Annons
Annons
Castiglioncello. Där Toscana möter havet. Foto: Thinkstock.

Castiglioncello. Där Toscana möter havet. Foto: Thinkstock.

Italien

Toscana – en italiensk semesterklassiker

Glöm cypresser, kullar, vingårdar och Florens konstskatter. Nu styr vihyrbilen ut mot Toscanas kust – mot solstolar, parasoller, fisk- och skaldjurskrogar – och de italienska filmstjärnornas semesterfavoriter

Text: Per J Andersson • 2016-06-10 Uppdaterad 2021-06-23

Just den här morgonen låter havet som en vrå­lande jetmotor. Vågorna landar i kaskader av vitt skum. Ett salt vitt dis rullar in över den klip­piga kusten med sina små sandiga badvikar. Jag smakar på sältan som fastnat på mina läppar och betrak­tar villorna på klippan på andra sidan stranden. De ser ut som Napoleonbakelser där den röda takglasyren har runnit ner över de vita gräddväggarna. Den italienska trikoloren vajar frenetiskt i västanvinden och dubbel­däckade tåg från Rom rusar förbi på bergskammen och in i bergstunneln och bort mot Livorno, Pisa, La Spezia och Milano.

Nästa morgon har vinden mojnat och havet ser ut som ett nybonat salsgolv. Den salta svala havsbrisen är ersatt av sommarljum stiltje med en doft av barrträd, het sand, kokosolja och friterad fisk.

Toscanas kust är ofta platt och enahanda med långa spikraka stränder omgivna av låga gräsbevuxna sand­ kullar. En klassisk riviera med privata badklubbar där du måste betala entré för att få utnyttja badhytterna och sola och bada. Som ett solblekt sommarminne från en tid som flytt: bleka pastellfärger i modernistisk stil och oändliga rader av solstolar och parasoller.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
I Volterra finns ett fantastiskt museum med fynd från utgrävningar av etruskernas boplatser. Foto: Jens Lennartsson.

Men söder om Livorno reser sig landskapet och formar sig till en mer omväxlande och spännande natur: taggiga klippor med lummiga pinjedungar och branta stup ner mot det frasande Tyrrenska havet, och med jämna mellan­rum raviner och vikar med klappersten och mjuk gul sand.

Precis där toscanas kust är som taggigast och vildast ligger Castiglioncello. Här går jag och de andra sommar­ gästerna på pinjedoftande gator, hör vågorna fräsa och låter våra tankar vandra tillbaka till ett flärdfullt förflutet. För en gång i tiden var byn centrum för den italienska konstnärsgruppen Macchiaioli, en italiensk fanclub till Monet och de andra franska impressionisterna.

Och en gång i tiden var byn sommarens förhandsval för Italiens filmstjärnor – och den starkast lysande stjärnan bland de andra stjärnorna var den sammetsögde Marcello Mastroianni (Det ljuva livet, Svarta ögon, Vi som älskade varann så mycket) som ägde en ljusgul stenvilla bland napoleonbakelserna på klippan bakom stranden. Och trots att han dog för tjugo år sedan är han fortfarande ett sam­ talsämne i solstolar och vid kafébord i Castiglioncello.

Reportaget forstätter på nästa sida. 

Mastroiannis hus sträcker på sig som en stolt tupp på klippan ovanför stranden. Jag tänker att det är lätt att glömma alla dessa filmstjärnor från icke­engelskspråkiga länder. Marcello var megastor under den italienska filmens storhetstid för 40–50 år sedan. När han dog i december 1996 stängde man symboliskt av Fontana di Trevi i Rom, där han badat med Anita Ekberg i en av filmhistoriens mest kända scener, och draperade den ikoniska fontänen i svart tyg. 

Toscana – en italiensk semesterklassiker
Marrcello Mastroianni är fortfarande ett samtalsämne på Castiglioncellos kaféer. Foto: Jens Lennartsson. 

Idag är Castiglioncello en favorit hos kulturellt anstrukna italienare som solar sig i glansen av byns konstnärliga och glamorösa förflutna. Mellan de gistna karusellerna och antika godisstånden med 1800-talskänsla i pinjeträdens skugga i stadsparken promenerar de ansiktslyfta damerna och käppförsedda herrarna från den italienska filmens guldålder sida vid sida med ett turistande kreti och pleti: småbarnsfamiljer från Livorno och Piombino, ungdomar från Milano och amerikaner på Europarundresa.

