Mae Hong Son & Pai: Vandring i Thailands vilda nord

Thailand är världskänt för sina stränder, men för den som suktar efter sval luft, berg och vild natur finns bara en riktning som gäller. Norrut.

Mae Hong Son & Pai: Vandring i Thailands vilda nord
Mae Aw (också känd som Ban Rak Thai) i utkanten av Mae Hong Son. Foto: Marcus Westberg.

Sparken träffar mig i midjan, mellan höftbenet och min i försvarsställning höjda arm. Kraften är tillräcklig för att få mig att stappla några steg åt sidan, trots att jag visste vad som var på väg. 

– Försvara dig! Ner med armbågen!

Det är över trettio grader varmt. Ögonen svider, både av allt svett och av mina upprepade försök att torka dem, och det är svårt att se. Inte för att det kommer göra någon skillnad. Min motståndare må vara en medelålders kvinna som knappt når mig till bröstet, men Supannee "Mam" Changpradit har tränat muay thai i snart åtta år och är en av ytterst få kvinnliga instruktörer i Thailand. Även nästa spark träffar precis där hon vill. Själv förstår jag inte riktigt hur jag har hamnat här. Var det inte vandringsresa jag skulle på?

Nattmarknad i Chiang Mai.

Några dagar tidigare är mina upplevelser mer i linje med vad jag hade förväntat mig. Istället för bara fötter var jag iklädd vandringskängor, och det verkade föga troligt att min guide, Wiboonkoon "Koon" Siripolsomsuk, skulle försöka träffa mig med luriga sparkar. Vi befinner oss högt ovanför dalgångarnas morgondimma i Namtok Mae Surin nationalpark i nordvästra Thailand, en knapp mil från gränsen till Burma. 

Mae Hong Son-provinsen är antagligen landets mest avlägsna och otillgängliga, och även om regionens huvudstad (som även den heter Mae Hong Son) är ett välkänt turistmål så gör den långa och sällan raka bussresan hit att antalet besökare för det mesta är betydligt lägre än vad dess skönhet förtjänar. 

"Här har folket någon sorts respekt, eller kanske rädsla, för polisen, men inte för lagen."

Thailands motsvarighet till Grand Canyon? Nja, inte riktigt, men Pai Canyon är definitivt värd ett besök.

Koon själv är född och uppväxt i Chiang Mai, även om han som så många andra lämnade området för att söka sin lycka i metropolen Bangkok, i Koons fall för att ta universitetsexamen och jobba på Bank of Asia. Till skillnad från de flesta valde han dock att återvända norrut – men då till Mae Hong Son då han kände att Chiang Mai blivit för stort.

– Jag älskar Mae Hong Son. Det är verkligen fantastiskt vackert, en plats som har fastnat i tiden. Lite som Chiang Mai var för många år sedan. Dessutom känner jag en mycket stark familjekoppling hit. Min farfar var med om att bygga den första riktiga vägen mellan Chiang Mai och Mae Hong Son på 1970-talet. De fick röja djungeln med hjälp av elefanter. Sedan fick han jobb hos posttjänstemannen och stannade kvar.

Efter ett par timmars svettig vandring och ett antal förtrollande utkikspunkter når vi en plats som uppenbarligen hade använts för eld och matlagning under många år.

– Tjuvjägare, förklarade Koon. Han skakar på huvudet. 

– Här har folket någon sorts respekt, eller kanske rädsla, för polisen, men inte för lagen. De finns inga resurser, så ingen patrullerar. Ett gäng tjuvjägare har till och med byggt ett litet hus inne i parken. Nästan alla stora djur är borta, och de som finns kvar har blivit väldigt skygga.

Mr BG kokar te och kaffe i bamburör under vandringen utanför Mae Hong Son.

Under samtalets gång förbereder Koons assistent och bärare Mr BG, en riktig festmåltid: fried rice, stekta ägg och kyck­ling, och till efterrätt sticky rice med mango. Utsökt. Men när han frågar om jag ville ha te eller kaffe såg jag mig förvånad omkring – vi har varken koppar eller något att koka vatten i med oss. Men det visar sig vara helt oväsentligt. En lång bambustav, kanske sju centimeter i diameter, förvandlas på någon minut till både kokkärl och koppar, och fötterna fick sig ytterligare några minuters välbehövlig vila.

Området runt Mae Hong Son är välkänt för sin kulturella mångfald, med ett flertal så kallade hill tribes som kan besökas antingen på egen hand eller som del av guidade turer. Bland dessa finns padaung, en mindre gruppering av karennistammen som i sin tur tillhör karenfolket. Padaung-kvinnornas mässingsringprydda halsar har fascinerat folk världen över i många år och kallas ofta karen long necks.

Elefantridning har blivit mer och mer kontroversiellt men är fortfarande populärt bland turister.

Zoo-känslan och olusten infinner sig så snart jag ser skylten "to see long­ neck" och betalar min inträdes­avgift. 

Halsarna är dock inte längre än hos andra, men ringarna ger det intrycket då deras tyngd trycker ner axlar, skulderblad och nyckelben. Att besöka en av byarna är i sig inte särskilt svårt, men beslutet är ändå laddat. Denna folkgrupp levde länge i centrala Burma men drevs allt längre österut av den burmesiska staten. 

Idag bor många padaung i Mae Hong Son-provinsen, precis intill gränsen, men deras situation är oerhört kontroversiell och många anser att den thailändska staten behandlar dem som zoo-attraktioner. Jag är själv tveksam, men Mr BG, som själv tillhör karenfolket, får mig på andra tankar. Det är mer komplicerat än du säkert inser, menar han, och väl värt ett besök.

Ett dopp i lagom varmt vatten kan vara skönt, framförallt om man är ensam där.

Vägen mellan Mae Hong Son och Pai: storslagna vyer och perfekt för den som vill utforska med motorcykel.

Zoo-känslan och olusten infinner sig så snart jag ser skylten "to see long­ neck" och betalar min inträdes­avgift, som enligt utsago ska bidra till mat och medicin åt de padaung som bor här. Det som följer är en turistboulevard med souvenir­stånd längs båda sidor, men samtidigt en möjlig­het till djupare insikt. Jag finner två unga kvinnor med bra kun­skaper i engelska, goda vänner vars förutsättningar på många sätt inte kunde vara mer olika. Ying, 27, har bott här i tjugo år, men hennes familj flyttade hit frivilligt från Chiang Mai.

– Livet är lätt här. Mycket turister, lätt att sälja souvenirer, inte särskilt mycket jobb. Är vi hungriga kan min man skjuta fåglar, eller skaffa ett jobb någonstans. I Chiang Mai är det mycket svårare.

Och ringarna?

– För turisterna. När det är lågsäsong tar jag av dem. De är alldeles för tunga! Men bra för att sälja souvenirer, och när turister vill ta bilder.

En thailändsk turist får pröva halva halsringar utanför Mae Hong Son.

Katharine,har som många paduang aldrig lämnat sin flyktingby.

För Katharine är situationen en helt annan. Hennes föräldrar flydde hit året innan hon föddes. På nitton år har hon aldrig lämnat området. Varken hon eller hennes föräldrar har fått thailändskt id-kort under alla dessa år, och utan det får de varken resa eller jobba utanför Mae Hong Son. Hon vet inte varför vissa godkänns och andra inte. Byn är hennes hela värld.

– Min dotter föddes för tre månader sedan. Jag hoppas att hon en dag kan få ett pass och resa utomlands, eller kanske flytta till Chiang Mai. Men jag vet inte. Om de inte vill ha mig, varför skulle de vilja ha min dotter? 

En aning visare, men knappast muntrare, köper jag ett antal smycken av Katharine och säger farväl till dem båda.

Mam var betydligt starkare än hon såg ut.

Pai ligger ungefär halvvägs mellan Mae Hong Son och Chiang Mai. För tio år sedan var det nästan oupptäckt, ett hippiehäng uppe i bergen, men det var då. Idag jämförs det (kanske lite orättvist) med Khao San Road eller vissa thailändska öar, och under högsäsongen i december och januari flockar både utländska turister och Bangkokbor hit i tusental för att bada i varmvattenkällor, rida på elefanter, upptäcka de färgglada marknaderna eller helt enkelt njuta av den betydligt svalare luften. I centrum dånar ofta musik på hög volym, men omgiven av berg och byar är Pai fortfarande en fantastisk utgångspunkt för vandringar. 

På rekommendation från hotellreceptionisten finner jag mig snart på Sitjemam Muay Thai där Mam, tillika vandringsguide och muay thai-instruktör, precis ska hålla lektion. På något sätt rekryteras även jag, och trots (eller kanske på grund av) den milda misshandel som följer bestämmer jag mig för att anlita Mam för morgondagens vandring.

– Det här med att vandra är en västerländsk grej. På elva år har jag bara haft 13 thailändare, tre kineser och tre sydkoreaner. Annars brukar de mest vilja shoppa och bada i källvattnet.

"Hellre tigrar än ormar", meddelar Mam.

Det är bara Mam och jag. Vandringen är mer varierad än i Mae Hong Son, och under dagens första hälft har vi gått igenom två byar (en Lisu, en Lahu), odlad mark (vitlök så här års, annars ris) och bambuskog. Även här lyser de stora djuren med sin frånvaro.

– Jag har hört rykten om att någon sett en vild elefant, men det var en bra bit härifrån, djupt inne i skogen. Och för länge sedan fanns det tigrar här. Men nu? Jag har svårt att se att de skulle komma tillbaka.

Vackra vandrings­slingor utanför Pai.

Helt utan liv är skogen definitivt inte. Fåglar och intressanta insekter finns det gott om, och mot slutet av dagen trampar Mam nästan på en orm. Det är svårt att avgöra vem av de två som blir mest uppskrämd, men under resten av vandringen håller sig Mam några steg bakom mig. När jag försiktigt retar henne om ormskräcken mumlar hon något om att hellre brottas med tigrar än att tampas med ormar, oavsett hur små och ofarliga de är.

Strax innan vi når byn där vi ska avsluta dagens vandring stannar vi vid ett ensamt hus. Familjens tre medlemmar sliter på fältet strax utanför. Mam förklarar att hon har träffat dem en gång tidigare; de tillhör shangruppen och har flytt hit från Burma.Föräldrarna hälsar men återgår snart till sitt arbete, men dottern – som knappast kan vara mer än fem, sex år gammal – är blyg. Men ett (som jag hoppas) mycket vänligt leende från mig och en handfull torkad frukt och bär från Mam, och plötsligt är vi tre bästa vänner.

Berg och djungel i all ära, men det är den flickans ansikte när hon får se kort på sig själv för första gången som kommer vara vandringens, och resans, mest bestående minne. 

Resans varmaste leende: en ung shanflicka.