Calamianöarna, Filippinerna – dykning, pärlor och heliga laguner

Det behöver inte kosta skjortan att semestra som James Bond. Vi flyger sjöplan till Calamianöarna, bor i en fyr och dyker vid förstklassiga vrak. Och så lär vi känna andarna i ursprungsbefolkningens heliga sjöar.

Calamianöarna, Filippinerna – dykning, pärlor och heliga laguner
Destination: Pärlviken. Foto: Jonas Gratzer.

Piloten går igenom säkerheten själv. På bryggan. I sandaler.

– Om ni märker att vi förbereder landning på vattnet finns det ingen anledning att oroa sig. Det är hela poängen, säger han och drar på smilbanden. 

Manilabukten ligger spegelblank. Därute bland landets drygt sjutusen öar hägrar flera små paradis. Men ofta minst en flygning, en båtfärd och en taxiresa bort. Sjöplan är lösningen.

Rena, vita sandstränder på Coron.

Vi tar luft på några sekunder. Passerar fiskfarmerna så nära att vinddraget måste ha rufsat om håret på arbetarna. Telefoner behöver inte stängas av, så jag fotograferar och delar uppspelt. Mindoros brokiga berg. Aporevet, så massivt att det fyller hela rutan. Efter att ha korsat ett sund börjar vi slutligen karva cirklar. För varje gir kommer toppiga små öar allt närmare. Snart planar vi ut, klyver böljan och flyter mjukt in mot hotellbryggan.

Pärlviken är en de bästa naturhamnarna på ön Busuanga, den största av Calamianöarna. En kuperad krök avklippt från Sydkinesiska havet av en liten arkipelag. Tio mil söderut ligger semesterparadiset El Nido. Tre mil österut ligger staden Coron, varifrån många turist­expeditioner utgår. Utvecklingen har däremot inte riktigt nått in här i bukten än. En handfull segelbåtar ligger för ankar. I mynningen finns pärlodlingar.

Pärlvikens tre hotell täcker varsin nisch. Det första servar båtar och sjöplan. Det andra har dykcenter. Det tredje, längst upp på en kulle, heter Al Faro Cosmio och har ett fyrliknande torn.

7 107. Så många öar har Filippinerna.

Det krävs en klättring att komma till Al Faro Cosmio och dessutom saknas det stränder. Men lugnet kompenserar det mesta. En vit byggnad famnar runt en böjd evighetspool. Rosa bougainvillea på ena sidan, vida vidder på den andra. Egensinnet skiner igenom i den fönsterlösa arkitekturen. Matsalen bär inskriptioner om lokala druider och vagt spirituella skulpturer återfinns här och där. 

– Det där är Jimmys idéer, säger Nenita, som basar över den vänliga personalen, och himlar leende med ögonen. Fråga honom.

Vi slår oss ner i varsin säckstol med en fruktshake. Där är det lätt att bli kvar. Men med en bra utgångspunkt är det också läge att börja upptäcka.

Vi börjar med huvud­attraktionen. Vraken i vikens botten. Åtta japanska skepp prickar Busuangas sydvästra kust. De var del av en stödflotta som flytt amerikanska attacker i Manilabukten 1944. Här antogs de vara i säkerhet, men efter endast ett par dagar lokaliserade dykbombare dem och gjorde processen kort. Det största vraket, Okikawa Maru, ligger nu ganska precis där vi landade med sjöplanet. 

Don Cris, skämtsam vårdare av Calambuyan Island, bjuder på kokosnöt.

Vi anlitar dykmästaren Günther tvärsöver bukten.

– Vi samlas vid aktern och rör oss framåt över däck, säger han medan han drar med en pekpinne över en skiss på oljetankern. 

Det känns som om vi är på hemligt uppdrag. James Bond på jakt efter den sjunkna krypteringsmaskinen. 

Tio meter ner tar skrovet form. Det är så stort och övervuxet av koraller att det hade kunnat vara vilken bergsrygg som helst. Stim av blåfiskar fläktar synkroniserat, drakfiskar inger respekt. När däcket med sin reling, sina luckor och gapande bombhål uppenbarar sig blir det tydligt vad vi har framför oss. De sista spåren av actionfilm byts ut mot det verkliga krigets blandning av triumf och tragik. Okikawa Maru stred tillbaks men hade inte en chans då sjuttio stridsflyg plötsligt dök upp över kullryggarna. Åtta eller nio man dog i den första attacken. Resten flydde. Fartyget vägrade däremot att sjunka. I nästan tre veckor låg hon och brann tills en ny skvadron delade ut nådestöten. En del av mig känner för att ta av mig hatten. Men någon hatt bär jag förstås inte.

