt men storslaget
»Den skäggige« kallas myskoxen på flera inuitspråk. Myskoxens värsta fiende förutom människan är klimatet. Inte kyla, utan värme.Foto: Getty Images.

Den vidunderliga vildmarken på Grönland är både omtalad och omdebatterad. Isen krymper i takt med klimat­förändringarna vilket har banat väg för en intensiv jakt på olja. Något vars långsiktiga värde det råder delade meningar om.

– Vi är ett naturfolk, så enkelt är det, säger grönländske expeditionsledaren och fotografen Adam Lyberth.

– I den mån någon hittar olja här så hoppas jag att världssamfundet tar ett gemensamt ansvar och lägger locket på. Naturen i form av norrsken, glaciärer och valar är utan tvekan Grönlands mest värdefulla tillgång. Dessutom­ går den ju att kombinera med både stjärn­krogar och femstjärniga hotell som ger stora affärs­möjligheter.  

De flesta av Grönlands 56 000 invånare bor längs västkusten. Östkusten är betydligt mer svårtillgänglig och desto mer obebodd. Här ligger världens största nationalpark, till ytan stor som Tyskland och Frankrike. Det lilla samhället Ittoqqortoormiit, beläget vid mynningen av världens största fjord Scoresbysund, har 450 invånare. De har 80 mil till närmaste granne.

Hit kommer man med expeditionsfartyg eller helikopter. Eller hundspann, det gör i vart fall den beryktade Siriuspatrullen. Siriuspatrullen är världens enda militära hundslädspatrull och har till uppgift att patrullera nord­östra Grönlands 1 600 mil långa och obebodda kuststräcka, för att bibehålla dansk suveränitet. Patrullen består av 12 man och 80 hundar, tjänstetiden är 26 månader med låg lön och utan semester. En hyfsad utmaning när solen om vintern inte syns till på över tre månader och temperaturen emellanåt kryper ner till minus 50 grader.

Grönland – småskaligt men storslaget
Expeditionsledaren Adam Lyberth ser naturen som Grönlands mest värdefulla tillgång. Foto: Stefan Gimpl.

Kanadensiska Jennifer Elcomb anlände till Ittoqqortoormiit en varm sommardag, i kajak. Det är flera år sedan nu. Kärleken slog till och hon blev kvar. För gott, som det verkar.

– Jag har bott i flera av Europas storstäder, det här är förstås väldigt annorlunda. Två gånger om året kommer ett fartyg som levererar varor till vår enda mataffär. Men Ittoqqortoormiit har Grönlands största jaktkvot på isbjörn, 35 stycken om året. Här finns inte ens ett kafé, folk går hem till varandra och fikar mest hela tiden. Facebook är en stor grej, alla i byn är vänner med varandra.

Stämningen är sömnigt vadderad när vi tillsammans blickar ut över den säregna byn med sina spridda trähus i blått, rött, grönt och gult. Där är kyrkan, också helt i trä och vacker i sin enkelhet. Plastblommorna på kyrkogårdens gravar lyser trotsigt färgstarkt i den för övrigt karga omgivningen. Skotrar och hundslädar står parkerade lite hipp som happ i tålmodig väntan på snön. Jennifer säger diplomatiskt och med ett ansiktsuttryck som är både förundrat och kärleksfullt att på Grönland har alla årstider sin charm. 

– Jag kände det direkt när jag kom hit första gången. This is paradise! 

Guide till Grönland

Världens 25 bästa äventyr

Här är årets 25 bästa resmål 2016!


Text: Kicki Lind • 2016-03-12
GrönlandRestipsReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top