Annons
Annons
Refuge Toubkal. 3 000 meters höjd över havet. Foto: Marcus Westberg.

Refuge Toubkal. 3 000 meters höjd över havet. Foto: Marcus Westberg.

Marocko

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen

Pittoreska berberbyar, bräkande getter, frodiga dalgångar och Nordafrikas högsta bergstoppar. Marcus Westberg gav sig ut på en strapatsrik – och stundtals smärtsam – vandring genom Atlasbergen.

Text: Marcus Westberg • 2017-07-11 Uppdaterad 2021-07-21

Fördelen med att vandra i mörker är att man inte kan se hur långt man har kvar. Det är framförallt det som gör de sista 960 höjdmeterna någotsånär uthärdliga. Utrustad med vandringsstavar, stegjärn och tillräckligt med smärtstillande tabletter för att få mig att glömma både kylan och muskelbristningen i mitt högra lår navigerar jag över lösa stenar och nattsvarta bäckar i ljuset från min mobiltelefon. Pannlampan jag fått låna från mina värdar saknade dessvärre batterier.

Den första timmen passerar i tystnad. Min guide, Lahcen, var inte övermåttligt entusiastisk när jag föreslog att vi skulle ge oss av klockan två på morgonen, och han är inte särskilt talför ens när han är på gott humör – vilket han uppenbarligen inte är just nu. Inte för att jag själv eller någon av mina följeslagare har någon energi för samtal. Men när vi kommit upp ur dalgången och in i fullmånens sken är det svårt att hålla inne med superlativen, och till och med Lahcen drar lite på munnen i något som jag antar måste vara ett leende. 

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
De första dagarna bjuder mest på oväder.

I en och en halv timme till fortsätter vi uppåt, steg efter plågsamt steg, flåsande, svettiga och med mjölksyra i låren. När vi äntligen når toppen har månen gått ner men solen ännu inte gått upp, så det är återigen mörkt. Och fruktansvärt kallt. 

– Hur länge dröjer det? Hur länge måste vi vänta? Det måste vara tio minusgrader här uppe!

En halvtimme, visar det sig, under vilken Rike, Jessica och Roland under­håller varandra med diverse gymnastik­övningar för att hålla värmen, och kanske humöret, uppe. Men när solens första strålar till slut blir synliga ovanför Atlasbergens snöklädda toppar glöms kyla och värkande muskler bort på ett ögonblick. Landskapet genomgår en total förändring och badar snart i ljus och värme. Hopsjunkna mot varsin stenhög sitter vi än en gång i en tystnad som ingen verkar vilja bryta. Men förr eller senare måste någon ändå säga något, och det är Jessica som yttrar sig först.

– Jag har aldrig sett solen gå upp från en bergstopp förut. 

– Det har jag, svarar Roland. Men aldrig så här. 

Tystnaden återvänder, och förutom en lätt bris är den total. Här uppe finns inga fåglar eller insekter, men framförallt inget trafikbrus, inget oljud från mobiltelefoner och inga andra röster. Det sistnämnda är bara tillfälligt – den första större gruppen med vandrare är redan på väg upp – men det var just därför vi valde att ge oss av några få timmar efter midnatt. En vandring i mörker ger en soluppgång i stillsamhet. 

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Soluppgång från Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta topp.

Med sina 4 167 meter är Jbel Toubkal inte bara Marockos utan hela Nordafrikas högsta berg. Det är egentligen inte en särskilt svår topp att bestiga och det krävs ingen klättring – men vädret kan slå om utan förvarning och vintertid ligger snön meterhög långt nedanför vandringens sista etapp. Just ett snöoväder för­störde markisen de Segonzacs försök att nå toppen i april 1923, även om han som första europé lyckades några månader senare. 

Toubkal må vara de Höga Atlasbergens både bokstavliga och bildliga höjdpunkt, och de flesta av regionens besökare nöjer sig med en tvådagars vandring tur-och-retur mellan turistcentret Imlil – mindre än två timmar med bil från Marrakech – och Toubkal. Det gjorde också jag när jag var här för nio år sedan, även om min planerade toppbestigning, precis som markisens, avbröts av en plötslig snöstorm. Men för den som har tid och lust erbjuder dessa berg dussintals mer eller mindre tuffa vand­ringsleder bland pittoreska berberbyar, bräkande getter, för­vånansvärt frodiga dalgångar och ett flertal toppar på över 3 500 meters höjd. Den hÙ�r gången var jag fast besluten att se mer av Atlasbergen än bara Toubkal.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Atlasveteranen Lahcen Ait El Kadi, 101 år gammal.

På rekommendation från en dansk reseagent börjar jag min Atlasexpedition i en oansenlig by längs den slingriga bergsvägen mellan Marrakech och filmstudiostaden Ouarzazate, där bland annat Gladiator, Lawrence of Arabia, Kingdom of Heaven och delar av Game of Thrones har spelats in. Men lilla Tisselday visar sig vara så långt ifrån Hollywoodinspelningar man kan komma. Några dussin lerhus, ett förfallet kasbah (fort), fikonodlingar och Maison d’hotes Irocha, Ahmed Agounis gästhus.

Ahmed, som är utbildad geolog, visar sig vara en riktig juvel. När min vandring fördröjs av ett par dagars tungt snöfall ber han mig stanna kvar, som hans gäst, så han får en chans att visa mig det han kallar “det riktiga Marocko”. 

– Jag gillar verkligen inte Marrakech. Folk är stressade och otrevliga, de visar ingen gästfrihet. Allt handlar om pengar. Det är här, bland berberfolket uppe i bergen, som du hittar det riktiga Marocko. De flesta här är fattiga, men de arbetar hårt och är generösa med det lilla de har.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Ett ansikte märkt av det hårda livet som nomad.

Ahmeds ord visar sig vara nästan profetiska. På väg upp till en isolerad bergsby, Ait Ouaziz, får vi syn på fyra män några hundra meter bort. Vi stannar bilen och går fram för att hälsa och blir omedelbart välkomnade med bröd, honung, olivolja och sockerrikt mintte. De är nomadiska herdar, på ständig jakt efter vatten och bete åt sina får. Deras ägodelar, framförallt filtar och mat, är fördelade på några åsnor. Brödet som de så tveklöst delar med sig av behöver räcka i flera veckor. Ahmed för ett muntert samtal med Mohamed, den äldste av de fyra.

– De kommer från Arg, en liten by vid ett berg som heter Sirwa. De tillhör en stam som heter ait smgan. De har varit hemifrån i flera veckor redan och kommer inte återvända dit innan regnet kommer någon gång i höst eller vinter. Det är ett hårt liv. Det har knappt regnat på nästan två år nu, men jag har tipsat dem om en källa som min farfar brukade använda där det borde finnas lite gräs, den ligger en halv dagsmarsch härifrån.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Nybakat bröd – en lyx uppe i bergen!

Vi lämnar Mohamed och hans följe­slagare efter ännu en kopp te och med alla våra vattenflaskor. En timme senare, högt uppe på bergsplatån, når vi Ait Ouaziz. Torrt, dammigt och fullt med barn som håller sig på säkert avstånd innan de känner igen Ahmed och kommer springande, högt tjoande. Betydligt lugnare och värdigare är 75-årige Ibrahim, byns huvudman, med ett ansikte och händer som berättar om ett liv av hårt arbete utan bekvämligheter.

För andra gången på några timmar bjuds vi på bröd, honung, olivolja och mintte av människor som lever i extrem fattigdom men ändå inte tvekar att dela med sig av det lilla de har. Gäster, oavsett vilka de är, behandlas med genuin vördnad och respekt. När vi ska gå kommer Ibrahims fru med en påse ägg som Ahmed insisterar att få betala för. Gästfrihet är en sak, menar han, men att ta emot så värdefulla gåvor från någon som inte alltid har tillräckligt att äta är något helt annat, och eftersom de kom från hans fru blev ingens stolthet sårad.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Den mest alpina delen av Atlasbergen bjuder på imponerande vyer och maffiga bergstoppar. Men trots en del pirriga passager så är det inte en överdrivet avancerad vandring.

När det äntligen är dags för vandringen börjar den i en annan liten berberby, Ait Ifraine, efter en natt som gäst till en annan huvudman som även han råkar heta Ibrahim och vara i 70-årsåldern. Solen skiner när jag ger mig av tillsammans med Lahcen och hans kusin Hassan, och efter en rask timmes marsch har vi nått den punkt jag besökte med Ahmed en vecka tidigare, Lac d’Ifni. Då var hela området snötäckt – sjön ligger trots allt belägen på 2 295 meters höjd. Den här gången slipper vi i alla fall det bekymret. Istället för att följa vägen ner till sjön tar vi något som Lahcen insisterar är en riktig stig som leder oss runt sjön längs en brant bergsvägg. Väl på andra sidan sjön, och efter en obligatorisk tepaus, är det upp, upp, upp som gäller: nästan 1400 meters stigning till ett av Atlasbergens högsta pass, Tizi n’Ouanoums. Det är stenigt, slingrigt och brant, men det senare gör åtminstone att jag får viss tillfredsställelse varje gång jag vänder mig om och inser hur mycket högre vi har tagit oss.

Under klättringen sker tre saker som gör att dagen blir betydligt mindre munter. Först inser jag att det jag trodde var en stel muskel i själva verket var en sträckning – inte idealiskt första dagen av en långvandring. En stund senare visar det sig att veckans snösmältning har gjort stigen oframkomlig för vår mulåsna, som hittills burit det mesta av vår packning. Dess skötare, ännu en Hassan, lastar av våra ryggsäckar och börjar omedelbart följa stigen ner mot sjön igen. Innan vi hunnit mer än hundra meter till slår vädret om utan förvarning, och snart går vi, i mitt fall haltande, genom något som alltmer börjar likna en riktig storm med vinande vind och luften full av varierande kombinationer av regn, snö och hagel. 

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Lac d’Ifni är Atlasbergens största sjö.

Fyra väldigt långa timmar senare har vi äntligen tagit oss över passet och ner till Refuge Toubkal, vår bas de kommande dagarna. Utan guide hade jag aldrig hittat hit: byggnaderna befinner sig mitt bland de låga molnen och blir synliga först när jag nästan snubblar på tröskeln. 

Vandrarhemmet är en familjebusiness och bemannas av något dussin bröder, kusiner och farbröder till Lahcen och Hassan där de flesta verkar heta Mohamed, Hassan eller Hamid. Här finns också ett tjugotal besökare – bland dem holländska Roland och tyska Jessica och Rike – marockansk grönsaks-tagine, en sprakande brasa och ett åttiotal sängar med plastiga madrasser men ett stort lager varma filtar. Efter att ha sagt till en bestört Lahcen att det är klockan två som gäller för toppbestigningen nästa morgon – den stora gruppen med medelålders brittiska vandrare ska gå först klockan sex – stupar jag i säng innan klockan har hunnit bli åtta, halvt drogad av starka smärtstillande tabletter som jag hoppas kan få mig att glömma mitt värkande ben, och sover drömlöst i nästan sex timmar.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Refuge Toubkal ligger på drygt 3 000 meters höjd och bjuder på fyllig mat och varma brasor – och en ständig trafik av mulåsnor. Bra bas i väntan på toppturen upp på Nordafrikas högsta berg

När klockan har hunnit bli nio och vi är på väg ner igen från toppturen från Toubkal möter vi den brittiska gruppen som pustande och stånkande försöker tackla den sista snöiga branten, och efter dem ett kompisgäng från Rabat. Även om de säkert kommer bli betagna av vyerna från Toubkals topp kan jag inte låta bli att tänka att deras upplevelser ändå inte kommer kunna mäta sig med vår fridfulla soluppgång. Men i takt med att euforin över morgonen sjunker kommer smärtan i benet tillbaka, och motvilligt inser jag att det nog inte kommer bli någon mer vandring de kommande dagarna.  

När benet äntligen har läkt och packningen än en gång är lastad i två stora sadelkorgar ger vi oss ut på en sista nattvandring, om än en betydligt lättare sådan än Toubkal. Bergspasset Tizi Aguelzim ligger bara på 3 550 meters höjd, kylan är överkomlig och vi slipper snö och is. Soluppgången är inte mindre spektakulär här även om känslan från Toubkal av förståeliga skäl inte riktigt vill infinna sig; det är svårt att toppa det högsta berget, både bokstavligt och bildligt. Stigen slingrar sig brant nedåt genom ett landskap som förblir kargt och stenigt, innan det utan förvarning genomgår en förundrande förvandling. 

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Utsikt från Maison d’hotes Irocha i Tisselday.

Vi rundar en sista bergvägg och möts av en för Atlasbergen förvånansvärt grönskande dalgång med blommor och bin, får och berberfamiljer. En porlande bäck förklarar grönskan. Det råder svensk sommarvärme, och lagren med merino och fleece skalas snabbt av på väg mot familjen El Kadis andra vandrarhem, Refuge Tamsoult. Rike, som gjort mig sällskap från Refuge Toubkal, bestämmer sig för att fortsätta ner till Imlil och Marrakech redan samma dag, men jag har ingen brådska och väljer att stanna här en natt. Jag tror jag har alla fem rummen för mig själv, men lagom till middag anländer något fullkomligt oväntat i form av en stor israelisk trupp, anförda av rastaguiden Shirin Ben Jacob.

– Kungens närmaste rådgivare är jude, det är han som ordnar det här. Annars hade det aldrig gått. Men vi måste resa i grupp och checka in med polisen varje dag. Men du vet, det har funnits judar i Marocko under flera århundraden, även om de flesta var tvungna att fly förr eller senare. Hebréer och berber har starka historiska kopplingar. En del av mina gäster föddes här, så delar av resorna brukar gå åt till att besöka deras barndomshem. Du anar inte hur känslomässigt det kan bli.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Guiden Lahcen Ait El Kadi.

Sista dagens vandring känns mest som en transportsträcka. Tre timmar utan klättring, dessutom till stor del bland träd som barmhärtigt skänker oss visst skydd från solen. Lahcens äldre bror Hamid mötte oss på vägen och underhåller mig med berättelser om familjens roll i Toubkals historia, den sista sträckan.

– Efter att de Segonzac, Vincent Berger och Hubert Dobeau besteg Toubkal och andra toppar i Höga Atlasbergen på 1920-talet var det plötsligt massor av fransmän som ville hit och vandra, så 1938 startade de Club Alpine Français och byggde Refuge Toubkal. De hade lärt känna min farfar, Lahcen Ait El Kadi, och visste hur erfaren han var i bergen, så de gjorde honom ansvarig. 1968 tog min far Mohamed över, och 1998 blev det min tur. Det är därför alla du träffade där uppe var mina släktingar. Familjen Ait El Kadi har funnits där sedan första början.

Vandring i Marocko – expedition Atlasbergen
Stjärnklar natt i berberbyn Armed, som även kallas Aroumd eller Armoud. Liksom Imlil är detta ett bra ställe att börja sin vandring genom Atlas, och en betydligt lugnare plats än den förra.

Jag blir mer och mer nyfiken, framförallt på den äldre Lahcen som av allt att döma måste ha varit en berberversion av Bear Grylls, fast utan militärträning och filmteam. När jag undrar om Hamid själv hann lära känna honom ser han frågande på mig.

– Farfar lever fortfarande. Han är lite gaggig och har ont i ena axeln, men annars mår han bra. Vill du träffa honom? Han bor nere i Armed, du hinner hälsa innan du åker till Marrakech.

Farfar lever mycket riktigt. En jelabaklädd Lahcen Ait El Kadi, 101 år gammal Atlasveteran, leds ut på takterrassen av Hassan, Hamid och Lahcen den yngre. Hans franska är bra, men det är uppenbart att varken hörsel eller förstånd är vad de en gång varit, så särskilt mycket samtal blir det inte oss emellan. Men en sak är vi definitivt ense om: Atlasbergen är mycket vackra, och soluppgången från Jbel Toubkal oförglömlig. 

Guide: Vandring i Atlasbergen, Marocko

24 timmar i myllrande Marrakech

Världens bästa vandringar – 15 enastående leder att vandra innan du dör


Text: Marcus Westberg • 2017-07-11
MarockoRestipsAktiv semesterReportageVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top