Karibien: Kasta loss, sätt segel och kryssa mellan öarna

Vildvuxna stränder, illegala odlingar och gungande reggae. Vi hissar segel och upptäcker karibiska öar bortom ståtliga hotell och massturism.

Karibien: Kasta loss, sätt segel och kryssa mellan öarna
Till havs i Västindien. Foto: Karin Wimark. Rubrikbild: Thinkstock.

Jollen glider närmre och närmre den dunkla bryggan. Vågorna skvalpar mot gummibåtens sidor och den stjärnklara himlen lyser upp vår väg in till land. En pannlampa tänds. Båten stöter i och händer klamrar sig fast. De torra palmerna frasar i månskenet och vågorna brusar upp mot den öde stranden. Förmultnade brädor med stora hål har skapat luriga falluckor och ficklampans sken stannar till vid bryggans ena ände och den varnande skylten "Beträd på egen risk". Vi klättrar iland. 

Efter en dryg veckas segling har vi nått ett av resans mest efterlängtade stopp. Och som klippt ur en resekatalog böjer den sig perfekt framför oss: Salt Whistle Bay på ön Mayreau. Träplankorna gnäller högt då elva par fötter balanserar in mot land. En svag sötaktig doft sipprar emot oss inifrån dunklet. 

Knak.

Snorkelstopp på Canouan. Den vackra ön är jetsetdestinationen där bland andra Donald Trump investerat i lyxiga hotellkomplex. Här finns också ett av Karibiens största korallrev, vilket gör ett stopp för en snorkeltur till
ett måste.

Ur mörkret dyker ett kritvitt leende upp och en tanig äldre man småspringer emot oss medan han ropar: "Välkommen, välkommen, välkommen." Han luktar fisk och hans hår är tvinnat i flätor som formats till en turban. Han presenterar sig som Larston och berättar att han sedan två år tillbaka bor på en båt i bukten och är strandens hummermästare, servitör och kock.

En träbar böjer sig runt en kraftig stam, ljusslingor klättrar uppför ett palmbladsklätt tak och runtomkring oss står tre långbord utplacerade på sanden. Doften av vitlök, örter, smör och hav sprider sig i luften och Larston dansar bort till grillarna där ett berg med sprattlande humrar långsamt tillagas. Han petar på dem. Vänder, vrider och penslar varsamt på marinad.

Den rofyllda stämningen smittar av sig på gruppen och det känns som om vi befinner oss vid världens ände. Vi faller in i reggaens takter och toner. Fjorton humrar ställs fram på bordet. Sedan blir det dans i baren, på borden och på stranden. 

Belinda Hallström är nöjd med shoppingturen i Port Elizabeth.

Saint Lucia, en vecka tidigare. Har ni sovit gott?

Rösten dyker upp från ingenstans. Smått förvirrat ser vi oss omkring innan vi får syn på ett litet huvud som sticker upp intill kanten på segelbåten. Sedan tidig morgon har hög reggaemusik ackompanjerats av tupparnas galande och vågornas kluckande. Jag ska precis öppna munnen då den unga killen sveper med armarna mot viken vi ligger ankrade i och utbrister:

– Det är klart att ni sov gott. Ni är ju i paradiset! 

Han skrattar och langar över baguetter och en påse med is till vår segelbåt. Jag tittar fundersamt in mot husen där reggaekonserten pågått hela natten och frågar om inte grannarna i byn blir störda? Killen tystnar och kastar en oförstående blick på oss. Frågan var tydligen den dummaste han fått på länge. 

Bortanför Saint Vincents kolsvarta stränder slingrar sig vägar till svalkande vattenfall, illegala haschodlingar och små byar där barn säljer halsband med lyckobringande lyckobönor. Fråga någon lokalbo för den fina historien bakom bönorna.

Halsband med lyckobönor.

Vi ligger ankrade i en vik intill staden Soufriere på Saint Lucias sydvästra spets. Vårt två veckor långa segeläventyr har just börjat. Det är vår andra morgon till havs. På varsin sida om båten tornar två vykortskända bergs­toppar upp sig. Det doftar kanel, kaffe och salt hav. I båtens hytter börjar mina medresenärer vakna till liv. Ännu är vi främlingar för varandra. Nyfiket skannar vi av varandra vid frukost­bordet. Äggexperterna Pelle och Lisa förser till vardags hela norra Sverige med ägg. Nu skalar de vant varsitt karibiskt och är lyckliga över att efter 24 års tid äntligen vara tillbaka i Väst­indien. Tolvåriga Belinda, båtens yngsta resenär, undviker noga sin mamma och knölar ner sig på platsen intill stor­favoriten och vår skeppare Jacob Voghera som drar fram en karta. 

– Idag blir det kanske resans längsta segling. Vi ska ända ner hit, till Saint Vincent, pekar han och rätter till sin solblekta blåa keps.

Vi trippar barfota på däck och torkar blött hår från morgonens dopp. Alla nickar artigt åt varandra. Det finns förväntan i luften. Vår första sträcka från startdestinationen Rodney Bay på Saint Lucia var en mjukstart och tog oss inte mer än någon timme söderut. Idag är det på riktigt. Nu ska vi segla ända ner till Saint Vincent och sluka 45 nautiska sjömil.

Beroende på vind och väder läggs rutten mellan öarna.

När vindarna är starka kan båten gå i nästan 16 knop.

De 32 öarna som tillhör Grenadinerna är ett av världens vackraste seglingsområden. Hit lockas seglande barnfamiljer, korsa-Atlanten-proffs och nybörjare som jag själv för att njuta av ett Karibien där havet briljerar. Under knappt två veckors tid upplever jag och mina nyfunna reskamrater segellivet på riktigt. Med start på den brittiska ön Saint Lucia seglar vi söderut för att utforska Grenadinernas hjärta. Vår skeppare Jacob Voghera instruerar hur revar ska lossas, bord ska plockas ner och luckor ska stängas. Om det kunde anas en osäkerhet under gårdagens segling verkar rutinerna imponerande nog redan ha satt sig. Och så fort seglen ska hissas är alla på hugget. Vinden slår mot seglen som reser sig mot himlen. Motorn stängs av.

Den 55 fot långa båten skär fram över havet.

Det har hunnit bli sen eftermiddag då vi närmar oss Saint Vincent. Vår kock Anita Nikitin pekar mot de ljusgröna odlingarna som klättrar uppför de toppiga bergen och berättar att haschkungarna regerar på ön. 

– Trots att hasch är illegalt får odlarna vara ifred eftersom bergen är så svårtillgängliga, säger hon och drar en hand genom sitt korta, solblekta hår.

Anita Nikitin är båtens levande historiebok. Står hon inte i köket berättar hon engagerat om platserna vi kommer till. 

En kolsvart strand sträcker ut sig inne i viken, kokospalmer och bananplantor trängs i sluttningarna och några fiskare står vid en liten träbåt och hivar iland dagens fångst.

– Det är barracudor eller kanske mai mai, diskuterar några på båten då vi närmar oss.

Cumberland Bay känns vildvuxen och orörd. Lugnet är påtagligt. Lyxhotellen obefintliga.

Vi hinner inte långt innan tre träbåtar kommer och möter oss. I en eka målad med den solblekta texten "Fisherman" sitter Joseph. Han är byns inbitna fiskare som på senare år fått problem med benen. Men han vägrar att ge upp livet till havs. Då och då ramlar han i vattnet, spolas iland och med lite tur plockas upp av någon vänlig bybo. De unga bröderna Siko och Frankie säljer egengjorda smycken och blir uppbjudna på båten på lunch, liksom en man i en gul t-shirt, Atneal. De tycks alla tre vara goda vänner till vår kock Anita Nikitin. 

Någonstans mellan Union Island och Petit Saint Vincent ligger ön som många drömmer om. En liten strandremsa med ett enda parasoll omgiven av turkost vatten.

Mörkret har lagt sig kring båten då Atneal halar fram en machete, dukar upp ett berg med kokosnötter och utlovar resans godaste drinkar. Han öppnar skickligt kokosnötterna och låter dem gå varvet runt. Belinda grimaserar då hon sippar på drycken och låter den snabbt gå vidare till äggexperten Lisa som utbringar en skål för vårt födelsedagsbarn och nyblivna 30-åringen William. Den bredaxlade polisen från Trollhättan ler stort och lägger armen om sin flickvän Nina.

– Tack för en fantastisk födelsedag. Den har varit över för­väntan. Dessutom vill jag passa på att berätta att jag just friade till Nina!

Ett muntert tjut stiger i gruppen och de båda sträcker fram sina händer med två diskreta guldringar. Lisa ler mot det lyckliga paret.

– Nu när vi ändå är igång kan ni väl lika gärna gifta er också? Jag kan viga er! Dessutom har vi ju en bröllopsfotograf med oss, skojar hon och blinkar mot mig.

William och Nina brister ut i skratt och med ens känns de främlingar som imorse skeptiskt betraktade varandra som trogna gamla vänner.  

Kära, nyförlovade och undervattensfrälsta.

Tyngdlöshetens befrielse.

Dagarna försvinner lika snabbt som de börjar. Nya platser bjuder på nya äventyr. Samtidigt sker allt i ett märkligt rofyllt tempo. En dag på segelbåten känns som tre dagar hemma och rutinerna sätter sig snabbt. Morgondopp och prepp för segling. Öva knopar, läsa bok, bada, snorkla, hissa segel. 

– Lunchen är färdig!

Vi tar en eftermiddagslur, laddar om för utflykt, sippar på en drink i solnedgång och förundras över stjärnklara nätter. Någonstans däremellan dyker överraskningar upp. Som frieriet. Och de tre födelsedagsfirandena med sabrerade skumpaflaskor. Vi seglar söderut i Grenadinerna. Beroende på vindar och väder väljs öar ut, vikar ringas in och ankare viras ner.

På en simpel träveranda på ön Saint Vincent lånar vi fjäder­prydda huvudbonader och lär oss allt om hur man dansar på karibiskt vis. Träplankor knakar i takt med musik från spruckna högtalare och natten förvandlas till en färgsprakande karneval. 

I den luggslitna och färggranna byn Port Elizabeth på ön Bequia kikar vi in i små hantverksbutiker och dricker bål med rom på Walebone Bar med barstolar gjorda av valben och möter den lokala frukthandlaren som kallar sig Rasta Sunshine och presenterar sina frukter på svenska. 

På snäckön Happy Island blandar kusinerna Janti och Misha rum punch-drinka

När vindarna är friska blir segelbåten en lekplats för både vuxna och barn.

Efter en vågig natt vid den ensliga stranden Saline Beach på Mayreau är det ett lättat gäng som siktar in sig på vårt syd­ligaste stopp, Union Island. Tröttheten ligger som ett täcke över båten och då regnet sakta börjar falla är befrielsen uppenbar. De stora dropparna blir allt fler och snart öser regnet ner över oss. Det smattrar hårt mot ruffen. Vi trycker ihop oss på däck. Fuktiga kläder klibbar mot våra varma kroppar och långt bort i fjärran skymtar vi en liten ö med ett ensligt parasoll på.

– Åh, titta en serietidningsö! utbrister Belinda och spanar genom regndropparna. 

Kapten Jacob Voghera skrattar och förklarar att att vi inte kan gå närmare, eftersom risken att fastna på korallreven runt ön är för stora i regnvädret. 

– Men vi ger det ett försök att ta oss dit imorgon, säger han uppmuntrande och tar sikte på bryggorna vid Union Island. 

Marknaden i Port Elizabeth är ett mysigt stopp med färsk frukt.

Mango, papaya, ananas, banan, guava. Frukter finns det gott om i Karibien, men har du någonsin testat Saint Vincent och Grenadinernas specialitet, rostad brödfrukt? Den gröna taggiga frukten tillhör familjen mullbärsväxter och är en del av landets nationalrätt.

Clifton Bay på Union Island är Karibiens mecka för kitesurfare. Här är vindarna fina och vikarna perfekta. På en större strand organiseras linor och segel, franska blandas med engelska och svenska, och för en stund känns det nästan som att vi lämnat Karibien för franska Rivieran. Lyxen att få ligga vid brygga efter många nätter vid boj är stor. 

Ett par hundra meter ut från viken står Janti och Misha i en färggrann bar på en konstgjord ö och blandar drinkar. Happy Island är helt gjord av snäckskal och för varje år som gått har den vuxit lite till. Då vi framåt eftermiddagen stiger ur de hiskeligt dyra taxibåtarna, sjunger bartendern Janti högt till Bob Marleys "No women no cry." Som på beställning dyker en kitesurfare upp framför oss i viken. Han skär genom vattnet och låter vinden ta tag i seglet som lyfter honom högt upp i luften. Ytterligare en dyker upp. Surfarna har med ens allas uppmärksamhet då de vågat flyger över den lilla ön. Ett oooooh susar i publiken. Mobilkameror åker fram. Blickar höjs i skyn. Anita kastar ut en öl till en av kitarna som fångar den i luften. Han åker sippande på flaskan iväg till publikens jubel och skratt. När vi nästa dag vaknar till en strålande sol ger vi oss på ett andra försök att nå serietidningsön Mopion. Snorklar och cyklop plockas fram. Jollen släpps ner från båten och vi puttrar snart in mot ön jag snarare skulle kalla en sandplätt. Gänget sprids. Några snorklar ivrigt iväg. Andra ligger tyngdlösa i det ljumma vattnet eller söker ro i den enda skugga det lilla bastparasollet skänker på ön. Världen står för en stund still. Tills vi hör ett skrik. 

Äventyr under ytan lockar.

Äventyr under ytan lockar.

Tre födelsedagar och ett frieri kräva dessa drycker.

Med viftande armar och höga knän snubblar hon upp på stranden. Hon flämtar, slänger av sig cyklopet och pekar ut mot det stilla glasklara vattnet.

– Jag … såg … en … Där ute! En haj! Stor. Under mig … Så hääär stor, spottar Belinda flämtande ur sig och drar sin mammas hand mot sitt bröst.

Man skulle nästan kunna tro att hennes pickande hjärta närsomhelst ska dundra ur kroppen. Hon hoppar upp och ner och visar gång på gång med sina armar hur den stora hajen simmat bara några centimeter under henne.

– Det är bara en gång tidigare som någon har sett en revhaj under våra segelturer, säger kapten Jacob Voghera och ger Belinda en high five. 

Hon skrattar nervöst, lägger armarna i kors runt magen och visar tydligt att någon mer snorkling blir det inte för hennes del. Inte idag i alla fall.

Tack vare sina friska vindar är Union Island känt som Karibiens kitesurfingmecka.

Kitesurfing utanför Happy Island.

Den unga taniga pojken tar täten. Han leder oss uppför en rotig slänt, förbi ett skjul där några solbitna män sitter utslagna mot väggen och in i den mörka, sovande byn. Syrsorna sjunger. Några hundar börjar skälla. 

– Herregud, vilket äventyr vi hamnat i, utbrister Lisa och stannar till för att dra på sig sina sandaler på ett par våta, sandiga fötter.

Pelle håller hennes balans och vi väntar tålmodigt in paret. Banden i gruppen har under våra två veckor till havs vuxit sig starka och nya möten har blivit en minst lika stor del av resan som själva seglingen.

Någonsin drömt om att bli pirat? Belinda Hallström spanar in i viken Wallilabou Bay.

Vi är tillbaka på ön Saint Vincent som var ett av våra första stopp på seglatsen. Resan närmar sig sitt slut och under tidig eftermiddag seglade vi in i samma vik som Johnny Depp i Pirates of the Caribbean. Vindarna hit var friska och känslan att vara kungar på havet mäktig. Väl ankrade i Wallilabou Bay överraskas vi av våra vänner Siko och Frankie som vi lärt känna under vår färd söderut i en av grannvikarna. Det blir en kär återträff och vi är snart inbjudna på middag i brödernas familjehem.

– Första gången jag träffade er trodde jag att ni var en enda stor familj, säger Siko och tittar på det solbrända gänget med tonåringar, pensionärer och nyblivna 50-åringar. 

Vi följer honom längs vägen och där, högst upp på kullen skymtar vi ett upplyst hus. Frankie står vid den rykande grillen, en kvinna springer ut ur och in i köket och några män sitter nedanför och röker på en stenmur. En efter en välkomnas vi in i deras hem.