• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sarajevo – kaffe, krig och kärlek

    Sarajevos historia är svår att skaka av sig. Staden berör, men nya dagar gryr. Man vänder ner den bittra smaken, som med kaffeskummet i den lilla koppen. Tar en sockerbit i munnen och suger i sig livet.

    Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
    Foto: Anders G Warne

    Det är februari. Vi skulle ha åkt skidor. Men skidorterna Bjelasnica och Jahorina ligger överraskande i slask och barmark, även om deras vitpudrade toppar syns i fjärran, glittrande i solen. Temperaturen letar sig upp mot tjugo grader. En känsla av maj. Människor stannar till för att dricka från fontänen Sebilj på Bascarsijatorget i gamla stan, där drivor av duvor samlas på den skrovliga, sluttande gatstenen. Några skamfilade hundar letar matrester runt borden på kaféet intill. Kaffedrickarna som inte har bråttom någonstans rör försiktigt om den svarta drycken de hällt upp ur sina individuella kopparkittlar. Det är en varsam och stilla akt. 

    – Om du har bråttom ska du inte beställa bosniskt kaffe. Det är en ritual som tar tid. En helig stund som man förbereder sig för, säger Diana Dzirlo, som tillsammans med sin man Husein driver tehuset Caidzinica, strax ovanför torget. Ett tehus som inte bara erbjuder mängder av te, utan anstränger sig med att förklara det här med kaffekulturen för mig. 

    Krigskyrkogården nedanför Zuta tabija. Alla med dödsår mellan 1992 och 1995.

    Krigskyrkogården nedanför Zuta tabija. Alla med dödsår mellan 1992 och 1995.

    Diana sätter ner en bricka med den traditionella koppar­kitteln, en liten kopp, några bitar turkisk konfekt och ett glas med serbe, en kall, söt, kall dryck med smak av nejlikor och kanel – ett receptarv från den ottomanska tiden. 

    – Det här skummet som blir ovanpå kaffet är väldigt bittert. Det gillar vi inte. Därför vänder vi ner det så här, säger hon och vispar långsamt med skeden i nedåtgående cirklar, så att det ytliga, ljusare skummet försvinner ner i det mörka kaffet. 

    Bascarsijatorget i gamla stan, där hantverk och starkt kaffe säljs i vartenda gathörn.

    Bascarsijatorget i gamla stan, där hantverk och starkt kaffe säljs i vartenda gathörn.

    Husein biter av ett hörn av en sockerbit. Sedan suger han i sig kaffet. Dricka på bit är också ett sätt att hedra traditionen. Liksom att varva kaffet med prat och cigaretter. 

    Kaffet är starkt. Men jag gillar det. Det stiger snart upp i huvudet och ger en susig liten kick när jag börjar vandra vidare uppför Kovacibacken, förbi gravplatsen och rader av likadana vita stenar. De flesta av de som ligger här är födda i slutet av sextiotalet eller början av sjuttiotalet. Alla har dött mellan 1992 och 1995. 

    Ovanför gravplatsen finns utsiktsplatsen Zuta tabija (gula fortet), där förälskade par tittar ut över staden, eller på varandra. En bit bort skålar ett gäng killar i plastglas och lånar tändare från en ensam fotograferande man. Det är en vanlig vardagseftermiddag som går över i kväll. 

    Solen hänger sig kvar på andra sidan dalen och bländar ögonen som riktas ut över Sarajevo. Staden är som en svagt puttrande gryta nedanför oss, ett eget litet universum där trafiken strävar fram längs myrstigar. Allt ser ut att gå långsammare när man ser det från ovan. Avlägsna motorljud och hundskall blir till dämpad bakgrundsmusik.  

    Husein serverar kaffe på tehuset Caidzinica.

    Husein serverar kaffe på tehuset Caidzinica.

    Strax före sex börjar mörkret sänka sig. Minareterna tänds, en i taget, och böneropen börjar bölja över toppiga hustak, vita gravfält och ärgade gröna kupoler. De ekar fram mellan husen som bär på så många minnen och sår. Men också spår av det nya livet i staden, som trots allt reser sig ur det dunkla diset. Lamporna tänds, livet går vidare. 

    Att vandra västerut från gamla stan är att vandra genom epoker ur Sarajevos historia. Under drygt fyrahundra år, från 1400-talet fram till slutet av 1800-talet, tillhörde staden det osmanska riket. Det turkiska arvet syns tydligt i både matkultur, hantverk och byggnadsteknik. 

    Bosniskt kaffe ska drickas med vördnad. Långsamt och njutningsfullt.

    Bosniskt kaffe ska drickas med vördnad. Långsamt och njutningsfullt.

    Men gatorna och historien löper vidare i takt med att husen blir högre och fasaderna ståtligare. De österrikisk-ungerska husen längs gågatan Ferhadija är pampiga, med stuckatur och europeisk stadskänsla. Här börjar det moderna Sarajevo. Här serveras krämig cappuccino i kopp istället för bosniskt kaffe i rykande kopparkittel. Här går det att hitta vanliga mackor på menyn, istället för traditionell gatumat som burek och cevapcici. Till och med Wien-inspirerade konditorier dyker upp med jämna mellanrum, trots den korta eran som en del av Österrike-Ungern. 

    Det är nu drygt hundra år sedan en ung bosnienserb vid namn Gavrilo Princip såg sin chans att ha ett avtryckar­finger med i historien, bara ett par kvarter härifrån, när kortegen med ärkehertigen Franz Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek passerade. Skotten i Sarajevo kom att bli inledningen på första världskriget, och ännu en epok i den bosniska historien.

     Reportaget fortsätter på nästa sida.