Rügen – strandparadis vid Östersjön

Sekelskiftesarkitekturen, stränderna och de vita kritstensklipporna som bär på skrönor från den svenska stormaktstiden. Ön Rügen vid Östersjöns kust bjuder på natur, kultur och fängslande historia, bara en färjetur bort.

Rügen – strandparadis vid Östersjön
Rügen. Semesterö med anor av kunglig glans. Foto: Anders G Warne.

Det är lördag, och mycket folk i rörelse trots det annalkande höstvädret med moln som jagar ikapp solen. En vind som biter lite, men bär med sig doften av brända mandlar och söta karameller från den stämningsfullt upplysta försäljningsvagnen i slutet av Hauptstrasse. Den gamla badorten Binz tornar upp sig med pampiga sekelskifteshus ovanför strandkanten. Står man med ryggen mot havet är det som att titta på en kuliss från det sena 1800-talet, sånär som på moderna skyltar som pockar på uppmärksamhet från gågatan. 

Där husen tar slut fortsätter en böljande kustlinje med oändliga vita stränder och tät skog. Rügen är Tysklands största ö, och en granne i Östersjön som många kanske glömmer bort att utforska. Färjorna som kommer in från Trelleborg till Sassnitz en liten bit västerut, för med sig Europaresenärer från Sverige som ibland stannar någon natt innan färden fortsätter ner över kontinenten. Men det finns anledning att upptäcka mer av denna ö, där historien­ satt sina spår genom epoker som kommit och gått: bland annat tvåhundra år av svenskt styre under stormaktstiden, vidare till andra världskriget och DDR-tiden.

Rügen. Strandpromenaden och piren i Binz lockar folk året runt. Sommar är högsäsong, men också julhelgerna.

Strandpromenaden och piren i Binz lockar folk året runt. Sommar är högsäsong, men också julhelgerna.

Franziska Boy lutar sig mot räcket på piren, där sjöfåglar uppmärksamt cirklar omkring i jakt på något ätbart. Hon är uppvuxen i Binz och jobbar numera som turistguide. För henne var DDR-tiden inget som kändes svårt. Hon var bara åtta år 1989 då Rügen och övriga Östtyskland plötsligt stod inför en ny framtid. 

– För mig var det inget dramatiskt. Här fanns ju inga fysiska murar att riva mot väst och att inte kunna resa som man ville var inget jag funderade över då, säger hon när vi promenerar upp mot de tjusiga villorna som radar upp sig bakom strandlinjen.

Det är ståtliga vita trähus med stuckatur och snickarglädje. En blandad repertoar av sekelskiftesstil och drömmar om Medelhavet som flyttat till Östersjön. Under kalla kriget förföll många av de gamla husen, men efter Tysklands återförenande började renoveringsvågen som gav Binz ett uppsving.

Rügen, Tyskland. Sillmacka, öl och strandkorgstolar. Gänget från Hamburg vet hur Rügen avnjuts, även en mulen dag.

Sillmacka, öl och strandkorgstolar. Gänget från Hamburg vet hur Rügen avnjuts, även en mulen dag.

Turismen på Rügen kan sägas ha fått sin start redan 1816, när prins Wilhelm Malte Putbus skaffade sig ett hem på sydöstra sidan av ön – i byn som naturligtvis fick namnet Putbus. Han tillhörde en gammal adelsätt på Rügen, utsågs till svensk furste 1807 och blev så småningom generalguvernör över svenska Pommern. Han sägs också vara den som introducerade havsbad i Tyskland, och hans vanor spred sig snart till övriga aristokratin. Fler och fler anslöt från Berlin. Nu ville de inte bara promenera och andas frisk luft. De ville bada. 

– Fiskargubbarna fattade ingenting. Varför badade de? Havet var något man hade stor respekt för. Ingen ville bo precis vid havet på den tiden, säger Franziska Boy.

Husen i Binz, som då bara var en fiskeby, låg en bit ifrån stranden. Lokalbefolkningen fick i uppdrag att köra turisterna med häst och vagn ner till vattnet när det vankades bad. De började förstå att det gick att tjäna pengar på de rika människorna med de konstiga vanorna. 

Så kom prins Wilhelm av Putbus och köpte hela fiskebyn. Han utvecklade Binz till turistort, med bad och frisk havsluft som lockade människor från när och fjärran när allt fler stadsbor började uppskatta naturens rogivande krafter. 

Arkitekterna tävlade om vem som kunde skapa det mest ståtliga huset i byn. Husen vi ser idag är upprustade från den tiden, eller helt nybyggda i liknande stil. Attraktionen i att ha ett hus vid havet har inte direkt minskat med åren.

Rügen. Snicklarglädjen fick ny glans när Tyskland återförenades och husen rustades upp.

Snicklarglädjen fick ny glans när Tyskland återförenades och husen rustades upp.

På stranden står en hel armé av färgglada strandkorg­stolar i gult, blått, rött och grönt. Historiens första "strandkorb" uppfanns i Rostock 1882, då en kvinna med reumatiska besvär beställde en korgstol som skulle skydda henne från väder och vind, men ändå göra det möjligt för henne att vistas på stranden. 

Dagens variant har plats för två personer i varje. Hopfälld blir den som en sluten korg, och öppnad och utfälld tjänar den som en ställbar solstol med randigt tyg. Den välvda takhuven skyddar mot påstridiga vindar, och en dag som denna vänder man gärna stolarna emot varandra, och kryper in i vindskyddet med en öl och en fischbrötchen – den typiska sillmackan som säljs överallt på Rügen. 

Rügen. Gryning över pirhuset i Sellin. Sanden är nypistad och redo för dagens besökare.

Gryning över pirhuset i Sellin. Sanden är nypistad och redo för dagens besökare.

Vi handlar i strandkiosken och slår oss ner i våra korgar, precis när duggregnet börjar måla stranden prickig. 

Pirhuset i Sellin, några kilometer österut, är som en dröm i vit maräng. En gräddtårta från sagornas värld, eller i alla fall romantikens. Nere på stranden fladdrar ett vitt släp i vinden när ett sällskap anländer i frack, kostym och finklänningar. Vita duvor fladdrar upp i luften, och det är säkert varken första eller sista gången det händer på stranden i Sellin. Bröllopssällskap hör till vanligheterna här sedan det tjusiga restauranghuset renoverades. 

Rügen. Skymning över strandpromenaden i Göhren.

Skymning över strandpromenaden i Göhren.

Nu står huset stadigt på sina styltor ovanför det långgrunda vattnet, men den här piren har haft sina motgångar genom åren. Gått under av vinterisarnas tryck och en brand, men kommit tillbaka med stil. Här är strandens korgstolar enfärgat vita, i krispig kontrast mot det blå havet. Längst ut på piren rör sig en märklig undervattenshiss långsamt upp ur vattnet. 

Som om undervattensfararen Jacques Cousteau slagit läger här, och bestämt sig för att utforska Östersjöns botten. Det klånkar till när den lägger till och släpper av sina gäster. De spiller ut på piren och fortsätter in mot restaurangen för att ta ett glas i baren eller en hel middag på terrassen. Det är en vanlig dag på Rügens kust, där pirer och stiliga hus är standard.

De vita kritklipporna som stupar ner i havet och stigarna som leder genom den högresta bokskogen. Jasmund nationalpark är väl värd ett besök.

De vita kritklipporna som stupar ner i havet och stigarna som leder genom den högresta bokskogen. Jasmund nationalpark är väl värd ett besök.

När ögonen vant sig vid det ljusa, upputsade och flärdfulla – är det dags att åka till Prora.

Det är inte för att få vila blicken på något vackert man åker till Prora. Tvärtom. Här finns ett monument av nazisttidens storvulna tankar om framtiden, i form av fyra och en halv kilometer sammanhängande flervåningshus med brunrappade stenfasader. 

