• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip i USA – med bil från Las Vegas till New Mexico

    Förbered dig på utomjordiska naturupplevelser på denna episka resa genom Nevada, Utah, Arizona, Colorado och New Mexico. Är det någon roadtrip som fångar essensen av USA:s storhet så är det denna.

    Roadtrip i USA – med bil från Las Vegas till New Mexico
    En roadtrip genom USA bjuder på riktiga bangbilder till fotoalbumet. Foto: Johan Marklund

    Moab, Utah. En torr och ljummen vind viner genom öknen. Vi sitter i den naturliga amfiteatern framför Delicate Arch och väntar på att solen ska gå ner. Folk turas om att posera framför den pampiga bågen av sandsten, som är en av de mest kända stenformationerna i nationalparken Arches. Att vandra upp till Delicate Arch i solnedgången är en populär kvällsritual.

    En smal och tunnhårig man i badshorts och sandaler kommer bärande på en liten ask. Han heter Ron Lea och har kört hela vägen från Vancouver i Kanada. I lådan har han askan från sin döda fru. 

    – Vi var gifta i 46 år. Vi skulle egentligen ha gjort den här resan tillsammans för två år sen men hon klarade det inte. Så nu åker jag runt i de stora nationalparkerna och sprider ut hennes stoft, säger han och häller ut lite aska på klippan. 

    Det dröjer inte länge innan vindarna för askan bort över öknen.

    Ho-made pies? Retroskyltning på vägkrog utanför Kanab, Arizona.

    En molnfri och het oktoberdag lämnar vi Las Vegas blinkande neonljus och bullriga jättekasinon och styr bilen österut. Det är en fröjd att köra genom det öppna landskapet, där sikten är helt fri från distraktioner. Snart steker kvällssolen på Utahs röda klippor och får dem att glöda.

    Vi har precis påbörjat en veckolång resa genom sydvästra USA. Fem delstater står på agendan: Nevada, Utah, Arizona, en kortis i Colorado och slutligen New Mexico. 

    Som en vän av de öppna vidderna räds jag inte det faktum att sydvästra USA tillhör några av landets mest glesbefolkade trakter. Vi rör oss framåt med vissheten att några av kontinentens verkliga skatter finns gömda någonstans där ute i öknen. 

    Grand Canyon förstås. Som en av USA:s mest ikoniska sevärdheter, med 4,5 miljoner besökare per år, är den knappast någon hemlighet. Många åker hit på en dagsutflykt från Las Vegas. Men vi drivs av en önskan att även se det som gömmer sig lite längre bort; nationalparker med namn som Zion, Arches och Monument Valley. Platser som framkallar floder av superlativ hos alla som har haft chansen att se dem. 

    Ron Lea från Kanada åkte till Utah för att sprida ut sin döda frus aska i öknen.

    Ron Lea från Kanada åkte till Utah för att sprida ut sin döda frus aska i öknen.

    I Zion National Park, tre timmars körning från Vegas, bestämmer vi oss för att ta en bilfri förmiddag och ger oss ut på en vandring i The Narrows, en av de populäraste dagsturerna i Zion. Leden följer längs ravinen som bildats där Virginfloden rinner och ofta går man i strömmande och iskallt vatten. 

    Stranden kantas av gröna träd och frodig grönska. Till skillnad från det infertila ökenlandskapet vi passerade längs vägen från Las Vegas är växt- och djurlivet rikt kring Zion. Prognosen lovar 30 grader under dagen, men i skuggan av de branta klippväggarna i ravinen är det svalt – och det gröna vattnet så kallt att benen domnar. 

    – Se upp var ni trampar, vattnet är djupt på vissa ställen, säger vår vandringsguide Riley Taylor.

    Som de flesta andra som bor här omkring är 25-årige Riley mormon. Mormonerna kom hit på 1800-talet, från östra USA. I Utah tyckte de att de hade funnit Guds land. Här kunde de praktisera sin religion ostört – och ta så många fruar de önskade – medan de satte igång med att förvandla den ofruktbara stenöknen till ett blomstrande paradis. 

