Kroatien: Segling bland obebodda öar

Att segla utanför Split är populärt men Kroatiens norra skärgård bjuder på fler öar och större variation. Följ med till Kornatis naturhamnar och månlandskap – och möt den ökända boran.

Kroatien: Segling bland obebodda öar
Segling i Kroatien. Sol, vind och vatten. Foto: Moa Karlberg.

Vinden knastrar i mobilkamerans mikrofon medan bilden panorerar över omkullvälta elstolpar, träd och bilar, båtar som kantrat och snart ska gå under, och båtar som slitit sig och drivit mot land. På havet piskar ilsket vitt skum. Kastvindar stiger från ytan och bildar en ogenomtränglig dimma. Det fräser över bryggor och stränder. När kameran zoomar in är allt som syns ett gråvitt kaos. "Tro mig, du vill inte vara på havet vid ett sånt här tillfälle", lyder kommentaren under en av de Youtubefilmer som skildrar stormen i februari 2012. 

Det var den starkaste vind man erfarit på länge i Kroatien­. Artiklar och bloggar vittnade om takpannor som flög som missiler, vindstyrkor på uppemot 60 meter per sekund, temperaturer som hastigt sjönk till minus 14 och fiskar som slängdes upp ur havet. Äldre invånare hade inte sett något liknande på femtio år.

Vinden kom från nordöst, den föddes och utvecklades bakom Velebit­bergen för att plötsligt attackera kusten med full kraft. Det var en exceptionell bora, vinden vars namn kommer från det kroatiska ordet burno, som betyder våldsam. Boran är som starkast på vintern, men även på sommaren dyker den ofta och oförutsägbart upp i mildare former. Strax norr om Zadar brukar den härja som värst.

Solnedgång och endast två båtar i viken …

Solnedgång och endast två båtar i viken …

När jag och mitt sällskap stiger ombord på den Elan 40 som ska vara vårt hem under kommande veckan är vädret av växlande karaktär. För ögonblicket skiner solen, men prognosen är ostadig och i värsta fall kan vi komma att pricka in alla de sex regndagar som är snittet för Zadar i juni. Vinden viner i masten och som så många andra varnar killen från båtfirman för boran. Han säger att det finns risk att den kommer, och därför bör vi hålla oss söder om ön Otok Olib.

Kursen ställs mot nordväst. I en hastighet av sex knop och med perfekt vindriktning akterifrån styr vi ut från hamnen i Sukosan och söderut mot Zadar. Båten glider fint över den blå ytan och stämningen ombord är god. Besättningen består av sex personer med varierande erfarenheter av segling, från nybörjare till instruktör, där jag själv befinner mig någonstans i mitten. 

Regn. För att vi ska uppskatta solen desto mer när den kommer.

Segelcharter i Kroatien har blivit en populär semester­form, i synnerhet i södra delen av landet där många väljer att utgå från Split. Södra skärgården är pålitlig med få, stora öar och knappt några grund. Längre norrut, kring national­parken Kornati, där vi nu befinner oss, finns istället en större mängd mindre öar: detta anses vara Medelhavets tätaste skärgård. Det innebär fler naturhamnar med mindre trängsel, samt en något äventyrligare seglats – tack vare större utmaning i navigeringen, och tack vare boran. 

Längst norrut på den vidsträckta ön Dugi Otok finns en vik som heter Pantera. Förutom sitt hårdrocksnamn ger den skydd mot nordöst. Inte för att det verkar finnas någon risk för bora – när vi glider in i viken framåt skymningen är det närmast stiltje. Trots att ingen bebyggelse syns i närheten är viken välorganiserad med ett 30-tal utplacerade bojar, varav de flest är lediga. Så fort vi gjort fast båten kommer en man i jolle för att ta emot betalning och befria oss från eventuella soppåsar. Att ankra en natt kostar 25 kronor per båtmeter – för vår tolvmeters segelbåt blir det alltså 300 kronor. Som svensk ivrare av allemansrätten knorrar jag lite över att behöva betala för att ligga i naturhamn. Så går det minsann inte till i Sverige. 

… vid utsidan av Telascica.

Vi tar vår jolle in till land. Stranden är gjord av skarpt taggiga stenar som utdelar straff om de beträds barfota. Vegetationen består av låga barrträd, alldeles för täta för att forceras. Men luften är fri och himlen hög när vi ser solen gå ner som en blodapelsin över horisonten. Adriatiska havet ligger öppet ända till Italien. Därifrån ­kom det handelsfartyg som 1984 förliste bara några hundra meter härifrån.

