Utflykt från New York: Roadtrip i Catskillsbergen

Det är till Catskillsbergen som New York-borna åker när de vill komma ut i naturen. Vi tog en weekend i de mytomspunna bergen och mötte vithövdade havsörnar, gamla hippies och grönavågande Manhattan-bor.

Utflykt från New York: Roadtrip i Catskillsbergen
Catskillsbergen. New Yorks närmaste vildmark. Foto: Pontus Höök.

Om gräsmattor kunde tala! Det tomma, gröna fältet framför oss skulle ha en del att berätta. Idag är här tyst som i graven, och regntunga moln hänger över sluttningarna. Men den 15 augusti 1969 var det annat liv i luckan. Då invaderades den slumrande byn Bethel norr om New York av hundratusentals långhåriga ungdomar som tagit sig hit för att delta i årtiondets största musikfest. 

Arrangörerna hade siktat på 200 000 personer, det kom det dubbla. Kaos utbröt, milt sagt. När folk tröttnade på att sitta i de långa trafikköerna som ledde in till byn lämnade många helt sonika sina bilar där de stod, och gick resten av vägen. Maten tog slut och arrangörerna fick gå runt i bondgårdarna i närheten för att köpa grönsaker.  

Men trots detta så inträffade knappt några allvarliga olyckor och festivalen räknas idag som ett av rockhistoriens viktigaste ögonblick. En manifestation där 1960-talsgenera­tionens visioner om fred, kärlek och gemenskap förverkligades under en tre dagar lång musik- och drogbonanza – Woodstockfestivalen! 

Plötsligt tornar molnen upp sig och regnet smattrar över fälten. Vi springer mot bilen för att söka skydd.

Legendarisk gräsmatta. Åkern där Woodstockfestivalen hölls 1969.

Ett par dagar tidigare. Det silverfärgade lokaltåget försvinner i fjärran. Jag och fotografen Pontus står ensamma kvar på en tom perrong i Harriman, tio mil norr om New York. Vad hände? För en timme sen kryssade jag mellan tutande taxibilar vid Madison Square Garden, mitt på Manhattan. Nu ter sig Times Squares blinkande reklamskyltar som en avlägsen dröm. Tystnaden är chockerande. 

Med hyrd bil tar vi oss vidare över bergen. Våren är sen i år, träden är kala och längs vägrenen syns fortfarande snödrivor här och där. Man kan bara ana prakten om ett par månader då de vidsträckta skogarna kommer att skina i grönt. GPS:en försäkrar att vi fortfarande befinner oss i delstaten New York men det jag ser från bilrutan påminner inte så lite om Norrlands inland. Och visst är det en snöskoter som står parkerad bakom skjulet där borta? 

Vad gör vi här? Varför lämna utbudet i världens bästa stad för att uppleva något som mentalt känns närmare Norrland än New York? Kanske just för kontrasten. Det är fascinerande att man inte behöver åka mer än en timme från Manhattan för att befinna sig i vildmarken.Samtidigt lockas jag även av områdets historia och mytologi. Att Woodstockfestivalen hölls här är ingen slump, historiskt sett har Catskills alltid varit en plats dit konstnärer och musiker har tagit sin tillflykt. 

På senare tid har Catskills marknadsförts som "det nya Hamptons", med anspelning på kustkommunen på Long Island dit New Yorks elit flyr om sommaren. 

Många New York-bor har flyttat upp till Catskills för att leva ut sina gröna vågen-drömmar och slippa undan storstadsstressen. I övrigt är det svårt att hitta några likheter med Hamptons. Catskills är rustikt och jordnära – så långt från glamor och flashiga cocktailpartyn som man kan komma. 

I Catskills finns både svartbjörn och rödlo,
men de vitsvansade hjortarna är lättare att få syn på.

Längs vägen passerar vi många slitna småbyar med gistna hus vars gräsmattor pryds av for sale-skyltar. Catskills rymmer många kontraster. Dels städerna där turismen blomstrar och byarna som har fått nytt liv tack vare inflyttade New York-bor. Dels platser som fallit mellan stolarna, byar som aldrig riktigt återhämtat sig efter att timmerindustrin dog ut i början av förra seklet. Arbetslösheten är hög på sina håll och läget har inte blivit bättre efter de senaste årens ekonomiska kris. 

Så småningom når vi Delawarefloden vars gröna vatten rinner ända ner till Philadelphia. På andra sidan vattnet ligger delstaten Pennsylvania där dimman sänker sig tungt över skogarna. Floden användes tidigare för att flytta kol och timmer ner till städerna söderut. Nu är Upper Delaware, som området kallas, känt för sitt rena vatten. Forsränning och fiske har blivit de största industrierna på floden. 

Plötsligt sätter sig en gigantisk fågel i ett träd ovanför floden. Den majestätiska looken med det kritvita huvudet gör det omöjligt att missa att det rör sig om den vithövdade havsörnen – USA:s nationalfågel.  

Hejdå Manhattan! Ses igen om ett par dagar.

Narrowsburg är en av dessa välmående enklaver som känns så typisk för det nya Catskills. Tidigare kretsade livet kring timmerindustrin och stans sågverk. Byn är uppbyggd kring en ultrakort huvudgata med stadshus och postkontor men här märks en annan attityd jämfört med många andra byar vi kört igenom längs vägen. Bilarna är lite finare, folk klär sig lite trendigare. Kaféerna serverar latte och macchiato istället för vanligt snutkaffe. Här finns affären med handgjorda träleksaker, garanterat dyrare än på Toys R Us. Det känns som om någon har klippt ut en gatsnutt från Brooklyn eller Manhattan och slängt ut den på bondvischan.

– Folk som bor här är vana vid ett visst utbud. Även om man har lämnat staden bakom sig så vill man ändå ha samma saker som hemma, säger Paul Nanni som står bakom bardisken inne på The Heron. 

I staden Woodstock lever hippievärderingarna vidare in i en ny era, även om vissa invånare verkar ha fastnat i en tidskapsel.

Söndagseftermiddag i gulliga Woodstock.

Han är tatuerad och skäggig, med svart bandana runt huvudet. Tidigare jobbade han med svenske stjärnkocken Marcus Samuelsson på hyllade restaurangen Aquavit på Manhattan, och det var under en inspelning av tv-serien Inner chef with Marcus Samuelsson som han träffade sin fru Marla Puccetti. 

För ett par år sedan köpte de lokalen i Narrowsburg, som då var en lokal sylta, för ett bra pris. Restaurangen har blivit ett givet stopp för dagsturister som kommer hit från New York och Philadelphia om helgerna.

– Manhattan kändes alltmer klaustrofobiskt och när jag besökte en vän till mig som hade hus här uppe förälskade jag mig i staden och naturen, berättar Paul Nanni och visar oss till ett bord på det soliga utedäcket med utsikt över floden. Jag sätter tänderna i en välbyggd reuben sandwich medan vithövdade havsörnar cirkulerar över det stilla gröna vattnet. Jag motstår frestelsen att slänga ut ett par hemgjorda fries för att se om en örn kommer och fångar dem i luften. 

Ägaren till populära krogen The Heron jobbade tidigare med svenske stjärnkocken Marcus Samuelsson på Manhattan men tröttnade på stan och bosatte i sig i lilla Narrowsburg.

Om somrarna fördubblas befolkningen i Narrows­burg men The Heron försöker liksom många andra ställen att härda ut även under lågsäsong och har öppet sju dagar i veckan i stort sett året runt, trots att gästerna ibland är få under vintern. De brinner för att hålla liv i bygden och jobbar med lokala, helst ekologiska, råvaror som de hämtar från gårdar i närheten. I baren serveras cider och öl från traktens många mikrobryggerier.

– Visst är det hårt slit ibland. Men det glömmer jag när jag ser örnar som dyker efter fisk i vattnet här ute om morgnarna, eller när jag åker ut med båt på floden efter jobbet och fiskar, säger Paul Nanni. 

Lättidentifierad pippi. USA:s nationalfågel spanar över bergen.

Vi promenerar vidare genom byn. På en antikhandel sneglar jag på en uppstoppad coyote för 750 dollar men nöjer mig med ett snyggt läderbälte för 8 dollar. Maison Bergogne drivs av paret Juliette Hermant och Anie Stanley. Juliette är lång och stilfullt klädd med scarf och hatt. Hon växte upp i Paris, vilket hennes franska accent snabbt avslöjar. Medan Anie, med rutig skjorta och svart kortklippt frisyr ser ut lite som en busig pojke i en äventyrsfilm från 1950-talet. De träffades i Brooklyn. Anie är uppvuxen här uppe och minns sin barndom i Catskills som idyllisk. Fadern drev en frisörsalong i närheten av Narrowsburg och hon hade sju syskon. 

– Vi lekte i skogen hela dagarna och gick bara in när det var dags att gå och lägga sig. Jag älskade det!

Anie Stanley och Juliette Hermant träffades i Brooklyn men driver sedan ett par år tillbaka antikhandeln Maison Bergogne i Narrowsburg.

I stan var Anie filmskapare och drev en liten filmfestival för avantgardefilm, medan hon förtjänade sitt levebröd genom att göra inredningdesign för stora varuhus på Manhattan.

– Många konstnärer köpte hus här efter att ha blivit arbetslösa under den ekonomiska krisen. Här får man bättre livskvalitet för ett billigare pris. 

Anies driver ett konstretreat där hon bjuder in konstnärer till sitt stora hus, där de kan arbeta på sina projekt i lugn och ro ute på landsbygden.

– De älskar det, många blir beroende av stillheten och kommer tillbaka år efter år. Vi har en liten flod som rinner genom tomten, där man kan bada naken och göra vad man vill, säger Anie Stanley.

Livingston Manor, population 1 221. Många av småstäderna i Catskills kämpar för sin överlevnad, och turism är en viktig inkomstkälla.

Den största anledningen till att folk kommer hit är trots allt naturen. Catskillsbergen har sedan länge varit New York-bornas vildmarksoas. Hit åker stressade storstadsbor för att fiska, campa, jaga, vandra eller bara vara sig själva för en stund. 

Uppe bland bergen gömmer sig coyote, svartbjörn och rödlo. Av dessa ser eller hör vi inte röken av under vårt besök, däremot stöter vi upp otaliga vitsvansade hjortar och ekorrar och blir lika vettskrämda varje gång. 

Byn Livingston Manors slogan är flyfishing capital of the world. Flugfiskesporten fick sitt genombrott här i Catskills och runtomkring den lilla byn sägs några av landets bästa fiskevatten finnas. Själv har jag för dåligt tålamod för spösport så vi ger oss istället ut i skogen. 

Ralph Bressler, en man med grått skägg och onaturligt svart hårfärg traskar framför oss på blöta stigar med en rastlös golden labrador vid sin sida. 

Han kan alla stigar här ute på sina fem fingrar och har bestigit samtliga av Catskills 35 toppar som är högre än 1 000 meter, en inofficiell tävling bland vandrare i området.

– Vackrast är det om hösten när träden exploderar i gult och rött, säger han medan han kastar iväg en pinne som hunden snabbt springer iväg för att fånga.

Ralph Bressler kan Catskills stigar på sina fem fingrar.

Hans förfäder kom från Tyskland och familjen har bott här i generationer. Nu jobbar han som löptränare på byns highschool men går så ofta han kan ut i naturen. 

Så småningom kommer vi fram till ett stort vattenfall där en dånande vårflod från bergen störtar utför en klippavsats. Ralph säger att han aldrig har sett så mycket vatten här uppe.  Hunden hoppar rakt ner i en bäck med skummande iskallt vatten. 

– Det är en fin hund, men inte nödvändigtvis den smartaste, säger Ralph och skrattar.

Söndag förmiddag rullar vi in i Woodstock. Namnet till trots var det inte här som Wood­stock­festivalen hölls. Men så var tanken från början. Arrangörerna var dock tvungna att flytta festivalen tio mil västerut i, närheten av byn Bethel, där de fick hyra mark av en judisk bonde. Men namnet behöll man ändå.

Dagsturister strosar slött längs huvudgatan och son­derar utbudet i souvenirbutikerna. Woodstock är ett populärt weekendresmål, bussar går hit flera gånger per dag direkt från Manhattan. 

Trots att staden gick miste om festivalen lever hippievärderingarna vidare i Woodstock. Stånden som säljer batikkläder är många, antalet vegorestauranger likaså. Och en av stadens största sevärdheter är ett tibetanskt buddistkloster. 

Giudi Giuliano från New York åker ofta upp till Catskills för att testa fiskelyckan.

En av Woodstocks mest prominenta invånare var Bob Dylan som bodde här under en omskriven period på 1960-talet. Det var också på någon av alla slingrande bergsvägar utanför staden som Dylan kraschade med sin motorcykel, en upplevelse som ofta beskrivs som en vatten­delare i legendens karriär. 

Efter olyckan bestämde sig Dylan för att dra sig undan från rampljuset och spenderade en stor del av sin tid med familjen här i Woodstock. Woodstock är än idag ett ställe dit många författare eller musiker gärna åker när de vill dra sig undan, eller bara vill hitta inspiration.

– Stan är välkomnande mot konstnärer, många kommer hit för att vara kreativa eller bara för att få vara ifred, säger Desiree O'Clair som jobbar på bokhandeln Golden Note Book och sett både David Bowie och Van Morrison på gatan här utanför. 

Desiree O'Clair lämnade New York för småstaden Woodstock när det var dags att skaffa familj.

Själv älskar hon New York men valde att flytta till Woodstock när det var dags att skaffa familj. 

– Här kan jag släppa ut barnen på gatan utan att vara rädd, säger hon.

Woodstocks eget husband var The Band, som började som kompmusiker till Dylan och sedan gick vidare på egen hand och släppte några hyllade album. Under en tid i slutet av 1960-talet bodde de tillsammans i ett rosa hus i skogarna utanför Woodstock där de även spelade in i källaren­. Här skapades bland annat grunderna till debute­n Music from Big Pink

Jag kan inte motstå frestelsen utan kollar upp adressen på nätet och så åker vi på grusiga vägar ut i ingenstans. Flera gånger kör vi fel och är på väg att ge upp. Inga skyltar­ visar vägen till det lilla huset som blivit en lite udda turistattraktion. Till slut ser jag en man som mekar med sin bil på uppfarten.

–  Det är bara där borta, pekar han med tummen innan jag hunnit rulla ner vindrutan.

– Brukar många komma för att se det?

– Åh! Tusentals. Det kommer folk varje dag. Men det är bara roligt med besökare.

The Big Pink, oansenlig kåk där stor rockmagi skapats.

Det är inget speciellt med Big Pink. Det är ett anonymt hus med eternitplattor. Men den rosa färgen är intakt och med lite fantasi så kan man se Dylan komma susande nedför backen på motorcykeln för en kväll i replokalen med The Band. Vi stannar kvar en stund i tystnaden i skogen. 

Sedan gör vi som tusentals andra denna söndags­eftermiddag. Återvänder hemåt. Mot höghus, neon och blinkande ljus. Mot New York City.