• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Extremadura: Varva ner i Spaniens lugnaste hörn

    Nära gränsen mot Portugal tornar bergen upp sig. Här ligger Extremadura.
    En glesbefolkad provins som bjuder på dramatisk natur, gastronomiska upplevelser
    och historiska världsarv. Vagabond varvade ner i Spaniens lugnaste hörn.

    Extremadura: Varva ner i Spaniens lugnaste hörn
    Meridas Unescolistade stadskärna. Tapas i stora lass. Foto: Jonas Henningsson

    Jag sveper ut ur Madrid, bort från den urbana frenesin. Snart försvinner den vertikala betongen och bebyggelsen planar ut. Några väderkvarnar pekar trotsigt mot den mjölkblå himlen, annars är landskapet platt, trist och händelselöst. Men när jag tittar västerut, mot Portugal, bryts blicken av de lila, bruna och koboltblå bergen. Dit vill jag! 

    Snart tuggar bilen mödosamt upp genom det böljande täcket av mörkgröna korkekar, bugande holmekar, mjuka bokträd och maj estätiska tallar. Jag följer några gamar med blicken när de cirklar runt på jakt efter byte. Blir på ännu bättre humör när radiokanalen Radio Tres drar igång en tarantinodoftande timme med rockabilly och rock'n'roll. Stora svarta och röda kossor pryder sluttningarna, sturska storkar balanserar på romerska lämningar, enorma fårhjordar under korkekar, bökande grisar, blånande berg, olivträd som stretar upp och ner för kullarna likt enorma arméer. Halvmeterhögt gyllengult gräs som vajar mjukt i kvällssolen. 

    Den savannliknande naturen, dehesan, täcker stora delar av sydvästra Spanien och södra Portugal. Bruket att odla delar av marken och att föda upp boskap här utvecklades redan under medeltiden. Det var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna bo i dessa trakter med extremt inlandsklimat. Ekskogarna fick gradvis ge vika för odlad mark och för boskapen. De träd som blev kvar växte sig starkare och större och producerade fler ekollon och gav ved och mat till djuren.  

    Extremadura är ett område som är lika stort som Holland men med bara en miljon invånare. Instuckna i det vidsträckta landskapet ligger små byar, som Castana de Ibor där jag stannar till för att förhöra mig om vägen. Tysta nyfikna män och kvinnor på pinnstolar längs vägen. Någon höjer sin käpp för att leda mig rätt. På kvällen när hettan släpper drar naturen efter andan, gör en lång inandning. Pustar ut. Mjuka nyanser av ockra, rödbrunt och gult möter det gröna när jag fortsätter. Då och då strosar en ensam man förbi på vägen, på väg hem från sina fält och sina djur. 

    Guadalupes damer har järnkoll på vad som sker i byn. Foto: Jonas Henningsson

    En religös uppenbarelse

    Hundratals frenetiskt flaxande fåglar väcker mig i Guadalupe nästa morgon. Ett slött solljus letar sig ner i trädgården. Jag drar på mig en tröja och vacklar yrvaket ner på gårdsplanen. Dignande träd med apelsiner, citroner, en fontän som strilar rofyllt. Jag passar på att utforska byn innan värmen kommer. 

    Guadalupe ligger väl skyddat på en platå nere i dalgången. Tätt samlade, gula, vita och rödnötta hus. De få gånger den täta bebyggelsen delar på sig passar jag på att svepa med blicken över bergen. Läget vid den lilla flodbanken har historiska, logistiska och meterologiska förklaringar. Utsikten över dalen var förstås viktig. Man såg tidigt dammolnet från kommande besökare, med goda eller onda avsikter.

    Men mest har en religiös uppenbarelse gett byn dess plats. Mittemot min parador ligger Santa María de Guadalupes kungliga kloster som är sammankopplat med några av Spaniens viktigaste historiska händelser. Hit vallfärdade bland andra Christofer Columbus efter att ha upptäckt Amerika i slutet av 1400-talet.

    Möte med Jungfru Maria

    Det var herden Gil Cordero från Cáceres som i början av 1300-talet sade att han mött Jungfru Maria just vid Guadalupes flodbank. Hon gav honom uppdraget att be präster gräva just där. Man hittade en staty av madonnan, som antagligen gömts av lokalbefolkningen undan moriska angripare några hundra år tidigare, år 714. Vid platsen för fyndet byggdes ett kapell. Här står jag nu och vrider nacken närmast ur led för att följa den utsökta byggnadens linjer upp mot himlen. 

