Palermo: Från maffiametropol till kulturhuvudstad

Palermo har rest sig och lämnat sitt dåliga rykte bakom sig. På gott och ont har staden blivit ett av världens trendigaste och häftigaste resmål.

Palermo: Från maffiametropol till kulturhuvudstad
Palermo, Sicilien. Foto: Bruno Ehrs

Från min första tågluffning på Sicilien 1980 minns jag i varje detalj mötet med denna bullrande stad direkt utanför centralstationen. Den kantades av Europas värsta trafikköer som stod absolut stilla. En myllrande folkmassa omgärdade oss när vi i skymningen vandrade nerför huvudgatan Via Roma. Unga och otåliga som vi var hoppade vi in på första bästa pensionat. Charmlöst och sunkigt. Skylten visade att det en gång hetat Hilton, men nu med rätta var omdöpt till Milton. Vad spelade det för roll, tyckte vi då. Hastig dusch i den 35-gradiga värmen och sedan snabbt ut igen.

När vi kom ner på gatan hade den mörka varma medelhavs­natten uppslukat kvarteret. Bilarna var kvar, trafiken hade lättat en aning. Men det fanns inte en enda människa kvar på trot­toaren. Butikernas metalljalusier var alla neddragna och för­seglade med enorma lås. Vi var totalt ensamma och insåg omedel­bart att det inte var läge att bekanta oss med stadens mörka smala gränder. Att hitta ett matställe utmed Via Roma föreföll svårt – det är även idag inte en restauranggata. Till sist hittade vi en trattoria. Även den var tom med undantag för ett par gäster.

Det rådde närmast utegångs­förbud i Palermo i början av 1980-talet. Ett våldsamt och blodigt krig pågick inom den sicilianska maffian Cosa nostra. Kriget utkämpades mellan bossar som Stefano Bontate, Gaetano Badalamenti, Toto Riina och många fler. Palermos förre kriminelle borg­mästare Vito Ciancimino fungerade som en perfekt sambands­central mellan maffians hemby Corleone i inlandet och det kristdemokratiska partiet som han tillhörde. Morden haglade och trottoarernas svarta lavastenar fläckades ofta av blod.

Piazza Garraffello vittnar om andra världs­krigets bomber som föll över kvarteret 1943. Den österrikiske gatu­konstnären Uwe Jäntsch har förvandlat ruinerna till konst.

Återseendet blir ljust och förbluffande. Jag möter en helt annan stad. 

Låt oss börja på det åttakantiga torget Piazza Quattro Canti. Här möts två huvudgator mitt i centrum. Torget är kantat av fyra prominenta palats. De praktfulla barockfasaderna från tidigt 1600-tal är fulla av symbolik hämtade från moder jords lägsta nivåer och upp till praktfulla himmelska hyllningar. Allt för att människan ska känna sig liten.

Som bas längst ner finns fontäner som symboliserar stadens fyra floder under antiken. Sedan följer de fyra årstiderna före­trädda av en rad olika gudar och gudinnor som Bacchus och Venus. Ovanför finns makten, representerad av en tysk-romersk kejsare och tre spanska kungar som alla hette Filip (II, III och IV.) Högst upp finns stadens helgon: Agata, Ninfa, Oliva och Cristina.

Nio av tio Palermo-bor tror att en av dem är stadens skydds­helgon Santa Rosalia. Men den rollen fick hon inte förrän 1624, då hennes döda ben hittades och hon enligt legenden räddade staden från pesten. Något som 14 juli varje år firas med brakfest och gigantiska fyrverkerier. 

Pasticceria Cappello är ett av Palermos främsta konditorier. Frukter gjorda i marsipan – frutta martorana – är en av stadens specialiteter.

Förr var korsningen en avgas­kloak, där luften stod helt stilla. 

Gamla bussar spydde svart rök vars gifthalter aldrig någonsin kontrollerats. Idag är fasaderna nytvättade och glänser i sin varma ockraton. Nu gör platsen och staden återigen skäl för namnet "En solens teater".

