Chile: Äventyr i Patagonien på två hjul

En resa genom chilenska Patagonien bjuder på höga vulkaner, djupa fjordar, täta skogar och fyra årstider på en och samma gång. Vagabonds Moa Karlberg gav sig ut på en sex veckor lång cykeltur längs Carretera Austral, vägen som aldrig blir färdig.

Chile: Äventyr i Patagonien på två hjul
Till cykel genom Patagonien. Foto: Moa Karlberg.

Redan i början av Carretera Austral ifrågasätter jag vettigheten i cykel som transportmedel på just denna väg. Snabbt har jag lärt mig det viktigaste ordet: ripio. grus. Det är ojämnt och grovt. Jag, vars erfarenhet av långfärdscykling sträcker sig till en solig sommarvecka på platta Åland, får nu smaka på helt andra förhållanden. Patagonien är berg och dalar i ständiga kontraster. I uppförsbackarna lackar svetten så att solglasögonen immar igen. När gruset är för grovt eller vägen för mjuk sladdar jag och måste leda cykeln uppåt. Med dryga 20 kilo i de fyra sidoväskorna, vatten ej inräknat, är det tungt. I nedförsbackarna fläktar vinden, men jag kan inte för en sekund slappna av. Det gäller att balansera konstant för att inte slira för snabbt över guppen.

Min utstyrsel – cykelbyxor med gelé i skrevet, nittiotals-t-shirt med solblekt rygg, neongul reflexväst i vägarbetarstil, handskar med halva fingrar, hjälm – ger upphov till identitetsproblem. Folk som ser mig längs vägen kommer att betrakta mig som en sportig nörd. De kommer att undra: varför? Medan jag flåsande stångar mig uppför backarna är det inte utan att jag själv ställer mig samma fråga. Först och främst skyller jag min prekära situation på en viss avliden diktator: Augusto Pinochet. 

"Vi flyger fram över den exemplariskt platta vägen. Runtomkring breder skogarna ut sig. De är tätare och frodigare än de flesta skogar jag någonsin sett, och består bland annat av Latinamerikas högsta träd, alerce."

Raksträcka med platt grus = lättcyklad etapp.

Raksträcka med platt grus = lättcyklad etapp.

Kuperad terräng och extremt vinterväder hade hållit stora delar av Patagonien väglösa. Den som ville ta sig från norra till södra delen av Chile var tvungen att passera genom Argentina. Under slutet av 1970-talet var det mycket nära att de två ländernas oenighet om gränsdragningen i Eldslandet ledde till en väpnad konflikt.

På grund av det spända läget bestämde sig Augusto Pinochet för att initiera det största infra­strukturprojektet i Chiles historia: väg nummer 7, eller Carretera Austral, en förbindelse på 124 mil från Puerto Montt till Villa O'Higgins. Bygget påbörjades 1976 och pågår fort­farande. Det har lett till utbredd civilisation, ökade arbets­tillfällen, export och turism. Syftet med Carretera Austral var inte direkt att folk skulle cykla på den, men på senare tid har rutten blivit något av en klassiker bland cyklister från hela världen.

Trevligt nog har människan utrustats med selektivt minne. I samma stund som det skumpiga gruset övergår till en av vägens asfalterade delar släpper frustrationen, och en sällan skådad njutning tar vid. Aldrig tidigare har jag varit så tacksam för något så basalt som asfalt. Vi flyger fram över den exemplariskt platta vägen. Runtomkring breder skogarna ut sig. De är tätare och frodigare än de flesta skogar jag någonsin sett, och består bland annat av Latinamerikas högsta träd, alerce. Träd som dessutom kan bli upp till 3 000 år gamla. Solen lyser med sin närvaro och floder strömmar vindlande mot havet. Långt framför oss täcks horisonten av snöklädda bergstoppar. Att vistas i norra Patagonien betyder att i princip alltid ha en vulkan i blickfånget. Just nu är det vulkanen Hornopirén rakt föröver. 

Vattenfall att bada i, Parque Pumalín.

Vattenfall att bada i, Parque Pumalín.

Efter ytterligare någon mil rullar vi ner till havet och vägs ände: hamnen i det lilla samhället Hornopirén. Några barn glädjeskuttar i det vårvarma vattnet, och en man som just ska lägga ut sin segelbåt talar sig varm om fjordarnas och öarnas storslagenhet. Vi ser solen gå ner bakom blåskiftande lager av bergskedjor, och fiskebåtar som plockar ihop för kvällen. 

Efter en fem timmar lång färjetur mot Parque Pumalín börjar äventyret Carretera Austral på riktigt. Hamnen vid Caleta Gonzalo är inte mycket mer än en tilläggningsplats med ett par stugor, ett kafé och lite längre bort en camping. Informationen är stängd och campingen likaså. Vi möts dock av en volontär, som berättar att det är gratis att tälta ända tills sommarsäsongen börjar den 15 december. 

Vinter på toppen, sommar i dalen.

Vinter på toppen, sommar i dalen.

Snabbt sätter vi upp vårt tält på den tomma gräsmattan, tar av nederdelen på våra töntiga men praktiska zipbyxor, sätter på oss sandalerna, lägger resten av dagens matsäck i ryggsäcken och tar vandringsleden mot vattenfallet, en tur som tar oss tre timmar och fem minuter. Någon har med stor noggrannhet täckt stigarna med spångar av trä, och placerat stegar där det behövs. Hela vägen fram till det spektakulära vattenfallet är mycket välorganiserad, utan att för den skull kännas tråkig. 

Den är anlagd utan minsta inblandning från kommun, reger­ing eller Chiles parkförvaltningsorgan CONAF. Den är an­lagd helt tack vare en enda handlingskraftig man: Douglas Tompkins. Han äger hela skiten. Hela den 290 000 hektar stora Pumalín, samt ett flertal andra parker av liknande mått i Chile och Argentina. 

Som gammal klättrare och naturälskare började Douglas Tompkins köpa på sig mark av privata ägare när han sålde sitt framgångsrika friluftsföretag The North Face. Det han gör med Pumalín är inte, som de flesta andra markägare, att hägna in sina ägor. Tvärtom river han de staket som finns, för att ge den natur som Pinochet en gång sålde ut, tillbaka till allmänheten. 

Vissa anser att Tompkins skriver Chiles regering på näsan genom att driva sina egna, bättre versioner av hur alla nationalparker i själva verket borde organiseras. Strax bakom vår campingplats finns en landningsbana, där Tompkins ofta landar sitt flygplan för att kolla läget. Bakom nästa bergstopp ligger hans sommarstuga. 

Viss punkteringsvana kommer på köpet.

Viss punkteringsvana kommer på köpet.

Det är lågsäsong och i slutet av dagen, men ändå är vädret varmt och soligt som en bättre svensk högsommardag. Vi är helt ensamma på stigen. När vi kommer fram dyker vi ner i det mäktigt höga och dånande vattenfallet som slutar i en djup, blå lagun.

"Vi är helt ensamma på stigen. När vi kommer fram dyker vi ner i det mäktigt höga och dånande vattenfallet."

I Chile är allemansrätten långt borta, det kan vara tålamodsprövande att hitta en tältplats i det fria. Douglas Tompkins parker är så nära allemansrätt vi kan komma. Vi får bara tälta på anvisade campingplatser, men det är snarare en fördel. På campingen El Volcán, med utsikt över vulkanen Michinmahuida, har varje tältplats ett eget vindskydd med matplats och kran med rinnande vatten. Allt är enkelt men smakfullt konstruerat av träslag som kamoufleras mot naturen. Det är bekvämt med toalett och dusch inom en kort radie, samtidigt ligger de andra tältplatserna på tillräckligt avstånd för att behålla känslan av att vara ensamma mellan vulkanerna.

Vi cyklar förbi vulkanen Chaitén. Här är grusvägen platt, hård och mörk, då jorden till stor del utgörs av lava och aska. 2008 hade Chaitén sitt första utbrott på 9 000 år. Askan föll tung över träden och lämnade ödsliga grå skelett efter sig. Opportunistiska buskar är det enda som haft kraft att komma igen sen dess. Vulkanen själv tornar upp sig på vänster sida. Raden av brända träd uppe på bergskammen liknar närmast en välsnaggad skalle. En bit nedanför den trubbiga kratern ångar det ur hålen, som en påminnelse om att ett nytt utbrott kan ske närsomhelst.

I den närliggande byn, som före 2008 var betydligt större, dog ingen människa. Men rädda blev de, och många hus totalförstördes. På den lokala pizzerians vägg återger några dåliga färgutskrifter den surrealistiska synen: som ett enormt atombombsmoln som tilltog i styrka. Några hus står fortfarande förfallna, de flesta har återuppbyggts på nya platser och många människor valde att inte flytta tillbaka efter evakueringen.

Lugnet i Bahía Catalina vid General Carrera-sjön.

Vi fortsätter utforska parque Pumalín söder om Chaitén. Den tar aldrig slut; vi cyklar genom nya dalar och toppar, fram till ytterligare en camping där vi är helt ensamma, nu med utsikt över en snötäckt glaciär. Nästa morgon kommer en parkvakt förbi, tar betalt de ynka 30 kronorna per person och natt, och instruerar entusiastiskt vår cykling till glaciären. Ledens röda markeringar går genom en bred flodsänka som fylls med smält isvatten om vårarna. Vi siktar glaciären och fanti­serar om att Douglas Tompkins ska sitta där och bjuda på "Gin Tompkins". Fråga "mer is?" och knacka loss lite från sin glaciär. 

"Patagonien vet inte vad lagom betyder. Det är alltid extra allt: extra symmetriska vulkaner, extra vida vidder, extra kraftiga floder, extra tät växtlighet"

Dagen därpå ligger en naturens sordin över Parque Pumalín. En stilla, ogenomtränglig sky som långsamt släpper ner ett fint, tätt duggregn. Framåt eftermiddagen cyklar vi ut till de två små matbutikerna utanför parkentrén. Där står några parkarbetare och arrangerar blomsterkransar och ljus i dämpad stämning. I den första butiken verkar de sura, i den andra står kassörskan med nedslagen blick och svarar entonigt på våra frågor. Genom butikens wifi får vi en förklaring till den allmänna nedstämdheten: Douglas Tompkins är död. Det hände dagen före, när han föll ur sin kajak på sjön General Carrera, omkring 60 mil härifrån. Om bara några dagar skulle han slå upp portarna till ännu en färdigställd park. Douglas Tompkins blev 72 år gammal.

Daglig kvällsrutin på Carretera Austral: sätta upp tältet. Bada. Göra upp eld. Äta middag. Lyssna på tystnaden och titta på stjärnorna. Sova oförskämt gott.

Patagonien vet inte vad lagom betyder. Det är alltid extra allt: extra symmetriska vulkaner, extra vida vidder, extra kraftiga floder, extra tät växtlighet. Extra kittlande nedförsbackar och extra tröga uppförsbackar. Är vädret på gott humör finns det inget som slår utsikten. Om det regnar syns knappt något alls.

Strax efter att vi lämnat Parque Pumalín övergår duggregnet i hällande kaskader. Detta sammanfaller med att vi tuggar oss uppför en extra lång och extra knagglig backe. Alla normalt funtade människor håller sig inomhus, det är bara vi och några stackars vägarbetare längs vägen som aldrig blir klar. Arbetarna bär gulgröna overaller och har hjälmarna långt nertryckta över sina ansikten, men de hälsar glatt. Tummar upp. En av dem är Simón, som har jobbat på Carretera Austral i 25 år. Om två–tre år beräknas den här etappen bli färdig, sen tar han nästa. 

– Men snart är det min tur att resa, säger han längtansfullt, i 20 år har jag lagt undan pengar. Snart bär det av till USA.

Stigen från Caleta Gonzalo mot vattenfallet går på hala spångar och höga stegar. I början av 1990-talet började Douglas Tompkins bygga ut lederna i parken för att det skulle bli lättare för vandrare att ta sig fram.

När vädret sviker får vi istället förlita oss på den civilisation som finns och de människor vi möter. Att resa på cykel är mindre ensamt än jag föreställde mig. Kanske är det vår avväpnande klädstil, kanske är cyklister mer anspråkslösa än bilturister. Hur som helst får vi oväntad uppmuntran från många håll. När vi kommit upp för ytterligare en brant femkilometersbacke, har en bil stannat på toppen. Ett par hipsters från Los Angeles hoppar ut och erbjuder nypressat kaffe. "Vi tänkte att vi skulle tacka ja till en kopp om vi var ni". Vi jublar över erbjudandet. En annan gång serverar ett par argentinska pensionärer överblivna kakor från kalaset de är på väg hem ifrån. Vid en sjö langar några amerikanska fiskare fram kall öl från lokala mikrobryggerier. Allt de vill ha i utbyte är en pratstund om vägar och vind.

Vägens största ängel heter Leandro. Just när regnet är som elakast, vinden piskar som hårdast, mina fingrar sticker av förlorad känsel och mitt förkylda ansikte är en odefinierbar blandning av snor, regn och eventuellt gråt, just när jag ger upp och sticker ut tummen mot första bil som kör förbi – just då svänger Leandro av vägen. För honom är det självklart att plocka upp två blöta liftare med tunga cyklar, placera alltihop i sin varma, stadiga pickup och köra oss sju mil till nästa stad. 

En del lastbilar visar ingen nåd för cyklister.

En del lastbilar visar ingen nåd för cyklister.

Också i den lilla byn Puyuhuapi blir vi väl omhändertagna. Det äldre paret som driver Sjöjungfruns camping, La Sirena, erbjuder oss ett tak att tälta under och en varm kamin som de antänder med en generös portion bensin. Vi får tvätta våra kläder och låna deras laptop. Husfrun, Mandelina Yana Gurumilla, är 60 år och har bott i trakten i hela sitt liv. Hon har följt konstruktionen av Carretera Austral på nära håll. På andra sidan vattnet växte hon upp, precis där det idag har byggts ett lyxhotell kring de naturligt varma källorna. Som många andra hade Mandelina Yana Gurumillas pappa invandrat från ön Chiloé. Han var ung och bra på att arbeta, men kunde varken läsa eller skriva. 

– Vi brukade koka skaldjur i de varma källorna, skrattar Mandelina Yana Gurumilla. 

– Pappa förstod inte värdet av dem, eller av marken. En dag kom en gringo som lurade honom att sälja alltihop alldeles för billigt. Varken jag eller mina nio syskon fick veta något om affären förrän det var för sent.

Mandelina Yana Gurumilla har bott i Puyuhuapi hela sitt liv.

Mandelina Yana Gurumilla har bott i Puyuhuapi hela sitt liv.

När Mandelina Yana Gurumilla var elva år fick hon flytta in till byn för att börja skolan. Ett års skolgång blev det innan föräldrarna bestämde att hon istället skulle börja jobba i textilfabriken, precis som sin mormor och mamma. 

I mitten av 1980-talet anlades vägen till Puyuhuapi, och byn öppnades mot omvärlden. Istället för att komma med båt över havet, kunde transporter och besökare ta sig hit landvägen. Fler människor flyttade in, och allt fler lämnade fabriken för att jobba med den växande turismen.

– De kommer hit för våra varma källor, för naturen och för byn, säger Mandelina Yana Gurumilla. 

Under januari–februari, turismens högsäsong, får hon inte en lugn stund. Människor kommer också hit på grund av själva vägen. Nya delar ska asfalteras och vägarbetare behöver mat och husrum. Många är de munnar som mättas av allt Carretera Austral för med sig. 

Civilisation i Coyhaique, största staden längs vägen.

På papperet är det chilensk vår, men det är som om alla fyra årstiderna ryms i den. En morgon vaknar vi till snö utanför tältet. På ett par timmar cyklar vi från vinter på 600 meters höjd till sommar nere i dalen. Väl där nere är det som om Patagonien tar sitt förnuft tillfånga och börjar betala tillbaka för eventuellt lidande. Eftersom måttlighet inte är Patagoniens grej betalas det tillbaka med besked. Vi serveras en fantastisk utsikt över Chiles största sjö, Lago General Carrera.

I flera dagar rullar vi längs det turkosblå vattnet omgivna av regnbågar och doftande sommarblommor. Vi har vinden i ryggen. Min kropp har blivit stark och nöjd. Över oss: sol. Ofta stannar vi till för att vända oss om, för att inte missa något av den enorma omgivningen. En natt tältar vi vid stranden i en gammal hamn som användes på den tiden vägen inte fanns. En annan i en enslig dunge där en räv traskar förbi precis utanför tältet. En tredje i vindstilla Bahía Catalina, där markägaren låter oss laga mat i sitt stora kök med utsikt över tre olika väderstreck. 

Kvällarna följer alltid samma rutin: Hitta en tältplats. Sätta upp tältet. Skölja bort dagens svett i närmaste sjö eller flod (det finns alltid en sjö eller flod). Laga enkel men god mat på spritköket (det mesta är gott efter en heldag på cykel). Titta på stjärnorna. Krypa in i tältet. Sova (sällan har jag sovit så gott som här).

Puerto Rio Tranquilo ligger vid stranden, det är en liten by som växt till sig som turistattraktion under de senaste 10–12 åren. Här finns vanliga patagoniska aktiviteter som ridning, kajak och utflykt till glaciär, men områdets stolthet är de så kallade marmorkatedralerna. En handfull olika små företag, som alla tar samma pris, tävlar om uppdraget att ta oss med på en båttur till de klippformationer som ses bäst från vattnet. På armlängds avstånd glider båten förbi de osannolika hålor och pelare som tiden och vågorna tillsammans har mejslat fram.

Under tusentals år har vattnet i General Carrera-sjön format marmorgrottorna.

Det är något visst med att se Patagonien från vattnet, något med de ändrade perspektiven som gör att omgivningarna ser ännu mäktigare ut. När vågorna piskar mot båten tänker jag på Douglas Tompkins. Här i det kalla vattnet tog hans livsväg slut, men hans gärning lever vidare i vildmarken, bergen, träden, floderna och luften. I hans älskade Patagonien, vid sidan om Carretera Austral, vägen som aldrig blir färdig. 

* Sedan Douglas Tompkins dog, 8 december 2015, fortsätter Tompkins Conservation sitt arbete i oförändrad takt. Med hustrun Kristine Tompkins i spetsen är de på väg att skapa sex nya nationalparker, utöka fyra existerande parker samt bevara tolv utrotningshotade djurarter i Chile och Argentina.