    Idag är polygami förbjudet i Utah och livet i de små mormonsamhällena här omkring skiljer sig inte så mycket från andra amerikanska småstäder, menar Riley.

    – Möjligen att man ser lite mindre drickande och fylla ute på stan, säger han.

    Möte längs vägen. – Vi amerikaner har gått för långt från den tidiga visionen i det sätt vi lever nu. Detta är vad livet handlar om, säger Joshua Kirk och sveper ut med handen över den vidsträckta prärien.

    Smala och kurviga vägar för oss ut genom den mäktiga Zion Canyon, där bergstoppar på över 2  000 meter reser sig mot en blå himmel. När vi passerar Kanab, Arizona, har mörkret redan börjat falla. Strålkastarna fångar hela tiden hjortar i diket och flera gånger är vi en hårsmån från att köra på några av dem. 

    Några timmar senare vaknar jag i en timrad stuga på 2  000 meters höjd. Tittar besviket på klockradion ovanför sängen. Bara fyra på morgonen. Satans jetlag! Ligger kvar i sängen en timme innan jag går ut i halvmörkret med en kopp svart kaffe i handen och hasar mig bort för att se den plats som ofta fått symbolisera storheten med Amerika. Det förlovade landet. 

    Grand Canyon alltså. En plats man sett tusentals gånger tidigare på bild och på film. Så hur är det i verkligheten? En larger than life-upplevelse eller bara ett gigantiskt dike? Vid utsiktsplatsen är det stilla, bara ett fåtal turister har tagit sig ut i denna tidiga timme. 

    Grand Canyon är så stor att man inte riktigt blir klok på den, hur mycket man än stirrar. Det är onekligen vackert, men samtidigt präglas upplevelsen av de uppskruvade förväntningarna. Men visst är det mäktigt när solen sakta reser sig över det karga landskapet och skänker det liv.

    the narrows The Narrows är en av de populäraste dagsturerna i Zion National Park. Det gäller att se var man trampar så att man inte ramlar i det iskalla flodvattnet.

    The Narrows är en av de populäraste dagsturerna i Zion National Park. Det gäller att se var man trampar så att man inte ramlar i det iskalla flodvattnet.

    – Många tror att det bara är öken här, men Grand Canyon är full av liv, både djur och växter. Indianer har levt här i över 10 000 år, säger parkvakten Perri Speiser som tar med oss på en guidad tur i naturen kring kanjonen.

    Perri har grå struken skjorta och militärgröna byxor och beige hatt med läderrem. 

    – Just nu är vi inne i en period av torka, och skogsbränder är vanliga. Man tror att dessa klimatförändringar är naturliga – de kommer i cykler om cirka 500 år. 

    – Ursäkta, stämmer det verkligen? frågar fotografen Johan försynt. Är det ändå inte bevisat att det är människan som ligger bakom klimatförändringarna som pågår just nu?

    Monstertruck i Moab.

    Perri harklar sig och ser lite spänd ut i ansiktet.

    – Vi anser att bevisen inte är tillräckligt starka för att säga att det är människan som skapat klimatförändringarna, men visst, alla har rätt till sin personliga uppfattning.

    Vi lägger ner diskussionen. Perri har trots allt en revolver tatuerad på ringfingret. Att vara naturintresserad i dessa delar av USA behöver inte innebära att man är en vänstervriden trädkramare. Både Utah och Arizona tillhör landets mest konservativa stater.

    Vi kikar istället på en vitsvansad ekorre som tuggar på en kotte från en ponderosatall. 

    – Detta är mitt favoritställe i skogen. Jag har suttit här och hört tjugo olika fåglar samtidigt, säger Perri och föreslår en tyst minut för att njuta av tystnaden. 

    Vägen ut från Grand Canyon går genom ett höstlandskap där gula aspar lyser upp den gröna barrskogen. Så småningom öppnar sig en riktig vildavästernvy. Vermillion Cliffs. En smal och spikrak väg plöjer över den platta prärien och vi spanar förgäves efter de kondorer som ska finnas här. 

    Snart är vi inne i det gigantiska Navajoreservatet. Navajo är idag hem för USA:s största indianstam och många bor i detta vidsträckta och ödsliga område som spiller in i såväl Utah och Arizona som New Mexico. Vägarna kantas av små stånd, där det säljs krimskrams och smycken. 

    Perri Speiser trivs med sitt jobb som park ranger vid Grand Canyon North Rim.

    Perri Speiser trivs med sitt jobb som park ranger vid Grand Canyon North Rim.

    Page är en utspridd ökenstad vid stranden av den konstgjorda sjön Lake Powell som bildades när Coloradofloden dämdes. Här hoppar vi in i en buss för att besöka Antelope Canyon. Tidigare fick vem som helst gå in i den smala dalgången, men numera kostar det pengar och man måste följa med en guidad grupptur, ofta ledd av ursprungsbefolkning från trakten. Ett välkommet bidrag till reservatet, där arbetstillfällen inte växer på träd. 

    I början av 2000-talet spelade artisten Britney Spears in en musikvideo i Antelope Canyon vilket bidrog till turisttillströmningen. Den vackra kanjonen är förmodligen ett av USA:s mest fotograferade naturfenomen trots sitt perifera läge, och det är nog därför som man ser busslaster av kinesiska turister med selfiepinnar i högsta hugg. 

    Är du giftig lille vän?

    Detta är lite paradoxen med Antelope Canyon, ja, med hela denna rutt. Man kör genom ett enormt öde landskap, men också längs ett pärlband av extremt populära sevärdheter, där man ibland får finna sig i att dela upplevelsen med många andra. Kontrasten mellan ödslighet och trängsel kan vara omtumlande.

    "När jag betraktar den naturliga världen märker jag att nöjet är större om det inte är allt för många som betraktar den samtidigt som mig", skriver författaren och miljöaktivisten Edward Abbey i sin biografi Desert solitaire. Boken skildrar ett år då Abbey jobbade som parkvakt i en av Utahs nationalparker. 

    Abbey, som dog 1989, var skarp – med amerikanska mått extrem – i sin kritik mot hur nationalparkerna sköttes i USA. Han ville helst att hotell och vägar inne i parkerna skulle demoleras så att folk var tvungna att ta sig runt till fots igen, eller på cykel eller häst. Först när massturismen utplånats skulle folk kunna börja uppskatta naturen till fullo, menade han. 

    Men trots viss känsla av löpande band så är det en fascinerande upplevelse att besöka Antelope Canyon, det är inget vi skulle ha velat vara utan. Sandstenen som slipats av vind och strömmande vatten ser ut som keramiklera – eller chokladglass. Ljuset sipprar in från små öppningar i taket.

    Horseshoe bend Platsen där Coloradofloden kröker sig på ett sätt som liknar en hästsko ligger precis bredvid vägen och är ett givet fotostopp utanför Page, Arizona.

    Horseshoe bend. Platsen där Coloradofloden kröker sig på ett sätt som liknar en hästsko ligger precis bredvid vägen och är ett givet fotostopp utanför Page, Arizona.

    På morgonen är luften underbart krispig och vita slöjor ligger i det gyllengula gräset på väg upp mot Monument Valley. 

    – Si, det är frost. Uppe i bergen har det snöat under natten, bekräftar en mexikansk man som sopar av ett souvenirstånd vid vägkanten. En korp kraxar hest från en stolpe lite längre bort.

    Att köra in i det öde landskapet och se de roströda klipporna resa sig mot horisonten är en upplevelse som bara kan beskrivas som filmisk. 

    Regissören John Ford förälskade sig i den otillgängliga naturen kring Monument Valley och spelade in flera västernrullar i området, som Diligensen från 1939 med en ung John Wayne i huvudrollen. 

    De fotogeniska klipporna har senare även synts i filmer som Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr och Forrest Gump (scenen där Forrest, spelad av Tom Hanks, bestämmer sig för att sluta springa efter drygt tre år är tagen precis här).

    Vägen kantas av stora platta stubbar av sandsten. Andra stenformationer är slanka och spetsiga som katedraler. Vi stannar bilen, insuper tystnaden och betraktar den ena spejsade formationen efter den andra. Njuter av ensamheten och känslan av att befinna sig långt från närmaste civilisation. Sedan bestämmer vi oss för att ta en avstickare från den planerade rutten och sätter kursen norrut mot Moab i Utah.

    Ett  nygift par förevigas framför mäktiga Zion Canyon. Man kan tänka sig sämre inramning till bröllopsfotot!

    Ett nygift par förevigas framför mäktiga Zion Canyon. Man kan tänka sig sämre inramning till bröllopsfotot!

    Moab är inte en stor stad men efter några dagar i tasse­markerna känns det som en metropol. Skönt att njuta av civilisationens frukter! Den långa huvudgatan kantas av motell och butiker och det doftar aptitretande från grillrestaurangernas uteserveringar. Moab är något av sydvästra USA:s äventyrs­mecka och var och varannan bil har en mountainbike på taket. 

    I den statliga spritbutiken köper vi ett par ölflaskor som vi förtär ur papperspåsar vid motellets utomhuspool medan solen går ner över öknen. En halvmåne avtecknar sig ovanför de svarta konturerna av La Sal-bergen, och från huvudgatan hörs brummandet från stora långtradare på väg söderut.

    På 1950-talet började man utvinna uran utanför Moab och byn fylldes av lycksökare som drömde om att tjäna storkovan. Men när gruvorna stängdes på 1980-talet var man tvungen att hitta en ny livlina. Turismen blev räddningen. Idag lockar Moab miljontals besökare varje år, staden är omgiven av flera kända nationalparker men esset i rockärmen är ändå Arches National Park. 

    När vi åker upp dit nästa dag inser vi att Monument Valleys pampiga raukar bara var en upptakt. I Arches är formationerna än mer fantasifulla. Stora bågar som liknar akvedukterna som romarna byggde. Eller påsköbornas stenstoder. Så perfekt skapade. Med skillnaden att ingen mänsklig hand har snidat dessa skulpturer, allt är resultatet av naturens erosion. Slumpen. 

    Här kommer man i direktkontakt med landskapet, det kanske är det som gör att upplevelsen känns annorlunda jämfört med Grand Canyon. Man deltar aktivt istället för att bara titta. Uppe på flera av stenformationerna klättrar folk, trots att det är förbjudet. 

    Naturlig fallossymbol i Arches National Park. Missa inte klättrarna på toppen!

    Vi blir passerade av en familj från Salt Lake City med två små barn som skuttar som vilda bergsgetter förbi ställen där jag knappt törs gå själv av rädsla för att falla ner. 

    – Vi är ute och vandrar hela tiden, det är det man gör här. Om man bor i Utah måste barnen vänja sig vid det. Detta är deras naturliga miljö, säger mamman. 

    Colorados skogar ger vika för böljande öken och spanskklingande ortsnamn, vi befinner oss slutligen i New Mexico. Landskapet känns välbekant för mig som de senaste åren knarkat tv-serien Breaking Bad. 

    Storyn om kemiläraren Walter White och hans förvandling till hänsynslös droghandlare utspelar sig kring Albuquerque och var bland det första som fick mig att sukta efter New Mexicos molnfria skyar och vidsträckta ökenlandskap, trots det våldsamma temat. 

    Vagabonds redaktionschef Fredrik Brändström njuter av en lugn stund i magiska Antelope Canyon.

    Vagabonds redaktionschef Fredrik Brändström njuter av en lugn stund i magiska Antelope Canyon.