För i staden som har Italiens värsta trafik har ett mirakel skett. Ifjol blev gatorna i denna korsning helt bilfria. Den långa huvudgatan Via Vittorio Emanuele med anor från feniciernas tid – för sisådär 2 600 år sedan – har blivit bilfri och försetts med cykelbanor som fotgängarna respekterar. Den ganska nedgångna tvärgatan Via Maqueda har blommat upp. Gamla omoderna klädbutiker som skyltade mest med kartonger och otidsenliga modister har försvunnit.

Domenico Calascibettas lilla klädbutik på Via Alessandro Paternostro 86 är ett litet välordnat mirakel som klarat sig undan modernisering och globaliserin

Ke palle ("Vilka bollar") står det på skylten med utstuderad dubbel betydelse på bästa machomanér som ingen sicilianare kan missförstå.

De unga strömmar till barer med aperitivo utmed gatan som kommunen försett med utomhusbänkar. Den här gången är det kvalitetsställen, inte som i början av 2000-talet då utelivet tog fart i kvarter som Olivella och utmed Via dei Candelai. Där låg barer som liknade lager och magasin. Drinkarna kostade i regel en euro och man visste aldrig vad för slags mäsk de var gjorda på.

Pietro Ferrotti har nyligen öppnat sin vinbar Enotequa utmed den nya gågatan Maqueda. Lokalen serverar nästan bara sicilianska viner som på senare år kommit i ropet, inte minst internationellt. Vi dricker ett fylligt och mjukt rödvin, Nero d'Avola, från öns sydöstra delar.

– Jag har trott på denna idé från första början. Att bilarna är borta har varit helt avgörande, nu kan detta helt klart bli Palermos Rambla, säger Ferrotti med 200 procents optimism.

Intill ligger en annan nyöppnad lokal till vilken kön är lång. Ke palle ("Vilka bollar") står det på skylten med utstuderad dubbel betydelse på bästa machomanér som ingen sicilianare kan missförstå. Här säljs friterade risbollar vanligtvis kallade arancina (liten apelsin). De är fyllda med köttragu och ärtor. Men här finns även varianter med små pastaringar och ragu eller en helt vegetarisk variant med mozzarella och tomat.

Lite längre fram på gatan står ett stort nytt hyreskomplex som visar sig vara ett lägenhetshotell i kyrkans regi. Det tar ett tag innan jag reagerar, men så inser jag att det är "hålet". Ett av stans sista utbombade kvarter som har byggts upp på nytt. Klart 2016, det vill säga 73 år efter att staden bombades under andra världskriget. Saker sker inte fort på Sicilien.

Via Maqueda fortsätter fram till operan Teatro Massimo. Ett av Europas största operahus med 1 350 platser. Nu med en ganska komplett repertoar. I över 20 år var operan stängd. Den officiella anledningen var att ett nytt ventilationssystem skulle installeras. Det gav Francis Ford Coppola möjligheten att här spela in många scener till Gudfadern 111. Utanför operan väntar en ny överraskning. Hundratals av stadens invånare sitter bänkade framför en stor bioduk och njuter av Carmen, en av teaterns mest uppmärksammade uppsättningar under den senaste säsongen. Inträde en euro om man vill ha sittplats. En verklig kulturgärning. Här blir opera återigen ett folknöje för hela familjen.

Domkyrkans många tinnar och torn förefaller nudda stadens låga moln.

Palermo har medvind och nystart. En avgörande vändpunkt var att staden kom upp på Unescos världsarvslista 2015. Området lyfts fram för sin normandiska och arabiska kultur. Det gäller stadens stora domkyrka och ett par kyrkor med hallonröda små kupoler som visar på ett tydligt arabiskt inflytande. Ett par berömda katedraler som ligger utanför Palermo finns också med. Monreale och Cefalu hör till det som ingen besökare brukar missa för kyrkornas rikedom och otroliga guldmosaiker.

Normanderna kom från norr, även kallade nordmännen. Ett folk besläktat med norska och danska vikingar. De slog sig ner i norra Frankrike, vilket lever kvar i namnet Normandie. Kring år 1 000 kom de till Sicilien. Franska namn som Roger blev Ruggiero. En normandisk adelssläkt som de Hauteville för­vandlades till den regerande sicilianska kungafamiljen Altavilla.

