• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Island: Magisk roadtrip landet runt

    Ring Road, vägen som löper runt hela Island, är en resa genom en av Europas mest fascinerande och ödsliga platser, där avsaknaden av folkliv kompenseras av utomjordiska djur- och naturupplevelser.

    Island: Magisk roadtrip landet runt
    Ring Road slingrar sig runt hela Island och bjuder på ständigt varierande natur. Foto: Johan Marklund.

    Vägen är spikrak och kantas av gröna filtmatte­landskap och betande får. Ibland kommer de ulliga djuren farligt nära den stängselfria vägen och vi tvingas sakta in. Annars är det lugnt, väldigt lugnt. De få fordon som möter oss är maffiga monstertruckar med enorma hjul och cyklar eller kajaker på taket. 

    Väg nummer 1, populärt kallad Ring Road, går runt hela Island. Det som slår oss ganska snart är tomheten. Island är ett av världens mest glesbefolkade länder, och av öns 300 000 invånare bor 200 000 kring huvudstaden. Det innebär långa sträckor av vildmark där man är all­deles ensam. 

    Men om Homo sapiens lyser med sin frånvaro så bjuder den drygt 100 mil långa ringen istället på något av den mäktigaste natur som står att finna på denna jord. Från gudsförgätna månlandskap till turkosskimrande glaci­ärer, djupa fjordar och snötäckta berg. Och vattenfall förstås. Massor av vattenfall. 

    Vackra Island. Här lider ingen brist på vattenfall.

    I Island lider ingen brist på vattenfall.

    Bakom varje krök öppnar sig en ny vykortsvy, med ett nytt vattenfall som graciöst böjer sig över en grönskande brant. I Sverige hade var och en av dessa porlande forsar varit en nationalklenod. Men på Island är konkurrensen benhård. 

    Än så länge är våra ögon oförstörda och ständigt bege­ist­rade av vad vi ser. Än så länge stannar vi fortfarande och kliver ur bilen när det dyker upp ett vattenfall. Jag känner på mig att vi inte kommer att göra det om två dagar. 

    Det första fallet vi stannar vid är Seljalandsfoss. En perfekt kaskad av vatten som störtar 60 meter från en klippa. I skrevorna kring fallet häckar stormfåglar vars skränande dränks i dånet av vattenmassorna. Luften är mättad av fukt och till min förtjusning finns en liten väg in bakom vattenfallet. Jag går in där och låter vattnet stänka mig i ansiktet.

    Kärleken till hästarna förde Elin Moqvist till Island. Nu är hon gift och har två barn med en islänning. Men passionen för islandshästarna lever kvar.

    Kärleken till hästarna förde Elin Moqvist till Island. Nu är hon gift och har två barn med en islänning. Men passionen för islandshästarna lever kvar.

    Kroppen känns stel och mörbultad, en effekt av för­middagens ridtur. Tillsammans med Elin Moqvist, bördig från Kövra i Jämtland, tog vi en tur med islandshäst på den platta slätten utanför Selfoss, med vulkanen
    Hekla i blickfånget.

    Kärleken till hästarna förde henne till Island. Nu är hon gift med en islänning och har två barn. 

    – Det har gått lätt att anpassa sig. Mentaliteten liknar den i Norrland. Folk kan vara lite svåra att lära känna, men när man väl gjort det så är de hur öppna och ­trevliga som helst, sade hon när vi efter ridturen drack kaffe i solen utanför deras gård. Hennes minsting kikade ­nyfiket ut bakom dörrposten, flankerad av farmodern.

    Rida islandshäst på island. Blazin saddles! Till häst på den isländska prärien.

    Blazin saddles! Till häst på den isländska prärien.

    Förutom hästridning driver familjen även hotellverksamhet och föder upp hästar och fårhundar som de säljer. Ett mångsysslande som känns typiskt för islänningarna, där många av tradition jonglerar flera jobb samtidigt för att få det att gå ihop. 

    – Visst, folk jobbar och sliter, men det finns också ett lugn här. Islänningarna kan konsten att njuta av livet. 

    Att leva på Island innebär stundtals en oviss tillvaro. Är det inte ekonomin som krisar så är det naturen som gäckar invånarna. När vulkanen under glaciären Eyjafjalla­jökull fick sitt berömda utbrott 2010 satt Elin och hennes familj på verandan och såg hur det smällde och gnistrade på himlen. 

    – Det var värsta showen! Sedan var det inte lika kul när askmolnet kom ett par dagar senare. Allt blev tyst och täcktes av svart aska. Lammen slutade bräka. Hästarna stod alldeles stilla med tårarna rinnande från ögonen. 

    Reportaget fortsätter på nästa sida. 

    Snötäckta berg tornar upp sig. Vi närmar oss Vatna­jökull, Islands största glaciär, som stelnad marängsviss uppe på toppen av berget. 

