Koh-lugnt. Foto: Jonas Gratzer.
Koh Lao Liang & Koh Libong: Där lugnet råder
Thailand. Alla stränder och öar sönderälskade och förpackade bortom igenkännlighet? Inte då! Vi beger oss till den södra skärgården och stiger iland på Koh Libong och Koh Lao Liang.
Aah! Ooh!
Thailändska modedesignern Ji skriker förtjust när mopedtaxins fartvind lyfter hennes långa, mörka flätor mot kvällshimlen.
– Vilken galet bra dag det varit!
Först uppkrupen på en bredmagad träskuta bland muslimska fiskarfamiljer som varit på fastlandets marknad. Sedan själva båtfärden till Koh Libong.
Seneftermiddagssolen spelar över Trangkustens branta sockertoppsklippor. På andra sidan sundet hittar skutan mynningen på en flod. Bräckvatten strömmar kring fören. Plötsligt sticker en brygga ut ett finger mellan mangroveskogens gyttjiga rötter. Ji kliver iland till fiskebyn Ban Phraos väntande mopedtaxi med passagerarsätet som en liten korg på sidan.
Mannen som kickar igång det svarta åbäket heter Eek och lever på en ö av mångsysslare. Strax efter gryningen töms Koh Libongs gummiplantager på innehåll. Män och kvinnor hänger flak av rågummi längs gängliga bambuställningar. Framåt kvällen bär samma personer upp fiskenät från havet, hugger upp kokosnötter med machete eller kör mopedtaxi. Turism befinner sig fortfarande ute i marginalen. Känner mig därför mer som en besökare än just turist.
I en skarp vänsterkurva släpper Eek tillfälligt mopedstyret med ena handen och vinkar till sin fru Ratchada som friterar bananer i en stor wokpanna längs vägkanten. Så fortsätter det. Palmridåer, hus, odlad mark och butiker som säljer mopedbränsle på flaska. Gröna minareter omger en liten moské. Strax följer fiskebyn Ban Lan Khao där män i vita turbaner och rutiga longyis drar upp sina båtar från havet. Lite längre bort hukar två långsträckta bungalowbyar i strandlinjen. Vi är framme.
– Ahh, tjuter Ji på nytt, lycklig över att ha valt bort Phuket och Krabi för en ö som hennes vänner hemma i Bangkok knappt hört talas om.
Solnedgången fångar kustens klippöar i en rosa skymning. Tvärs över havet skymtar ljus. Någonstans i arkipelagen väntar Koh Lipe. Två–tre årtionden tillbaka såg ön ut ungefär så här. Nu är den snudd på sönderbyggd med hotell, restauranger och affÙ?rer. Koh Libong däremot känns ungefär som jag minns den thailändska övärlden från 1980-talet. Lugnt, lågmält. Fortfarande mer Thailand än något annat.
Klopp, klopp, klopp. Hunden Loongs klor ekar mot min veranda. Stranden vaknar sakta. Rörelsen mellan ebb och flod skapar ett nytt landskap. Öar växer ihop. Stränder försvinner och skiljs från havet genom en mörk bård av hårda koraller. Resten av dagen håller knappt styrfart. Frukost, lunch, middag. Salta räkor med syrliga nudlar och citrongräs, chiliettrig fisk och bläckfisk i kolsvart bläcksås.
Några europeiska familjer drar paraplybarnvagnar längs vattenbrynet. Sporrgökar och koeler ropar från palmkronorna.
– Kolla, säger Ji och börjar visa bilder på sin smartphone.
Morgonens snorkeltur flimrar förbi genom ett gulsvartrandigt moln av fiskar. Puttrar själv med mopedtaxi till ödsliga Sapanhin. Stranden är som ett Neverland i Peter Pan. Skruvformade snäckskal följer sockrig vit sand mellan djungel och grönblått hav. Ser inga hotell. Inga människor. Bara en ensam fiskebåt.
Natten på Koh Libong faller tyst till ljusa stjärnor. Kanske är det just därför som sjöjungfrur fortfarande finns här. Eller åtminstone djuret som påstås ha gett upphov till myten.
– Dugonger gråter med tårar och är känsliga som människor. Nu finns knappt några kvar, säger fiskaren Rhong.
Sjökor, som djuren också kallas, betar från havsbäddar med sjögräs. Eek påstår att han vet var de finns. Båt är en möjlighet. Men då hör djuren motorerna och försvinner. Bättre då att speja i tystnad från toppen av klippan Khao Tu Tea, förklarar Eek.
Surrande cikador följer våra steg när gummiplantager byts mot djungel och steniga höjder. Snart försvinner stigen in i en spricka. Följer ljuset från Eeks pannlampa. Berget är som en bikupa. Mörka gångar leder vidare. Ibland tycks vi på väg ner mot underjorden. Ibland passerar vi under grottsalarnas fladdermöss. Så vänder Eek stegen uppåt och klättrar mot ljuset. Under solen följer en klipphylla smal som ett fönsterbräde. Långt nedanför puttrar en båt över havet.
Hör min egen rädsla genom vinden. Fokuserar blicken på fötterna och försöker att inte titta ner. Just då skriker Eek och pekar ner mot vattnet. En mörk skugga blir allt tydligare. Ansiktet är stort. Stjärten lång. Utseendet omöjligt.
– Visst påminner sjökon om både val och flodhäst, viskar jag, utan att få något svar.
Eek sitter längst ut på klipphyllan. Långt, långt nedanför kontrollerar dugongen havet med gracila rörelser. När djuret försvunnit, höjer jag blicken. Vid horisonten skymtar en ö. På avstånd påminner den om en naturlig borg, mörk, ointaglig, nästan hotfull.
Nästa morgon är jag på väg dit. Långsvansbåten tuffar under lodrät sol. Koh Libong försvinner i ett mjukt soldis. Några tärnor lyfter från drivved som guppar på öppet hav. Skymtar samtidigt ön Koh Lao Liang som en vägg som växer sig högre och brantare ju närmre vi kommer.
– Framme, säger båtkillen som omedelbart vänder tillbaka mot Koh Libong.
Vadar genom smaragdfärgat vatten, kliver iland och går barfota över mjuk sand. Förvånas över vad jag ser. Branta klippväggar faller från himlen. Droppformade utskott hejdar sig just före vattenbrynet. Grönskan är så tät att den tycks bestå av en enda växt som täcker hela ön förutom en tunn landremsa som rymmer strand, restaurang och några rader tält.
– Särskilt mycket finns inte att göra. Det är också själva finessen med att vara här, förklarar tyska Christine Wahle som sitter djupt försjunken i en bok.
Vaknar i gryningen. Drar upp tältets dragkedja och står snart på stranden. Duvorna har vaknat, likaså den väldiga varanödlan som vandrar bredbent mot restaurangens soptunna. Högt, högt ovanför skymtar taket av Koh Lao Liang. Platån är platt och täckt med tjock djungel. Vad finns där?
– Ingen vet riktigt, flinar en parkvakt hemlighetsfullt.
På avstånd hörs ändå en avlägsen ljudmatta. Kacklande skrik, långa surranden, något som smackar högt. Thailands öar bär fortfarande på hemligheter.
Landskap och stämning påminner en smula om Koh Phi Phi innan alla började resa dit. Ett ungt svenskt par stryker kalk i händerna och ger sig uppför en av öns många klätterleder. Andra paddlar, snorklar eller låter dagen gunga bort i en hängmatta.
Ger mig åter ner till stranden och möter ett saligt leende och tre ord.
– Revhaj, barracuda, stingrocka.
Tyska Frederik Beaujeane har just kommit upp från vattnet och berättar entusiastiskt om sina upptäckter. Snorklar snart själv genom en värld full av sagoväsen. Karamellfärgade clownfiskar kikar ut ur koraller. Drakfiskar står stilla i vattnet med fladdrande fenstrålar. Andra fiskar är kiwigröna eller påminner om fjärilar med fenor.
Kvällsmörkret kommer snabbt. En parkvakt har just kommit in från havet med nyfångad fisk. Snart når stekoset stranden. Vi äter utomhus. Stjärnhimlen är vidunderlig. En dunkande fiskebåt pressar sig fram genom natten. På avstånd syns gatlyktorna på Koh Libong.
– Koh Lao Liang nämns knappt i guideböckerna. Därför valde jag ön, säger Christine som uppskattar lugnet.
Resa tll Koh Libong
Koh Libong ligger i sydväst-ligaste Thailand. Provinshuvud-staden Trang funkar bäst som inkörsport. Trang nås med flyg, buss och tåg från Bangkok. Från Bangkoks Don Mueang har Nok Air och Thai Air Asia dagliga flyg. Nattbussar kör på 12 timmar från Southern Bus Terminal i Bangkok. Nattåg från Bangkok tar 15 timmar och är billigt, bekvämt och kul. Enkel biljett, första klass liggvagn kostar 320 kr och i andra klass 200 kr. Du kan också nå Trang via buss från Phuket (6 timmar) som har flygför-bindelser med Skandinavien.
Båtresan till Koh Libong tar en kvart och utgår från Hat Yao. Piren nås med buss på 1 timme från Trangs nya buss-tation. Tige-lines (tigerlinetravel.com), flygbåtar från Phuket och Langkawi stannar också i Hat Yao.
Text: Mikael Persson • 2016-08-27
Restips • Thailand • Reportage