    – Under flera hundra år har statyn och klostret varit en av de viktigaste pilgrimsplatserna för kristna, ja, den viktigaste efter Santiago de Compostela, fortsätter guiden Emilio Peña Morales som mött upp på ett av kaféerna på torget. Över en cafe cortado berättar han att pilgrimer från hela världen vallfärdar hit. Inte minst från Central- och Sydamerika, Santa Maria de Guadalupe har kommit att symbolisera kristendomen i Den Nya Världen. 

    Valle de Jerte har två miljoner körsbärsträd som dikterar villkoren för människorna som bor här. Sedan länge har jag bokat in mig hos Teresa och Domingo som har ett lantligt litet logi i den lilla byn Valdastillas. När jag slår upp fönsterluckorna välkomnar en grupp fåglar mig och solen leker med tegelpannorna på taken. Det ligger fortfarande snö på topparna på andra sidan dalen, men här i grytan på solsidan blir det stekande hett redan i juni. Det är skördetid och bråda dagar. Från dalen hörs aktiviteten, plockandet, sorterandet. Domingo knackar på och dukar fram en lokal hantverksöl kryddad med rosmarin och rosmarinhonung. Till det en tallrik stora glänsande söta körsbär liksom tre sorters getost och kex.

    Någon hojtar till utanför fönstret. Det är Sergio, han är kusin till Domingo förklarar han, kan engelska och ska visa mig runt om jag vill. Snart kryssar vi nerför terrasserna som är fyllda med olikformade träd, varje ägare klipper och formar sina träd efter eget behag. En liten nästan omärklig mur skiljer två familjers odlingar åt, men Sergio vet förstås vem som äger vad. Han växte upp här, sprang upp- och nerför slänten, ner till den lilla bäcken som ringlar förbi. Överallt ser man vattenkällor, små fontäner med källvatten som fyller dalsidan med grönska. 

    Påminner om en regnskog

    Det är lätt att förstå att romarna kallade dalen för Eden när de kom hit. Vegetationen påminner mer om regnskog än något annat. Det regnar extremt mycket på våren, vilket tillsammans med svala nätter och solheta dagar gör att klimatet är perfekt för körsbär och andra fruktträd.

    – Fjorton timmar per dag plockar vi, i tre månaders tid, berättar Barbara som är i full färd med att sortera de glänsande bären tillsammans med dottern och mannen.

    – De varmaste månaderna är också de jobbigaste arbetsmässigt. Då är det riktigt hett och torrt, det är riktigt tufft här i bergen, människor blir sega, säger Sergio som har flyttat till Portland i amerikanska delstaten Oregon, men som återvänder hem under sommarmånaderna varje år och hjälper familjen. 

     

    Extremadura är stort som Holland men med bara en miljon invånare, och en hel del kor. Körsbär, delikatessen som definierar Extremadura. Foto: Jonas Henningsson

    Att klassificera körsbär

    Krisen har inte kommit hit ännu menar han, man lever bra på att jobba stenhårt under sommarmånaderna, sedan är det lugnare tempo och man odlar mest för familjebehov. Vi ser ut över dalen och Sergio pekar ut apelsinlundar, kastanjeträd, olivlundar, kiwi, persikor, fikon, vindruvor. Vi går genom den täta grönskan ner mot floden Jerte. 

    – Efter Francos död skedde en viktig förändring. Bönderna ändrade sina odlingar, de klippte träden mer, de introducerade många fler sorters körsbär, nu har vi över tvåhundra sorter. De inhemska finns kvar men är svårare att få tag i. Picota kallas de här små, de är så crunchy! utbrister Sergio på västkustamerikanska.

    När dagen är slut ses alla nere vid kooperativets lokal för att väga in körsbären och viktigare ändå, för att klassificera dem. 

    – Klassificeringsmannen får inte vara en kusin, men annars är vi alla kusiner här, skrattar Sergio. Gliringarna haglar efter den långa dagen ute bland träden. Mina körsbär är vackrast, titta här! Nej inte alls, de är ingenting mot de här! Ah, ni vet ju inte vad ni snackar om, kolla! Efter att lådorna är staplade och bilarna tomma lommar männen över till den lilla baren, hålet i väggen, och dricker några glas öl eller vin, sen stupar alla i säng. Imorgon väntar en ny fjortontimmarsdag i solen, med korgarna och körsbären.

    Medeltida byar och böljande landskap i utkanterna av Guadalupe. Foto: Jonas Henningsson

    Trött på hektiska livet

    Jag går hem till Teresa och Domingo som håller på att fixa kvällens femrättersmiddag. De flyttade hit för elva år sedan. Domingo från Madrid, trött på det hektiska livet. 

    – Vi vet precis vad du menar. säger de enda andra gästerna, ett par från just Madrid som kör ner till Valle de Jerte för en avkopplande helg så fort de har möjlighet.

    Teresa kommer från en by i närheten. Menyn är traditionell, rustik med tydligt fokus på det lokala. Först körsbärsgazpacho, som följs av lax med len körsbärssås. Lamm till huvudrätt, med körsbär. Sedan körsbärschoklad, glass och kaffe. Ett par timmar senare avrundar vi med ostar, körsbärsmarmelad och kex. Och så körsbärslikör förstås.

    Två miljoner körsbärsträd kantar sluttningarna i Valle de Jerte. Under några hektiska och heta sommar­månader ska de plockas. Foto: Jonas Henningsson

    Låda på biltaket

    När jag vaknar nästa morgon är byn öde, inte en kotte syns till. Alla är förstås redan ute på terrasserna. Innan jag lämnar byn måste jag ha med mig en låda körsbär insisterade Domingo igår kväll och nu står lådan på biltaket. 

     

    Meridas Unescolistade stadskärna. Tapas i stora lass. Foto: Jonas Henningsson

    En stjärnklar himmel

    I Merida belägrade man under femtonhundra år romarnas byggnader med sopor.  Det var det bästa som kunde hända för det skyddade bebyggelsen, annars hade stenarna förstås använts till att bygga nyare hus vilket har hänt i andra delar av landet, förklarar guideboken den Unescolistade stadens sensationella arkitekturskatter. Jag läser om den fascinerande platsen sittande på en stol på Via de la Tapas, tapasgatan mitt i stan. Noterar att månen gott och väl vandrat över tre palmkronor och att stjärnhimlen har tänts på max innan jag tackar för mig. Ännu en evighetslång ljummen natt under en stjärnklar himmel i Extremadura. 

    En ingivelse gör att jag nästa förmiddag viker av från min tänkta rutt och tar sikte på vingården Santa Marina som lutar sig mot Lamonedaberget strax utanför Merida. 

    – Vi håller på att förbereda ett bröllop, förklarar ägaren Yolanda Pinero när jag knackar på, men självklart kan du prova vin. Sitt ner och testa den här Altara på druvan Montova säger hon och visar mig ett bord under några ljuvligt rosa adelfablommor. Efter det vita måste du prova den här rosén. Och de här röda vinerna, visst är de bra? Snart är jag förstås indragen och inbjuden på bröllopsfesten, dansande på bodegan med ett par hundra gäster. 

    Inga planer på att gå hem

    Klockan slår tio gånger från den gotiska kyrkan i Caceres gamla stadskärna innan jag anländer nästa kväll. Stenhusen letar sig in bland molnen där tornseglare rumsterar och himlen går från rosablå till becksvart innan jag hittar min logi. Men det gör inget. När klockan slår tio fylls det stora torget, inget händer tidigare än så. Vid midnatt stojar barnen runt bland borden, föräldrarna har ännu inga planer på att gå hem, de har bara hunnit till huvudrätten.  

    Nästa eftermiddag äter jag lunch inne på borggården i Cáceres gamla stadskärna, delar bord med Cáceresbon Marco Mangut. Snart delar vi också på tapas, hantverksöl och vin.

    – Beställer man en öl eller ett glas vin får man en stor tallrik mat på köpet, förklarar Marco sitt favorithak som är knökfullt och stimmigt. 

    På väg bort från Extremadura, mot det urbana Spanien, mot Madrids gnisslande kakofoni fyller jag bilen med frisk luft. Och spanar snart förgäves i backspegeln efter de blånande bergen.