    Vid sidan av vägen står ett par krokiga stålbalkar – resterna­ av en bro som totalförstördes under utbrottet 1996 – då en glaciärflod förde isblock i rasande fart över det platta sandlandskapet och ut i havet. En påminnelse om naturens hänsynslösa kraft. 

    Utrustade med stegjärn, hjälm och isyxa ger vi oss ut på en vandring på glaciären. Solen tittar fram bakom de grå molnen ute på Atlanten och kastar några värmande strålar mot oss.

    Island. Med skolbuss upp mot Vatnajökull …

    Med skolbuss upp mot Vatnajökull …

    – Ni har tur. Ni befinner er på den regnigaste delen av ön, detta är ovanligt bra väder, säger guiden Hinrik Olason, en rödhårig bergsget från ön Grimsey norr om Island. Att växa upp på den isolerade ön med bara 100 bofasta invånare fick honom att älska naturen. Reykjavik tycker han är helvetet på jorden.

    Det går inte fort att vandra med stegjärn, när vi stannar­ och blickar ut över havet känns det som vi borde hunnit högre än de 400 meter över havet som vi befinner oss på. Trots att turen tar ett par timmar så hinner vi bara se en bråkdel av denna glaciärtunga som sträcker sig upp till 1 400 meter. 

    – Vi passerar det här avsnittet snabbt, ifall något skulle rasa där uppifrån, säger Hinrik när vi kommer upp på ett krön.

    Vi kryssar mellan glaciärsprickorna och aktar oss noga för att trampa i någon av dem. Jag stannar och slänger en sten i ett litet hål och hör hur den studsar mot isväggarna. Det tar flera sekunder innan det ekande ljudet dör ut. 

    Island. Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man är på glaciärvandring.

    Det gäller att ha tungan rätt i munnen när man är på glaciärvandring.

    Efter ett middagsstopp i Höfn befinner vi oss snart på ostkusten och Island byter återigen skepnad. Här dominerar fjordarna landskapet och den slingrande kuststräckan med hisnande utsikt över havet påminner lite om Big Sur i Kalifornien. Atlantens vågor daskar in över sandbankarna och vägen slickar de djupa fjordarna. 

    Klockan är drygt elva på kvällen. Midnattssolen bjuder på ljus natten lång men tröttheten börjar ta över. Vi är dock fortfarande en bit från närmaste tätort, och längs Ring Road finns få motellkedjor att förlita sig på. 

    Då ser jag plötsligt något i ögonvrån och får ett infall. Vi stannar bilen och går ner och inspekterar rök som bolmar från en pöl ute i det tuviga gräset. Jag doppar fingret i vattnet. Oj, det är minst 40 grader varmt. Bakom ett litet krön hittar vi också ett spartanskt badkar uppställt mitt ute i ingenstans. Jackpot!

    Vi slår snabbt upp tältet, som packats med för ­säkerhets skull, och jag hoppar i karet, där vattnet letts in med en slang från den varma källan. Det sticker i benen när min nedkylda kropp omsluts av det heta vattnet­. Sakta men säkert vänjer sig kroppen vid värmen och slappnar av. 

    Island. Vildmarksspa under midnattssolen.

    Vildmarksspa under midnattssolen.

    Dimman skyler fortfarande havet som ligger där nedan­för men det gör ingenting. Där och då slår det enkla badkaret vilket fashionabelt spa som helst. Jag kryper in i tältet och sover åtta timmar i sträck. Under natten hör jag inte ett enda fordon passera längs lands­vägen som ligger 50 meter bort.

    Dagen efter bestämmer vi oss för att ta en genväg över högfjället istället för att följa den vackra men tidsödande vägen längs Berufjorden. Snart försvinner asfalten och vi kör på grus med snödrivor längs vägen. Uppe på fjället är marken täckt av snö och porlande bäckar letar sig längs sluttningarna. 

    Vi fyller flaskorna med vatten direkt från en jokk. Det är isande kallt, men godare dryck är svår att tänka sig. Efter ett par dagar på tu man hand börjar vi bli en gnutta sällskapssjuka så utanför Egilstad bestämmer vi oss för att plocka upp en liftare. 19-årige Tucker Prescott från South Carolina i USA har liftat runt på Island i tre veckor. 

    Tummen upp! Tucker Prescott  från USA liftar runt på Island.

    Tummen upp! Tucker Prescott från USA liftar runt på Island.

    Konceptet att resa med tummen må ha tynat ut i stora delar av världen men på Island är det fortfarande ett vanlig­ och säkert sätt att resa runt. Som längst har han stått 90 minuter vid vägen innan han blivit upplockad, säger han. 

    Drömmen om Islands sagolandskap väcktes då han såg dokumentärfilmen Heima om isländska bandet Sigur Ros där de åker runt på Island och spelar i små byar.

