Chile – en resa genom världens mest avlånga land

460 mil långt, men bara 43 mil brett. En galet lång kustremsa och en högsta punkt som ligger 6 880 meter över havet. Därtill världens torraste öken. Följ med på en resa från söder till norr i Chile, världens mest avlånga land.

Chile – en resa genom världens mest avlånga land
Vildhästar betar utanför Vicuña. Foto: Ricard Estay.

– Mira! Titta!

Antiray väcker mig och pekar entusiastiskt ut genom bilrutan. Det är fortfarande becksvart ute i natten men jag bländas av den största fullmåne jag upplevt. I skenet står ett äldre par vid vägrenen och dricker mate-te ur breda silversugrör.

– ¡Que linda! Vad vackert!

Nästa gång jag vaknar har det börjat ljusna. Vi är framme i Villarrica, 65 mil söder om huvudstaden Santiago. En tjock dimma ligger som ett skyddande täcke över ängar, berg och sjöar. Sakta drar den sig tillbaka för att väcka den explosion av grönska som slumrat under den.

Gröna och gula dalar breder ut sig. Vi passerar stora buskar av blå hortensior och blomstrande träd med klasar av blommor likt röda kottar. Sist att träda fram ur nattens dimma är den aktiva vulkanen med samma namn som staden.

Det suger till i magen, så mäktig hon är.

Vi äter frukost på husets solvarma stentrappa, jag och Antiray. Hennes kolsvarta hår blänker i solen. Hon pillar ut bröd ur baguetten och formar det till små kulor. Antiray är 23 år och bor i Santiago. Men hennes historia startade här nere i södern. 

Indianernas värld förstördes när spanjorerna erövrade Chile under 1500-talet. De tog sig in från norr och tog över indianernas land. Men när de kom fram till södern tog det stopp. I 300 år kämpade de mot mapucheindianerna innan de till slut vann kampen. Villarrica är en av Chiles äldsta städer. Här bor många av landets mapucher kvar och fortsätter kämpa för den mark de förlorade för över 500 år sedan.

– Pappas släkt är mapuche. Min farfar föddes vid floden Cautin nära Temuco, mapucheindianernas huvudstad.

Farfar var en av de sista i släkten som levde helt traditionsenligt. Antiray berättar att det är svårt att veta hur många som lever så idag eftersom de lever väldigt skyddat och inte släpper in vem som helst.

Slumrande vulkanen Villarrica.

I södern finns många indianreservat kvar där mapuches bor i de klassiska hyddorna, rukas, och helt lever på jordbruk, fiske och jakt. Relationen mellan dem och chilenarna är fortfarande spänd.

Antirays farfar lämnade Temuco som vuxen. Han var trött på att bli diskriminerad och behandlad som andra klassens medborgare. Han kallades "indianen" och "vilden utan utbildning".

Farfar flyttade till Santiago och utbildade sig till polis för att hans egna barn aldrig skulle behöva bli kallade vildingar. Han ville inte veta av sitt arv och försökte leva som vanliga chilenare. Han återvände till Temuco många gånger, men bara på besök. Där byggde han "riktiga"  hus till sin familj – hus som aldrig användes.

– Min farfar skämdes för att vara mapuche, men idag är det min tur att skämmas. Jag skäms för att jag inte vet mer om våra traditioner och inte kan mapudungun, vårt språk. 

– Vi unga är idag väldigt stolta över vårt ursprung, vi är många som kämpar för att föra arvet vidare. Och kampen för att få tillbaka vår mark fortsätter.

Nästa morgon går jag upp i gryningen för att besöka den slumrande vulkanen. I mötet mellan den svala morgonen och jordens röda inre bildas en slingrande, fin rök. Bilen kämpar sig upp på ettans växel. Döda träd som formats och stelnat i vinden. Det slår lock för öronen. När motorn stängs av blir det alldeles tyst. Jag är ensam med undantag för ett par som förbereder sin vandring upp till den glödande toppen. Molnen smyger upp för vulkanens svarta kropp. Lätt, lätt snuddar de vulkanen, som av respekt. Luften känns tunn och sval. En turkos slalomlift vilar i väntan på rätt säsong.

