• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Isolerad vildmark: Flodbåt genom Amazonas hjärta

    Långsamt glider båten uppför Guldets flod. Slutstation: den mest isolerade djungellodgen i Sydamerika, djupt inne i Tambopatareservatet i Peru. Följ med på en svårslagen naturupplevelse i Amazonas hjärta.

    Isolerad vildmark: Flodbåt genom Amazonas hjärta
    Foto: Anders Phil.

    Nu är det fem timmar sedan vi såg de sista spåren av människor vid flodbankarna. 75-hästarsmotorn driver envist den långsmala glasfiberbåten allt längre uppför Tambopata-floden och allt längre in i det orörda Reserva Nacional Tambopata. Regnskogen står blickstilla på de höga stränderna. Skickligt girar föraren runt de ständigt återkommande sandrevlarna, rytmiskt som i en långsam dans. 

    Ju längre in vi kommer, ju oftare visar sig djuren. Plötsligt är de bara där. En ståtlig coicoihäger stelnar till i en pose. Endast fågelns öga följer båtens rörelse. En röd vrålapa med sin unge på ryggen bligar avmätt på oss från en spiral av samman­tvinnade lianer. En flock kapybaror,­ ­gnagare stora som sällskapshundar, klafsar runt på flodstranden med tunga steg. Jag börjar ana att denna resa kommer att bli min bästa på mycket länge.

    Varje gir båten gör skickar ett moln av bensinångor åt vårt håll. Jag hostar till innan jag frågar guiden Manuel Mori om det lever indianer i denna trakt. Manuel; ­gänglig, sympatisk, från Iquitos längre norrut i ­Amazonas, känner djungeln sedan barnsben. Han nickar.

    – Mashco piros kallas de. Man ser dem nästan aldrig. Men det händer att de kommer ut.

    – Kommer ut? frågar jag.

    – De kommer ut på flodstränderna. Sedan står de där och tittar på oss. 

    – Varför?

    – Vi vet inte. Ingen kan deras språk. Kanske vill de protestera. Det händer att narkotikasmugglare dödar indianer, säger Manuel.

    Guiden Manuel Mori står mellan två sammanväxta fikusträd som delar rotsystem. Träden har »gift sig« som man säger i Amazonas.

    Guiden Manuel Mori står mellan två sammanväxta fikusträd som delar rotsystem. Träden har "gift sig" som man säger i Amazonas.

    Knarksmugglingen är ett ökande problem i denna del av Amazonas. Ändå är det ingenting jämfört med guldletarna. Från flygplanet till djungelstaden Puerto Maldonado kunde jag se hur deras dagbrott sprider sig som uppfläkta brunrosa cancerbölder i ­Amazonas gröna matta. Utvinningen är olaglig, men nästintill omöjlig att stoppa. Inte bara korruptionen håller polisen borta. De gånger polisen konfronterat guldletarna har de försvarat sig med eldvapen.

    – Problemet är gigantiskt. Minst 30 000 människor jobbar illegalt med guldutvinningen, säger Manuel.

    Båten gör ännu en gir på guldets flod Tambopata. Vi passerar en sandbank med rader av uppgrävda hål. Här bodde guldletare för bara ett år sedan. 

    – Nu är de borta, säger Manuel. Du såg polisens kontroll­stationer längre ner vid floden. Myndigheterna har insett att turisterna slutar komma om man inte ­skyddar naturreservaten.

    Vårt samtal hejdas av en drömlik syn: ett helt träd som sjuder av vita blommor lyfter plötsligt och expanderar. Snart ser vi att det är en stor flock snöhägrar som valt samma träd och skingras över himlen.

    Lodgen Inkaterra Reserva Amazonica förfogar över ett eget naturreservat med en lång promenad av hängbroar i trädtopparna.

    Lodgen Inkaterra Reserva Amazonica förfogar över ett eget naturreservat med en lång promenad av hängbroar i trädtopparna.

    Efter sju timmars båtfärd uppför Tambopata, omgivna av djupgröna tysta skogar, stryper föraren motorn. Ett häftigt regn piskar floden när vi går iland. Vi måste klättra uppför den leriga flodbanken och springa genom djungeln. Efter några minuter når vi en uthuggen glänta där några tätt sammanbyggda hus kurar.

    Sett till avstånd från närmaste människoaktivitet är vi så djupt inne i Amazonas som man kan komma. Ingen annan djungellodge i Sydamerika ligger så isolerat som Tambopata Research Center. Som namnet antyder är TRC främst en forskningsstation för biologer. Dock tar man även emot betalande gäster. 

    Mitt rum på TRC är enkelt och har tre väggar. De allmänna utrymmerna har inga väggar alls. Istället finns den omedelbara närheten till regnskogen med alla dess dofter och ljud.

    Nära Tambopata Research Center finns en berömd Clay Lick, lervägg, där upptill 18 arter av papegojor kan uppträda samtidigt.

    Nära Tambopata Research Center finns en berömd Clay Lick, lervägg, där upptill 18 arter av papegojor kan uppträda samtidigt.

    Nästa morgon vaknar jag av att en stor röd arapapegoja sitter på en takbjälke rakt ovanför sängen och vilar ett öga på mig. Jag viker undan myggnätet och kliver upp. I matsalen väntar frukost med kaffe, omelett och frukt. Det är fortfarande gryning. Först kan jag inte alls förstå det monotona och nästan metalliska ljudet som hörs på avstånd. Det låter som en avlägsen racertävling.

    – Det är vrålapor, upplyser Manuel.

    Fler aror kommer flaxande från skogen och sätter sig på träräcket nära matsalen. De är nära vänner till ­personalen här. TRC driver sedan tjugo år ett projekt för att rädda arapape­gojorna, som försvinner från ­Amazonas skogar i en oroande hastighet. Det finns en ständigt ökande efter­frågan av aror som burfåglar. Kring TRC går utvecklingen åt andra hållet. Man forskar, bygger bon, skyddar ungar och återinför aror som levt i fångenskap.

    Dagens första utflykt är given. I närheten av TRC ligger den berömda lervägg som samlar flest papegojarter i hela Amazonas. En kort båttur tar oss ut till en ö i floden. Efter ett par minuters vandring når vi ett gömställe varifrån vi har första parkett mot lerväggen på motsatta sidan. TRC:s forskare Jorge Leon finns redan på plats. Med kikare och block för han noggrann statistik varje morgon över fåglarnas aktiviteter.

    Inga fåglar än. Morgondiset har dragit för en vit ridå för scenen. Manuel bjuder på te och låter ett paket vaniljkex gå runt. Jag försöker smälta vaniljkexen i munnen istället för att tugga dem. Mina ansträngningar att vara så tyst som möjligt är dock inget värda. Ingenting händer därute. Vi sitter på våra campingstolar med kikare och teleobjektiv och stirrar in i ett absolut intet. Ur den vita ridån på andra sidan stämmer ett hånfullt skratt upp som för att understryka misslyckandet. 

    – Tamarinapor, säger Manuel. Deras läten liknar ­människans skratt. 

    Istället får vi när dimman lättat se en karavan av ett hundratal vitbandade pekarivildsvin tåga förbi i gräset nedanför lerväggen. De anförs av en ledarhane som vid hot dirigerar samfällda anfall av hela flocken. Då har inte ens jaguaren någon chans.

     

    Den röda titiapan lever i små flockar som består av mamma, pappa, barn. Varje morgon sjunger de duett tillsammans för att markera sitt revir.

    Den röda titiapan lever i små flockar som består av mamma, pappa, barn. Varje morgon sjunger de duett tillsammans för att markera sitt revir.

    Morgonen efter är helt molnfri. Soluppgången glöder bakom de oändliga vidderna av grönska. Stillheten är så påtaglig att jag kan känna den med handen. Från den höga strandvallen vid floden kan vi se konturerna av Andernas första utlöpare. Jag tänker på myriaderna av varelser som äter upp varandra därute i ett slags harmoni.

    Idag är showen inte inställd. Ute på ön viner den ännu svala luften av fågelläten. Alla fem arterna av aror har redan kommit. Närmare femton andra papegojarter har också anlänt: allt från koboltvingade parakiter till gulkronade amazoner. Snart vågar fåglarna sig fram till lerväggen. Som ingen annanstans blandas fjäderdräkter och skarpa färger. Till och med en skönhet som barraband­papegoja kommer; med limegrön kropp, svart huvud och lysande kindfläckar i orange. Det verkar aldrig ta slut. Men varför äter vilda papegojor lera? Jorge svarar viskande:

    – Vi tror att de behöver näringsämnen i leran. Det är också ett sätt att träffa artfränder av det motsatta könet. 

    På väg. Det tar sju timmar att åka ända till Tambopata. Väl investerad tid ska det visa sig.

    På väg. Det tar sju timmar att åka ända till Tambopata. Väl investerad tid ska det visa sig.

    Du kan se hur de ibland lyfter från väggen och liksom dansar för varandra.

    – Lerväggen är alltså ett slags diskotek? undrar jag.

    – Ungefär.

    Det hela pågår en timme. När solen nosar sig över trädtopparna på ön börjar fåglarna att lämna platsen. Några gör det i par. Få upplevelser i naturen går upp mot att se ett nyförälskat par aror flyga tillsammans. Deras färd över himlen sker helt synkroniserat. Minsta ändring i rörelseriktning som den ena partnern gör upprepas inom bråkdelen av sekund av den andra. Som om de bands samman av en magnetisk kraft.

    Guiden Manuel Mori visar var jaguarens tänder trängt in i en tapirskalle.

    Guiden Manuel Mori visar var jaguarens tänder trängt in i en tapirskalle.

    Det kommer nya gryningar med vrålapornas dån i fjärran. Jag ingår i en vandringsgrupp med Manuel, amerikanen Robert och hans pigga 80-åriga mamma Wilma. Wilmas närvaro har den stora fördelen att vi rör oss långsammare och därigenom ser fler djur.

    Amazonas öppnar sig för varje utflykt. Samma stigar ger olika upplevelser beroende  på vilken tidpunkt man går där. På förmiddagen sitter ett gäng titiapor och tittar på oss. På eftermiddagen svingar sig en koloni viga spindelapor­ förbi oss på tarzanmanér i samma träds mellan­nivåer. 

    Vi möter en vitstrupad tukan på glid genom löv­massorna. Vi möter blåsvarta fjärilslarver som rör sig fram på marken i en stor gemensam klump för att lura fåglar. Vi möter bolmande moln av fjärilar ovanför flodstrandens stenar. Vi möter osannolika insekter som tycks tillverkade i plast. Vi möter fyra gulfläckade flodsköldpaddor på en trädstam. Sidorna i min anteckningsbok fylls med långa listor över djur- och växtarter. ­Naturen har så många idéer, så många uppslag.

    Jaguarer då? Manuel ler.

    – De finns här. Jag såg en förra året. Men förvänta dig ingen jaguar. De är så sällsynta. 

    Reserva Nacional Tambopata är vad Amazonas borde vara men sällan längre är: fullt av djur. Utanför nationalparkerna töms skogen på större arter allt snabbare. Guldletarna jagar, lokalbefolkningen jagar och framförallt de affärsinriktade tjuvjägarna jagar. Insekter, smådjur och förtvivlade indianer blir kvar.

    Den sällsynta jaguaren är det största kattdjuret på den amerikanska kontinenten.

    Den sällsynta jaguaren är det största kattdjuret på den amerikanska kontinenten.

    Så kommer den trista morgon när det är dags för hemfärd. Manuel hjälper oss att sparka ut båten och vinkar adjö. En annan guide, Pepe, följer mig och några andra gäster mot civilisationen.

    Ett par timmar av återfärdens sju har gått när någon plötsligt hojtar till. Båtföraren stänger av motorn, vi börjar driva. Pepe har rest sig upp och lutar sig fram,
    hans kropp är en spänd halvbåge. En underbar syn anländer: där på flodstranden går hon sakta, helt ­obekymrad om oss i båten. En dräktig jaguarhona på lunch­promenad. I flera minuter kan vi följa ett av Sydamerikas vackraste och mest sällsynta djur i helfigur innan hon lugnt lunkar in i djungeln för att söka något ätbart på annat håll. 

    Jag känner mig löjligt stolt. Den absurda känslan av att jag presterat något oerhört skickligt infinner sig, trots att jag bara haft maximal tur. 

    Känslan varar i flera timmar. Sedan dyker de första odlingarna upp i Zona Amortiguamiento, övergångs­zonen, och därpå tunna plymerna av vedrök från de första husen. Djungelbokens pärmar är på väg att slå igen. Människornas värld känns ännu främmande.