    – Där jag kommer från finns bara tobaksfält, inget som det här. Och islänningarna är otroligt gästvänliga. Jag har mött bönder, sjömän, läkare. De berättade allt om Island för mig. Många bjöd in mig till deras hem.

    Ett par timmar senare har vi lämnat fjällen och fjordarna bakom oss. Vi befinner oss i ett monokromt månlandskap. Inte ett hus eller träd så långt ögat kan nå. När vi närmar oss Hverir lyser landskapet i allt från orange till grått och rött och det bubblar, ryker och fräser ur hål i marken. Den svaveldoftande röken retar halsen men det är hypnotiserande att titta på den bubblande leran och röken som pyser ur jordens inre. Livskraft mitt i det döda landskapet. 

    Reykjahlid, den lilla byn som ligger vid stranden av sjön Myvatn blir vårt stopp för natten. Chanserna att få en sängfösare i sömniga Reykjahlid verkar dock begränsade så vi åker upp till Myvatn Nature Baths – som har öppet ända till tolv på kvällen. 

    Här bjuds vi på en liknande spaupplevelse som under gårdagskvällen – fast i större och mer ordnat format och med en saftig prislapp. I denna inkluderas dock en mycket vacker utsikt över bergen och möjlighet att köpa förfriskningar i poolen.

    Island. Gratis boende med havsutsikt på östkusten.

    Gratis boende med havsutsikt på östkusten.

    På morgonen ligger Myvatn blank som en spegel och himlen är molnfri ovanför de snöstrimmiga bergen. Sjön skapades under ett vulkanutbrott för bara 2 000 år sedan – alltså igår om man pratar geologi – och ligger i ett aktivt vulkaniskt område. 

    – Folk här uppe är vana. Min mor flyttade hit på 1970-talet och redan en av de första nätterna började det mullra vid den närliggande Kraflavulkanen. Hon blev såklart orolig men pappa som var från trakten sade bara "det är ingen fara, det är bara Krafla, gå och lägg dig igen", säger Anton Birgisson när vi hoppar in hans fyrhjulsdrivna bil. 

    Tillsammans med ett gäng amerikanska turister och guiden Anton är vi på väg upp till Lofthellir, en av norra Islands mest kända isgrottor. Bilen kränger och guppar redan innan vi hunnit upp på berget. 

    – Om ni inte känner personen bredvid er kommer ni garanterat att göra det när vi är framme! säger Anton, vars familj har bott i området i flera generationer. 

    Island. Grottguiden Anton Birgisson  tycker att allt blev bättre efter krisen.

    Grottguiden Anton Birgisson
    tycker att allt blev bättre efter krisen.

    – Vi grälar mycket i byn. Man måste ha något att göra när vintrarna är långa, säger Anton.

    Men när det väl händer något så håller folk ihop. För några år sedan drabbades norra Island av en snöstorm redan i september. Lammen som var ute på bete blev översnöade. 

    – Då märkte man att folk ställer upp för varandra. När det väl gäller lägger man groll åt sidan. Det var underbart att se. Allt fungerade som ett oljat maskineri. 

    Så här långt in i resan känns det tydligt att det finns två Island. Landsbygden och Reykjavik. Två olika sätt att leva och tänka. Det verkar på sätt och vis som att landsbygden har klarat krisen – alltså finanskrisen som drabbade Island 2008 – bäst. 

    Kanske för att man är van att klara sig själv och leva under tuffa förutsättningar här ute. För researrangörer som Anton har krisen varit en boost. När priserna sjönk efter krisen blev Island tillgängligt för fler turister.

    – För mig har det definitivt varit lättare efter krisen. Nu kan vi till och med erbjuda mina besökare exklusiva aktiviteter som denna grottexpedition. Tidigare var det svårt i och med att isländska kronan var skyhög. 

    Island. Hverir på norra Island, där marken ryker, bubblar och fräser.

    Hverir på norra Island, där marken ryker, bubblar och fräser.

    Efter 40 minuters skakande på undermåliga vägar hoppar vi ur bilen. Dags att gå under jorden! Det känns lite konstigt att byta det soliga vädret mot nollgradig kyla men vi tar på oss dubbade stövlar och hjälm med pannlampa och ger oss in genom den trånga passagen. 

    Det är mörkt och fuktigt. Jag får ett pirr av klaustrofobi när jag ålar mig uppför en isig backe, in genom ett smalt hål. Men plötsligt kommer vi in i en kyrkliknande sal, fylld av fantastiska isformationer som för tankarna till gigantiska glasfigurer från Kosta Boda. Med våra pannlampor lyses rummet upp och figurerna får liv.

    Vissa isformationer är över hundra år gamla och väldigt känsliga. Anton tappar försiktigt på några av dem med fingret och det klingande ljudet ekar i grottan. 

