Queens, New York: Jorden runt på en dag

Queens är världens mest mångkulturella plats enligt Guinness rekordbok. Länge en vit fläck på turistkartan, men nu har det börjat röra på sig. Vagabond reste från Kina till Egypten via Himalaya och Sydamerika, på en och samma dag.

Queens, New York: Jorden runt på en dag
Foto: Mattias Lundblad

Det doftar från dignande grönsaksstånd fyllda av exotiska frukter. Durian, rambutan, drakfrukter. Levande krabbor krälar i korgar inne hos fiskhandlaren. Falungonganhängare som delar ut flygblad på trottoaren. Och överallt tutande bilar och folk som rör sig snabbt i alla riktningar. 

Det är lätt att drabbas av en överdos av intryck i New Yorks största Chinatown som ligger i Flushing, Queens. De flesta skyltar och menyer är på kinesiska och få talar engelska. Som tur är har vi en ciceron med oss, Queensbon och matguiden Joe di Stefano. Flushing är ett av hans favoritställen i Queens.

Eldshow på tibetanska restaurangen Phayul i Jackson Heights.

– Jag gillar Manhattans Chinatown också, det var där jag lärde mig att älska kinamat, men den i Flushing är större och mer varierad. Färre turister hittar hit. Jag tycker om att vara omgiven av kulturen när jag äter maten, säger han och visar oss in på ett mattorg i köpcentret New World Mall. 

Här sörplar vi i oss kalla nudlar från Henan i centrala Kina, kryddade av nejlika och tahini. Miljön är inte den mest ombonade, men maten smakar fantastiskt och kostar inte mycket. Vi är de enda icke-asiaterna i den fullsatta matsalen.

Vi fortsätter till närliggande New York Food Court där vi frossar i Dong Bei-lamm. Lammracks som brässerats och friterats och rullats i kummin och chili. Smaker som för tankarna till Mellanöstern, men rätten kommer från nordöstra Kina, den del som tidigare kallades Manchuriet. 

FN-skrapan, Empire State Building, Chrysler Building … Manhattans skyskrapeskog ter sig aldrig så ståtlig som från andra sidan vattnet, i Queens.

Proppmätta rullar vi till sist bort till White Bear, ett litet hål i väggen som blivit berömt för sina dumplings. Joe råder oss att satsa på wonton med het sås, den är mest känd. Jag trodde inte att det skulle gå att få ner en rätt till, men de nätta degbollarna slinker ner fint på stående fot.

– Mångfalden är det bästa med Queens, att man kan resa mellan olika länder på en och samma dag. Ena stunden befinner man sig i Kina, går man tio kvarter bort är man plötsligt i Mexiko. Är det inte fantastiskt?

Flera gånger har jag passerat igenom Queens, ofta jetlaggad och halvslumrande i en taxi på väg mot Manhattan. Två av New Yorks tre stora flygplatser ligger nämligen i Queens – JFK och La Guardia – men trots detta är det få turister som stannar här. 

Den här gången valde jag att inte falla för frestelsen när Manhattans skyskrapeskog tornade upp sig vid horisonten. Istället klev jag ur den där taxin halvvägs och spenderade ett par dagar i New Yorks största borough. Ett beslut jag inte ångrar.

Jag kan förstå varför folk inte känner sig manade att ta sig an Queens. Det är inte pittoreskt som många av New Yorks andra stadsdelar. Queens är utspritt och lite rörigt. Det kan vara svårt att veta vad man ska leta efter. Och även om här faktiskt finns spännande sevärdheter så har Queens svårt att mäta sig mot Manhattan. Inte heller kan man slåss mot Brooklyns osvikliga känsla för de senaste trenderna. 

Queens attraktionskraft ligger på ett annat plan. Queens är äkta – i brist på något bättre ord. Queens är vardag. Folklivet och människorna är vad som gör stadsdelen unik. I sin iver att göra New York till en turiststad har stadens myndigheter på sina håll gått för långt för att tvätta bort stadens ruffighet, det som gör New York till New York. På så sätt känns det befriande att befinna sig i Queens. Det är väldigt mycket rakt på sak, utan krusiduller och pretentioner. 