    New Mexicos huvudstad Santa Fe är dock så långt från knarkkarteller och ond bråd död som det går att komma. Jag joggar i uppförsbackarna längs Canyon Road, där små konstgallerier ligger på rad. Den tunna och torra luften får mig att flåsa som en hund. Det är lätt att glömma att Santa Fe ligger på över 2 000 meters höjd. 

    Adobehusen – bostäderna av brun lera som är så typiska för denna region – är pyntade av brandgula pumpor och klasar av torkad chili. Det är Halloween om bara ett par veckor. Den svala luften doftar rök.

    Santa Fe är en ort som är olik alla andra ställen vi besökt längs vägen. Delvis beror det på läget – känslan av att befinna sig på hög höjd. Staden kretsar kring den gamla plazan som gör att staden påminner om en spansk bergsstad. Under arkaderna som kantar torget sitter ursprungsbefolkning och säljer silversmycken. 

    Resan genom USA:s sydväst bjuder på ständigt varierande landskap.

    Resan genom USA:s sydväst bjuder på ständigt varierande landskap.

    Plazan är Santa Fes hjärta – inte bara för turisterna utan även för dem som bor här. Det doftar grillat kött från fajitasstånden och en man i flanellskjorta och cowboyhatt spelar fiol. Det är svårt att föreställa sig livet här för 400 år sedan då en grupp spanska kolonisatörer levde i fullständig isolering, ständigt utsatta för räder av ursprungsbefolkningen.

    "To the heroes who have fallen in the battles with --- indians" står det skrivet på en staty mitt på torget.  

    – Ordet som suddats ut är savage (vild, primitiv), det hackades bort av en militant indianorganisation på 1970-­talet, berättar stadsguiden Stephanie Beninato som visar oss runt i staden, en dam i sextioårsåldern med grått stubbat hår och lila fleeceväst.

    Intresset för ursprungsbefolkningens kultur var det som förde Stephanie till staden för drygt 40 år sedan. Hon sommarjobbade ute i navajoreservatet och föll för landskapet och ljuset. 

    – Solnedgångarna här i New Mexico är otroliga, säger hon.

    Adobehus i Santa Fe.

    Det är svårt att inte gilla Santa Fe, och man förstår att många amerikaner upplever staden som exotisk. Den låga bebyggelsen, de smala gatorna och de öppna torgen. Kyrkor och hus från 1600-talet – unikt i ett land med så kort livslängd. Santa Fe känns som en lugn och välmående stad och rankas som en av de populäraste platserna att pensionera sig på i USA. Men att Santa Fe bara skulle vara en stad för gamlingar är fel, menar Tom Anderson som jobbar som bartender. 

    – Nejdå, det finns många unga här, vi har en stor konstscen till exempel. Däremot finns det folk som flyttar hit och för­väntar sig att Santa Fe ska vara en hektisk storstad vilket det verkligen inte är, det är väldigt litet och laid back. 

    Själv kommer han från New York och flyttade hit för att vara närmare bergen. Från Santa Fe är det nära till många skidorter.

    – Det blir inte för kallt på vintern eller för varmt på som­maren. Jag kan köra upp i bergen på nolltid och åka skidor eller snowboard, vandra eller cykla, säger han.

    Indiankulturen lockade Stephanie Beninato till New Mexico.

    Indiankulturen lockade Stephanie Beninato till New Mexico.

    Morgonen därpå rustar vi oss för den sista korta sträckan. Snart ser vi storstaden Albuquerque breda ut sig i den solstekta och platta dalen, som en dallrande hägring. 

    Att se öknarna och de karga bergen i sydvästra USA har länge varit en dröm för mig och jag har nog aldrig kört genom ett landskap som är så ständigt varierande.

    Jag tänker på Ron Lea, mannen från Kanada som jag mötte i Utah, han som aldrig hann göra resan med sin fru och hur viktigt det är att inte skjuta upp sina drömmar till morgon­dagen, då kan det vara försent. 

    Det känns också logiskt att han valde att sprida ut sin hustrus aska i just denna del av USA. I dessa öppna och vilda landskap borde till och med den mest rastlösa av själar få frid.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!