Polen på Al Faro kantas av rosa bougainvillea.

I närmsta byn, Concepcion, får vi perspektiv.

– Japanerna våldtog och massakrerade Busuanga, säger Adoracion Dantic. Länge såg vi dem som dåliga människor.

Vi träffar Dantic vid grunden till hennes nya hus. Hennes gamla hyr hon ut till en brittisk nöjesdykare. Själv är hon klar med havet – i trettiofem år dök hon och hennes make efter pärlor innan dykarsjuka gjorde henne till änka.

– Nuförtiden talar ingen om kriget, säger hon. Utlänningar är viktiga för ekonomin. Min förra arbetsgivare var japan. 

Ett par utriggare lämnar en lagun på ön Coron. Turistbesök har bara varit tillåtna sedan 2001, då öns ursprungsbefolkning, tagbanua, frågade sina andar om råd. I ett land fyltt av migranter och kolonisatörer, är tagbanua det folk som har djupast rötter.

Japans ockupation var en flyktig fas. Kortare än den västerländska flyttvågen på senare år. Hammarslag hörs från Concepcions kyrka, där Jimmy deltar i restaurationsarbetet. Vägen ut till piren i Concepcion kantas av ett par vandrarhem startade av övervintrande nordbor. Danske Mike bär mängder av tatueringar och en aura av att ha funnit paradiset.

– När jag först kom hit för tio år sedan samlades orten till julfest, säger han. Folk kom med kanoter från alla håll. Jag och Jimmy var de enda vita.

Calamianöarna, ögruppen där vi befinner oss, bär också djupare spår av Filippinernas brokiga historia. På ön Culion möts man av spansk 1800-talsarkitektur. Och även på de minsta av öar märks inflytandet från den senaste kolonialmakten, USA. 

Danske “Mike” har bosatt sig i paradiset.

Danske "Mike" har bosatt sig i paradiset.

Jag och fotografen Jonas hyr en utriggare, banca, och hamnar på den lilla ön Pass Island som bara är hundrafemtio meter lång. En familj håller uppsyn över stranden och cashewodlingarna. Deras barn spelar basket på en liten sandplan.

– Steph Curry, ropar en liten pojke då han ger sig på en trepoängare.

Steph vem? tänker jag och inser hur dåligt uppdaterad jag är på den amerikanska basketligan.

Allt är äkta. Härskare har kommit från när och fjärran och själva härstammar filippinarna från migrerande sjöfarare. Absorptionsförmåga har blivit en del av deras DNA. Humorn likaså. Om inte annat är det ett måste med världens högsta frekvens av naturkatastrofer.

Hermina Aguilar brukade livnära sig på exklusiva fågelbon. Nu välkomnar hon turister till sin lilla strand på Coron.

På vägen tillbaka stannar vi och skrattar i samvaro med Don Cris, väderbiten vårdare av Calambuyan Island och dess korallrev. Vi dricker ett dussin unga kokosnötter, lär oss att slå upp dem och göra skedar av skalet för att sedan äta köttet. 

– Här har vi allt man kan behöva, säger Don Cris. Kycklingar, ett par grisar, grönsaker, fisk, kokosnötter. 

Med Don Cris vägledning försöker jag och Jonas klättra upp i en kokospalm, men misslyckas kapitalt. 

– Ni påminner om elefanter, bubblar Don Cris, och vi skrattar ännu mer.

Utriggaren är många filippinares andra hem.

Dagen efter packar Al Faro åt oss för en heldag på sjön. Snorklar, cyklop, en kylväska med mackor, fisk att grilla, öl, vatten och frukt. Snart vibrerar vi i takt med utombordaren. 

Vårt mål är Coron Island. Här styr tagbanua, ett exempel på filippinarnas djupare rötter. Folkgruppen tros ha levt här i omkring 20 000 år. Missionärer konverterade många av dem på sextio- och sjuttiotalen, men andetron är fortsatt viktig.

På Coron ligger deras heliga sjöar. Tills för femton år sedan var de förbjudna för främlingar. Då anordnade tagbanua en rad ritualer, efter vilka andarna bedömdes välvilliga till besök.
Nu har sjöarna blivit stammens stadigaste inkomstkälla, och en fascinerande utflyktsplats för turister.

Gör en dagsutflykt med sköna dopp till sjöarna på Coron Island.

Vi glider in i en lagun och förtöjer. Följer träbryggan till en enkel stentrappa uppe på åsen. Nedanför en smal, frodig passage breder Kayangansjön ut sig. Branta klippor, lite likt ett stenbrott. Men med klarblått vatten.
Trots de många utriggarna vid vår ankomstplats är vi nästan ensamma. Små barracudor närmar sig nyfiket då vi går ut på bryggan. Och pilar iväg då vi dyker i. Vattnet är friskt i jämförelse med den heta luften.

Till skillnad från ute på havet är vattnet stilla. Och glasklart. Sju meter ner flimrar skepnader av filtrerat solljus. Kalkstenspelare formar långa kolumner med märkliga håligheter. Det är lätt att se ansikten. Utdragna, Påsköliknande ansikten.

Obebodda öar bjuder in till Robinson Kruse-upplevelser.

Vi fortsätter till Tvillinglagunen. Båten ankrar längs kanten på den ena, och vi dyker genom en kort tunnel för att nå den andra. Här är vattnet skiktat. Det spelar med sinnena. Temperaturerna skiftar och i varmare lager blir sikten suddigare.
När det klarnar igen går det nästan, rent flyktigt, att se ytan man just passerat. Även flytförmågan påverkas. Optimal verkar den vara en halvmeterner, för där svävar löv helt fritt, på väg varken upp eller ner. Jag plockar upp löv efter löv och släpper dem igen – samma sak. Knappt synliga krafter styr över vattnet likt ingen annanstans jag varit. 

En dag är knappast nog. Corons perforerade kalksten erbjuder mängder av spännande grottdyk. Framförallt har jag hört om Katedralgrottan, vars upptäckt gjorde vår dykmästare Günther till lokalkändis. Genom en smal tunnel vid kusten når man visst ett högt schakt där luft och ljus silar ner genom ett hål i taket. Något för nästa gång, för nu är solen redan på väg ned.

Hög stämning bland personalen på Al Faro.

På väg tillbaka stannar vi till på en liten strand. Lägger oss under ett frangipaniträd i full blom. Havsskvalp över tårna. Kvällens persikotoner. En katt lägger sig vid mitt huvud. Herminia Aguilars katt. Tillsammans med Herminias elva barn och deras barn håller de uppsyn över stranden och samlar inträde åt tagbanualedarna.

– Förut levde vi på de fågelbon vi hittade, säger hon då vi gått upp och satt oss vid hennes stuga. För ett kilo av bästa kvalitet kunde vi få 400 000 pesos (70 000 kronor).

Kineser fortsätter att efterfråga bona, men klippskrevan har sinat. Nu ger turismen levebröd. Ett bra liv, menar hon, och bjuder oss på kokosnöt och indisk tuggtobak.  

I trettiofem år dök Adoracion Dantic efter pärlor i viken.

De finns de som frågar sig hur rättvist tagbanuas nya turistrikedom fördelas. Den verkar främst gynna ett par mäktiga familjer. Men kanske är det upp till tagbanuas att själva avgöra det. Sedan 2003 har de haft självbestämmanderätt, och Coron håller de i gott skick.

Vi vinkar av den stora familjen på den lilla stranden, kastar loss och ser ön krympa till en dunkel krona. Solen försvinner. Himlavalvet tänds. Miljontals stjärnor.

Vi lägger oss längst fram på båten, blickar upp och super in. Våra ryggar vibrerar mot plankorna. Förstrött låter vi en hand dra genom det ljumma vattnet. Fyrverkeri! Havet sprakar till av turkos mareld. Andarna kan knappast ha varit helt motvilliga till vårt besök, tänker jag.

Den som flyger sjöflygplan får en enastående möjlighet att se korallreven från ett annorlunda perspektiv.

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde!