Colombia: Nytändning för Medellín

För 25 år sedan gjorde kokainkungen Pablo Escobar Medellín till världens farligaste stad. Idag strömmar turisterna till Colombias näst största stad för att inspireras av det coola barlivet och den mysiga stämningen.

Colombia: Nytändning för Medellín
Foto: Eduardo Leal | Rubrikbild: Fotolia

Jag kom om natten. Medellín lyste som en öppen skattkista i dalen. Taxin slingrade sig nedför berget och efter en krök dök något upp som såg ut som ett vägarbete. Män med reflexvästar och lyktor dirigerade om trafiken. Jag stelnade till. På flyget hit hade jag läst Ingrid Betancourts bok om hennes sex år som kidnappad i djungeln. Det var exakt så här gerillan brukade genomföra sina kidnappningar.

Taxin följde efter männen med de röda lyktorna och jag letade efter minsta tecken på att något inte stod rätt till.

– Är allt okej? frågade jag taxichauffören.

– Sí, claro (självklart).

Det guppade till och chauffören körde in på en grusväg som löpte bredvid motorvägen. Han sökte upp min blick i backspegeln.

– Du kan vara lugn. Det har inte inträffat några kidnapp­ningar här på många år, sa han.

Jag lutade mig tillbaka i baksätet och skämdes för att jag hade skrämt upp mig själv i onödan. Det finns inget att oroa sig för. Colombia håller på att bli som turistreklamen: det enda du behöver oroa dig för är att du aldrig vill åka hem.

Chauffören körde upp på motorvägen igen och en kvart senare var vi inne i Medellín med sina nästan fyra miljoner invånare.

Jag hade hyrt en lägenhet i stadsdelen El Poblado som inte var i närheten av det skick som bilderna visat. Men terrassen var mysig. Trots att det var en ljummen lördagskväll valde jag att stanna hemma. 

Sociala framsteg. I kåkstaden 20 de Júlio har kommunen installerat sex rulltrappor som tar invånarna upp till toppen på några minuter. Tidigare tog det minst en halvtimme att ta sig uppför trapporna mellan slumkåkarna som är byggda på branta kullar.

Dagen efter vaknade jag vid nio och gick ner till snabbköpet för att köpa frukost. Framför mig i kön stod en brittisk kvinna med påsar av godis, en liter Coca-Cola och en halv flaska rom.

– Vi sitter i parken och efterfestar, sa hon och torkade mascaran som runnit under nattens festande.

Klockan närmade sig tio på förmiddagen och jag misstänkte att hon var en av de tusentals europeiska kokainturister som varje år besöker Medellín. De festar nätterna genom och håller sig vakna till långt in på eftermiddagen med det renaste och billigaste kokainet de någonsin testat. Jag undrade var parken låg och hon pekade.

– Där borta nedanför fotbollsplanen.

Jag gjorde en ordentlig frukost med arepas (majsbröd) och huevos revueltos (äggröra) med färska champinjoner och gick förbi parken efter lunch. Brittiskan satt kvar med ett piggt gäng som skrattade sig genom eftermiddagen.

– Kom och sätt dig, sa hon.

Jag hittade på att jag hade en lunch inbokad och försvann. Jag hade inte kommit till Medellín för att frossa i det som orsakat så mycket skada för staden. Jag var inte heller intresserad av att åka på första bästa Escobar Tour, som blivit väldigt populärt efter Netflixsuccén med tv-serien Narcos. Jag var mer intresserad av att upptäcka vad som låg bakom Miraklet i Medellín –  den comeback som staden gjorde på 2000-talet då den vände sitt våld­samma förflutna och blev ett socialt föredöme i Sydamerika.

El Social öppnade 1969 i stadsdelen El Poblado och är fortfarande en av de trevligaste barerna i Medellín.

Medellín är Colombias näst största stad och ligger i en grön dal med landets skönaste klimat. Runtom på kullarna klättrar den övre medelklassens höghus med utsikt över hela dalgången och här och där finns kullarna med kåkstäder som har samma utsikt. I stadsdelen Comuna 13 finns ett antal kåkstäder som förr i tiden räknades till några av de farligaste i Colombia. Det var härifrån som kokainet fraktades ut på riksväg 62 för färd ner till hamnen i Turbo, där det vita pulvret smugglades på racerbåtar till USA. 

När kokainkriget mellan Medellínkartellen och staten var som värst 1991 dödades 1 200 personer på bara två månader. Innan året var slut hade nästan 9 000 mördats och Medellín kallades världens farligaste stad. Mordstatistiken låg på 381 döda per 100 000 invånare och ingen gick säker.

Idag har mordstatistiken sjunkit med 95 procent och Medellín är en av Sydamerikas säkraste städer.

Konstnären Fernando Botero har fått ett torg i centrum uppkallat efter sig.

Jag hoppade av tunnelbanan vid ändstationen San Javier och letade bland myllret av buzetas, minibussar, som kör uppför kullarna till kåkstaden 20 de Júlio. Det var här som det sista slaget mellan staten och kokainmaffian stod. Militären körde upp med stridsvagnar i favelan och sköt rakt in bland bostäderna.

– När du gick ut på morgonen kunde det ligga lik i ränn­stenen. Det var blod överallt, berättade Marta Echevarría, som tog dagens första öl på ett fik i favelan.

Hon menade att allt är säkrare nu och att kokainhanteringen blivit så sofistikerad att ingen längre skjuter ett skott.

– Du hör aldrig skottlossningar längre. Gängen vet att de tjänar på att hålla sig lugna, berättade hon.

En bidragande anledning till att våldet försvunnit är att kommunen satsat på infrastrukturen i kåkstäderna.

– Kommunen är närvarande. Vi är inte övergivna längre, sa hon och visade mig vägen till den senaste sociala innovationen i Medellín – rulltrappor som transporterar invånarna upp och ner från kåkstäderna på kullarna.

Julio Casadiego tar med oss till kåkstäderna.

Utanför den första rulltrappan sålde en kvinna sin egen uppfinning – en glass med färsk mangofrukt som hon doppat i salt och citron. En varm dag blir denna sötsura blandning som kokain för kroppen. Jag sög på den frysta mangoglassen medan jag åkte uppför de sex rulltrapporna till toppen. Det kändes som att ta Stairway to heaven. Längs rulltrapporna låg kåkarna som invånarna pyntat med gardiner och blomsterlådor.

– Det är mycket trevligare att bo här nu, sa en tjej som jag träffade i rulltrappan.

På kullen på andra sidan bredde en annan kåkstad ut sig där kommunen placerat en av sina andra sociala innovationer – en linbana som går från tunnelbanan till toppen av kåkstaden. För tiotusentals invånare förkortas därmed pendlandet med en timme om dagen.

En av dem som brukar åka upp här är 36-årige Julio Casadiego. Han driver en resebyrå och gillar inte alla dessa Escobar Tours som ploppat upp som svampar. Han menar att tv-serien Narcos frossar i det förflutna.

– Människan är simpel. Hon vill ha det som kittlar. Det ska vara farligt, men inte för farligt. Denna glorifiering av Pablo Escobar får mig att må illa, sa han.

Julio Casadiego har startat Don't Mention That Name-Tour som vänder sig mot alla dessa varianter av Escobar Tours. Han brukar istället ta turisterna till kåkstäderna och till Casa de la Memória som invigdes för några år sedan. Museet bearbetar minnet från tiden då Medellín hade den högsta mordfrekvensen i världen.

– Ska man förändra något på djupet är kultur och utbildning de bästa verktygen, sa han och visade ett av de moderna biblioteken som byggs i närheten av kåkstaden.

På Salon Amador spelas avslappnad eftermiddagsmusik.

De flesta turisterna som kommer till Medellín håller till i stadsdelen El Poblado. Här finns ett av Sydamerikas livligaste nöjeskvarter med ett tjugotal gator fyllda av kaféer, barer, restauranger och nattklubbar. De flesta ställena är väldigt påkostade, vilket gör att det känns som om du hamnat i ett exklusivt kvarter i San Francisco, São Paulo eller Santiago. Anledningen till att restaurangerna håller så hög klass är att deras främsta uppgift inte är att tjäna pengar – barerna används till att tvätta kokainets pengar rena. 

Efter att ha hängt några dagar i stadsdelen El Poblado tröttnade jag på kokainturisternas syntetiska barer och drog till centrum. En kompis hade tipsat om torget Plaza del Periodista (journalistens torg) som varje kväll fylls av politiskt medvetna ungdomar som röker marijuana och diskuterar medan de flirtar med varandra. Jag tog två öl i baren Sativa, Shots & Cocktails och hängde en timme, men de flesta var för höga för att hålla tråden i en diskussion.

Istället gick jag till El Acontista – Medellíns bästa bokhandel – som ligger ett kvarter därifrån och har öppet till midnatt. I kaféet på bottenvåningen finns en jazzscen som har band varje måndag och på ovanvåningen hålls det ofta poesiaftnar och föreläsningar.

Boknördens paradis: El Acontista.

Ett annat genuint ställe i centrum är den legendariska tangobaren Salón Málaga. Den ligger runt om hörnet från tunnelbanestationen San Antonio och är ett levande bevis på att det inte bara är i Buenos Aires man kan dansa tango. Att kliva in här är som att förflyttas hundra år tillbaka i tiden. På ett bord framför scenen står trattgrammofoner på rad som får den ödesmättade tangon att knastra på rätt sätt. Bartendern ville att jag skulle smaka Aguardente Antioqueño – ett colombianskt brännvin med anis. Jag insåg att jag måste ha något i magen om jag skulle klara den spriten, men Salón Málaga serverar ingen mat. Servitrisen löste mitt problem med att ringa en pizzeria i närheten som på 15 minuter levererade en pepperonipizza till tangohaket.

