Så maxar du Mallorca tillsammans med barnen
Fruktstund. Barbro Janson Lundkvist med barnen Anton och Alice. Mallorca är perfekt för vandringssemestern. Foto: Barbro Janson Lundkvist, Istock

Så maxar du Mallorca tillsammans med barnen

Bortom Mallorcas badstränder finns bråd­stupande klippor och miltals av vandringsleder. Vagabonds Barbro Janson Lundkvist tog med sig barnen på vandring i dramatiska bergskedjan Tramontana.

Ytterfacket på ryggsäcken gapar tomt. Plånboken! Herregud, har jag glömt plånboken kvar däruppe? Det finns ju bättre ställen att glömma viktiga saker på, än i en hyfsat otillgänglig del av bergskedjan Tramontana. Men vi har en räddare i nöden med oss.

– Jag hämtar den, säger Åsa Johannesson Alomar. 

Hon vänder raskt och stolpar iväg i rasande fart uppför berget. Konditionen är det inget fel på, Åsa är vandringsguide och vandrar flera dagar i veckan med olika grupper.

Vi fortsätter nedför berget utan plånbok – och utan guide. Men det är inga problem, för här är det tydligt vart vi ska, det är bred grusväg vi vandrar på.

Rutten är vald särskilt med tanke på barnen. Med på vandringen är förutom jag och min man också våra två små, Anton, 4 år, och Alice, snart 2. 

Alice sitter på min rygg i bärstolen och håller en liten larv fastklämd mellan tummen och pekfingret. Den hittade hon i en valnöt, som vi plockade uppe vid Tossals Verds. Det ståtliga stenhuset, där porten skuggas av ett tak av vinrankor. Där plånboken fortfarande ligger. Där vi blev serverade härligt surdegsbröd med tomater, lufttorkad skinka och ost och ringlad olivolja.

Där var vi inte heller ensamma. Alex Feldmann och Sara Spautz, ett par i 20-årsåldern, vilade benen under ett träd. Deras vandring utgick från Port de Sóller, uppskattningsvis åtta timmar bort. De sov på vägen, men hittade bara lite nötter till frukost. 

– Först när vi kom till Tossals Verds fick vi frukost. Det blev vid lunchtid. 

Alex Feldmann och Sara Spautz har äntligen fått lite mat i magen efter en strapatsrik vandring i bergen. Foto: Barbro Janson Lundkvist

Som sagt, uppe i Mallorcas berg är det vildmark. Ingen servering på många kilometer. Glöm inte det. 

Men vi är närmare civilisationen nu, och har passerat åsnorna som med mjuka mular och snälla ögon tigger om att få smaka vår matsäck. 

Sicksack går vår led, längs med sluttningen där olivträden klättrar. Ännu är oliverna inte mogna, de är beska och hårda. Men om bara någon månad ska de skördas. Då breder man ut tygstycken under träden, och skakar ned dem. Branten gör skörd med maskin till en omöjlighet, så man får använda sig av gamla metoder. 

Vi hinner långt nedför berget innan Åsa hinner ikapp oss. Plånboken återtar sin plats i ryggsäcken. Och allt är väl igen. Solen skiner, utan att gassa, och vandringen nedför börjar kännas i låren. 

Åsa Johannesson Alomar har bott i Spanien i 44 år. Det som började som ett sabbatsår blev en livslång kärlek. 

– Jag skulle bara lära mig spanska och hade tänkt vara borta i ett år. Men på Mallorca träffade jag Pedro och blev förälskad, berättar hon. 

De gifte sig, fick två söner och bosatte sig i Barcelona i åtta år. Sedan återvände de till Mallorca. Numera umgås hon med barnbarnen, när hon inte leder vandringar flera dagar i veckan för turister och vänner. Hon älskar bergen och trivs här året runt. Redan i februari blommar de vackra mandelträden, medan apelsinträdens blommor slår ut vid påsk. 

På sommaren kan det bli lite för varmt, men i september är det fantastiskt i bergen, och högsäsong för vandring. Av de 11 miljoner turister som hittar till Mallorca varje år är det en hel del som vill vandra. Särskilt skandinaver och tyskar.

Åsa Johannesson Alomar pekar på en hög med stenar. 

– Titta, där är rester av en kalkugn. 

Många av stigarna i bergen trampades upp för hundratals år sedan. De användes dels för att ta sig mellan byarna, dels för att sköta arbetet vid kolmilor och kalkugnar. 

Små ben – storslagen vandring. På Mallorca finns leder av varierande svårighetsgrad. Foto: Barbro Janson Lundkvist, Istock

Man utvann kalk ur stenbumlingarna genom att helt enkelt hetta upp dem. 

De mallorkinska myndigheterna har jobbat hårt med att restaurera de gamla stigarna, och skapat GR 221, Mallorcas mest kända vandringsled. Den kallas Dry Stone-leden, efter det kulturhistoriska landskap som bland annat är känt för sina många kalkstensmurar. Leden är uppdelad i åtta sträckor, sammanlagt 15 mil, och slingrar sig fram genom Tramontanabergen. 

Dessutom har myndigheterna försäkrat att det ska finnas platser att övernatta längs vägen. Refugios, enkla vandrarhem, har skapats i gamla gårdshus. Ibland drivs de som privata initiativ, ibland av kommunen. 

På de flesta av dem kan man få sig en bit mat. Om man ringer först. I ärlighetens namn bör man alltid kolla att det verkligen är öppet.

Under vår vistelse på Mallorca hinner vi med ännu en vandring. På Formentorhalvön, all­deles nära Puerto Pollença, finns en led som går mellan två bergsryggar, och slutar vid stranden Cala Bóquer. Max en kvarts bilfärd från Alcúdia, barnfamiljernas charterfavorit. 

Vi ställer bilen på en mer än lovligt gropig parkeringsplats, och börjar vandra längs en stenig väg. Där en grind möter oss. Stopp. Privat. Bakom grinden skymtar ett stenhus och betesmarker. 

Vågar vi? Jodå, vi vågar. För vi ser fler vandrare genom spjälorna. Och när vi har passerat ännu en grind smalnar stigen och leder in i en ravin. Vi är på rätt spår. 

Vilda getter skuttar mellan de låga buskarna och dvärgpalmerna. En av dem bräker så att det låter som ett spädbarns skrik. En annan balanserar vådligt på en klippa. 

I den skyddade ravinen trivs dessutom rovfåglar, visar det sig. Framför oss på stigen står två brittiska fågelskådare med kikarna riktade upp mot skyn. 

A black vulture, säger kvinnan. Titta!

Vi ser en svart siluett sväva över ravinen. Imponerande vingbredd. Den sjunker och närmar sig. 

Vindruvorna bildar ett skuggande tak och an av bergens invånare, ganska sugen på vårt mellis. Foto: Barbro Janson Lundkvist

För paret framför oss är upplevelsen sällsam, förstår vi. När gamen försvunnit bakom bergskammen småpratar vi lite. De visar sig vara från Storbritannien, Susan Garrido och hennes partner. Här för att titta på fåglar – inget annat. 

Just denna rovfågel, den svarta gamen som kan bli nära tre meter mellan vingspetsarna, var nära utrotning vid 1980-talets början. Men efter omfattande räddningsinsatser har man nu fått upp antalet individer till 120 stycken på Mallorca. 

Det finns skalbaggar längs med stigen också. De måste närstuderas, tycker barnen som står dubbelvikta länge. Efter en knapp timmes vandring börjar orken sina hos fyraåringen. 

– En godis om du springer till den busken, säger maken. 

Han hoppar iväg. Ettåringen vill komma ur bär-ryggsäcken och gå själv. Hon skuttar längs stigen, balanserar på en sten. 

– Ett russinpaket om du sitter i ryggsäcken på mammas rygg. 

Efter ett tag ger vi upp. Vi har ätit upp godiset. Pausat flera gånger. Vi kom inte ända fram till den fina bukten som var vårt mål. Inte den här gången. Men nästa gång ska jag ta mig ända fram, och inte glömma något längs vägen.

Tre fina vandringsturer

GR 221, eller Dry Stone Route, är den mest kända leden på Mallorca och går genom Sierra de Tramontana i unikt kulturlandskap. Du kan vandra över 15 mil på sträckor som binder samman orten Port d'Andtrax i sydväst med Pollença i norr. Myndigheterna på Mallorca har jobbat med att restaurera de gamla färdvägarna, och sett till att det finns möjligheter att övernatta längs vägen.

Puig de Maria. En klostertur vid staden Pollença, 225 höjdmeter uppåt och nedåt, ca 3 km tur och retur. Vandringen bör inte ta mer än max 3 timmar om ni tar det i barnvänligt tempo. Målet är ett litet kapell högst uppe på bergets topp. Ställ bilen vid km-märke 52 på huvudvägen Ma-2200, där är det skyltat Puig de Maria.

Cala Bóquer. Perfekt för barnfamiljen som letar efter en tur som bara tar ett par timmar beroende på tempo. Ca 6 km tur och retur. Nära populära familjeorten Alcúdia, med möjlighet att spana på getter och fågel. Ställ bilen strax efter km-märke 59 på vägen MA-2200. På vänster­sidan strax efter rondell nr 4 finns en liten stenig p-plats.