Isla Damas. Pingvinernas och kaktusarnas ö.

Valparaíso ligger vid kusten, cirka två timmar från Santiago. Staden är byggd på höga berg och husen klättrar och trängs på kullarna; Gula, rosa, orange, blå och mintgröna. Europeisk arkitektur. Gatukonstnärens mecka. Inget kvarter är det andra likt. Blomstrande kärleksbalkonger, strosande gatuhundar, enorma väggmålningar och små gömda budskap.

Jag promenerar i de branta backarna. Under mig fullkomligt pulserar Valparaísos torg och gator. Fågelkvitter, bilar som tutar, musik och skratt. Det är som att gå runt i en enorm målarduk. Hur många gånger jag än vandrat upp och ned för just den här gatan upptäcker jag ständigt nya detaljer, färgkombinationer, målningar, roliga butiker och små kiosker. Det doftar sockrade popcorn.

Här finns över 40 cerron, kullar. Flera av dem rentav farliga för obehöriga att besöka. Kontrasterna är stora och klasskillnaderna stiger med berget. De allra fattigaste bor högst upp med väggar av plåt och kartong, och nedanför; de mer organiserade områdena som färgglada konstnärskvarteret cerro Alegre. 

Vägg i vägg, ibland under samma tak, bor diktatorn Pinochets anhängare – med de som överlevt hans koncentrationsläger. 

Gatukonsten i Valparaíso fylls ständigt på.

De färgglada husen i Valparaíso klättrar uppför kullarna.

Idag, 40 år efter militärens kupp, har den chilenska staten ännu inte gått ut med ett erkännande, en upp-rättelse till diktaturens offer. Och konflikten är kanske just därför fortfarande ett oläkt sår i Chile.

Jag hyr en lägenhet av Rodrigo Vergara som ensam flydde till Sverige 1984, bara 17 år gammal.

– Jag var politiskt engagerad, och motståndare till Pinochet. Jag blev fängslad flera gånger. De sköt mot mig med maskingevär.

Rodrigos pappa tillhörde högern och såg inte Pinochet som en mördare. På den tiden var många äldre på Pinochets sida, de ville ha lugn och ro och slut på demonstrationer och protester. 

– Pappa kunde inte tro att så många bara skulle ha försvunnit och blivit torterade. Han låtsades som ingenting när jag kom hem misshandlad av militären, men jag vet att han var orolig för mig.

För Rodrigo var det svårt att lämna Chile. I 27 år bodde han i Sverige, utbildade sig, arbetade, bildade familj och försökte glömma politiken. Första gången han återvände var 1990. Pinochet hade förlorat makten, men satt fortfarande kvar i regeringen.

– Det märktes att Pinochet inte längre var ledare men med min bakgrund möttes jag fortfarande av avsky. På flygplatsen kallade de mig bög, allt för att jag skulle förlora kontrollen och bli arg så att de kunde fängsla mig, åtminstone för några timmar och örfilar.

I januari 2011 återvände han hem igen. Han köpte sitt barndomshus på Calle Urriola av sin pappa och öppnade en restaurang på bottenvåningen.

– Idag har jag en bra relation till min pappa. Det finns ingen politik mellan oss längre. Nu inser han att Pinochet var en mördare. Det är han som bor ovanför dig, har du hört honom? Han spelar tango hela dagarna.

 

Ljumma eftermiddagar på torget Anibal Pinto i Valparaíso.

Jag åker i bil upp till Vicuña. Här kan man, tack vare den tunna luften, se stjärnorna som på ingen annan plats i världen. Vicuña känns som en stad i en vildavästernfilm, med låga hus i naturfärger mitt bland bergen. Författaren och nobelpristagaren Gabriela Mistrals hemstad.

Klockan är nästan två på natten när jag, tillsammans med en guidad grupp, åker upp till observatoriet Mamalluca för att se på stjärnorna. Staden ligger tyst och stilla. Det börjar ringa i en tom telefonkiosk. Gatlyktorna kastar ett gult ljus över telefonen som stilla ringer och ringer.

I ett led av ett tiotal bilar lämnar vi Vicuña. Hela tiden med varningsblinkers på för att inte tappa bort varandra i mörkret.

Vi kör i tjugo minuter. Upp, upp, upp. Bilarna kämpar mot de jordiga vägarna. Högst upp på en kulle stannar vi och går av. Alla blir tysta, med blickarna mot himmelen. Stjärnor. Ovanför oss, framför oss, bakom oss. Vi är som i en kupol av dem.

Guiden pekar ut stjärnor och jämför storlekar på planeter. I observatoriet ställer han in teleskopets GPS och hela taket börjar snurra tills den hittar Saturnus. Alla viskar vi som om vi inte vill störa rymden. Natten är ljummen. Jag står och bara stirrar upp på himlen, den känns så nära att jag skulle kunna sträcka mig upp och nudda den.

Observatoriet Mamalluca har ett
fönster som vetter mot Vintergatan.

Nu reser jag norrut. Till Atacamaöknen som känns oändlig och skrämmande. Enorma sandlandskap, som ser ut som ett upproriskt hav. Olika nyanser: rött, beige och svart. På vissa ställen har den röda marken hårdnat och krackelerat och en hoppfull strimma vatten fuktar sprickorna. Dyner med röd vulkansand, raukar och saltsjöar. 

I San Pedro i utkanten av Atacamaöknen regnar det fyra dagar om året. Här finner man världens torraste öken. Husen här är låga och gjorda av jord, lera och vass. Det tunna vita kalklagret på fasaden har blivit nött och färgat av sandstormar. Men mitt i alla tusen nyanser av beige överraskar torg med gröna träd och färgsprakande blommor. Det är en stilla förmiddag och solen gassar rakt ovanför. Chiles flagga är precis stilla.

På ena sidan av byn breder snöklädda vulkaner ut sig medan andra sidan rinner ut i enorma sandhav. Många turister kommer hit för att fota gejsrar och flamingor, bada i saltsjöar och åka sandboard. 

Saltöknen Valle de la Luna i Atacamaöknen.

Min guide Claudio har den mest solbitna hud jag sett. Han tar med mig på en skumpig färd till en av saltsjöarna.

– Gör vad du vill men öppna absolut inte ögonen under vattnet. Den som lyckas dyka ner och nudda botten bjuder jag på Pisco.

Jag tar av mig mina flipflops och skär mig nästan direkt på saltkristallerna på marken. Framme vid kanten hoppar jag i, men blir snabbt förvånad när det känns som om jag sitter på vattenytan. Jag försöker på nytt doppa mig men flyter omedelbart upp till ytan igen. Jag skrattar, flyter på rygg och försöker sätta mig i skräddarställning. När jag kommer upp igen är jag helt täckt av vit salt. Jag slickar mig på armen och ångrar mig direkt.

Jag tvivlar på att någon lyckats nudda botten men när jag kommer upp igen står Claudio och blandar till Pisco sour. Just där och då behövs ingenting annat. Med vulkaner som fond, en glittrande sjö och iskalla silverglas med Pisco.

 

Surfarnas drömstad Iquique i norra Chile.

Tidig förmiddag i surfarstaden Iquique, nästan högst upp  i landet. Slutet på resan från söder till norr. Stranden är ännu tom, med undantag för en äldre man på rygg i sin solstol. Hans stora spända mage guppar i takt till tunga snarkningar. Javier Silva kommer ner på stranden med sin surfbräda under armen. Det är redan dagens andra omgång. 

Jag lägger mig på mage. Svalt vatten sipprar in under våtdräkten och kyler min hud. Känner vågen träffa brädan, styrkan under den, som lyfter mig. Bara ligger ner och låter våg efter våg skölja över mig.