Kreta – bortom trängseln på östkusten

Vi lämnar Chania, Heraklion och den hårdexploaterade charterkusten och styr österut. Här är det på riktigt. Maten, människorna och naturen. Eller om man så vill: Grekland när det är som bäst.

Kreta – bortom trängseln på östkusten
Foto: Fotolia, IBL & Mikael Persson.

Östligaste Kreta. Högt ovanför havet skymtar en hägring. Eller är det verklighet? Växlar ner min terrängcykel och rullar utför en backe som spottar grus. Plötsligt har bergens vita stenar blivit till hus.

Byn Karidhi byggdes på den tid när det gällde att hålla sig dold för sjöfarande pirater. På 1900-talet höll avfolkning på att göra den helt osynlig. Nu har byn åter vaknat till liv. Rundar kyrkan, passerar huset som hyrs av några slovenska surfare och trycker ifrån med pedalerna i nästa uppförsbacke.

– Precis här blev vi stoppade av byborna, ropar min cyklande guide Jan De Vriendt genom vinden.

För någon månad sedan passerade han trakten tillsammans med ett gäng cykelsemestrande tandläkare. Gruppen var redan på väg ut ur byn när någon fick syn på dem och skrek "stanna".

– Snart satt vi kring ett dukat långbord, åt grillat kött och drack raki. När sången och dansen började tänkte jag, herregud, vi kommer aldrig att nå kusten innan det blir mörkt. Men det gjorde vi, även om ankomsten blev väldigt sen, säger Jan med ett snett leende.

För hans egen del tog resan till östra Kreta nästan 30 år. Varje sommar brukade han lämna hemlandet Belgien för att leta efter platser i den grekiska övärlden som hade något extra: vind och stränder för surfing, berg och backar för trekking och mountainbikecykling samt städer och byar där han kände sig hemma. När han nådde trakten kring Palekastro och Sitia föll alla bitar på plats. 

– Santorini är kanske vackrare. Men där känner jag mig som när jag besöker ett museum. Här är det på riktigt. Själva livet, naturen och byarnas atmosfär.

Kan det bli bättre? Lyckligt adrenalin. Doft av örter. Sammetshättornas sång. Och så en mild fartvind mellan hav och berg. Foto: IBL

Landskapet vi cyklar igenom får tankarna att fladdra iväg mot både Homeros och Jurassic Park. Vegetation som är låg och vindpinad. Klippor som påminner om en skog av förstelnade träd. På sista avsatsen före öppen rymd väntar ett ensamt kapell i vitt.

Kantorn från Ziros har just varit inne och tänt ljus och rökelser. Ute i vinden erkänner han sin beundran för rock­bandet Europes "The Final Countdown", innan han börjar vandra nedför berget och blir till en svart prick i fjärran.

Trampar själv vidare och tar rygg på Jan som försvunnit bakom nästa backkrön. I horisonten skymtar havet. Vind­surfarnas Kouremenos, palmskogen vid Vai, Xiona med den lilla tavernan som serverar musslor med vitlök framför salt­fräsande bränningar. Men det är många cyklande kilometer kvar dit. Nu är färden brant som ett störtlopp och varje meter kittlar gott i magen. 

– Se upp för kurvornas kastvindar, skriker Jan, och låter lycklig som ett barn när han försvinner ner mot kusten.

Östra Kreta: dagar av sol och oliver. Foto: Fotolia.

Kväll nära havet. Maria, som städar på hotellet, har tipsat mig. Det bränns raki. Det festas. Kanske är det också musik och dans. Men jag har lite svårt att hitta. När hydrometern pekar på 17 procent Baumé har natten i Palekastro blivit svart som korpen. Följer månen längs en liten grusväg. Passerar olivträd. Plötsligt syns ljus, det hörs ljud.

Yassou, välkommen! Här är vi! 

Överallt på Kreta finns små familjeägda destillerier, kazanis, för tillverkning av raki. Byggnaden som jag kliver in i påminner ytligt om en gammal bilverkstad. Grått betonggolv. Nakna glödlampor. Väggar av korrugerad plåt som smäller och väsnas i nattvinden. Men också ett litet kök och två sängar nedanför ett enkelt skåp med husgeråd.

Bröderna Yanis och Kostas Tsikalakis är ifärd med att fylla på mer ved i en eld som brunnit sedan klockan fem på morgonen och föder en väldig brännvinspanna med sitt rökfång.

– Slå dig ner, ät och drick lite med oss, trugar bröderna.

Sitter snart tillsammans med Yanis och Kostas vithåriga far och lite annat folk från trakten. Doften av druvkok hänger över ett långbord dukat med saltsyrliga osten xygalo, oliver och grillad kyckling. Just som en grekisk sextiotalsfilm dansar genom tv:n i bleka färger, reser sig Kostas upp och slår ett snapsglas med sprit över elden. Svaret är positivt. Flammorna sprakar till och ett nytt krus dukas fram för avsmakning. 

Yamas, säger bröderna och höjer sina glas.

Yamas, hostar jag samtidigt som den första klunken träffar bröstkorgen som ett åsknedslag.

Jan De Vriendt och hunden Fido som fått sitt namn från en låt av Frank Zappa. Foto: Mikael Persson.

Morgonen vid trevägskorsningen i Palekastro är oväntat trög. Tidtabellen haltar. Bussen kommer när den kommer, och den kommer just när jag fått en axelryckning och en kopp hoppfullt kaffe från tidningskiosken intill hållplatsen.

Vägen västerut når sensommarbruna berg och passerar gåtfulla klostret Moni Toplou vars munkar deltagit i kampen mot både osmanska turkar och Nazityskland. 

På andra sidan hamnstaden Sitia tar färden åter höjd. Vindlande kurvor leder förbi agave och cypresser. På en kraftledningstråd vilar regn­bågsfärgade biätare. I byn Sikia krymper landsvägen och bussen stryker nästan kafégästernas byxben innan siktet ställs mot en brant nedförsbacke. Snart syns hav, kust och klungor av hus.

Under hemfärden från Egypten övernattade Napoleon i Ierapetra. Staden har något bekymmerslöst över sig. Kanske för att strandbutikerna säljer Panamahattar och färgglada strandhåvar. Kanske för att staden är Europas sydligaste och till och med svalorna påstås övervintra i trakten. 

Ravinen Ha. Djup klyfta. Storslagna krafter. Foto: IBL

Äter middag på Jimmy the Greek. Ouzerian ligger nära stans gamla venetianska fästning och dukar upp med friterad ansjovis och grillad bläckfisk. Strax nedanför kajkanten simmar en stor karettsköldpadda med änglalika rörelser. Men jag fastnar ändå för något annat vid horisonten. 

Ön heter Chrissi och känns som en föraning av både Levanten och Sahara. Sanddynerna är tjocka. Havet sprakar karibiskt turkost. Stränderna är en dröm.

Reser dit med en utflyktsbåt. Skandinaver och britter vandrar tvärs över ön med frid i sinnet och axelväskor packade med badhandduk och sololja. Halvvägs till nordkusten väntar en medelålders man i skuggan av ett cederträd. 

– Folk som tittar på mina smycken brukar säga: Tänk vilket bra liv du har! 

– Men de känner bara till sina egna problem, inte mina, säger Pavlo, som tillbringat sommaren under det spretiga trädet.

För ett tag sedan bläddrade han i en gammal resedagbok. Anteckningarna skrevs långt innan den ekonomiska krisen slog till mot Grekland. Då var det han som reste och var turist. Nu sitter han här och säljer hantverk för att klara sin försörjning och vården av en sjuk far som fyllt 90 år.

– Men visst gillar jag Chrissi, erkänner Pavlo.

– Här finns inga bilar, bara natur, havet, mitt tält och ett liv som jag gillar att leva.

Chrissi. Sista punkten mellan Kreta och Sahara.

När bussen lämnar Ierapetra rör sig stan sömndrucket till plastmuggskaffe. Färden går mot norr. Gryningsljuset färgar landskapet med saktfärdiga penseldrag. Byar vaknar. Citruslundar ljuder av fågelsång. Mitt i bilden drar ravinen Ha som ett hotfullt svärdshugg genom bergen.

Någonstans just där börjar bussfärden låta som ett grekiskt bondbröllop. Kretensisk folkmusik strömmar genom radion. Tempot är mer punk än bygdegård. Chauffören sjunger med i refrängen. Biljettförsäljaren klappar entusiastiskt i händerna. Någon nynnar med. Ungefär samtidigt syns öns nordkust. Snart också husen i Agios Nikolaos.

Agios Nikolaos lär ha tillhört Walt Disneys favoritresmål. Livlig och kaféskön kärna kring hamnen och sjön Voulismeni.

Fiskebyn Milatos är ungefär som många andra kretensiska fiskebyar. Gömd i skarven mellan hav, stränder och branta berg. En smal och kurvig väg som inte tycks leda någonstans, slutar plötsligt vid en liten hamn och några tavernor som serverar fisksoppan kakavia. Har just simmat nedanför byn och sitter uppkrupen i en skymning som tonar ut till trastsång.

– Först tänkte jag flytta till Aten eller utlandet. Men plötsligt insåg jag att jag inte skulle fixa att lämna Kreta, säger Evegina som pluggar datavetenskap på universitetet i Heraklion och jobbar extra på ett av traktens hotell.

Förstår precis vad hon menar. Östra Kretas kvaliteter handlar om livet. Maten, människorna och naturen