Annons
Annons
Karg skönhet. Foto: Anders G Warne.

Karg skönhet. Foto: Anders G Warne.

Restips

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust

Yttre Hebriderna är sagolika vita stränder, turkost hav och taggiga berg som sticker hål i himlen. Vi reser från söder till norr. I sällskap av nyfikna sälar och slitande vindar, till magisk musik och ond bråd död.

Text: Karin Wallén • 2016-12-30 Uppdaterad 2021-06-23

Det plötsliga ljudet av en sjunkande flygmotor får oss att titta upp från kajakerna. Ett litet plan är på väg ner mot stranden snett bakom oss, där landningsbanan för tillfället håller öppet, tills tidvattnet tar den igen.

– Det är inte många platser i världen där flygplatsen försvinner titt som tätt. Här händer det varje dag, säger Chris Denehy, som guidar oss i farvattnen strax norr om Isle of Barra, den sydligaste av de bebodda öarna i Yttre Hebriderna, nordväst om Skottlands fastland.

Molnen hopar sig till ett ljusgrått marmortak ovanför det för dagen stilla, turkosa vattnet. Men det förtar inte den andäktiga stämningen när vi med lugna paddeltag fortsätter runt öarna Fiaraidh och Fuday på spaning efter liv i det klara vattnet. Kritvita stränder lyser som månskärvor mot högt, strävt gräs och karga, rosablommande klippor. Sinnebilden av ett paradis ligger som en tavla framför oss, och jag kan förstå att turistbyrån på thailändska Koh Chang för några år sedan “råkade” använda en bild av en strand på Yttre Hebriderna i sin marknadsföring. 

Visst finns det likheter med Thailand vad gäller de gnistrande stränderna och det klargröna vattnet. Skillnaden ligger i vattentemperaturen – och antalet turister. Ändå höjs en och annan förmanande lokal röst om att öarna inte får bli för exploaterade av besöksnäringen. 

– Vi har fyra månader om året på oss att försöka utnyttja, säger Chris med ett snett leende.

– Det är ingen jätterisk att Yttre Hebriderna blir ett nytt Benidorm.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
På Isle of Harris är naturen på sitt mer dramatiska humör, med berg och vatten om vartannat.

Vi har sett tumlare på håll och hoppas innerligt på närkontakt av något slag – kanske brugd, den där plankton­ätande hajarten som ofta når tio meter i längd. Det svajar till i magtrakten bara av tanken. Vill bli knäsvag i sittbrunnen. Vikval och ibland knölval kan också passera, men vårt sällskap består hittills uteslutande av gråsälar. Det plaskar till på flera håll omkring mig, och några sälar sticker upp sina huvuden, nyfiket och lite förnärmat på samma gång. Som om de undrar vad i helskotta vi gör här. Med all rätt.

Yttre Hebriderna är ytterligheternas öar. Här bestämmer naturen – väder, vind, tidvatten – och gamla kyrkliga traditioner. Söndagsöppet i butikerna kan vi förstås glömma. Men vi inser snart att vi överhuvudtaget inte ska lita på att restauranger har öppet oavsett veckodag, eller ens existerar utanför huvudorten Stornoway i norr. Principen för turismen är självhushåll, och det gäller att proviantera när en öppen mataffär uppenbarar sig. 

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Inför en kajaktur i Yttre Hebriderna.

Nästa morgon regnar det rejält, och vinden viner när vi tar färjan norrut, till ön Eriskay. Men eftersom vi ska ägna dagen åt att köra rakt över Eriskay, South Uist, Benbecula och North Uist för att nå Isle of Harris senare samma kväll spelar det inte så stor roll. Dessutom gör det lynniga vädret att vi känner igen oss.

Både jag och fotografen Anders har nämligen läst författaren­ Peter Mays deckartrilogi om polisen Fin, som återvänder till sin barndoms övärld, där han konfronteras både med sitt förflutna och med en rad bestialiska mord att lösa. Han trilskas inte bara med mystiska dödsfall, utan även med det ständigt skiftande vädret.

I en av böckerna finns spår som leder just hit, till Eriskay och den vindutsatta kyrkan där uppe på höjden som idag ser extra dramatisk ut. Regndropparna bildar rännilar utmed bilfönstren och får de gröna machairmarkerna (gräs som växer på sand) att suddas ut. Vi stannar till vid den lilla öns enda affär, Co Chomunn Eirisgeidh som den heter på skotsk gäliska. På Yttre Hebriderna har i genomsnitt 60 procent av invånarna fortfarande gäliska som modersmål. I vissa områden är de betydligt fler, men i största staden Stornoway är de färre.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Vi paddlar från Barra och får sällskap av sälar i det klargröna vattnet.

Vi behöver en karta och halar upp några sedlar för att betala när Anders kommer på att mönstret till en särskild typ av stickad tröja, Eriskay jersey, har betydelse i upp­lösningen av mordgåtan i deckartrilogins andra bok, Lewismannen. Så vi passar på att fråga – hur är det med de där fiskartröjorna, finns de i verkligheten?

Catriona Walker ser ut att tveka en stund där bakom kassan. 

– Vänta. Jag ska visa er en sak, säger hon sedan och försvinner in bakom en dörr.

När hon kommer tillbaka har hon två stickade tröjor med sig. 

– Jag kan inte ha dem framme längre. Folk sliter i dem! Jag hade en dragkamp med en kvinna om den här en gång, och sedan dess håller jag dem gömda. 

Hon stoppar undan dem igen. Så länge folk inte fattar att de stickas för hand och enbart på beställning går de inte att ha framme. Deckarturister är en otålig sort.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
På Isle of Barra får du ha stränderna för dig sjÙ�lv, eller tillsammans med några kajaker.

Följande dag på Isle of Harris tar regnet paus. Omgivningarna får oss att tappa andan. Här höjer sig bergen över glittrande hav och vita stränder på ett mäktigare vis än vi sett längre söderut. I ett lerigt dike utanför Tarbert, omgiven av ett vackert, kargt landskap som liknar kalfjäll med märkliga stenformationer, står Colin Chisholm och skär torv för att få gratis bränsle. 

Han jobbar hårt och hämtar styrka genom att svära åt engelsmännen. 

– English! väser han, och låtsashackar dem med sin tarasgeir när han skär ut prydliga, leriga fyrkanter, som kompisen Bobby MacLeod svingar vidare över marken, där de ska torka – är det tänkt. Om det någonsin blir uppehåll­ några dagar i rad igen.

– Se här, den här torven är lite för trådig och inte riktigt färdig än. Den behöver förmultna mer, bli mjukare och svartare. När de är så där riktigt mörka och mjuka är de oljigare och brinner bättre, säger Colin och visar oss ett bättre exemplar, medan Bobby knorrar något om att det här är onödigt arbete när det finns kol att köpa.

Men Colin håller fast vid traditionen, för att det är billigare­ – och för att hedra traditionen. 

– English! väser han igen, och hackar vidare.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Bobby Macleod och Colin Chisholm kämpar med torvbrytningen – en tradition som finns kvar trots modernare energikällor.

Yttre Hebriderna har en historia av bland annat kelter och vikingar, så småningom skottar och från och med bildandet av Storbritannien 1707 förstås även engelsmän. Här, liksom på fastlandets Skottland, muttras det än idag en del över den engelska dominansen. Men när folkomröstningen 2014 gav folket en chans att säga sitt var Barra den enda ön där en majoritet ville se skotsk självständighet.

Både Colin och Bobby är övertygade om att BBC:s rap­portering var vinklad, och att det hade inverkan på ut­­gången. Ute i havet finns visserligen olja, men oron inför framtida pensioner och jobbtillfällen kan ha tagit över, menar de. 

Av de ungefär 27 000 personer som bor på Yttre Hebriderna har många myndighetsjobb, medan andra sysselsätter sig inom oljeindustrin, fisket, turismen och fårskötseln. Colin klipper får två månader varje sommar, och ägnar övriga månader åt att bygga stängsel, men det ger inget vidare klirr i kassan.

Vindkraftverk kan vara framtiden för öarna, för vind finns det så att det räcker och blir över. Kanske även vågkraft, om tekniken börjar fungera. Och så finns tweeden förstås. 

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Ödsligt boende i bergen bortanför sandstranden Huisinish.

Utanför ett skrovligt stenhus i Northton på södra Isle of Harris hörs ett dunkande ljud från ett litet skjul på tomten. Där sitter Rebecca Hutton, eller Becca, som hon kallas, och trampar på pedalerna som får spolarna att fara som spjut från sida till sida, och mönsterkedjan att envetet tugga runt. Den gamla vävstolen får hon hyra. Det var dealen när hon gick en kurs för tre år sedan, och blev en av den nya tidens vävare av det anrika tyget Harris Tweed. För att det ska kallas just det är kraven att tygerna ska vävas manuellt hemma på gården, på Isle of Harris eller Lewis, och kvalitetssäkras av en särskild organisation. 

Det är ett gammalt hantverk och en stolt tradition hon för vidare, men ett tag var tweeden på nedgång. Den förknippades mest med gamla gubbar och en stank av fuktig jakthund. På senare år har den fått ett uppsving, och nu har tweeden tagit sig ända in till modevisningarna i Paris. 

På andra sidan sundet, i Luskentyre, sitter Donald John Mackay och väver tyger åt kunder som Adidas och Chanel, och Becca har fått äran att hjälpa honom att klara sina leveranser ibland. Men mest jobbar hon självständigt, med egen design. Inspirationen kommer från omgivningen. 

– Om någon hade frågat mig förut vilken färg havet har så hade jag sagt blått. Nu ser jag hur det skiftar färg varje dag. Och jag ser machair, berg, ljung och cremefärgade får. All inspiration finns i naturen. Man behöver inte mer. 

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Rebecca Hutton är en av dem som håller liv i traditionen med Harris tweed.

Egentligen är det alltså samma ö, men när Harris går över i Lewis jämnar landskapet ut sig och lämnar de högsta bergstopparna bakom sig. Vi kör förbi små byar av skrovliga stenfasader, glittrande sjöar, och några gamla svarthus – den typen av enkla hus man använde förr, dÙ� man bodde vägg i vägg med boskapen. 

På en höjd i väst reser sig Callanish stenstoder mot den stålgrå himlen. Det är midsommarafton. Folk har börjat samlas för sommarsolståndet. Många av dem kommer varje år och känner varandra.

Där finns paret som gifte sig här för några år sedan. Svenskan som träffade sin pojkvän här, just på midsommar. Mannen från Aberdeen som kom hit för att hans släkt kommer från trakten. När han “träffade” stenarna var det som att komma hem. 

– Tänk att de samlades här redan för två-tre tusen år sedan. Det är mäktigt. Jag hör hemma här, säger han och håller eftertänksamt i sina pinglor från Indien. Han har aldrig varit i Indien. Men de passar bra att ha med sig vid Callanish, en helg som denna.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Atlantens frustande vågor och opålitligt växlande väder hör till på Yttre Hebriderna. Gillar man det är det som ett konstverk.

Gänget dricker öl, pratar och skrattar vid de stora stenarna i mitten. Det är fritt fram att gå in här vilken tid på dygnet som helst. Det är fritt fram att bidra till underhållningen och stämningen. Så plötsligt: säckpipa!

– Det är Ian, säger någon, och det är det. Ännu en stammis.

Han går med taktfasta steg stolt in bland stenarna med hemmabyggd säckpipa och gott humör. Alistair ansluter med sin trumma. Någon dansar runt med en buddistisk metallskål och smeker fram ett sjungande ljud. Troligtvis har stensättningen använts till samlingar och för religiösa ändamål en gång i tiden, och tolkningen av vad de har för funktion idag tar sig lite olika uttryck.

Veteranen Steve med långt hår, långt skägg och obestämbar ålder kom hit första gången 1987 och har sedan dess varit en av Callanishs mest trogna besökare. Men det viktigaste, det största, är att vara här vid ett alldeles särskilt tillfälle.

– När månen har sin sydligaste uppgång, då reser den sig precis i linje med de här stenarna, säger han och pekar mot förlängningen av stenformationens sydliga arm. 

Det händer med nitton och ett halvt års mellanrum och senast var 2006.

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Trångt och gemytligt när The Critters spelar ihop sig på The Criterion Bar i Stornoway.

En äldre man står en liten bit vid sidan av och tittar på folket i mitten. De som dansar och spelar och dricker öl eller bara pratar. Den som förväntar sig extrema utspel i new age-anda har kommit förgäves, åtminstone idag.

– Det är imorgon det händer på riktigt. Då är det sommarens längsta dag och det betyder invasion här, säger han.

Han bor i närheten, och ser det som underhållning att åka hit och titta på spektaklet. Ett år var det ett par hundra personer på plats, och däribland ett gäng amerikaner som ville ha hans hjälp. De ville ha ett gäliskt ord att använda som mantra. Han tänkte efter en stund och viskade sedan sitt svar. Det var ett heligt ord sa han, ett magiskt. Och bad dem behandla det med respekt. 

– Sedan dansade de omkring där hela kvällen och natten, andäktigt sjungande “marag-dubh, marag-dubh”. Som betyder blodpudding. Det var en rolig kvÙ�ll. Alla som kunde gäliska fick sig ett gott skratt, säger han och kluckar nöjt. 

Yttre Hebriderna: Öluffa på Skottlands västkust
Stornoway på Isle of Lewis är öarnas största samhälle.

Stornoway, lördag kväll. The Critters har samlats inne i hörnet på puben The Criterion, och trevande toner har redan börjat formas av fiol, bodhrán, flöjt och gitarr. En ståbas kånkas in, och ännu en gitarrist ansluter. Snart är det fullsatt i hela lokalen och musiken flödar, som i ett ständigt böljande flöde. Det är en mix av skotska och irländska rötter, folkmusiktoner som sprudlar och drar iväg – improvisation och gamla klassiker om vartannat. När några tar paus för att beställa något i baren, är det alltid någon som fortsätter. Två fioler som finner varandra, hittar en ton, en takt och en känsla, och sedan hänger de andra på. 

Stornoway är den moderna staden i Yttre Hebriderna. Här finns både foodtruck på torget och espressomaskiner på kaféerna. Men inne på The Criterion är ursprunget en kraft som förenar, och alla är välkomna. Killen från Liverpool som bott här ett år och spelar fiol känner sig redan hemma. Han berättar om en gång i början när han åkte buss en söndag och frågade efter ett kafé. Han fick ett skratt till svar – haha, det kan du glömma på en söndag! Istället svängde busschauffören förbi hos en kompis, som bjöd in dem båda på kaffe och toast.

– Sånt händer ingen annanstans. Ingen annanstans! säger han och lyfter fiolen igen.

Och tonerna virvlar vidare. Och vidare. Och vidare.

Guide: Yttre Hebriderna, Skottland

20 outforskade destinationer – hit reser minst turister

Städer dolda från omvärlden – 11 av världens mest avskilda samhällen

Grönland – småskaligt men storslaget


Text: Karin Wallén • 2016-12-30
RestipsStorbritannienAktiv semesterReportageSkottland

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top