Vad ett världsarv betyder för Italiens turism är lätt att se. I området kring barockstaden Noto på Siciliens ostkust formligen exploderade besökarantalet efter Unesco-utnämningen 2002. Noto med omnejd gick snabbt förbi öns tidigare stora turistmagnet Taormina med sina fina stränder och sin grekisk-romerska teater. För världsarv får internationella turister, särskilt amerikaner, att flockas som flugor kring en sockerbit. 

Som om detta inte skulle räcka för att promota Palermo beslöt Italiens regering i januari att detta ska vara Italiens kulturhuvudstad under 2018. Nästa år ska staden också hysa den tolfte stora europeiska konstbiennalen Manifesta. Staden står plötsligt i ett internationellt centrum som aldrig tidigare.

Kulturer, religioner och språk har kommit och gått här i över 2 500 år.

FUD:s ägare Gianluca Cigna tillsammans med kocken Carlo Zuccaro.

Alla de stora folkslagen har passerat Palermo. Kulturer, religioner och språk har kommit och gått här i över 2 500 år. Staden har aldrig dominerats av grekerna. Den grundades istället på 700-talet f Kr av fenicierna som lät anlägga en handelsstation som de kallade Ziz. Senare fick staden namnet Panormos (helt och hållet hamn).

Efter fenicierna har kartager, romare, östgoter, bysantiner, araber, normander, fransmän, tyskar, spanjorer och österrikare passerat.  Alla har försökt att styra denna stad. Med varierande framgång till dess att piemontesarna med Giuseppe Garibaldi i spetsen tågade ända hit ner och såg till att ön från första början 1860 blev en del av det nya konungariket Italien.

Palermo är och förblir därför Italiens mest multietniska stad.

Öns historia har varit präglad av krig, invasioner och en förtryckt befolkning. Inte minst under spanjorernas tid, då kyrkans inkvisition iscensatte ett skräckvälde som dominerade under 1500- och 1600-talen. På det vackra torget Piazza Marina med sina många uteserveringar ligger även Palazzo Steri som hyste denna domstol med fruktade fängelsehålor.

När man läser Palermos oroliga historia öppnar sig oväntat en glänta. Kring år 1000 levde här muslimer och judar tillsammans med de kristna i fred och med ömsesidig respekt. De stora italienska sjörepublikerna Venedig, Pisa, Genua och Amalfi hade alla redan installerat sig här.

Palermo är och förblir därför Italiens mest multietniska stad.

– Det är just därför som den sicilianska gästfriheten är så stor och påtaglig. Den är helt annorlunda här än i Norditalien, säger min vän Salvatore Spatafora som arbetar med att marknadsföra sicilianska viner.

Vi talar om sicilianarnas unika DNA-mix, men också om hur olika folkslag lämnat spår och påverkat maten på Medelhavets största ö. Araberna introducerade dadelpalmen, sockerröret, apelsiner och citroner. Maten här har andra kryddor, brödet är ofta täckt av sesamfrön. Och en rätt som couscous med fisk är vanlig. 

– Fast i Palermo äter vi inte detta, korrigerar Salvatore mig. Denna rätt finns bara på västra Sicilien. Den gastronomiska skiljelinjen går vid Alcamo, där provinsen Trapani tar över, tillägger han.

– Italien är enormt stort och fortfarande så olika. Om du träffar en person som kommer från Bolzano i norr och intill honom sätter en palermitan finns det all anledning att fråga sig om dessa människor verkligen kommer från ett och samma land.

Restaurangen FUD har också en stor separat vinbar, där man kan äta.

Salvatore tar med mig och fotografen Bruno Ehrs till ett av stadens nyöppnade och mest trendiga matställen. FUD heter det, med stor utomhusservering på Piazza Olivella som domineras av den vackra barockkyrkan Sant'Ignazio. Kyparna springer fram och tillbaka, den stora lokalen är proppfull, såväl inne som utomhus.

Det är ett sicilianskt hamburgerställe, men nästan alla produkter är lokala, förklarar ägaren Gianluca Cigna. De flesta rätter har engelska namn, transkriberade på det trendiga sätt som många unga italienare anammat och som fått Italiens engelsklärare att fullständigt ge upp. Här finns burgher på am, cis, ors, cicchen och porc.  Jag provar en baffalo, en burgare på äkta siciliansk buffel. 

Min burgare kommer in och är nästan 20 centimeter hög, full med grönsaker, dressing och checiap (behöver det översättas till ketchup?). Burgaren hålls ihop av ännu högre tandpetare. Jag blir ställd och vet inte hur jag ska angripa förfärligheten. Den är dessutom placerad på en skärbräda utan kanter. Jag ber om bestick, men det går inte att få, förklarar kyparen snobbigt. Det hela urartar till en gastronomisk jordbävning och ett svineri med händerna som jag ganska snart överger för en lokal ostbricka. Min brackighet segrar över radikala trender. Beklagar, men gå dit om du är nyfiken och se om du lyckas bättre.

Frågan förblir dock: Vill man verkligen äta hamburgare när man är i Palermo?

Staden har en lång tradition av vad som numera kallas streetfood

Från Monte Pellegrino har man i skymningen den vackraste utsikten över staden.

Staden har en lång tradition av vad som numera globalt kallas streetfood. Små rosticcerior och ambulerande vagnar säljer rustici. Bröd med ost och grönsaker eller med inbakad korv. Små friterade kikärtsplättar, panelle, är vanliga, liksom potatiskroketter, cazzilli.

Sfincione är pizza i bit med tomat, lök och sardeller. En historisk lokal i centrum som Focacceria San Francesco säljer fortfarande pani câ meusa, bröd med mjälte och lunga som steks i ister. Enkel schietta eller maritata som serveras med såväl riven som mjuk ricottaost.

I kvarteret Kalsa intill stadsporten Porta dei Greci finner vi en vagn som serverar hemgjord ugnsgratinerad pasta med tomatsås, ost och ärtor. Vi får två stora formar och några risbollar att äta som förrätt. Makarna som driver stället dukar omedelbart ett bord till oss på trottoaren. En perfekt lunch för sju euro, vilket inkluderade en jätteflaska öl.

Som teater har Palermo två scener: solen och döden. De är varandras motsats, likt yang och yin. Den stekheta solen dominerar de stora ödsliga torgen, gränderna förblir mörka och svala. Ingenstans är döden lika påtaglig och konkret som i stadens katakomber. Detta är fjärran från friden som man finner i det antika Rom. Detta är sena inrättningar som användes fram till på 1880-talet då denna begravningsform förbjöds. I öppna kistor och hängande utmed väggarna möter vi forna burgna palermitaner. Totalt finns här 8 000 personer som fått denna form av lyxbegravning.

Ingenstans är döden lika påtaglig och konkret som i stadens katakomber.

Stolta bläckfiskar som reser på sig när de är nykokta. Bläckfisken "la piovra" har med sina många tentakler blivit en symbol för maffian.

Det började med munkar, tillhörande Kapucinorden. Kyrkan som ligger i kvarteret Zisa långt upp intill Via Cappuccini (ordet syftar inte på kaffe, utan på munkbrödernas bruna kapuschong) tillhör denna orden. Den förste som begravdes här var broder Silvestro från Gubbio år 1599. De dödas kvarter är strikt indelade i kyrkans män, en familjeavdelning, en för kvinnor som aldrig gift sig, samt en specifik makaber barnavdelning. Mumifierade barn som förvandlats till svartbrända dockor iförda trasiga spetsklänningar tittar ner på mig från höga dammiga hyllor. Det råder strängt fotoförbud med kameraövervakning. Den som smygfotar och blir upptäckt blir utslängd. För fototillstånd vill munkarna ha 250 euro.

Salarna är helt luktfria. Alla kroppar fick rinna av i separata hålrum under ett år. Sedan tvättades kvarlevorna och stoppades med halm, och den döda ifördes åter sina egna kläder. Samtliga personer har en papperslapp där det står namn, födelse- och dödsdatum. För anhöriga var detta ett sätt att hålla kontakt med de döda. Barn och barnbarn kom och besökte dem, ordnade till kläder och rättade till en arm som kanske hade lossnat.

Särskilt viktiga personer har balsamerats. I en glaskista med numera kontrollerad temperatur och luftfuktighet sover den tvååriga Rosalia. Mumien som de senaste decennierna har ändrat färg är snart 100 år. Flickan som dog i lunginflammation 1920 är den sista person som begravts här. Idag vet vi mer hur den kände balsameraren Alfredo Salafia (1869–1933) arbetade. Han använde sig av en blandning av formalin, apotekssprit, glycerin, salicylsyra och zink som injicerades i den dödas vener. I sina anteckningsböcker noterar han: ju snabbare efter dödsögonblicket, desto bättre blir resultatet.

Varje gång jag har varit här har jag mött bröllopspar som går ett ärevarv nere hos de döda innan de går upp till altaret i den intilliggande kyrkan och gifter sig. Som att de döda skulle välsigna dem och garantera dem lycka. Det har gjorts flera framställningar att dessa otidsenliga katakomber borde stängas för besökare.

– Det kommer aldrig att ske. Det här är en levande och viktig tradition, förklarar en guide vi frågar.

Det är aldrig så skönt att komma upp till solljuset igen som efter detta besök i dödsriket. 

Via Vittorio Emanuele, som alla i Palermo kallar Corso, har nyligen blivit gågata till många butiksägares glädje.

Även maffian fortsätter att kasta en mörk skugga över staden. Detta trots att det inte längre sker några stora attentat. 1992 dödades domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino i ett par minutiöst välplanerade bombattentat. 

Som butiksägare måste du i teorin betala pengar till Cosa nostra. Ett slags försäkringspremie som kallas pizzo. Den måste en butiksägare normalt betala om hen vill arbeta i lugn och ro och inte få butiken nedbränd. Två studenter genomförde en revolution, då de uppmanade palermitanerna att vägra betala. Pizzofria butiker inrättades, liksom restauranger, hotell och resebyråer. Initiativet slog väl ut för tio år sedan.

Marco Ferro driver butiken Emporio Pizzo Free, som bara säljer produkter som är garanterat fria från maffiaintressen.

– I Palermo har utvecklingen nu gått tillbaka. Idag är det många som återigen betalar. Det är inte alla gånger de små butikerna, utan de stora affärskedjorna och de viktiga restaurangerna och hotellen som betalar. Det syns också i polisens tillslag och utredningar, säger han.

Kreativiteten blommar i Palermo bland de unga. Sabrina Glorioso är en juvelerare som ritar och skapar egna smycken i sin butik Patò Lab.

Den närliggande marknaden Vucciria har fört en tynande tillvaro länge. Idag finns bara ett par fiskstånd kvar och ett par slaktare. Den italienska kvartersrestaurangen som paradoxalt nog hette Shanghai har bommat igen för alltid. De flesta hus har smala balkonger, utan pelargonier och jasmin. Det enda som blommar i kvarteret är parabolantenner. Flera lägenheter har tre paraboler ovanpå varandra som fyller hela balkongen.

Kvällstid tar kriminella element över. Det säljs mängder med narkotika på marknadstorget, men även på de improviserade barer som öppnat här och på den bakomliggande piazza Garraf­fello. En sommarkväll förvandlas hela torget till ett diskotek.

Jag frågar om området är farligt.

– Nej, här sker inte längre några mord och blodiga uppgörelser. En stad som Neapel med sin ungdomskriminalitet är mycket farligare. Här finns fortfarande starka personer som styr och bestämmer. Ungdomar som maffiabossar är livsfarliga, de är som galna hästar. De känner ingen, saknar erfarenhet och tar till våld med en gång, svarar Marco Ferro bakom kassan i sin butik.

En av många påvar som smyckar domkyrkans murar.

En kväll utmanar vi ödet och kliver nedför trapporna från Via Roma till torget Vucciria. Vi möter ett stånd som säljer fårtarmar, stigghiola. De grillas över öppen eld direkt på torget. En fet kväljande rök väller emot oss från denna lokala specialitet som aldrig någonsin tillagas inomhus.

Vi går in på Taverna Azzurra Maggiore. Det är inte ett matställe, utan precis som på antikens tabernae en plats där man endast dricker. Inga bord – och jordnötter har de inte en aning om vad det är. Här står man eller hänger över disken eller tar med sig sitt vinglas ut. Ingenting har säkerligen ändrats här under de senaste 50 åren. Det står en lukt av damm, smuts och sprit­indränkt trä i lokalen. Här är det nästan bara paler­mitaner som tar sig ett glas för ett par euro. Ett ställe för antropologiska eller sociala studier och som osminkat speglar en stads­ bottenläge. Polisen gör täta kontroller och idag stänger lokalen redan klockan 23. I mörkret går vi mycket snabbt hem till hotellet.

Staden har ett koncentrat av kyrkor som utmed flera gator bokstavligen ligger på rad. De tillhör inte bara församlingar, utan är familjekapell, leds av ordnar och religiösa brödraskap. På Via Immacolatella (De obefläckades gata) letar vi efter Caravaggios unika målning med Jesu födelse. Först kliver vi in i den stora kyrkan San Francesco, en sträng klosterkyrka i gotisk stil. Det är fel plats. Kyrkan intill är ett Oratorium, såsom tidiga kristna bönekapell kallades. Interiören är en gräddigt vit barockbakelse. Ingen Caravaggio. Ytterligare 20 meter längre fram träffar vi rätt. Oratorio San Lorenzo. Här hängde framför till 1969 Caravaggios stora altartavla avslutad år 1600. En oktobernatt stals tavlan. Allt pekar på att det var ett beställningsverk av maffian. Sedan dess har ingen sett den. En av maffians medlemmar Gaspare Spatuzza har vittnat och berättat att den brändes upp, efter att ha förvarats i ett uthus där svin och råttor ätit upp stora delar av duken.

Sedan i december förra året är tavlan tillbaka. Det är en exakt digital kopia överförd på duk. Kopian har gjorts efter detaljerade fotografier och färgstudier på konstnärens övriga verk från samma tid.

Palazzo dei Normanni som rymmer Siciliens självständiga parlament har också en egen kyrka: Cappella Palatina med guldskimrande mosaiker från 1100-talet.

Sista kvällen åker vi ut till stadens berömda badort Mondello, känd för sina fina sandstränder. Vi åker upp på det 600 meter höga Pilgrimsberget Monte Pellegrino som Goethe under sin resa kallade för "världens vackraste udde". Härifrån har vi en total utsikt över hela staden, bukten och udden Capo Zafferano. Ovanför staden ser vi det bördiga landskapet som kallas Conca d'Oro, den gyllene skålen, omgärdat av de höga bergen. De skyddar dalgången från kalla vindar och gör att öns finaste citrusfrukter kan frodas här.

Det sista kvällsljuset är på väg att försvinna när vi bänkar oss på en restaurang nere vid havet. Vi äter en perfekt kokt bläckfisk som är skuren till en mjäll smakrik sallad. Efter detta en spaghetti med ett fåtal färska tomater och rikligt med sjöborrar ("spaghetti ai ricci") som gör att min pasta smakar lika mycket hav som om det vore ett kilo ostron i den.

Vi försöker sammanfatta våra intryck. Jag känner mig orolig över stadens enorma uppvaknande. Som om det vore en konstgjord andning, vilket det också är med alla dessa utnämningar, upphöjningar och event. Blir det till glädje för palermitanerna? Kommer det att skapa riktiga jobb för de unga? Eller kommer maffian återigen att tjäna storkovan och växa sig starkare?

Vem vågar spå i en stad som sett så många folkslag komma och gå, blomstra och försvinna i tystnaden.

  • Peter Loewe är frilansskribent och bosatt i Rom. Han gillar Palermo men föredrar hemstadens taxichaufförer som inte sätter en ära i att köra 200 km i timmen på motorvägen till flygplatsen.