När vi kryper till kojs har det börjat blåsa och ett lätt regn landar på taket. Ett par timmar senare vaknar jag irriterad av störiga ljud. Vinden viner, båten gungar och repet som går ner till bojen spänns mot båtens utsida. För mig, som ligger i förpiken, är denna friktion värre än ljudet från tio snarkande mannar. Öronproppar hjälper inte. Desperat öppnar jag takluckan och bereder mig på att krypa fram på däck.

Efter en simtur vid vraket: dusch i aktern.

Efter en simtur vid vraket: dusch i aktern.

Nu är den här. Boran. Vindstyrkan måste vara minst 20 sekundmeter. Den piskar upp små skurar från ytan i mitt ansikte. Håller bojen? Ja, bottenplattan väger minst två ton. Är pålsteken korrekt knuten? Nu förstår jag poängen med de avgiftsbelagda bojarna. Vårt eget ankare kunde lätt ha släppt i den här vinden, och en tilläggning vid land hade varit dödsdömd.

"Jag sänker ner fötterna längst fram på förens spets, sträcker armarna utåt och poserar som i Titanicfilmen."

 

Jag håller mig hårt fast med ena handen. Med den andra gör jag mitt bästa för att pressa in en handduk mellan tampen och båtens utsida. Jag ser till att säkra på ytterligare ett ställe. Sen kryper jag tillbaka ner i kojen. Ansträngningen var till ingen nytta – ljudet fortsätter. Ska det vara så här hela natten? Nej. Bara tio minuter senare mojnar det, och boran försvinner lika fort som den kom.

Nästa morgon är det kav lugnt. Vi puttrar till utsidan av ön för att utforska det italienska vraket. Kastar ankar i närheten av en sönderrostad mast som sticker upp från ytan och dyker ner. Det är inte särskilt djupt, räcker gott att cirkulera med cyklop vid ytan för att få en fullständig bild av fartyget.

Jag simmar brett leende med stora ögon. Tidigare har jag bara sett vrak på film, men detta är något helt annat. Fiskar simmar in i och ut ur det som en gång var hytter och lastutrymmen. Fönstren gapar som mörka hål. Skrovet har delats mitt itu och pressat fören uppåt, närmare ytan. Jag sänker ner fötterna längst fram på förens spets, sträcker armarna utåt och poserar som i Titanicfilmen.

Från hamnen i Brbinj finns möjlighet till bensträckning på längre promenader.

Från hamnen i Brbinj finns möjlighet till bensträckning på längre promenader.

Nästa dag är färgskalan mörk: hav, himmel och klippor går i lavendelblått. När vi seglat ett tag släpper de tunga molnen sitt innehåll över oss. Vinden kommer av sig av det kraftiga regnet. Framför oss börjar det mullra, och någon föreslår att vi borde gå i hamn tidigare än planerat. Kanske kosta på oss middag på restaurang? En utdragen diskussion startar. Någon vill fortsätta en timme till, någon annan vill hellre ligga vid boj än vid kaj. Boj är billigare och närmare naturen, men vid kaj är vi oberoende av jollen och kan ladda vatten och ström.

Alla har en åsikt men ingen kan samla besättningen till ett gemensamt beslut. Hur svårt kan det vara? Stämningen blir sur och otålig.

När vi närmar oss kajen i Brbinj står hamnvakten redo med tampen. Till slut ligger vi still, och regnet upphör. Varsin dusch senare är humöret på väg upp, och jag kliver ut ur ruffen. Den lilla hamnen består av max tio kajplatser varav vi, en tysk och en österrikisk båt är enda gästerna. Luften är mättad med talldoft. På en kulle ovanför fåtalet hus syns en anspråkslös skylt till restaurang Antonio. I fönstret ser jag ägarna stå och vänta, diskutera oss som möjliga gäster. 

Karga Kornatiklippor.

Karga Kornatiklippor.

I rena kläder och med en högtidlig känsla vandrar vi upp till Antonio. Han heter Rancic i efternamn och har drivit restaurangen sedan 1997. Två sommarmånader om året är det full rulle, resten har han ledigt vare sig han vill eller inte. Han låter oss välja bland dagens fångst, och grillar sen havsabborre, röd havssugga och havsruda över öppen eld.

