• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Rhendalen: Romantisk resa längs floden

    Följ med på en resa längs en av Europas mäktigaste transportleder. Den vackra och dramatiska floden är märkt av historiska händelser och civilisationers uppgång och fall. Vi följer Rhen genom dåtid, nutid och in i framtiden.

    Rhendalen: Romantisk resa längs floden
    Foto: Jonas Henningsson

    Här händer ingenting!

    Några ungdomar rullar uttråkat runt på sina longboards i Neuwied och svarar samtidigt på frågan om vad de brukar hitta på här i byn. Ingenting. Den upplysta stenfasaden på byns rådhus upplyser om att huset är från 1642, gänget gör lovar genom ljuskäglan som reflekteras i kuller­stenarna framför huset. De svänger runt, bort till ingången till Schloss Engers vars senbarocka fasad skimrar i månskenet.­ 

    Vi småpratar och betraktar månens väg bakom slottets torn och tinnar. Ingenting händer, säger ni, det är inte riktigt sant. Lyssna! Ett stackato av toner, spridda skurar ur ett stycke, utkastade, upprepade. Jag följer tonerna in i slottet, nerför stentrappan till valvet där en grupp musiker övar inför helgens konsert. De kommer från Ryssland, Frankrike, Japan, USA, berättar de – hela världen samlade i källaren. Slottet räddades tack vare musikstiftelsen Villa Musica Rheinland-Pfalz som inrättades här för femton år sedan, berättar kyparen Heinz. Nu kommer stipendiater från hela världen hit.          

    Nästa morgon fortsätter jag söderut. Här gör floden Rhen en av flera stora krökar innan den rätar ut sig och tar sikte mot Festung Ehrenbreitsteins gråsvarta imposanta siluett som vakar över det berömda hörnet där Donau och Rhen kolliderar. Deutsches Eck. 

    Rhen har genom historien varit den viktigaste handelsvägen mellan Medelhavets kulturer och norr. Redan för tusen år sedan började man odla vin på sluttningarna, romarna hade förstås med sig kunskapen. 

    Flytande hotell ser man många på Rhenfloden. Dalsidorna kantas av vinrankor, här Spätburgunder. Foto: Jonas Henningsson

    Koblenz utgör startpunkten för den mest dramatiska sträckan. Ett 65 kilometer vindlande avsnitt med höga skarpa flodkanter prydda med vinodlingar, söta sagoslott på piedestal, palats och enorma fästningar som Ehrenbreitstein som uppfördes för att skydda den viktiga handelsrutten. Betydelsen och tidens gång har förstås gjort att legender och berättelser antagit mytiska dimensioner. Men där handeln pågått så länge har också kulturella utbyten frodats. Hit har världen kommit på besök i årtusenden­, via Rhens vatten. 

    Här skär floden djupa hål i skifferbergen innan den når Oberwesel där den mjuka skiffern ersätts av hård sandsten. Resultatet är några imponerande trånga och djupa vindlande dramatiska avsnitt. Rhendalen. 

    Vindistrikt har gator med värdiga namn. Rieslingsstrasse övergår i Chablisstrasse, vad annars, som leder ner till byn Oberwesel där jag tar färjan över floden. Färjekarlen ser ut som en blandning av Hemingway och jultomten och tar fryntligt emot mina fyra euro som överfarten kostar, lägger ut men ändrar sig och lägger till igen när en stammis kommer tutande. Just färjorna som korsar är en het politisk potatis i regionen. Det är långt mellan broarna och överfarten tar tid, tid är av högsta vikt för de som propagerar för en broförbindelse. 

    – Det handlar också om vänster och höger. De som bor på vänstersidan har alltid känt sig lite ofördelaktigt behandlade. Allting är såå mycket bättre på högersidan, säger de. Bara vi får en bro så kommer allting att bli såå bra, berättar Hemingway under den korta överfarten. Tvivlet i hans tonfall visar tydligt att han inte tror att sambandet är så enkelt. 

    En märklig väg tar mig mot Dörscheid. En smal ringlande led uppe på toppen av åsen, långt över floden. Dimman har parkerat i dalgången, träden ser spöklika ut när de sträcker ut sina fingrar genom det mjölvita täcket, upp mot den urvattnade himlen. Ensamma träd gömmer sig i dimman när vi susar fram. Det är isande kallt när vi når vårt mål. Inne i Landgasthaus Blücher är det varmt, festligt och folkligt däremot. Och fullsatt! Familjen Fetz driver värdshuset, ena brodern vingården som ligger vägg i vägg. Så menyn ackompanjeras av egna viner. Snart parkerar en torr Riesling och en elegant Spätburgunder på bordet. 