I stadsparken promenerar också jag om kvällarna efter ännu en spagetti vongole och ett glas vitt vin. Cypresskronorna formar sig till ett katedraltak högt där uppe och från karusellerna hörs en vemodig melodislinga.

Buona sera! ha̙?lsar en skäggprydd man med käpp, lyfter på hatten och ler artigt mot mig.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
Viareggio känns som en blandning av Gröna Lund och Miami Beach.

I Castiglioncello är alla ytor upptagna. De smala vägarna med de ännu smalare trottoarerna slingrar sig upp och ner för kullarna mellan hus med höga murar och skällande hundar och ståtliga pinjeträd som fäller v-formade barr som är långa som pekfingrar.

Plötsligt hörs ett dovt muller. Fönsterrutor skallrar. Oroliga blickar lyfts från mobilernas skärmar.

– Åskar det? undrar jag där jag sitter på Bagni Italias uteservering bredvid Lungomare del Quercetano.

– Nej, svarar den hattprydda damen vid bordet bredvid på bruten engelska.

– Vad är det då?

– Expresståget mot Rom.

Den korta och smala strandremsan är en ormgropav kroppar och en skog av parasoll: överallt människor, kafébord och solstolar.

Om en svensk turists minsta integritetsavstånd på en allmän strand är en meter – och då skulle ändå många klaga på trängseln – accepterar den italienska solbadaren att ligga med badhanddukarna kant i kant, så nära att du känner värmen från din grannes soltörstande kropp. Varje gång jag försöker vända mig för att sola ryggen måste jag röra mig så graciöst och förutseende att jag inte av misstag kör upp en armbåge i ansiktet på en främmande karl eller lägger handen på en kvinnas rygg.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
På stranden i Castiglioncello råder minsta möjliga integritetsavstånd. Foto: Per J Andersson.

Bortom filmstjärnornas Castiglioncello hägrar medeltida Volterra, Siena och Lucca, läckra nystan av vindlande gränder och brutna tegeltak, tyngda av patina och läckerheter, och som grädde på moset: landsbygdens pittoreska cypresser, kullar och vingårdar. Visst, Toscana är och förblir den romantiska drömmen om det lika rustika som belevade Italien. Men här ute vid kusten finns ett annat Toscana. Både ett glamouröst, som här i Castiglioncello, och ett betydligt mer vardagligt och mindre tjusigt.

Jag ligger och läser på stranden, inklämd mellan unga muskulösa män, som då och då studsar upp för att spela strandtennis i trängseln i vattenbrynet, och en bronsbrun kvinna i blommig bikini och vit bredbrättad solhatt. Hon läser Silvia Avellones roman Acciaio. Det ju samma bok som jag själv försjunkit i ända sedan frukost, inser jag, fast den jag läser är förstås översatt till svenska och heter då Stål.

Boken utspelar sig runt Via Stalingrado i betonggettot i skuggan av stålverket i Piombino, en stad några mil söder­ ut från Castiglioncello. Två tonårsflickor från arbetar­ familjer som med ena benet i barndomen och det andra i vuxenlivet undersöker och utmanar sexualiteten, krop­pen, patriarkatet, känslorna och framförallt vänskapen. 

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Jag vill andas in doften av arbetar­Toscana och rattar min pigga hyr­-Fiat Panda mot Piombino på anrika Via Aurelia, landsvägen mellan Rom och Arles som lät byggas av Gajus Aurelius Cotta år 241 f Kr. Flera av broarna från den tiden är bevarade, men beläggningen har förstås bytts ut tusen gånger och knagglig stenläggning har ersatts av slät asfalt.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
Solblekt nostalgi. En gång i tiden var Castiglioncello filmfolkets favorit.Foto: Per J Andersson.

Jag kör förbi den mysiga strandbyn San Vincenzo, den naturskyddade pinjeskogsinramade stranden Parco Costiera di Rimigliano och de historiskt spännande etruskiska utgrävningarna i Populonia och stannar först när jag når stålverket i Piombino. De korta, tjocka cementcylindrarna och de höga smala rödvitrandiga skorstenarna säger mig att jag nått industri­-Toscana. 

Just nu tycker jag även att det är charmigt. Så fångad är jag av de känslor som tumlar runt inuti tonårsflickorna i Stål att åsynen av stålverket, där en av huvudpersonernas pappa och bror jobbar, blir lika märkvärdigt för mig som upp­ täckten av en dold antik ruin blir för historienörden.