– Jag växte upp här på ön, och bestämde mig för att återvända efter en period i Zadar. Den finns inte många hus här, men byn är faktiskt tusen år gammal, berättar Antonio Rancic medan han serverar fisken med ett lokalproducerat vin och det typiska tillbehöret spenat­stuvad potatis.

Det smaskas och hummas uppskattande runt bordet. Den tidigare så låga stämningen i gruppen är förbytt. Sällan har vi smakat så vällagad fisk. Antonio Rancic själv är dock trött på den.

– Jag äter nästan aldrig fisk. Min favoriträtt är lammstek, säger han.

Restaurangägaren Antonio växte upp på ön Brbinj
och bestämde sig för att återvända efter en period i staden Zadar.

Lunchförberedelser i ruffen.

Lunchförberedelser i ruffen.

"Söder om Telascica förändras landskapet. Här finns varken tallar, buskar eller blommor. Bara ett fascinerande månlandskap, kargt och tomt på hus och liv."

Färden går vidare från Brbinj i fem knop och sol. Sen dör vinden och det blir ännu mer sol. Som vi längtat efter solen! Vi väntar med att starta motorn tills vi tagit ett dopp. Hoppar i från aktern. Ytan är blank och färgen … om jag säger turkos blir jag retad av kapten för mitt klyschiga ordval. Hur som helst flyter jag nu mitt i det, det där intensivt blåa. Mitt i Adriatiska havet. Framme på däck sprider besättningen ut sig på rygg, taggar ner, lapar sol. 

Så turkost vatten att det nästan är klyschigt.

Så turkost vatten att det nästan är klyschigt.

Vi möter två unga fransoser i kajak, som kommit halvvägs­ på sin rutt från Gibraltar till Istanbul. De har haft några hårda duster med boran.

– Härom dagen skapades enorma vågor på bara tio minuter, säger Douglas Couet och fortsätter:

– Vid såna tillfällen tar vi oss så snabbt vi kan mot land.

– Men Kroatien är ändå vårt favoritland hittills, säger kompanjonen Louis Wilmotte, det känns ofarligt, har många öar med fina tältplatser och fantastiskt trevligt folk. 

Morgondopp på Telascicas hoppklippor.

Nationalparken Kornati består av 89 öar. Det kan låta mycket, men eftersom de flesta öarna är små blir parkens totala yta inget att skryta med. Den som refererar till Kornati brukar även inkludera dess närmaste skärgård med ytterligare ett 60-tal öar. Bland dem finns naturreservatet Telascica, en populär pärla med många vikar som utgör en av Adriatiska havets mest skyddade naturhamnar. Hit kommer turistbåtar från fastlandet, och vi hamnar mitt i ett lämmeltåg av dagsturister. Attraktionen är att bada i sjön som bildats uppe på ön, ett naturfenomen med högre salthalt än havet. Ingen av turisterna upptäcker öns utsida, där vi hittar branta, ljusa klippor som från hög höjd stupar rakt ner, perfekta för vågade hopp och sportklättring direkt från vattnet.

Söder om Telascica förändras landskapet. Här finns varken tallar, buskar eller blommor. Bara ett fascinerande månlandskap, kargt och tomt på hus och liv. Inom nationalparkens gränser är öarna obebodda, vilket är just vad besökarna gillar. 

Lugnet. Plötsligt känns boran långt borta.

Lugnet. Plötsligt känns boran långt borta.

Vi hittar en egen vik på utsidan av ön Levrnaka. Här finns inga bojar, men vinden är lugn så vi litar på ankaret. Det landar i sand, något som är ovanligt då parken annars mest består av djupt liggande stenbotten. Inne i viken badar några enstaka människor vid en liten strand. Landskapet är öde, men under ytan sjuder den skyddade miljön av liv. Jag ser sjöborrar och bläckfiskar, och kastar brödsmulor till guldsparidfiskar som hungrigt tar emot precis framför cyklopet. 

Parkvakten som kommer förbi lovar superväder i flera dagar framåt. Han ska visa sig ha rätt. Våra sista dagar blir söndagssegling med dubbla lager solkräm och en mängd turkosa bad. Fantastiskt, förstås. Men det är nästan så jag saknar boran.

Missa inte att gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde.