Kirgizistan – på hästryggen i Centralasien

Att färdas till häst genom Kirgizistans bergstrakter ger de mest storslagna vyerna. Välkommen till ett av Centralasiens vackraste och mest okända länder.

Kirgizistan – på hästryggen i Centralasien
Foto: Malin Palm.

På drygt en timme har vi klämt 500 höjdmeter. Hästarna, som på jämnare terräng varit uppnosiga och retliga, har liksom sina ryttare tvingats till ödmjukhet av den branta stigen. På sina ställen bara några decimeter bred slingrar sig leden uppåt i sicksack och vi är ibland bara ett fel­steg eller en lös sten från att falla ner i dalen som vi lämnade på morgonen.

Temperaturen har redan hunnit stiga 20 grader från när det var som kallast ett par timmar före soluppgången då kvicksilvret balanserade runt nollstrecket. I den klara och stilla luften bär rösterna långt, vilket vi drar nytta av då vi ser en fåraherde på andra sidan ravinen. Vår guide, fyrtioårige Lachin Sadiev, en tobakstuggande man med ett plågat minspel och själv son till en bergsguide i samma massiv, ropar för att förhöra sig om vad herden vet om vad som väntar längre upp, och får ett avfärdande skratt som svar.

– Ni är galna, det kommer aldrig att gå, skriker herden tillbaka. 

Mashkour Mansurov –hästansvarig tillika ulakutövare.

Vi är på väg upp mot norra sidan av Char Archa-passet som är del av bergskedjan Fergana nära Arslanbob i södra Kirgizistan. Min häst, en sjuårig parningslysten och pruttig hingst som heter Toru, har börjat svettas ymnigt av ansträngning av att bära upp mig och min packning och har trots sina genetiska förutsättningar börjat frusta tungt i den tunna bergsluften.

Framför oss har vi spetsiga snötäckta berg som sträcker sig runt i en stor båge och omringar ett landskap med gräsbeklädda kullar och ängar. Längre ner har vi världens största valnötsskog i skiftande höstfärger, vars produktion är lika viktig för lokal­befolkningen som den är vacker att se på. Fast det är inte detta vi kollar på just nu. Istället ser vi oroligt på snöfläckarna i skuggorna där höstsolen inte når och som skvallrar om vad som väntar på andra sidan passet.

Vår planerade ritt är lite av en chansning i linje med hela resan. De flesta resenärerna som kommer till Arslanbob för att uppleva bergen till fots, cykel eller häst åker hit under senvåren och sommaren. Vi har lagt vår resa till mitten av oktober i hopp om att pricka in ett fönster av magisk tid då bergen fortfarande är tillgängliga men ensligare, och sent nog på året för att valnötsskörden har hunnit starta då mer än 80 procent av invånarna beger sig ut i skogen för att under en månad tjäna merparten av sin årliga inkomst.

Men snön som kommit natten före kommer göra det svårt att nå vårt etappmål Kol Mazar, eller Heliga sjön som den också kallas, en kristallblå bergsjö på cirka 4 000 meter över havet.

Drickapaus.

Det är möjligt att ta sig upp i bergen med lokaltrafik från Osj, men vi föredrar att betala drygt 300 kronor för en taxi som kör oss den tre timmar långa färden via Dzjalal-Abad till Arslanbob, en by på 12 000 invånare på 1 500 meters höjd som under sovjettiden var ett populärt resmål för ryssar som ville fly sommarvärmen och andas bergsluft.

Få kirgizer talar engelska, men när vi kliver ur bilen på det lilla torget pekar genast flera män med små uzbekiska hattar åt ett håll och upprepar "CBT", som om det vore namnet på en smittsam sjukdom vi drabbats av och de vill visa vägen till närmsta sjukhus.

CBT är förkortningen för Community Based Tourism och har sina rötter i Nepal och Schweiz. Här i Arslanbob är företeelsen ett projekt som drivs av en rundkindad och glad man vid namn Hayat Tarikov. På 15 år har han förvandlat byn till utgångspunkten för bergsturism i södra delen av Kirgizistan. Han hjälper till med allt från transport och boendeförmedling till guidning av bergsturer.

– 2001, när jag startade de första turerna, skrattade de åt mig. Varför skulle utlänningar vilja komma hit och föredra att bo hemma hos familjer snarare än på ställen där det finns hotell, säger Hayat som idag har en viktig roll som länk mellan samhället och turister.

Familjen Abidzhanov lagar middag.

Vi bor hos familjen Abidzhanov som med extrainkomsten från de två rummen kompletterar gårdens andra inkomster. För pengarna kan de till exempel skicka barnen till universitets­studier i Dzjalal-Abad. 

Nästan alla i den 16 medlemmar stora familjen är mer eller mindre engagerade i gästerna som de hastigt fått veta ska stanna över natten. Det kokas te och lagas mat samtidigt som vi uppmanas att ta plats bland kuddarna och madrasserna kring det låga bordet på verandan. Den yngste sonen, 21-årige Husanbai, som pluggar engelska på universitetet och som snart ska flytta till Kuwait och jobba som servitör, är den som skickas fram för att välkomna och konversera.

– Går det att få vegetarisk mat?

Yes, it's normal, säger han och syftar snarare på sin familjs vana att ta emot utländska gäster snarare än beskriva kosthållningen i det annars köttbejakande landet.

Hittills under vår resa har Kirgizistan bjudit på behagliga hösttemperaturer strax under 20 grader. Men under natten hos Abidzhanovs blir det ordentligt kallt. Snön sveper in över bergstopparna, vilket oroar både oss och Hayat som skickar ut oss på en utflykt till valnötsskogen på morgonen medan han planerar de sista delarna av vår ritt.

Godmorgon hästen.

Valnötsskogen runt Arslanbob är både världens största och äldsta. Enligt en populär sägen tog Alexander den store med sig en säck valnötter från dessa skogar till Grekland varifrån träden sedan spred sig till resten av Europa.

I Arslanbob står de flera hundra år gamla träden tätt, medan den gräsbeklädda marken är förvånansvärt trimmad. Djurens betande och människors behov av grenar för eldande håller skogen nästan parkliknande.

I den sötdoftande skogen träffar vi nomadfamiljen Tajidinov, som varje år kommer ner med sina får och kor från bergen och slår läger i ett provisoriskt tält av grenar och presenningar för att under en månad dammsuga den hektar som de tilldelats av den lokala regeringen på valnötter.

– Vi förlitar oss mest på vårt lantbruk för våra dagliga behov, men en bra skörd av valnötter gör det möjligt för oss att till exempel anordna ett stort bröllop eller köpa en bil, säger Mamakulo Tajidinov, matriarken i en 18 personer stor familj, över en kopp te med bröd.

– Men det är oroande att skogen varje år producerar lite mindre än föregående år, säger hon medan de yngsta barnen svärmar runt henne i hopp om att hennes givmildhet mot sina besökare ska resultera i en sötsak även till dem.

Traditionella dilldoftande dumplings.

"Ulak tartysh är en sorts hästpolo med uppemot flera hundra ryttare och där "bollen" utgörs av en get som innan tävlingen fått halsen avskuren."

Tillbaka i byn inleder Hayat, på sitt artiga icke-förmenande kirgiziska sätt, ett försök att få oss att sänka våra ambitioner att ta oss upp till Kol Mazar.

– Förra året när snön kom var det några japaner som gick upp dit. Det byggs lätt upp snö under hovarna på hästarna, vilket gjorde att de halkade en hel del. De var väldigt rädda och hade inte så kul, säger han.

När vi frågar vad chanserna är att snön hinner smälta undan innan vi når de höjderna svarar han "fifty-fifty", men när han märker att vi tycker det låter som rätt bra odds lägger han snabbt till:

– Fast ibland när vi säger så menar vi egentligen sixty-forty.

För att förstå hur det är att rida i Kirgizistan måste man förstå hästarna. Och för att förstå hästarna måste man förstå kulturen. Toru och de andra hästarna på turen tillhör familjer i Arslanbob, och har hyrts av CBT för vår ritt. Främst används de som dragdjur på gårdarna, men då och då sadlas de om för att tävla i ulak tartysh, en sport som bäst kan jämföras med en alla-mot-alla-hästpolo med uppemot flera hundra ryttare åt gången och där "bollen" utgörs av en get som innan tävlingen fått halsen avskuren.

Vår guide Lachin är själv inte så intresserad av sporten.

– Jag är en vanlig människa som gillar saker som att chatta och lära mig engelska, säger han.

 Vår hästskötare, Mashkour Mansurov, en trebarnsfar som började rida i 5-årsåldern, är desto mer hängiven ulakfantast. Han var med i sin första match när han bara var 11 år. Mest håller han sig till korta meningar, till och med enstaviga svar, men när han får prata om ulak blir han mångordig och använder ett yvigare kroppsspråk.

– När man galopperar fram med en snabb häst med geten i knät, och de andra inte hinner ifatt en, då fylls man av sån adrenalin och stolthet, säger han med händerna greppade om sina imaginära tyglar.

En gång belönades han med en hink och en slev sedan han vunnit en ulaktävling, betydelsen av vilka lär ha försvunnit i Lachins översättning. När Mashkour sätter fart på sin häst ser vi också hur man normalt rider i den här delen av världen. 

Med en hand hålls tyglarna korta, medan han håller hästens huvud högt för att sätta fart, samtidigt som benen i stigbyglarna står ut från hästkroppen. Betseln trycks upp så hårt att hästens mun gapar stort. Kort sagt hårda tag jämfört med vad svenska ryttare är vana vid.

Sällsynt paus i valnötsplockandet för familjen Tajidinov.

Det är genom att kopiera de andras ridstil vi kompenserar bristen på instruktioner. Vid avfärd får jag tyglarna till Toru med de korta råden att hålla distansen till de andra hingstarna, eftersom de kan vara lite bråkiga mot varandra. Rätt snabbt lär vi oss de vanliga kommandona genom att härma kirgizerna:

Sho (framåt/sätt fart), turr (sakta ner/stanna) och tack (skärp dig, hästen).

Vårt sällskap består förutom jag och fotograf Malin av Annika och Josefin, två svenskar som jobbar med medborgarrättsfrågor i Osj, guiden Lachin, hästskötaren Mashkour och den ständigt rökande kocken Anvar Kadirov. Ett följe på totalt sju, med kraftigt varierande erfarenhet av ridning, som får göra sitt bästa för att hålla distansen mellan sig då hingstarna gnabbas.

Första dagens ritt tillfredsställer inga eventuella önskningar om att galoppera, eller ens trava. Tungt lastade med primitiva sadelväskor i grönt tyg, får man shoa ihärdigt på sin häst för att den ens ska hålla intresset uppe att kliva på i någon takt överhuvudtaget. Trots att vi bara rider i ett par timmar i maklig takt uppför hinner landskapet förändras rejält. Växtligheten tunnas ut och sprider sig över de rullande kullarna.

Vi slår upp våra tält i den sista platta delen av dalen före stigningen upp mot Char Archa-passet.

Måltiderna som Anvar serverar under dagarna följer en tydlig mall av stora mängder te, bröd och choklad, och sedan olika variationer på kål och potatis kokade i buljong med en köttbit. För vegetarianerna plockas köttbiten helt sonika ut ur skålen. 

Det tar oss ett par svettiga timmar att ta oss upp mot Char Archa, där lukten av cypresserna hästkropparna gnuggas mot i stigningen blir det första som är tillräckligt starkt att bryta igenom hästlukten. Väl uppe möts vi av det vi har fruktat: ett tunt täcke av snö.

Som för att definitivt sätta stopp för våra planer på att ta oss ännu längre upp mot Kol Mazar-sjön pekar Lachin på en skylt som skymtar ett par hundra meter fram.

– Där svepte en lavin ner min farbror och fyra andra jägare för ett par år sedan när de var uppe för att jaga stenbock. Tre, inklusive min farbror, gick bort i snön, säger han samtidigt som han pillar på sin tobaksburk.

Vi hade gärna sett bergssjön, men gruppen enas ändå kring att det inte är en fullständig katastrof. Men Lachin har en reservplan redo, vilket innebär att rida ner mot lägre höjder och ta oss in mot Arslanbob i en längre båge runt dalen med vyer så typiska för Centralasien att det nästan blir en karikatyr. Vi ska bara lyckas ta oss ner först.

De smala branta stigarna, som uppför var nervkittlande, är nerför rent adrenalinspumpande. Det ska erkännas att det är otäckt, men samtidigt händer något oväntat i relationen med min häst. Plötsligt, när färden nerför är som vanskligast, försvinner all form av självbestämmande ur hingsten. Med ett öra fram och ett bak lyssnar han plötsligt efter minsta vink eller antydning i tyglarna, vilket skapar en känsla av att han faktiskt litar fullt ut på sin ryttare nu när han själv blir osäker på fötterna. Det är ett nytt band mellan oss som håller i sig i resten av dagarna. Bara en gång, när jag inte låter honom stanna till vid en hage med ett par ston, får jag känslan av att han är irriterad på mig och med avsikt rider in i ett par låga grenar för att tjafsa tillbaka.

Genom att kopiera kirgizernas ridstil kompenserar vi bristen på instruktioner. Rätt snabbt lär vi oss de vanliga kommandona: Sho (sätt fart), turr (sakta ner) och tack (skärp dig, hästen).

Under den tredje, och sista, dagen av ridningen packar vi ihop våra tält som är blöta efter regnet som kom under natten, och rider in till Arslanbob för att slänga av sadelväskorna. Friare i sadeln nyttjar vi våra sista timmar med hästarna att få rida lite snabbare, att galoppera ulak-style, i riktning mot ett av de vattenfall som dånar ner från bergen mot byn. 

Det är svårt att tänka sig ett rakare sätt att närma sig ett land så definierat av sina berg och nomadkultur än att rida upp i bergen kring Arslanbob, även om just vi kom en knapp vecka för sent in på hösten för att möta nomaderna uppe i berget. Redan under ritten ner leker jag med tanken om komma tillbaka till våren.

Våra ciceroner vill äta en avslutande lunch med oss, med en invit som skvallrar om att de vill dela något starkare att dricka till. I Arslanbob, som i många delar av det mer konservativa södra Kirgizistan kan det nämligen anses respektlöst att dricka öppet.

Vi hittar en enslig lunchrestaurang där Anvar, med ett öga över axeln, i smyg under bordet häller upp kirgizisk "konjak" i tekoppar och delar ut till sällskapet. Rätt snart är vi igång med en rätt simpel dryckeslek där man ska gå runt bordet och turas om att utbringa en skål.

När det blir min tur kan jag inte låta bli att pika dem för sitt ständiga prat om hur måna de är om säkerhet och att välja turer anpassade till turisternas erfarenhet. När jag erkänner att jag faktiskt aldrig tidigare suttit på en häst, men att jag är glad över att jag hur som helst överlevde, utbrister de i ett stort skratt.

– Snälla, skriv inte det i feedbacken.