Hamburg: Hamnstad som är het igen

Rebellvänster, överklasshöger och förtappade själar på Reeperbahn. Hamburg är allt mellan himmel och jord.
Men hamnen är hjärtat som bultar för alla.

Hamburg: Hamnstad som är het igen
Hamburg, en stad i förändring. Foto: Anders G Warne.

Hamburg! Var har du varit i hela mitt liv?

Han säger det rakt in i fönsterrutan, så att det bildas kondens på glaset. Vi har bara knappt hunnit komma in på hotellrummet och nu står fotografen Anders med näsan, snart även kameran, tryckt mot fönsterrutan och bara gapar, och trycker av. Gapar, och trycker av. 

Där utanför radar broarna i Speicherstadt upp sig. Strikta metallarmar som sträcker sig över kanalerna, och binder samman leden av massiva röda väggar med vatten inpå bara teglet. Här innanför har handelsvaror från hela världen kånkats ut och in, under alla de år som området varit lager och tullfri zon åt en av världens viktigaste fartygshamnar. En blick in genom en öppen dörr visar att det fortfarande finns lite lagerverksamhet kvar, där högar av orientaliska mattor väntar på köpare. 

Hamburg. Ett glas vitt på strandkanten är inte fel.

Ett glas vitt på strandkanten är inte fel.

Annars lever Speicherstadt nu mest på minnet av en tid som flytt. Stadsdelen är en alldeles färsk nykomling på Unescos världsarvslista. Byggnaderna, en symbol för det "röda" Hamburg – det som står för arbetarkulturen – ska bevaras för framtiden.

Ett par kvarter närmare floden Elbe är allt redan helt annorlunda. Precis här låg hamnen fram till 1960-talet, då den började flyttas över till andra sidan vattnet och sedan fick växa i riktning bort från stan. Istället ligger här idag Europas största byggprojekt: HafenCity, "hamnstaden".

De byggnader som tidigare fanns här i sjöfartens tjänst har jämnats med marken. Det som nu växer fram är en noga planerad ny stadsdel. 

– Fler och fler vill ju bo inne i stan numera, även efter att de skaffat familj. Det här är ett sätt att tackla bostadsbristen. Men det är viktigt att den här nya stadsdelen blir levande. Därför måste området rymma både bostäder, kontor, skolor och allt som behövs för fritiden, säger André Stark, som är pr-ansvarig för projektet HafenCity – som ägs av staden Hamburg, men drivs som ett eget bolag. 

Hamburg. Det gamla hamnområdet i city har blivit HafenCity, en ny  stadsdel med det glänsande konserthuset Elbphilharmonie som landmärke.

Det gamla hamnområdet i city har blivit HafenCity, en ny stadsdel med det glänsande konserthuset Elbphilharmonie som landmärke.

Attraktionen är att bo kant i kant med Elbe, sedan hundratals år en pulsåder förbunden med Nordsjön. Men att bo så nära en tidvattenflod kan också vara förenat med besvär. Åtminstone en gång per år, då vattenytan höjer sig så mycket som uppåt sex meter, och området svämmar över. Lösningen är en extra hög plintgrund till varje hus, och att medvetet se till att nedervåningen ska hålla tätt när vattnet letar sig upp. Loftgångarna och broarna får tjäna som gångvägar tills vattnet sjunker igen. Men lite översvämning någon gång om året tycks inte avskräcka.

– I Hamburg är hamnen sexig. Att ha utsikt mot den är attraktivt. Att höra hammarljud, se någon eldsflamma ibland, och ha kranarna som sin skyline. Det är drömmen, säger André Stark.

2025 beräknas allt vara klart, och redan nu har bolaget siktet inställt på nästa stora projekt, som av naturliga skäl måste vara färdigt tidigare än så. Hamburg är en av de städer som söker OS 2024, och André Stark pekar söderut till andra sidan Elbe. Där borta ska den olympiska byn ligga om det blir av. Han hoppas att det blir det. Men alla håller inte med honom. 

Hamburg. Livfulla Sternschanze, med det ockuperade huset Rote Flora.

Livfulla Sternschanze, med det ockuperade huset Rote Flora.

Utanför det ockuperade huset Rote Flora på Schulterblattstrasse i stadsdelen Sternschanze står en kille och en tjej barfota på gatan och väntar tålmodigt. Äntligen rivs byggnadsställningarna och fasadmålningen som tagit form bakom ett skynke framträder för första gången inför publik. 

Den blev OS-fientlig. Ingen överraskning direkt.

Rote Floras historia som samlingsplats för autonoma vänstergrupper i Tyskland sträcker sig tillbaka till 1989, då byggnaden ockuperades. Huset har en bakgrund som både teater, biograf och hushållsbutik. Men när den skulle bli musikalscen för Phantom of the Opera korsades tydligen gränsen för vad som kunde accepteras i Sternschanze. Borgmästaren vill inte se 1980-talets sammandrabbningar mellan polis och ockupanter i andra byggnader upprepas på Rote Flora. De som intagit huset fick helt enkelt stanna kvar. Och de har ännu inte flyttat ut.

Sternschanze, "Schanze" i folkmun, var ett kriminellt belastat område på sjuttiotalet. Vändningen kom – lite oväntat kanske – med musikalen Cats, som öppnade på Reeperbahn på åttiotalet. Det blev en supersuccé som gradvis öppnade området för turister, och resulterade i en våg av förändring, där fler vågade etablera sig för att ta emot de nya besökarna i St Pauli och Sternschanze. 

Speicherstadts gamla lagerlokaler och vackra broar är industriarkitektur av det vackrare slaget.

Speicherstadts gamla lagerlokaler och vackra broar är industriarkitektur av det vackrare slaget.

Studenterna på universitetet har också varit drivande i förändringen. Idag är det inte minst de unga och politiska som syns här. Internationella kedjor som försökt öppna i Schanze, har fått stänga igen på grund av förstörelse. 

Samtidigt är det här området en knutpunkt för startups och frilansare. Lite längre ner längst gatan har några medie- och it-företag flyttat in i Steinways gamla pianofabrik. Den nedlagda delen av slakthusområdet har blivit trendigt krogkvarter med kaffe­rosteri, mikrobryggeri och finrestaurang som drivs av en kändiskock. 

Det är luftiga byggnader med högt i tak och stora fönster, avslappnad stämning och gott om laptopjobbare utan eget kontor. Inne på kaféet Elbgold rostar man sina egna bönor, som sägs vara varsamt utvalda från världens bästa odlare. Att i nästa led ta hem bönorna, är ganska enkelt. En tredjedel av världens kaffe passerar genom Hamburgs hamn, och dit är det ju inte särskilt långt. 

Christoph Kaapke häller upp nyrostade bönor på Café Elbgold.

Christoph Kaapke häller upp nyrostade bönor på Café Elbgold.

Christoph Kaapke måttar upp bönor som han häller upp i små papperspåsar för hemmabruk. 

– Hamburg är en kaffehandelsstad, men det fanns ingen lågskalig kvalitetsrostning i Hamburg innan det här stället startades för tio år sedan. Nu har flera följt efter, säger han, och konstaterar att göra-själv-trenden är i högsta grad närvarande. 

Närmaste granne är gourmetpuben Altes Mädchen, som brygger sitt eget öl Ratsherrn bakom glasväggar med full insyn. 

Hamburg. Kärlek på hamburgska.

Kärlek på hamburgska.

Bortom slakthusområdet tar Karolinenviertel vid. Ett lite lugnare hörn av ungefär samma karaktär som Schanze, som inte kommit riktigt lika långt i gentrifieringsprocessen. Sjömanskitsch har ändå letat sig ända in i skiv­affären.

Kompasser, ankare, roder – allt som har att göra med hamn­arbetet är en hamburgsk kärlekshistoria. Ingen annanstans kan tröjor med tryck i form av siluetter av hamnkranar säljas som här. Samtidigt är det tibetanska böneflaggor, batik och rökelse som dominerar bitar av Marktstrasse. Refugees welcome-möten och gerillaodlade pallkragar har sin plats, men trendkänsliga designkläder har också sin. 

Sore-Ba Braima sitter och pratar med sina butiksgrannar utanför sin butik. Sedan 2002 har han sålt sina smått psykedeliska kostymer just här. Innan dess höll han till i Sternschanze. 

Hamburg. Sore Ba-Braima säljer kostymer  i sin butik i Karolinenviertel och har sett området förändras.

Sore Ba-Braima säljer kostymer i sin butik i Karolinenviertel och har sett området förändras.

– På den tiden var det mycket knarklangare och junkies. Och konstnärer. Som inte köpte mina kostymer, säger han med ett snett leende.

När husen sedan renoverades och allt blev dyrare såg han till att flytta till Karolinenviertel. Men nu har förändringens tid kommit även hit.

– Folk tänker mer på kommers än konst nuförtiden. Men det här är fortfarande den bästa gatan i Hamburg.

Vi fortsätter ner mot Elbe igen, genom Schanze mot St Pauli. Var gränsen mellan stadsdelarna går är oklart, men plötsligt sker en oerhörd förändring. Från coola kaféer nedlusade med konsertaffischer – till neonskyltar som utlovar sexshower och karaoke. Vi har kommit till Reeperbahn. En ökänd gata som sedermera blivit synonymt med hela kvarteret. Åtminstone allt som kan samlas under epitetet "red light district". 

Sällskapligt på Zoë 2 Sofabar, i Sternschanze.

Sällskapligt på Zoë 2 Sofabar, i Sternschanze.

Utanför baren Zum Ritze har en turistgrupp i övre medelåldern samlats. De lyssnar intresserat på guiden innan de går in genom dörren, mittemellan kvinnobenen som målats på fasaden. De går så att säga rakt in i skötet, och det är inget konstigt med det. Inte på Reeperbahn. Nattklubbar med sexshower ligger sida vid sida med musikalteatrar. Karaokebarer intill transvestitklubbar.

Att Beatles en gång spelade flitigt här är svårt att tänka sig. Men gatan har gått igenom flera faser. Från rock och punkrock till musikaler. Från skitig sexhandel till schlager­disco. Men fortfarande står unga tjejer på en sidogata och väntar på kunder som vill köpslå om deras kroppar. Hamburg kastar kontraster i ansiktet på en när man minst anar det.

Reeperbahn, även kallat »the kiez«, bröstar upp sig.

Reeperbahn, även kallat "the kiez", bröstar upp sig.

I parken ovanför floden Elbe har ett fyrtiotal människor slagit sig ner med en öl i den tidiga kvällssolen. Några spelar lite slö basket, andra läser och slappar under låtsas­palmerna. Blickarna vandrar ut mot hamnkranarna som spretar mot skyn på andra sidan vattnet. Det går inte att komma ifrån det – hamnen är Hamburgs hjärta. Att stans mest sålda öl, Astra, har en etikett som är ett hjärta och ankare i sammanflätad symbios, är förstås ingen slump. 

Utan hamnen hade inte Hamburg varit vad den idag är – en kontrastrik stad med stadigt fundament. Betydligt rikare än Berlin, och med ett grundat självförtroende som Tysklands andra största stad. Trender rör sig inte lika snabbt här som i huvudstaden. Och de människor som finns här, är oftast här för att stanna.

Hamburg. En helt annan del av Hamburg är lummig, vitrappad och full av sportiga ungdomar.

En helt annan del av Hamburg är lummig, vitrappad och full av sportiga ungdomar.

Lite längre norrut, runt sjön Aussenalster och dess kanaler, ligger pampiga vita villor med en Porsche på var och varannan uppfart. Vi tar U-bahn dit en dag, och promenerar, men fattar snart att det bästa sättet att se det "vita" Hamburg (som man kallar den här delen, jämfört med det "röda" Hamburg, som är arbetararvets tegelbyggnader), är att färdas på vattnet. Så vi hyr en kanot, och flyter ut i de oändliga kanalerna. Blir omkörda av pigga studentkapproddare och får sällskap av stå-upp-paddlare som står som gjutna på sina brädor och balanserar sig fram under broarna.

Få vet det – men Hamburg har ett större kanalsystem än Amsterdam och Venedig ihop! Och fler broar än London, Venedig och Amsterdam kan räkna in tillsammans. Genom att ta sig fram på kanalerna, även de allra minsta, ser vi det gömda Hamburgs lummiga baksida. Gröns­kande trädgårdar kantar vattenvägarna. Tårpilar doppar grenarna vid kanten av en välansad gräsmatta, bakom imposanta stenhus som för tankarna till brittisk överklass. Inflytandet från övriga Europa har en lång historia i Hamburg, och det har förstås kommit hit via hamnen. 

Dans till tyska schlagerhits inne på Olivia Jones på Reeperbahn.

Dans till tyska schlagerhits inne på Olivia Jones på Reeperbahn.

På senare år har även förlags-, musik- och designbranschen bidragit till ekonomin, och för nutiden betydelsebärande tyska högkvarter som Facebook och Twitter finns här. Så visst finns en ny ekonomi – också. Men stadens­ själ vilar ändå fortfarande över hamnen och sjöfarten. Inget får hjärtat att klappa så varmt som ett fartyg på väg in med ännu en containerlast som ska göras loss. Om det är plyschdjur från Kina eller kaffe från Sydamerika spelar ingen roll. Det är själva transportmedlet och allt arbete som omger det som skapar romantik. 

Vi tar en passagerarfärja från Landungsbrücken och hoppar av vid Övelgönne. Där börjar den konstgjorda sandstranden som sträcker sig västerut längs Elbe. Längst bort, vid strandserveringen Strandperle, sitter samtliga gäster med näsan mot hamnkranarna som spretar på andra sidan floden. 

Hamburg. På Elbstrand och serveringen Strandperle är det stora  nöjet att studera fartyg som kommer och går. Hamnkärleken är stor.

På Elbstrand och serveringen Strandperle är det stora nöjet att studera fartyg som kommer och går. Hamnkärleken är stor.

En liten lotsbåt med kaxig uppsyn visar vägen när ett betydligt mer svårmanövrerat godsfartyg lastat med hundratals ton Samsungapparater ska hitta rätt väg in i hamnen.

Det är ett uppskattat skådespel, något att vila ögonen på en eftermiddag. Med solen gassande över Elbstrand, fötterna nerborrade i sanden, en kall öl i ena handen och en jättepretzel i den andra. Jag lutar mig tillbaka i solen och bara lyssnar på slamret från hamnkranarnas containerlyft på andra sidan vattnet. Ljudet av kärlek, om Hamburg får bestämma.

Gilla Vagabond på Facebook för fler härliga resereportage i ditt flöde.