Här börjar det nya Prora ta form. Vita hypermoderna semesterbostäder skapas i Hitlers gamla jättekomplex

Här börjar det nya Prora ta form. Vita hypermoderna semesterbostäder skapas i Hitlers gamla jättekomplex

Detta skulle bli de flitiga ariska arbetarnas semesteranläggning och 20 000 personer skulle få plats. En liten present från Hitler, under parollen "styrka genom glädje". Husen ligger uppradade i anslutning till den långsträckta finkorniga sandstranden. Många fönster är trasiga. Det mesta känns helt öde. Bygget inleddes 1936, men kom av sig 1939 i och med krigsutbrottet. Semesterkomplexet hann aldrig användas som sådant, och under DDR-tiden blev lokalerna istället militäranläggning – vilket det också användes som under en tid efter Tysklands återförening. 

Men under 2000-talet börjades husen säljas, och nu har saker börjat hända. Den västligaste änden av Proras långa dystra huskomplex har genomgått en total förvandling – med vit färg, stora fönster och modernistiska balkonger. Semesterfolket har börjat flytta in, och en nyframtid väntar för Prora. Den oftast så öde stranden, med graffitimålade murar och vilt växande taggiga havtornsbuskar, kan förvänta sig förändring.

Tyskland. Helmut Goertz levererar fisk till hamnen i Sassnitz.

Helmut Goertz levererar fisk till hamnen i Sassnitz.

Hitlers semesterbostadsprojekt i Prora är 4,5 kilometer långt och förfallet. Men renoveringarna har påbörjats.

Hitlers semesterbostadsprojekt i Prora är 4,5 kilometer långt och förfallet. Men renoveringarna har påbörjats.

Helmut Goertz, klädd i blåställ, galonhängsel­byxor och skepparkeps, langar in en låda fisk till försäljaren i den blå träbåten i Sassnitz fiskehamn. Han är egentligen pensionerad fiskare, men drar upp ett och annat fortfarande. Piggvar, flundra, stenbit. Men det är lite ensamt.

– Det brukade vara trettio fiskebåtar här och trettio på andra sidan, säger han och pekar över den lilla hamnbassängen. 

Badvaktstornet som den kände arkitekten Ulrich Müther uppförde 1968 är som ett konstverk. Idag är den en populär (men liten) lokal att gifta sig i.

Badvaktstornet som den kände arkitekten Ulrich Müther uppförde 1968 är som ett konstverk. Idag är den en populär (men liten) lokal att gifta sig i.

Från nittiotalet gick fisket ner på grund av EU-kvoter, och det blev allt svårare att försörja sig. I husen vid hamnen säljs nu mest biljetter till turistbåtar. För turer längs "Vita kusten" eller för att prova fiskelyckan själv, med hjälp av erfarna fiskare. 

Från blå båten säljs färsk och rökt fisk och fischbrötchen till dem som väntar på båten till Königstuhl – kungastolen. Den vita klippan av kritsten är det mest kända besöksmålet i Jasmund nationalpark, strax utanför Sassnitz. Myten säger att Karl XII år 1715 lät ställa en länsstol på klippan, för att sedan sitta där och övervaka ett viktigt sjöslag mellan de svenska och danska flottorna. Många vill stå ovanpå klippan, men det är nerifrån stranden den ska ses – den och alla de andra kritklipporna som störtar ner i havet. 

Den lilla fiskebyn Vitt en söndag. Skönt häng med rökt fisk och avspända filurer.

Den lilla fiskebyn Vitt en söndag. Skönt häng med rökt fisk och avspända filurer.

Tät bokskog i Jasmund nationalpark.

Tät bokskog i Jasmund nationalpark.

Vi tar stigen från parkeringen vid Königstuhl, genom den högresta bokskogen där solljuset silas ned genom trädtopparna. Här kan man vandra i timmar om man vill, hela tiden i bokskog, och ständigt i kontakt med glittret från havet. Vid Kieler Bach leder en brant metalltrappa ner till stranden, som är täckt av svartvit flinta. Stenarna glänser när vågorna rullar in och ut och lämnar dem våta. Fallna trädstammar ligger längs den smala strandremsan och de branta kritväggarna är porösa som spettekaka. Kustlinjen ser ut som en vit marängbotten, toppad av bokskogens gröna frisyrer.