Amorgos – Greklands mest romantiska ö

Amorgos rankas ofta som en av Greklands vackraste öar. Här slingrar åsnestigarna fram mellan olivlundar och vitkalkade hus. Trängsel finns inte. Ingen har bråttom.

Amorgos – Greklands mest romantiska ö
Amorgos bårtom brådskan. Foto: IBL.

Resans bästa ögonblick kommer när jag flyter på vågorna som slår in mot rullstensstranden Mouros. När jag känner svalkan i det kristallklara vattnet vet jag att resan hit var värd både sena flygtider och dyra båtbiljetter. Att vinden kanske blåser en aning för hårt tar jag gärna och att getter saktar ner mina bilfärder ger mig bara mer tid att njuta av utsikten­. Inte ens de nakna tyskarna i klippskrevorna stör mig.

De smala vitkalkade gränderna i huvudbyn, Chora, är en grekisk turistschablon, som ännu inte gått sönder, med en venetiansk borg i mitten. Vitkalkade hus med blåa luckor, små väderkvarnar uppradade längs bergs­kanten vid horisonten och trädbeskuggade torg med mysiga ute­serveringar är som gjorda för att dricka en krämig frappé. Att huvudbyn ligger dolt i bergen istället
för vid den naturliga hamnen i Katapola beror på att denna del av Egeiska havet var plågad av pirater ända fram till 1830-talet. 

Chora, huvudbyn, ligger uppe i bergen, på säkert avstånd från havets pirater och hårda vindar.

Chora, huvudbyn, ligger uppe i bergen, på säkert avstånd från havets pirater och hårda vindar.

Någon kilometer från Chora hänger det märkliga klost­ret Hozoviotissa dramatiskt på klippkanten, 300 meter över havet. Det är svårt att beskriva öns enda verkliga­ sevärdhet som byggdes kring första millennie­skiftet. Att sexvåningsklostret fortfarande hänger på väggen är ett bevis på att byggnadsstandarden siktade på evigheten. Nu bor bara tre munkar i klostret och frågan är hur länge det överlever som aktivt kloster.

Strax söder om klostret ligger den hundra meter långa stenstranden Mouros. Jag simmar längs klipporna och kommer till tre mindre grottor som alla går att simma in i. Ytterligare en klippa bort ligger den största vattenfyllda grottan med 20 meters takhöjd. Det är något magiskt och skrämmande att simma in i jättegrottan. 

Kroppen slungas mot stenväggen när vågorna rullar in. Det är lite av en befrielse att simma ut i ljuset igen och ännu bättre att åter värma sig i solen på stranden några hundra meter bort. Trots att det är 30 grader i skuggan är våra läppar blåa.

Ovanför Mouro i ett stenigt ingenmansland hittar vi familjerestaurangen Estiatorio med en utsikt som skulle kunnat locka ägaren att prioritera ner maten. Men här serveras vi Amorgos bästa kleftiko. Lammet är mört och öns alla örtkryddor tycks vara samlade i en gryta. Tomaterna är så smakrika som de bara kan vara i Grekland. 

På väg till öns andra hamnby, Aegiali, ser vi mest sten, buskar och getter som högst motvilligt flyttar sig från vägbanan när vi närmar oss med vår hyrbil. Det finns en skönhet i de brunbrända steniga bergsbranterna på denna avlånga ö som inte mäter mer än 30 kilometer från sydväst till nordost. Att köra i 50 kilometer i timmen känns snabbt på de kurviga bergsvägarna som bara fiunnits de senaste 30 åren. Innan dess var det vandringsleder och åsnestigar som gällde.

Tusenåriga klostret Hozoviotissa hänger som ett svalbo på klippan, 300 meter över havet.

Tusenåriga klostret Hozoviotissa hänger som ett svalbo på klippan, 300 meter över havet.

I Pensionat Askas korridorer känner jag lukten av cigarr. Jag spårar röken till receptionen där ägaren Marios står med en fet cigarr instoppad i ett brett leende och en flaska Fix-öl i handen. Mario brukar skrattar sig igenom kvällarna med trötta men glada ögon. 

Därför har jag inte hjärta att klaga på lukten. Pensionatet sköter Mario tillsammans med sin kusin Ioanna. Och mamman härskar i köket, medan Marios dotter gärna leker i tavernan med vår fyraåring.

Just idag är restaurangen fint pyntad med blommor och vikta servetter eftersom den är uthyrd till ett bröllop. Jag frågar om det är okej att vi trots det äter i restaurangen.

– Min mamma har aldrig nekat någon mat, svarar Mario.

Det var klostret som för länge sedan tilldelade Marios familj land ett par hundra meter från stranden i Aegiali. Det var innan hamnen byggdes för snart 30 år sedan och innan turismen tog fart, då det bara var några hippier som sov på stränderna. Idag, när turistströmmarna är större, har Mario guldläge.

På Amorgos är alla släkt med varandra. Marios kusin hyr ut bilar och har hört talas om mig och min familj när vi kommer till hans kontor.

Amorgos är en sträv drakrygg med ett tätt rutnät av stigar. Vandringen mellan hamnbyn Aegiali och Hozoviotissaklostret bjuder på utsikt över grannön Nikouria.

Amorgos är en sträv drakrygg med ett tätt rutnät av stigar. Vandringen mellan hamnbyn Aegiali och Hozoviotissaklostret bjuder på utsikt över grannön Nikouria.

En morgon går vi upp klockan sju för att vandra till bergsbyarna Lagada och Tholaria på åsnestigar som ofta är rakare än bilvägarna. Det ligger en tung doft av örtkryddor i bergen. Oregano blandas med timjan i den utbrända jorden. Vi går på noggrant stenlagda stigar där det fortfarande passerar en och annan åsna.

Vi vandrar genom flera olivlundar, men för övrigt finns inte många ordentliga träd på Amorgos. Århundranden av liv på marginalen med båtbyggande och terrassodlingar har gjort Amorgos helt renskalat förutom olivträden i dalgångarna. Så sent som 1835 var öns högsta berg Kroukelos i nordost tätt skogsbevuxen, men en skogsbrand som varade i 20 dagar gjorde Amorgos till en av Kykladernas kalaste öar. Vi hittar riktiga träd bara längs strandpromenaderna i de två hamnbyarna Aegiali och Katapola. På de bästa stränderna är det svårt att hitta skugga.

På mindre än en timme har vi nått byn Lagada som är byggd som en amfiteater som blickar ut mot Aegialiviken. Sedan går vi vidare på allt smalare åsnestigar som interpunkteras av små kapell. 

Aegiali med strand, färjepir och mäktiga berg i ryggen är både den mysigaste och den mest existentiella av öns två hamnbyar.

Aegiali med strand, färjepir och mäktiga berg i ryggen är både den mysigaste och den mest existentiella av öns två hamnbyar.

Inom ytterligare en timme når vi Tholaria. Efter att vi passerat kyrkan hittar vi ett litet kafé som främst har lokalbor som kunder. Här får vi en priskontroll vad det grekiska kaffet egentligen ska kosta: 12 kronor. En vit­hårig dam skiner upp när hon ser oss och hämtar kolor som smakar tallbarr, vilket är godare än det låter.

– När vi stängt pensionatet för säsongen i oktober plockar vi oliver. Ett bra år ger våra träd 750 liter olja, säger den vithåriga damen.

Olivträden är viktiga i årets rytm på ön som alla bofasta är inblandade i och den lokala olivoljan smakar gudomligt.

I Aegiali hittar vi snabbt vår favoritrestaurang Falafel som vid sidan om paradrätten falafel serverar många goda grekiska vegetariska förrätter. Deras sallad med stekt halloumi och russin är den godaste sallad jag ätit i salladernas hemland Grekland. Ägaren har något drömskt över sig.

– Vi förälskade oss i Amorgos och flyttade hit, berättar mannen som själv kommer från norra Grekland. 

I ena hörnet spelar en äldre man jazz på en halvakustisk gitarr. Hit går vi när vi tröttnat det alltför hårt grillade köttet på de vanliga restaurangerna. Det stora långbordet på terrassen sväljer flera sällskap och det är lätt att tjuvlyssna på andra gästerna som är allt från riktiga Svenssons från Linköping, till distingerade italienare och hash­rökande 30-åringar med tribaltatueringar. 

I byn Tholaria spelar gubbarna backgammon, eller tavli som man säger i Grekland, medan skuggorna blir längre.

I byn Tholaria spelar gubbarna backgammon, eller tavli som man säger i Grekland, medan skuggorna blir längre.

Amorgos lugn har lockat många att bosätta sig på ön. Karin Oscarsson som driver yogastudion Iris på strandpromenaden i Aegiali har bott i byn i 21 år. Hon har en vacker yogastudio med trägolv och utsikt över vattnet. Det är ingen direkt rusning efter yoga på Amorgos. Det är bara jag, Karin och en äldre engelsk dam som dyker upp på en av veckans yogaklasser. Trots värmen är det härligt att yoga nära havet.

Vid de första besöken på ön för 30 år sedan bodde Karin på stranden.

– Vintern är kall, fuktig och folktom. Eftersom min dotter har börjat på universitetet på en annan ö kommer jag att vara mer i Sverige på vintrarna. Jag är glad att jag har min vedkamin, säger hon.

Några dagar senare får vi känna hur blåsigt det kan vara i Kykladerna. Kastvindar gör det omöjligt att ligga på stranden som förvandlas till ett sandinferno. Sand­vindarna rappar mig oartigt i ansiktet och havet känns inte särskilt lockande. Filtar och badringar flyger i luften. Vi flyr upp till byns glasskafé.

Samma morgon har vi sagt adjö till familjen Lemon från Halmstad som var på väg till färjan i Katapola för att åka till Santorini och flyget hem. Klockan elva är de tillbaka på pensionatet. Färjan var inställd på grund av blåsten­. Vi som planerat att åka direkt från färjan till flyget bokar genast om våra biljetter så att vi får två dagars marginal på Santorini. Blåsten som svalkar så skönt blir en påminnelse om att vi reser utanför charterarrangörernas trygga famn.

Efter familjen Lemons oväntade återkomst tittar vi på havet och kollar vindstyrkan på nätet som värsta fiskarna­. Jag läser på om vindmått som beaufort och tittar på havets vågor. 

När vi några dagar senare åker till Katapola för att kliva ombord på Santorinibåten har vi noga försäkrat oss om att den går trots ordentliga vågor. Trots det får vår taxichaufför under bilresan till Katapola beskedet att båten stannat på Mykonos. För andra gången bokar vi om våra biljetter, men nu till den långsamma och skumpiga Express Skopelites. Bonusen blir en trevlig kväll i livliga Katapola som känns nästan som en storstad efter en dryg vecka i Aegiali. 

När vi stiger iland på Santorini förstår vi varför vi valde Amorgos. Allt är mycket hetsigare här. Och schackrandet kring transporten till närmaste strand får mig att sakna Amorgos trots att det bara är timmar sedan vi lämnade­ den renskalade ön.