– Länge var nidbilden av Queens att det var ett ställe med låg klass. Att folk som bodde här var trista och trångsynta förortsbor. Men sakta men säkert så har vi ändrat på den stereotypen. Invandringen har betytt allt för Queens, säger Rob MacKay medan vi sippar på våra papperskoppar med rykande het jakmjölk. Rob jobbar på Queens turistbyrå och har bott i stadsdelen i större delen av sitt liv.  

Skymning i Jackson Heights.

Vi befinner oss på Phayul, en tibetansk restaurang i området Jackson Heights. På våra tallrikar: momos, de små degknyten som är något av nationalrätt i Tibet. Den salta jakmjölken är säkert värmande en kall dag på Mount Everests sluttningar. Kanske inte exakt vad man suktar efter en solig dag i New York, men man tar väl seden dit man kommer! Området domineras av restauranger och affärer som drivs av invandrare från Nepal och Tibet, och kallas i folkmun för Himalayan Heights. 

Det gäller att gräva där man står. Queens kanske inte kan matcha Manhattans outsinliga utbud men vad man har är ett av världens mest multikulturella områden. Snudd på hälften av Queens drygt 2 miljoner invånare är födda i ett annat land än USA. Totalt bor här omkring 165 folkgrupper och alla sätter naturligtvis sin prägel på stadsdelen. Genom att marknadsföra Queens som en multikulturell smältdegel har man lyckats med det som för tjugo år sedan verkade omöjligt: att få utländska turister att komma hit. 

Området har länge ruvat på en dold matskatt, och numera vågar även fler än de mest hängivna hardcore-foodiesarna ge sig ut på upptäcktsfärd i Queens i jakt på icke tillrättalagda matupp­levelser och de mest genuina haken.

New York Food Court i Flushing. Mysfaktor 0, smakfaktor 10.

Mest multikulti av alla är Jackson Heights. På några kvarters omkrets hittar man förutom Himalayan Heights även Little Manila, Little Bangladesh och Thai Town. Och Little India förstås, med saributiker, indiska juvelerare, hennatatuerare och matbutiker med stora rissäckar. Jackson Heights är fullt av etniska enklaver. Alla med sina egna affärer, banker och restauranger. 

Det lilla torget utanför tunnelbane­stationen i Jackson Heights utanför har döpts om till Diversity Plaza. Diversity, mångfald, detta omhuldade amerikanska värdeord – åtminstone fram till att Donald Trump kom till makten tidigare i år. Intressant är att Trump faktiskt också är uppvuxen i Queens, men i ett välbärgat, skyddat kvarter där nästan uteslutande vita bodde. Isolerad från den smältdegel som är Queens. Det är oklart om han någonsin har besökt Jackson Heights, förmodligen inte.

– Jackson Heights är ett bra exempel på hur världen borde vara. Den här platsen har så otroligt mycket själ, precis som hela Queens. Jag har aldrig sett något bråk kring religion, politik eller liknande. Man respekterar varandra, även om folk håller sig för sig själva, säger Jeff Orlick.

Jeff Orlick trivs i mångkulturella Jackson Heights.

Jeff har bott i nio år i Jackson Heights, och han flyttade hit främst för att det var nära city och förhållandevis billigt, och för maten såklart. Det var tufft att komma in i början. Men han startade en blogg och började med guidade matturer för turister i området och började på så sätt lära känna människorna som drev restaurangerna i området. Nu trivs han så mycket att han inte kan tänka sig att flytta härifrån.

– Det jag älskar mest är att matställena härom­kring i första hand är till för de som bor här, inte för turister. Det borgar för bra kvalitet.

Vi går uppför backen vid Roosevelt Avenue och plötsligt befinner vi oss i Sydamerika. Colombianska och ecuadorianska flaggor pryder restaurangernas entréer och tacos och tamales fräser på gatukökens spisar. Få vita ansikten syns i folkmassan. Mest latinos men också en och annan asiat. Barn i karatedräkt på väg till träningen och en rakad munk i orange munkkläder. Enstaka kvinnor i slöja. 