    Som gigantiska hattifnattar i is. Magiska isformationer i grottan Lofthellir i närheten av Myvatn.

    Som gigantiska hattifnattar i is. Magiska isformationer i grottan Lofthellir i närheten av Myvatn.

    – Det är fantastisk akustik här inne. Vi har faktiskt haft en konsert här med en stråkkvartett och även ett bröllop, säger Anton.

    Det gäller att passa på för grottan lever på lånad tid. Ju mer luft som kommer in i grottan, desto mer fylls den av is underifrån. Till slut blir den så full av is att det blir omöjligt att komma in. 

    – 10–15 år till kan vi ta folk hit men sedan blir det svårt.

    Utbudet av naturupplevelser på norra Island gör att ett par dagar passerar fort. Myvatn är en hotspot för fågelskådare och vi hinner se både islom och strömand innan vi beger oss ner mot kusten för att spana efter havets bjässar. Bukten utanför Husavik, en knapp timme från Myvatn, är ett av de valsäkraste ställena på Island, och även den plats där man har störst chans att se blåval – världens största däggdjur. 

    Ända sedan jag som liten såg den uppstoppade blåvalen på Naturhistoriska museet i Göteborg har jag drömt om att stöta på en livs levande dito.

    Island. Husavik. Vykortslik  vallfartsort för valskådare.

    Husavik. Vykortslik vallfartsort för valskådare.

    Våra förhoppningar stiger när valsafariguiden Kristofer Reykjalin berättar att han hört på komradion att man skymtat blåvalar i bukten tidigare under dagen. Kan de vara kvar fortfarande?

    Båten kränger från sida till sida när vi kryssar över bukten. Kristofer skannar av vattnet med kikare. På längre håll ser vi plötsligt två vikvalar, vars blanka skuggor glider över vågorna. Vi följer flockarna av skränande tärnor som hovrar ovanför vattenytan. 

    Där fåglarna är, befinner sig troligen valarna. Tillsammans med stormfåglar och trutar försöker tärnorna sno åt sig resterna av den fiskfrossa som pågår under vattnet. 

    Plötsligt: Ett blås. Sedan skymtar en fena och något stort svart som rullar runt innan det försvinner ner i vattnet. Kristofer får något både högtidligt och exalterat i rösten när han förkunnar:

    – Här har ni den, folk. Världens största djur, blåvalen!

    Island. Man kan tro att det är en spegelblank sjö, men det är i själva verket takplåten på vår hyrbil som bergen speglar sig i.

    Man kan tro att det är en spegelblank sjö, men det är i själva verket takplåten på vår hyrbil som bergen speglar sig i.

    Den ser enorm ut men för att vara blåval är den liten, "bara" 17 meter. Blåvalar kan bli uppemot 30 meter, dubbelt så stor som fartyget vi befinner oss på. Vi följer andaktsfullt valens rörelser till dess den försvinner ner under ytan. Efteråt ser vi både knölval och fler vikvalar. Men ingen fler blåval. 

    Trots omvärldens protester fortsätter den kontrover­siella jakten på val på Island. Många som försvarar valjakten gör det med hänvisning till det kulturella arvet – att det är en isländsk tradition att fånga och äta val. Men tvärtemot vad många tror började man rätt sent med valfångst på Island, i större skala först mot slutet av 1800-talet. Merparten exporteras till länder som Japan eller äts av turister på Island. 

    – Få islänningar äter valkött, det är inte en särskilt viktig del av vår kultur, menar Kristofer Reykjalin.

    Island. Valsafari. Det stora blå. Världens största däggdjur tittar upp.

    Det stora blå. Världens största däggdjur tittar upp.

    På vägen hissas de röda seglen på båten och vi kör hemåt i lugn takt. Kaptenen tar fram en spritflaska och låter den gå varvet runt. 

    – Ni har haft tur. Det är sällan vi ser blåval här, och det är sällan man kommer så nära. Det var första gången jag såg en blåval rulla sådär, säger Kristofer när vi glider in i Husaviks hamn. 

    Det är en upplevelse som känns svår att toppa. Resan genom Island har dränkt våra sinnen med mer naturlig fägring än vad som är möjligt att smälta på så kort tid. På vägen tillbaka mot Reykjavik nästa dag överväger vi för ett ögonblick att stanna vid Godafoss som räknas som ett av Islands pampigaste vattenfall, men bestämmer oss för att låta bli. Det får räcka nu. 

    Sista kvällen innan hemfärd tar vi in på ett anonymt hotell nära flygplatsen, i den intetsägande kuststaden Keflavik. Ett beklämmande avslut på resan kan man tycka, men frånvaron av skönhet känns – för omväxlings skull – väldigt behaglig. Ungefär som tystnaden som uppstår efter en riktigt maffig konsertupplevelse. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!