– Jag brukar gå hit efter jobbet, sa Glória, som jobbar i en guldaffär på andra sidan gatan.

Hon köpte guld av guldgrävarna i provinsen Antioquia, där Medellín är huvudstad, och verkade ha tjänat bra idag. Hon köpte varsin en öl till mig och fotografen och lämnade stället med ett leende.

Populärt aperitif-häng: takterrassen på The Charlee Boutique Hotel.

Sista kvällen i Medellín bestämde jag mig för att ge barerna i El Poblado en chans. Det var lördagskväll och barerna redan var fyllda redan klockan åtta. Jag drog med fotografen och hans flickvän till baren El Social som funnits sedan 1969 och inte tvättar pengar. Baren ligger vid ett av stadsdelens trevligaste gatuhörn och är även restriktiv mot sexturisterna. På en av väggarna har ägaren målat en högklackad sko som stämplar en flipflopsandal. Texten lyder No al turista sexual!, Nej till sexturisten!

Några flaskor senare gick vi ner till nöjeskvarteret Zona Rosa där nattklubbarna ligger på rad. Utanför stod inkastare och lättklädda tjejer som försökte locka in gästerna. Latinsk salsa och rumba strömmade ut på gatan och folk skålade i margaritas och mojitos.

Vi gick vidare till torget Parque Lleras som var så fullt av studenter att det knappt gick att få plats. De delade enliters ölflaskor som de köpt i en kiosk i närheten och diskuterade politik.

Bästa designbutikerna ligger i Provenzakvarteren i El Poblado.

Var femte minut försökte någon sälja kokain till mig och vi drog upp till takterrassen på designhotellet The Charlee. Härifrån har man en fantastisk utsikt över miraklet Medellín. Vi slog oss ned vid ett av de bästa soffborden, drack mojito med vaniljstänger och häpnade över poolen som såg ut som ett gigantiskt akvarium framför baren. Två schweiziska ingenjörer i 35-årsåldern kom fram med ett helrör fransk lyxvodka och frågade om de fick slå sig ner. De hade flugit hit från Panama City över helgen enbart för att göra en Escobar Tour. 

– Vi har sett vartenda avsnitt av Narcos och tänkte att vi måste bara hit, sa en av killarna.

Hans kompis hällde upp en rejäl vodka.

– Hotellet har lovat att fixa en Escobar Tour till oss imorgon. I slutet ska vi få träffa Pablos bror! Fattar du?

Att få ta en bild med den 69-årige Roberto Escobar, som också var medlem av Medellínkartellen, kostar 400 kronor per person.

– Det är ju ingenting, sa schweizarna och skålade.

Sedan sänkte killarna rösten och hällde upp en rejäl vodka även till mig.

– Vi har aldrig provat, men när vi ändå är här så måste vi bara. Du vet möjligtvis inte var vi skulle kunna köpa lite kokain?

– Och få tag på några brudar, fyllde den andre killen i.

Hjärta och smärta på tangobaren Salón Málaga.

Att jag visste att deras behov kunde tillfredsställas i villan där Pablo Escobar dödades berättade jag inte. Hade de fått veta att villan förvandlats till en bordell som säljer kokain och sex till Escobarturisterna hade de säkert tagit en taxi direkt dit. Istället pekade jag ner mot torget.

– Där nere hittar ni säkert allt det ni söker.

Vi drog vidare till klubben Salón Amador som brukar ha den bästa dj:n i El Poblado. Den var fullsatt och vi fick övertala vakten om att släppa in oss.

– Jag förstår inte varför turisterna kommer hit för att frossa i det som varit. Det är ju dagens Medellín som är det coola, sa Fabiola som jag mötte på klubbens terrass.

Hon hade på sig ett sönderklippt Rolling Stones-linne och undrade om jag ville följa med hennes gäng på efterfest. 

– Gärna det, sa jag och köpte en drink till.

– Vet du vad som är det bästa med Medellín? sa hon och sippade på drinken. Vädret och människorna. Det är varmt året om och ingen är stressad som i Bogotá. I Medellín vet vi hur man njuter av livet. 

 

Selfietime i Escobars hemstad. Det kvittar att tv-serien Narcos glorifierar tiden då kokainkungen Pablo Escobar gjorde Medellín till världens farligaste stad. Idag strömmar turisterna hit för att inspireras av de sociala framstegen och det hektiska barlivet.

Om skribenten

Henrik Brandão Jönsson bor sedan 15 år tillbaka i Rio de Janeiro, där han har fru och två barn och jobb som korrespondent för bland andra DN, Politiken och Vagabond. Colombia är hans nya favoritdestination i Sydamerika, eftersom folket där har tagit ett beslut om att ta vara på musiken, mötena och maten, precis som i Brasilien. För imorgon kan det vara för sent …