– Jackson Heights är en väldigt blandad stadsdel. Det som förenar oss är att de flesta är arbetarklass, hårt arbetande människor, säger Avtar Dhanjal som hänger inne på en barbershop längs Roosevelt Avenue.

 

Momos – Tibets svar på pitepalt.

Ovanför oss dundrar ett gnisslande tåg förbi, upphöjd på stora balkar av grönt stål. Tunnel­banelinje nr 7 kallas ibland för International express för att den transporterar så många olika nationaliteter varje dag. Jag ser hur Avtar Dhanjals läppar fortsätter att röra sig men hör ingenting.

– Man vänjer sig, vi som bor här märker inte ens när tåget kommer, vi fortsätter bara prata när tåget kör förbi, säger han när det bullrande ljudet försvunnit.

Han är uppvuxen i Jackson Heights och när han var liten umgicks han bara med andra indier, trots att han var omgiven av många andra nationaliteter.

– Så är det. Man hänger i sin klick. Men man kommer överens med andra även om man inte umgås. 

Med sin närhet till Manhattan har förstås vissa kvarter i Queens också börjat förändras. Mest märks det i Long Island City. Bara en tunnelbanestation från Manhattans Midtown har LIC blivit en populär postadress för folk som jobbar på Manhattan. Restauranger, barer, butiker har poppat upp ur marken, och många nya hotell har byggts de senaste åren. 

Kabab café, populärt hak i Astoria.

Närliggande Astoria står enligt många näst på tur. Men än så länge syns bara subtila tecken på gentrifiering, som ett och annat mikrobryggeri. 

Astoria präglas främst av en stor grekisk befolkning, vilket märks i det lokala snabbköpet där man kan välja mellan trettio sorters oliver och fetaostar. Men här finns även många invandrare från Mellanöstern och Nordafrika. En del av gatan Steinway Street med anmärkningsvärt stor andel halalslaktare och kaféer där män röker vattenpipor kallas i folkmun för Little Egypt.

Framåt kvällen börjar enstaka stamgäster slinka in på Kabab Cafe, ett ultralitet krypin i Little Egypt. Edith Piaf och Ella Fitzgerald spelas på stereon. Stället känns tidlöst. En sådan plats som man önskar hamna på när man är på resa. Ali El Sayed står i svart basker och vita kockkläder bakom disken och talar med djup och hög röst om Egypten, ett land han lämnade för 34 år sedan. 

– Egypten var en civilisation 5 000 år före Kristus, innan ni européer hade skaffat fucking underkläder!

Knivskarpt läge. Barbershop på Roosevelt Avenue i Jackson Heights.

Parkhäng i Gantry Plaza State Park.

Vill man få Ali förbannad ska man kalla maten som han serverar för Mellanöstern-mat, vilket jag tydligen råkade göra. Fel, det är egyptisk mat. Ali ser det som sitt livsuppdrag att ge Egypten, "detta misshandlade land", och dess underskattade kök upprättelse. 

Men efter ett tag förstår jag att det där bullriga inte är så allvarligt menat. Ali kan tyckas burdus men under ytan så ryms mycket hjärta. Ungefär som Queens, tänker jag. 

– Personligen så tycker jag det är trist när stadsdelar är enkelspåriga, Queens är intressant på så sätt. Det är aldrig tråkigt.

Ali dukar fram en tallrik med favabönor, baba ganoush, falafel och hemmagjort pitabröd. Hemmagjord stark sås och granatäpple. Falafeln görs på favabönor som odlas på Alis gård norr om New York. Därefter små lammkotletter, äpple och zucchini. 

Eftersom matsalen är minimal är det omöjligt att inte börja prata med bordsgrannarna. Abigail Birrel är också kock och gammal vän till Ali, men bor i en annan del av New York. 

– New York förändras hela tiden, så varje gång jag åker ut hit är jag rädd att området ska ha förändrats. Men jag är så glad att Alis ställe är sig likt, att ett ställe i New York förblir intakt. 

Mångfaldens torg. En gatstump utanför tunnelbanestationen i Jackson Heights har döpts till Diversity Square för att markera stadsdelens status som Queens mest mångkulturella område.

Tips: Missa inte Vagabonds New York-special. Ute i butik till 6 juni

Missa inte heller att gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde!