Bronx: Musikkultur i New Yorks tuffa uppstickare

Bronx är det nya svarta. Åtminstone enligt New York Times som listar södra Bronx bland årets hetaste destinationer. Samtidigt lever bilden av stadsdelen som ett farligt getto kvar. Vi begav oss dit för att ta reda på hur Bronx är på riktigt.

Bronx: Musikkultur i New Yorks tuffa uppstickare
Welcome to the Bronx. Foto: Karin Wimark.

Det smäller i plåtväggen. På markens spruckna stenplattor syns smala strimmor av torkad färg som hintar om vad som döljer sig där bakom. Nyckeln vrids om och den höga dörren täckt med ett blått tåg på väg bort i fjärran glider upp. Pojken med knallblå hoodie och lika skrikande blå sneakers öppnar dörren på vid gavel. 

– Välkommen till Bronx! 

Färgkontrasterna slår starkt mot de i övrigt dämpade januari­färgerna. Inte en fläck är lämnad tillspillo. Väggar, trappstegar, tunnor med tomma sprejflaskor, ja, till och med den långa tågrälsen som bryter genom gården är täckt med färg. En svagt stickig doft avslöjar att någon nyligen varit kreativ.   

– Hit kommer graffitimålare och musiker från hela världen för att släppa på stress. Du ser sällan en målning i fler än några timmar innan nästa kommer hit för att måla över den, säger Biggie och pekar runtomkring sig på innergården han nästan smälter in i. 

Graffitikonnässören har mycket att hämta i Bronx.

Ett ihärdigt surrande spräcker tystnaden då han tar med mig till huvudentrén på framsidan. Tatueringsstudion Tuff City visar sig vara ett landmärke när det gäller hiphopkulturen i Bronx. Hit kommer folk inte bara för att märka huden, utan likväl för att skapa musik i övervåningens musikstudior eller konstverk på innergårdens väggar. Ut från ett av studions flera surrande tågbås kommer en stor flintskallig man med ett bastant kolsvart skägg och armar fulla av tatueringar. Caveman klär sitt smeknamn.  

– Läcker innergård va! Men du måste komma tillbaka i sommar, då har vi världens BBQ-fest med folk från hela världen. 

Hans kraftiga stämma överröstar både musik och surr och oblygt börjar han granska mina armar efter en passande tatueringsplats. Bara några timmar tidigare belönade han sig själv med en ny skapelse. Caveman vrider på armen och orden "Protect your neck" lyser irriterat på hans bleka hud. Jag lovar honom att fundera över tatueringsfrågan och undrar istället vad jag absolut inte får missa här i Bronx. Han slår ut med armarna mot lokalen och vrider sig runt.

– Du har ju redan sett det bästa, så ja, vad mer. Bronx Zoo! Botaniska trädgården förstås och Yankee Stadium. Det finns mycket historia där.

Jag lämnar Tuff City med en lista på de tre vanligaste turist­ställena samt känslan av att Bronxborna i övrigt inte tycker det finns särskilt mycket att upptäcka. All ära till Cavemans tips, men den största utmaningen blir att ta reda på vad som döljer sig bakom reseguidernas höjdare. 

Biggie.

Bronx lever än idag under myten som New Yorks nedbrunna drognäste. En stadsdel synonym med kriminalitet, fattigdom och våld. Hit åker man snabbt in och lika snabbt ut. Det är i alla fall vad många tror. Under 1970- och 80-talen ansågs Bronx vara ett av de farligaste områdena i världen. Södra Bronx kunde liknas med en krigszon och blev i världens ögon sedd som USA:s miserabla storstadsslum. Gatorna ägdes av kriminella ligor, mordbränder splittrade familjer och droger plöjde liv. Orsakerna till Bronx förfall var förstås många, men dödsstöten tycks ha kommit då man beslöt bygga en motorväg rakt genom hjärtat av Södra Bronx. Tusentals invånare fördrevs från sina hem, bostadspriser föll och hyresvärdar tände eld på sina hus i hopp om att få ut försäkringspengar. Begreppet "Bronx brinner" myntades. 

Någonstans i askan av misären fick folk nog. I övergivna industriområden tjuvkopplade unga kreatörer ström från gatlampor, dj:s tryckte upp sina ljudsystem i parkerna och ur frustrationen flödade kreativiteten. Ilskan över de sociala storstadsproblemen bubblade över och behovet att få uttrycka sig var stor. 

I detta kaos skapades hiphopen och graffitikonsten. Festerna lockade alla. Mördarna, rånarna, festprissarna. Och rapmusiken blev mäktigare än politik, mäktigare än religion. 

Södra Bronx bubblar och i hippa termer börjat kallas för SoBro.

Att idag åka till Bronx och inte prata om hiphopens historia är att missa en stor del av stadsdelens identitet. Nämn ordet hiphop och Bronxborna sträcker stolt på ryggarna. När jag sitter på en parkbänk i Cedar Park i sydvästra Bronx och sluter ögonen kan jag nästan känna den pulserande energi som en gång exploderat här. Hur legenden Kool DJ Herc pluggade in sina högtalarsystem i en stolpe längre ner på Sedgwick Avenue, samlade alla sina vänner och drog igång den allra första hiphopfesten. Kool DJ Herc sägs vara hiphopens fader. Och det var på den här platsen, i askan av bränderna, som allt tog vid. 

För några unga killar jag träffar blev hiphopen tidigt en livsstil. Att skapa musik gav dem en känsla av tillhörighet och en stolthet över att vara från Bronx. 

– Rap kommer från så mycket press och utmaningar. Men att komma från Bronx och växa upp i en hård miljö behöver inte bestämma vem du är eller vad du ska bli, säger Danny Boy och berättar hur de tagit sig ända till finansdistriktet på Manhattan. 

Snart ska de släppa sitt första album. 

Caveman är tatueringsexpert och Bronxälskare.

Med hiphopens historia i tankarna och bevis på att ingenting är omöjligt, tar jag mig nästa morgon söderut i Bronx. På den ståtliga boulevarden Grand Concourse beundrar jag världens näst största kollektion av art déco-byggnader. Här bland slitna fasader och högmäld trafik kämpade en gång president­kandidater som John F Kennedy för att bli valda. Boulevarden är designad efter franska Champs-Élysées och någonstans i en liten lägenhet på just den här gatan skapades seriehjälten Batman. Grand Concourse tycks aldrig ta slut. Jag passerar Bronx museum och får syn på en graffitimålad mur där Kool DJ Herc figurerar.

Folk jag träffar längs vägen förstår inte hur någon kan vilja turista här. Inte för att det är farligt. Men vad finns det att se? Det är som att de själva ödmjukt blundar för sin dynamiska stadsdel med en smältdegel av kulturer, grönskande parker och bubblande framfart i syd. 

På konstgalleriet J9 längst ner i södra Bronx träffar jag ödmjuka designern Jerome som menar att Bronx har blivit till en slags myt som folk knappt tror finns kvar. 

– Vi har blivit förbisedda under så många år och det är verkligen på tiden att det händer något här nu. Bronx är officiellt den sista platsen i New York som faktiskt går att utveckla, säger han. 

Bästa sättet att upptäcka Bronx är med en lokalbo.

Galleriet ligger i Port Morris, ett av flera grannområden som länge varit fyllt av industrier och knarknästen. På 1980-talet ringlade sig köerna på gatorna långa. I små hål i väggarna stoppade man in pengar för att i ett annat få ut en påse. Prostitution var inget som doldes. Bostadshus var sällsynta. Idag kisar folk på södra Bronx med nya ögon. En ordentlig uppryckning, tomma ekande lokaler och än så länge billiga hyror har gjort området till ett konstnärsmecka för kreativa själar. Restauranger och mikrobryggerier flyttar in och området är mitt i en så kallad gentrifiering, en statushöjning som ofta leder till exkludering med skyhöga hyror. Trots att många Bronxbor räds för vad som kommer att hända, är de flesta ändå lyckliga över att äntligen kunna visa upp något nytt och fräscht. De flesta jag möter frågar ivrigt om jag sett artikeln i New York Times, "södra Bronx – en av de hetaste destinationerna 2017".  Jerome lutar sig tillbaka i en lila sammetsfåtölj formad till en lång späd hand. Han är glad över att folk äntligen får se vad de så länge har missat. 

– Alla vet att södra Bronx är det nya heta. Dessutom är vi ju skapare av så många vackra ting. Vi skapade hiphopen, är hem till några av Amerikas största modeskapare, Calvin Klein och Ralph Lauren. Bronx är bara så magiskt, men alla trodde att det fortfarande brann. Det var nästan som en myt de flesta människor aldrig skulle få uppleva, eftersom de inte trodde att vi fanns kvar här. I själva verket var vi här hela tiden, blomstrande. 

Dags för en tatuering? Välkommen in i tågbåset.

City Island är så långt från södra Bronx man kan komma. Strax utanför Bronx östkust ligger fiskesamhället, som för många är en helt okänd del av Bronx. Ön, som bara är några kvarter bred och ett par kilometer lång, består av ett huvudstråk med ett trettio­tal fisk­restauranger, några små konst­gallerier och en hand­full båt­klubbar. De flesta på ön har bott här i hela sitt liv. De har sina butiker, hus och tillhåll. Lämnar gör de inte i onödan. 

Det tar mig tre bussar och en hel del trängsel att komma ut till City Island. Att åka kollektivt i Bronx är inte effektivt. Men det går. Dessutom får jag glädjen att öva spanska med mina medpassagerare eftersom majoriteten av befolkningen i Bronx är av latinamerikanskt ursprung. En intensiv doft av tång och salt hav slår emot mig längst ut på ön. Jag sluter ögonen och drar ett djupt andetag efter den friska januariluften. En tystare plats i New York City får man leta efter.

Efter ett stopp på öns omtalade restaurang Sammys och den mjällaste lax jag ätit på länge går promenaden vidare längs den pittoreska huvudgatan vars byggnader för tankarna till New England-stilen. I slutet av varje tvärgata ligger en liten privat strand. Skulle man räkna alla finns det lika många stränder som restauranger på ön. Hittills har jag knappt mött en enda själ på City Island, men jag försöker föreställa mig kaoset på helgerna. Än värre på somrarna. På Sammys fick jag höra att bilköerna ofta sträcker sig långt bortom bron. Folk väntar i timmar för att få plats på någon av restaurangerna.

Ett stenkast bort och du hittar parken där de allra första hiphopfesterna hölls. eller: Sedgwick avenue – hiphopens födelseplats.

En äldre man vinkar innanför fönstret på konstgalleriet Focal Point. När konstnären Ron kom till ön för 40 år sedan var båtbygge en av de största inkomstkällorna för öns bosatta. Italienarna var flest, men även svenskar kom hit för att bygga båtar till bland annat Amerikan cup. Idag är båtvarven nedlagda, arbetsmöjligheterna färre och många i New York vet knappt om att City Island existerar. 

– Man kan åka till Manhattan eller även till Bronx och prata om City Island och många vet inte ens vad det är för ställe. Öborna här vill gärna behålla det så, säger han och bjuder in mig på en tur i galleriet. 

Ron har drivit konstgalleriet Focal Point i över 40 år.

Efter en rejäl dos med havsluft är jag tillbaka i smeten i vad som sägs vara New Yorks riktiga Little Italy. Medan Manhattans Little Italy med åren börjat krympa och tappa sina ursprungliga rötter menar många att Bronx italienska kvarter blomstrar. Inne på marknaden Retail Market köper jag en maffig prosciuttomacka från gourmetparadiset Mike's deli, provar egenrullade cigarrer och snackar italienska över en kaffe med baristan Claudio. Jag är precis på väg att tacka för mig när jag känner en hand på axeln.

– Du stannar väl på happy hour med oss?

En tjej i knallgrön tröja och tofs högt upp på huvudet drar med mig till baren knappa tio meter därifrån. Hon tappar upp en iskall öl och berättar stolt att de vunnit läsarnas val som bästa ölbar i New York 2016. För en stadsdel inte särskilt känd för sin ölkultur, sticker Bronx Beer Hall ut hakan.  

Men hur är nattlivet i Bronx då? undrar jag och lutar mig mot bardisken full av klistermärken och fastklistrade sedlar från all världens hörn. Hon skakar på huvudet.

– Många kommer hit till oss, absolut. Men det här området sticker också ut. I övrigt finns det ingen riktig utgångskultur eller något nattliv i Bronx. De flesta åker in till Manhattan på kvällarna. Fast det är klart, södra delarna börjar ta för sig nu. Det finns några coola ställen där nere, säger hon och uppmanar mig att hålla ögonen öppna.

Gästfrihet på den franskinspirerade bistron Charlies i Södra Bronx.

Mörkret har lagt sig över Bronx. Tågvagnar och bussar fylls av människor. Kanske på väg till sina lägenheter för en hemmakväll med take away eller mot förlustelser och nattliv på Manhattan. På vägen tillbaka genom centrala Bronx kan jag inte låta bli att stanna till vid Tuff City för att ta farväl av mina nyfunna vänner. Kanske ska jag också våga mig på en tatuering. Jag ler av tanken, öppnar dörren och möts av de välbekanta tonerna av surr och hiphop. Den kraftiga mannen med svart skägg, Caveman, tittar överraskat upp. Längre ner skymtar jag ett par blå sneakers och snart hörs Biggies välbekanta stämma ropa till. Några män dundrar ner från musikstudion på övervåningen. De tycks vara nöjda över min upptäcktsfärd i deras del av New York. 

– Ibland måste man bara upptäcka Bronx ensam, precis som du gör, för att få känslan och stämningen av platsen. Bronx är en smältdegel av kulturer och det är verkligen dessa, tillsammans med musiken, maten och folket, som gör stadsdelen unik, säger studiomanagern Tony. 

Unga talanger på väg in till Manhattan

Caveman kommer fram till oss och viftar med ett papper med små ritade figurer på. 

– Bara för att det är fredag den trettonde kör vi 13-dollars­tatueringar! Nu är det väl dags för en Bronxviking Karin? 

Jag slänger en blick på min bleka hy. Ska jag verkligen göra min första tatuering här och nu? Jag tvekar. Visst skulle jag vilja ha en. Men så här spontant? Tanken på en Bronxviking får mig att skratta. Jag ger tillbaka pappersarket till Caveman med löftet om att det får bli en tatuering på BBQ-festen i sommar istället. Deal. 

När jag lämnar Tuff City och Bronx är det med en behaglig känsla i kroppen. Kan jag ta mig obehindrat runt i den nordliga stadsdelen kan nog vem som helst det. För visst går det att turista i ökända Bronx.

Tuff City.

Om skribenten: 

Karin Wimark upptäcker gärna nya platser genom musikkulturen, ett fascinerande världsspråk där människor kan mötas på samma villkor. Hiphopen och Bronx var inget undantag.