    Schloss Engers i Neuwied, musikcenter och logi i ett. Foto: Jonas Henningsson

    Nästa morgon ligger dimslöjan kvar, tjock som grädde över vinrankorna. Jag har snörat på mig kängorna för en dagslång etapp av Rheinsteig, en 320 kilometer lång vandringsled som nu fyller tio år och som många menar har vitaliserat­ området. 

    – Helt klart har Rheinsteig varit en del av räddningen, säger min vandringsguide Jens Niemeyer när vi knatar iväg från Dörsheid. Vandring lockade mest äldre förut, men det där har ändrats. Fler studenter och unga resenärer kommer hit för att följa Rhen. Men vi vill ju få dem att vilja stanna här också, bosätta sig här, fortsätter Jens. 

    På våren trängs orkidéerna med vandringslystna, nu på hösten färgas dalsidorna starkt gula, röda och lila. Höstfärgerna utmanar verkligen vårlystern. Luften är klar och närmast alplik.

     – Här mötte jag ett gäng lamor en gång, trodde jag var i Sydamerika för ett ögonblick, minns Jens. Men mest är det små pigga ekorrar, försiktiga rådjur, röda glador och andra fåglar vi stöter på. 

    Vi når högsta punkten och Schwedenschanze. På andra sidan floden sträcker Oberwesels gotiska liebfrauenkirche ut sig genom dimman som nu börjar lätta. Slottet Schönborns renässansfasad sticker trotsigt fram på höjden. Långa passage­rartåg skär som pilar genom landskapet,
    de följer flodkanten tätt, tätt. På avstånd ser de ut som lek­sakståg. Snart kommer ett godståg rasslande, brölande. 

    – Det här är enda stället där man ser Oberwesel från ovan, säger Jens, så vi tar pliktskyldigt en ordentlig titt. 

    Men Schwedenschanze, undrar jag? 

     – Svenskarna var här, er närvaro under trettioåriga kriget syns överallt i området, inte minst där skansar byggdes. 

    Rheinsteig är en lyckad satsning på vandringsturism som även lockar unga resenärer. Rhenfloden slingrar sig 1 230 kilometer genom Europa. Foto: Jonas Henningsson

    Det långa kriget mellan 1618–1648 var en blodig och utdragen uppgörelse mellan tyskromerska rikets katoliker och protestantiska nordbor, då som nu angavs religionen som orsaken, men då som nu handlade det förstås om makt och pengar. Sverige blev en europeisk stormakt efter den westfaliska freden 1648.

    Svenskarna har fortsatt komma hit, nu i form av frommare vin- och naturvurmande resenärer. Oberwesel kallas vinfältens och tornens stad och vi förstås varför. Alla tio tornen från gamla stadsmuren är kvar. Några används fortfarande som hotellrum. Uppe på muren kan man vandra och följa den historiska leden. Långt därnere på floden ser vi en elegant vit båt stäva fram. Kanske är det flodångaren RMS Goethe som trafikerat vattnen i mer än hundra år. 

    Rhenromantiken föddes ur miljön med sagoslott, vinklädda kullar, dramatiska klippor och små söta byar längs den mäktiga floden. Ett fyrtiotal slott tronar på dalsidorna i regionen, ofta har man två eller tre slott i blickfånget när man vandrar eller glider fram på floden. Miljön inspirerade Heinrich Heine att skriva sitt poem Lorelei och Richard Wagner att skapa sin opera Götter­dämmerung. Lord Byron, William Turner och Victor Hugo hängde alla här. Och så Goethe förstås, som skapade Faust och andra texter med inspirationen från sina upplevelser i Rhendalen. 

    Giriga lokala ledare uppförde slotten som tullposter under en tusenårsperiod. Affärsidén var enkel. Ingen undkom beskattning. Affärsplanen var kassaskåpssäker, för alla färdades just den här vägen från södra till norra Europa. Genomförandet var metodiskt. De som inte kunde betala fängslades i djupa kalla hålor. 

    1600-talets turbulens och långdragna krig gjorde att de flesta slott förstördes. Men 1700-talets naturvurmare och spirande romantiker hittade svaret på alla sina önskemål i trakten. Och naturvurmen ledde så småningom till att de allra flesta slotten restaurerades och återfördes till sin forna glans under 1800-talet. Nu är de en del av besöksindustrin. 

    Få platser i Europa har varit skådespel för så många avgörande historiska händelser som Rhendalen. 

    Man har hela tiden ett sagoslott i blickfånget på vandringen. Rast behövs ibland längs den 32 mil långa leden. Foto: Jonas Henningsson

    Det var här romarna bestämde sig för att sätta gränsen för sitt imperium. Här tog civilisationen slut, bortom Rhendalen härskade barbariet (svenskarna). 

    Det var här som den preussiske generalen Von Blücher (mer om honom senare) använde en sofistikerad pontonbro för att korsa floden och krossa Napoleons styrkor. Det var också här som amerikanska trupper hittade en bro över floden som ännu inte var förstörd och tog andra världskriget vidare mot Hitlers undergång. 

    Jag följer den vindlande stigen ner mot en liten porlande bäck, upp genom tät lövskog, förbi ett hav av vinstockar med Riesling- och Spätburgunderstockar. De lyser lyckligt i eftermiddagens mjuka släpljus. 

    Några krökar senare siktar jag världens mest mytomspunna klippa. Lorelei. Här är floden som smalast och gör en kraftig lov, den starka strömmen och de sylvassa klipporna har skickat mängder med båtar till botten och fortfarande förliser fartyg här varje år. De romantiska poeterna Clemens Brentano och Heinrich Heine beskrev legenden om sjöjungfrun. 

    Förådd av sin älskade sitter hon vid foten av klippan och kammar sitt långa blonda hår med en gyllene kam. Vid åsynen av Lorelei glömmer sjömännen att navigera och skeppen förliser. 

    Uppe på toppen av klippan, hundratals meter över floden, klänger grupper av besökare framför den lilla stenstatyn av Lorelei. Alla vill föreviga sig själva, arran­gera selfies på de sylvassa klipporna, halvt hängande ut över stupet. 

    Trött och skönt medtagen efter några dagars vandring hamnar jag i Kaub på kvällen. Det minimala museet mitt i byn gör ett bra jobb med att förklara general Von Blüchers viktigaste seger, när han tog sina trupper om 50 000 man över Rhen på natten den 1 januari 1814 och lyckades driva bort inkräktaren Napoleon. Föreståndare Ingrid på museet tar sig tid och förklarar strategier och val generalen gjort. 

    – Blücher samlade trupperna inne i kyrkan runt hörnet, berättar hon med inlevelse. Det var tjugo minus när de korsade floden den natten, måste ha varit förfärligt. 

    Det lyser i stans äldsta hus så jag knackar på. Ingrids tips förde mig hit och snart öppnas dörren av ägaren Jochem Dohm. På väggen innanför dörren sitter en lapp som förkunnar att huset är till salu, Jochem har fått nog. Men han vill hitta rätt köpare, någon som förvaltar huset, säger han. 

    Jochem Dohm i Kaub. Peter Bahles, vinodlare
    i tredje generationen. Foto: Jonas Henningsson

    Väl inne är inte mycket ändrat sedan 1600-talet, då byns bageri fanns här. Brödugnen finns kvar, de knarrande breda golvplankorna likaså. 

    Sista brödet skickades in i ugnen för gräddning 1917, det tog tre dygn att värma upp ugnen, kan ni tänka er, fortsätter Jochem. Nu erbjuder han några små rum till uthyrning för trötta vandrare, ett värmande mål mat, ett glas vin – och sina berättelser. Vi dricker Riesling ur kraftiga lerkärl – pratar om dåtiden, nutiden, framtiden och lyssnar på Jochems varma stämma. Han har varit historielärare hela livet och nu delar han med sig av skildringar från trakten. Ett par anländer, muntra av att vara tillbaka, det var några år sedan, berättar de och slår sig ner för att lyssna. Mer vin! 

    En annan person som förvaltar arvet i Kaub är Peter Bahles, vinodlare i tredje generationen. Hans lilla restau­rang, vinkällare och hotell ligger längs tågrälsen. Man kan hoppa av tåget alldeles utanför, perfekt tänker jag när jag slår mig ner i baren för en provning senare på kvällen. 

    – Helt fruktansvärt, persontågen är bra, men godstågen … helt fruktansvärt – och värre ska det bli, tågen kommer att bli Kaubs död om det fortsätter, säger Peter och fyller det första provglaset med en torr Riesling. 

    Fem minuter senare förstår jag hans frustration, väggarna skakar när godståget skär genom byn och vi får hålla i vinglasen för att inte mista prov nummer två, Riesling Freistadtwein. 

    – Nu vill de köra hela nätterna också, suckar Peter när huset slutat skaka. Och det är inte ens våra tåg, de kör från Holland till Schweiz och bara bränner igenom här. När det startade för hundra år sedan körde man kanske tio tåg om dagen och i 30 kilometer i timmen. Nu är det hundra tåg som kör i över 100 kilometer i timmen. Det är nästan omöjligt att sova. 

    Pastoralt och pittoreskt. Rheinsteig bjuder på det mesta. Foto: Jonas Henningsson

    Ett gäng glada vandrare kommer in, lägger ifrån sig käppar och ryggsäckar på golvet, checkar in och försvinner upp på rummen. Peter skjuter fram glas tre, en Riesling med etiketten Meisterstück – högsta kvalitet. 

    – 2015 var väldigt speciellt. Starten på året var väldigt torr, inget regn, det var väldigt svårt och mot slutet av juli var druvorna väldigt små. Vi trodde inte alls att det skulle bli ett bra år. Men andra veckan i september kom lite regn och druvorna utvecklades väldigt snabbt och bra. I vissa regioner kom det till och med för mycket regn, men här var det perfekt. Vi fick ut en okej volym men mycket bra kvalitet. Peter tystnar när ännu ett tåg far förbi, skjuter fram fjärde provet, nu en sötare rundare variant. 

    – Min farfar jobbade som vinodlare utanför Köln, han reste längs Rhen med tåg för att köpa vin. Här hoppade han av och frågade på första bästa restaurang var han kunde köpa vin. Han köpte det, åkte hem, drack upp vinet, tyckte om det han drack. Tredje gången han kom tillbaka berättade damen i restaurangen att det inte var någon idé att han återvände för hon skulle sälja restaurangen och vingården. Han fick ett pris och spontanköpte den, utan att fråga sin fru. För 30 000 mark fick han tusen kvadratmeter vingård – och en liten restaurang.

    Hundra år senare har vingården överlevt två världskrig och många uppgångar och fall. Peter tog över efter sin pappa 1999. 

    – Det finns bara fyra vinodlare kvar i Kaub, för femtio år sedan var vi fler än åttio. 

    Spätburgunder. Bara mellan Koblenz och Rüdesheim kan man spana in ett trettiotal slott och fästningar. Foto: Jonas Henningsson

    Förr producerade vingårdarna för huset, bra år sålde man även en del. Men snart tjänade man mer på att arbeta någonstans och istället köpa det vin man tyckte om – och slapp det krävande jobbet med att producera vin på stupande sluttningar utan vägar. 

    Prov nummer fem är en Spätburgunder, lätt mineralton, fruktig, helt olik den franska motsvarigheten Pinot Noir. Förutsättningarna ser annorlunda ut här, förklarar Peter. Med stora stenar och inte så mycket fin jord förrän djupt ner, därför tar det ett par extra år för vinstockarna att nå ner till mineralerna och vattnet. Kriget ja, självklart satte det spår.

    – Under kriget gjorde ingen vin, ingen fick dricka. När amerikanerna och britterna åkte på sina bombuppdrag följde de Rhenfloden som navigering hem. De fick inte landa med bomber kvar i lasten så de släppte dem här i dalen. Men bara ett hus förstördes och det var partiledaren i staden, så det var okej, skrockar Peter och tillägger att farfadern inte var medlem i partiet. 

    Peters farfar dog dagen innan amerikanerna kom men han var väldigt uppfinningsrik och murade igen vinkällaren. Varken amerikanerna eller fransmännen hittade in till skatterna som låg där. Senare rev man ner väggen, sålde vinet och för pengarna kunde Peters pappa dra igång vingården igen. 

    Framtidens utmaningar med stora och tvära kast i vädret gör att Rieslingdruvan kanske är borta om femton år tror Peter. Därför måste han förbereda sig nu för att se vilka sorter som fungerar. I år provar han hur druvan Pinot Gris tål det nya klimatet. Befolkningens allt högre ålder är ett annat problem, suckar han. 

    – Alla blir äldre här eftersom den unga generationen flyttar iväg – det finns för få jobb helt enkelt. Ska ungdomarna stanna måste det hända något. För som det är här nu händer ingenting.