I boken leker och flirtar trettonåriga Anna och Fran­cesca i gränslandet mellan barn vuxen. De drömmer om en framtid bortom betonghusen och masugnarna där de vuxna jobbar ömsom hårt och ömsom festar loss med öl och hasch. Anna vill bli advokat, Francesca något inom media. Men när jag läst klart boken undrar jag om den klassresan är möjlig.
Framför mig pyser och dunkar det från stålverket Lucchini där råvaror matas in i ena änden och järnvägs­ räls och tunnplåt till bilchassin kommer ut i den andra.

Efter stålverkssightseeingen sätter jag mig på ett kafé i hamnen i Piombino, beställer in en espresso macchiato, tittar på färjorna som långsamt klyver det blanka havet och drömmer precis som flickorna i boken om det bekymmersfria semesterlivet på ön Elba.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
I stadsparken formar sig cypresserna till ett katedraltak. Foto: Jens Lennartsson.

Ett hav blått som en ljus försommarhimmel och en sandstrand vit som snö. Bara ett par hundra meter från Via Aurelia mellan Rosignano Solvay och Vada finns en strand som verkar höra hemma i en annan världsdel. Spiaggie Bianche, vita stranden, skulle kunna utnämnas till Italiens, eller varför inte hela Medelhavets, läckraste strand. Pärlemorvit sand, mjuk som potatismjöl, och skirt ljusblått vatten. Synen är nästan overklig. Stränder i Karibien och Söderhavet kan se ut så här, men inte här, i Europa … Dessutom har den vita stranden inte täta rader av avgiftsbelagda solstolar. Här är allt gratis, till och med toaletterna och duscharna. Mycket oitalienskt.

Det är kort sagt någonting mystiskt med Spiaggie Bianche di Vada som ligger gömd bakom gräsbevuxna sanddyner. Inramningen är nästintill perfekt. Tack vare strandskyddet är det obebyggt någon kilometer inåt land. Jag parkerar Pandan på en gräsmatta och traskar i skuggan av bambusnår de tio minuter de tar att nå havet. Känslan av fridfullhet och naturlighet är monumental. Mycket oitalienskt. Igen.

Men när jag står i vattenbrynet och tittar norrut ser jag ännu en gång rödvitrandiga skorstenar och fula cement­ byggnader. En fabrik här? Mitt i det vilda och sköna? Samma kväll på mitt hotellrum i Castiglioncello googlar jag fabrikens namn och får veta att den tillverkar bakpul­ver. En av restprodukterna, läser jag, är ett mineral som förvandlar den annars något gulare medelhavssanden till karibisk paradissand. Jag har badat på en strand blekt av bakpulver.

Vita stranden har fått blå flagg av EU. Sanden är således ofarlig. Men Spiaggie Bianche är inget naturfenomen, som jag länge trodde, utan en mänsklig skapelse, precis som espressokaffet, pizzan och rödvinet.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
Vita stranden vid Vada känns karibisk. Foto: Thinkstock.

Medelhavets pärla. Så kallade Benito Mus­solini badorten Tirrenia som han lät bygga ett olivkast norr om hamnen i Livorno. Här byggdes hem för föräldralösa barn och film­ studior för diktatorns propagandafilmmakare.

Centrumhusen och de privata badanläggningarna, där man betalar för att komma åt stranden, byggdes i funk­ tionalistisk stil med nakna grå betongfasader. Det är rått, modernistiskt, ibland till och med futuristiskt, en stil som enligt eftervärlden också kallats fascistiskt. Men när jag går över torget och ner mot stranden känns de väldiga betongkomplexen lika förbundna med vår nordiska social­ demokratiska funktionalism. Tirrenia är helt enkelt ett barn av trettiotalets europeiska framstegsoptimism.

Toscana – en italiensk semesterklassiker
Längs den sex mil långa rivieran i Toscana står solstolarna och parasollen tätt. Foto: Jens Lennartsson.

På Bagno Imperiale, Imperiebadet, sätter jag mig i den röda soffan, stor nog att rymma en jätte, med ryggstödet format som en tulpan omsluten av höga vågor. Tirrenias brutala betongoptimism, skapad av den imperiebyggande diktatorn, känns mer som en storstadsförort vid havet.

Sedan får jag nog av fascistisk folklighet och styr norrut, över Arnofloden, ut på Toscanas riviera och en semestervärld med ett skimmer av överklassens flärd och elegans.

Quiz: Hur mycket kan du om Italien?

23 galet pittoreska städer i Italien

24 timmar i Florens ’� glass, vintage & goda viner

Kustvandra i italienska Cinque Terre


Text: Per J Andersson • 2016-06-10
ItalienRestipsReportageSol och bad

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top