Amerikanska Södern: Roadtrip från Nashville till Mississippideltat

Det är något med den amerikanska Södern som aldrig upphör att fascinera. Följ med på en klassisk roadtrip från countryns Nashville ner till bluesens källa i Mississippideltat.

Amerikanska Södern: Roadtrip från Nashville till Mississippideltat
Musik och mystik i Södern. Foto: Andreas Offesson.

Where y'all from? Sweden, huh? Well you have a good day now, honey, säger den äldre damen bakom kassan när vi stannar för att tanka. Så fort vi kommer ut ur den luftkonditionerade bensinmacken slår försommarvärmen emot oss som en fuktig vägg, trots att det snart är kväll. 

Solen går ner ovanför Tennessees gröna kullar. Baptistkyrkor, betande biffkor och bilhandlare svischar förbi utanför bilfönstret. Bibelcitat på stora reklamskyltar. 

Så detta är alltså Södern. USA:s kanske mest mytomspunna område. Det är något med Södern som aldrig upphör att fascinera. Den dramatiska historien. Det heta, fuktiga klimatet. De traditionella värderingarna. Den starka religionen. Den kolesteroltunga, men ack så frestande maten. 

Cowboychic. Nashville är en välmående stad där ekonomin har gått bra de senaste åren, till skillnad från många andra ställen i Södern.

En motsägelsefull trakt, och på många sätt missförstådd. Det finns många stereotyper om Södern, att folk här nere är konservativa och ignoranta rednecks. Samtidigt finns en berömd Southern hospitality som får i alla fall mig att slappna av och känna mig som hemma. 

Framför allt har det att göra med hur folk pratar. En lantligt släpande och sjung­ande accent. Man får känslan att ingen har särskilt bråttom någonstans. Kanske är det värmen. Efter ett par dagar så har också jag börjat tagga ner på tempot och falla in i Söderns lunk.

Och så har vi musiken förstås. Det är ingen överdrift att säga att så gott som all musik vi lyssnar på idag har sitt ursprung i området som sträcker sig från Appalachernas bergstrakter ner till det bördiga, platta Mississippideltat. Här lades grunden till dagens populärmusik. 

Hilary Romaine flyttade till Nashville för musikens skull.

På Lower Broadway i Nashvilles Downtown blinkar neonskyltarna utanför de gamla tegel­­­­byggnaderna förföriskt i rött och blått. Livemusik strömmar ut från de otaliga barerna. Fiol­­gnisslande bluegrass mixas med en rocka­billy­version av Little Richards gamla "Tutti Frutti". 

Hit kommer folk för att få en dos av country­myten, och bland alla turistfällorna så finns faktiskt ett par autentiska honky tonk-barer kvar, som klassiska Robert's Western World. 

På samma sätt som Los Angeles ibland känns som en stad där alla bär på mer eller mindre oförlösta skådespelardrömmar är Nashville en plats dit folk flyttar för att de vill jobba med musik. I väntan på genombrottet hankar man sig fram med diverse ströjobb. 

– Jag kom hit för att jag ville skriva låtar och nätverka med andra musiker. Det finns så många talangfulla producenter och låtskrivare här. Det är lätt att lära känna folk, men det är viktigt att inte låta sig påverkas av konkurrensen, utan att hålla fast vid sin grej, säger Hilary Romaine som jobbar på butiken Two Old Hippies i The Gulch, ett område strax bortom Downtown. 

Hon är en bit över fyrtio och vid sidan av sitt jobb som butiksbiträde spelar hon ute en eller två gånger i månaden. 

– Jag kan inte leva på det, men det är definitivt något jag älskar att göra.

Vegetarisk kost lyser med sin frånvaro i denna del av USA.

I en studio bredvid restaurangen Acme, längst nere på Broadway, håller Tim Hibbs på med att förbereda sin dagliga radioshow. Tim kan Nashvilles musikhistoria på sina fem fingrar och i programmet intervjuar han musiker och spelar vinylskivor, ofta från obskyra artister från trakten, som han grävt upp i någon av stadens alla skivbörsar. 

– Den här staden kan lätt ge en mindervärdes­komplex om man är musiker. Alla håller på med musik, och nivån är så otroligt hög. Killen som cyklar förbi där utanför fönstret är förmodligen en mycket bättre gitarrist än vad jag är. Folk bryr sig om musik i Nashville, det finns en törst efter musik, en nyfikenhet som jag inte märkt någon annanstans. 

Tim Hibbs är ett levande lexikon vad gäller Nashvilles musikliv.

Nashville har blivit känd som countryns huvudstad men Tim lyfter gärna fram att det in­te bara handlar om country, utan om musik i alla former. Redan på 1940-talet var Nashville känd som en musikstad. De största studiorna och musikförlagen fanns här, och hela infra­strukturen med klubbar, radiostationer, skivbolag och skivaffärer. Radioshowen Grand Ole Opry, som sändes över hela landet, var drivande för att Nashville skulle bli förknippat med country.  

– Nashville är en storstad fast med känslan av en småstad. Alla känner alla. En av de viktigaste reglerna i denna stad är att du måste vara trevlig. Även om du är otroligt talangfull kommer ingen att vilja jobba med dig om du är en skitstövel. Enstöringar kommer inte långt i den här staden. 

Betryggande budskap.

Efter att ha avverkat Downtowns barer och sevärdheter ger vi oss ut för att upptäcka Nashvilles mindre kända kvarter, som chica 12 South och bohemiska East Nashville på andra sidan floden, där många musiker bor. 

Billigt boende är som bekant en förutsättning för ett kreativt kulturliv, och en orsak att musiker fortsätter att flytta till Nashville är att bostads­priserna är betydligt lägre än i exempelvis Los Angeles eller New York. 

Religionen är viktig i country och även inne i Nashville duggar det tätt mellan kyrkorna. Men ändå är staden en liberal bastion i en stockkonservativ delstat. Hade Nashvilleborna fått välja hade Hillary Clinton segrat i höstens presidentval, medan Donald Trump sopade hem rösterna i resten av delstaten. Stadens kvinnliga borgmästare har framgångsrikt drivit en progressiv politik i Nashville, och bland annat tagit ställning i hbtq-frågor.

Zombie Walk i Memphis.

5 Points är ett mysigt kvarter i östra Nashville som präglas av lummiga uteserveringar och stora vackra kråkslott med­ veranda mot gatan. I en av träkåkarna sitter Leigh Maples och fingrar på en gitarr. Väggarna täckta av bilder på kvinnliga artister som Joan Jett och Bonnie Raitt. Tillsam­mans med sin flickvän har hon startat en musik­affär riktad mot kvinnor, för att motarbeta mansdominansen i musikbranschen. 

– Jag vet inte hur många gånger jag gått in på en musikaffär och ägaren har frågat om jag var ute efter något till pojkvännen. Jag ville skapa ett ställe som alla känner sig bekväma i, ett ställe där alla törs spela, utan att bli hånade, säger Leigh Maples som själv verkat som musiker i Nashville under hela sitt liv.

Hopson Plantation/Shack Up Inn. En dröm för alla som är intresserade av amerikanska vintageprylar.

Under natten drar ett åskväder fram och jag vaknar flera gånger av dundrande knallar och regn som öser ner. På morgonen fortsätter vi mot Memphis. Svarta gamar cirkulerar ovanför den breda motorvägen, och långtradare långa som godståg dundrar förbi och får vår lilla hyrbil att darra av förskräckelse. 

På Payne's, ett barbecuehak öster om Memphis Downtown, stannar vi för en chopped pork-sandwich toppad med söt och klibbig sås. Restaurangen ligger i en ombyggd bilverkstad. Ljuset sipprar in mellan springorna i fönstrets stängda jalusier och en fläkt surrar i taket. Omgivningarna känns lite ruffiga och slitna. 

Nashville, som vi precis lämnat, är en otvivel­aktigt trevlig stad men ibland lite för välmående och fräsch för sitt eget bästa. Risken är att stadens karaktär går förlorad bland alla nybyggda höghus med lyxlägenheter. 

Memphis, två timmar västerut med bil, är en annan historia. Det är först när vi kommer hit som vi känner att vi är nere i Södern på riktigt.

Elvis innan han blev The King.

Musiken i Nashville växte ur religionen och kulturen i Appalachernas bergstrakter. Skottar, engelsmän och tyskar som tog med sig sin folkmusik när de flyttade över Atlanten och förvandlade den till country. Memphis å andra sidan hämtar sin inspiration från Mississippi­deltat, från den klagande bluesen, de svarta lantarbetarnas sånger. 

Memphis befolkning är övervägande afro­amerikansk. På Beale Street visar unga killar upp sig genom att göra volter och tricks på asfalten. Det ser livsfarligt ut. 

Idag är Beale Street en partygata av samma snitt som Nashvilles Broadway eller Bourbon Street i New Orleans. Främst en turistattraktion – och en scen för allsköns dekadens. Men gatan har spelat en viktig roll i musikhistorien. Här fanns många av dåtidens mest berömda klubbar där legendarer som BB King och Louis Armstrong framträdde. Här togs bluesen upp från Mississippideltats mylla och presenterades för en urban publik. 

Vintageinteriör på Sun Studios.

Plötsligt kommer en hord zombier raglande längs gatan. Täckta av blod i ansiktet och på kläderna. En liten flicka håller en död bebis i famnen. En annan leder sin pappa i en kätting runt halsen. Alla går med släpande gång och det är lätt att tro att man hamnat i en inspelning av tv-serien The Walking dead.

Det visar sig vara en årlig happening, Zombie Walk, får jag veta när jag pratar med några unga deltagare. Annars så besöker de sällan Beale Street.

– Vi som bor här är enormt stolta över Memphis, men detta är lite av den lokala turist­fällan. Hit går inga locals, de flesta i min ålder bor och går ut i Midtown, runt Overton Square finns massor av kul ställen, säger studenten Lindsey Jenkins som har öppna sår i ansiktet, fejkat ruttnande tänder och rinnande blod på sin klänning.

Leigh Maples brinner för att stötta kvinnorna på Nashvilles musikscen.

För en fattig arbetargrabb från en håla i Mississippi blev mötet med Memphis och Beale Street livsavgörande. Elvis Presley brukar krediteras för att ha knäckt koden, hittat den magiska formeln mellan rhythm & blues, gospel och country. Den som uppfann rock'n'roll. När Elvis flyttade till Memphis med sina föräldrar kom han så småningom i kontakt med Sam Phillips som drev en lokal musikstudio. 

Visst hade andra varit inne på samma spår tidigare, men Elvis hade hela paketet: karisman, utseendet, rösten. I Graceland söder om Memphis byggde Elvis sitt drömhus, med tv-apparater i varje rum, heltäckningsmatta på väggar och golv, ett relaxrum med bardisk och biljardrum. Fast huset som numera är ett museum är en oväntat värdig och nedtonad upplevelse, och när vi besöker den kommer den förväntade smaklöshetschocken av sig.  

Elvis uppgång och fall är en perfekt illustration av den amerikanska drömmen, om mannen som startade på noll och nådde till stjärnorna. 

Sugen på att bo som en fattig lantarbetare från Södern för en natt? Checka in på Shack Up Inn utanför Clarksdale.

Samtidigt har hans liv ingredienserna i en grekisk tragedi. Som många som växt upp utan någonting så ville han ha allt på en gång. När han dog var han bara 42 år och vägde över 150 kilo. Kungen av rock'n'roll föddes i ett skjul och dog i ett mansion. 

"Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.", lyder ett känt citat av författaren William Faulkner, en av de främsta skildrarna av livet i Södern. Det är ett citat som ibland används för att beskriva atmosfären i Sydstaterna, där historien fortsätter att spela en viktig roll även i nuet.  

Även i Memphis handlar mycket om historia. Staden har haft det tufft de senaste årtiondena och det är inte konstigt att man gärna blickar tillbaka mot en svunnen tid. 

Zac Ives på Goner Records, en av eldsjälarna i Memphis musikliv.

Man får ibland intrycket att ingenting nytt har hänt i Memphis sedan Elvis dog men det är inte riktigt sant. En ny generation har tagit vid och fortsätter att driva Memphis musikkultur vidare, trots att staden inte längre befinner sig i rampljuset.

– Jag gillar Memphis för att man känner historien här. Visst, det är fattigt och nedgånget, men om du städar upp alltför mycket så tappar staden sin karaktär. Det finns en underdogkänsla
här som jag älskar. Memphis har en historia och atmosfär som är helt unik i USA, säger Zac Ives som driver skivbutiken och skivbolaget Goner Records, i stadsdelen Cooper-Young. Utanför skivbutikens fönster cyklar studenter förbi med yogamattor på ryggen. 

Zac är en av många eldsjälar i Memphis som kämpar för att göra staden bättre både som privatperson och genom sitt skivbolag som släppt musik med många lokala artister och fortsatt hålla Memphis fana högt, om än på undergroundnivå.

– En av de bästa sakerna med Memphis är att man faktiskt kan få saker att hända här men man måste vara uthållig och inte förvänta sig massor av applåder. Man får ingenting gratis, utan man måste göra det själv. Alla jag känner engagerar sig mycket i området, i skolorna, i politiken och på musikscenen förstås. Vi har en stark känsla av gemenskap här. 

clarksdale, mississippi

hopson plantation
På denna gård introducerades bomulls­plockarmaskinen för första gången 1944. Ett tekniskt framsteg som gjorde många svarta lantarbetare i Södern arbetslösa vilket skyndade på den stora migrationen norrut, till industristäder som Chicago och Detroit.

Landskapet slätar ut sig när vi lämnar Memphis och kör genom deltat. Den spikraka vägen plöjer genom bördiga fält med majs och bomull. Floden – Mississippi alltså – ser vi inte men anar den bortom de platta gröna fälten. Gospel tar upp varenda radiokanal. "Låt herren vara min herde", förkunnar en djup mansröst. "Halleluja", svarar församlingen. 

Känslan av tid som står stilla förstärks ytter­ligare när vi kommer bort från städerna och ut på landsbygden. När vi kör genom bomullsfälten i Mississippideltat och förbi de fallfärdiga husen längs vägen får jag en känsla av att mycket lite har hänt här de senaste hundra åren. 

Söderns stjärna. Elvis stjärna lyser fortfarande över Södern. Det är svårt att inte fascineras av historien om den fattiga och blyga landsortskillen från Tupelo i Mississippi, som tog över världen och blev en modern ikon.

Legendariska Highway 61, eller Blues Highway som den också kallas, följer Mississippi­f­loden, hela vägen ner till New Orleans. Väljer man att köra norrut längs 61:an kommer man hela vägen upp till Minnesota i nordligaste USA.

Vi befinner oss i bluesens epicentrum. Här omkring föddes några av de mest berömda musikerna. Strax utanför Clarksdale kör vi förbi korsningen som sägs vara platsen där gitarristen och sångaren Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för att kunna bli en gudabenådad gitarrist. Enligt myten. En ganska corny turistattraktion med två korsade jättegitarrer i en rondell, som vi naturligtvis inte kan motstå att stanna vid för att plåta. 

Robert Johnson levde hårt och dog bara 27 år gammal. Legenden kring Johnson har växt på grund av att man vet så lite om hans liv och att han lämnade så få inspelningar efter sig. Enligt vissa så dog han av att ha druckit hembränd sprit spetsad med stryknin, förgiftad av en svartsjuk make till en kvinna som Johnson hade en affär med.

Nashville. Music city. Det är svårt att hitta ett ställe i Nashville som inte bjuder på livemusik. Staden är ett himmelrike för unga talangfulla musiker, men konkurrensen kan vara mördande.

Eftermiddagssolen steker när vi rullar in i Clarksdale. Det ser ut som om en neutronbomb har slagit ner och lämnat alla byggnader oskadda men raderat människorna. Helt folktomt. Husen ser spruckna och fallfärdiga ut, och affärerna är antingen igenbommade eller stängda.   

– Alla locals är på ett bröllop utanför stan. Normalt sett är staden full med besökare, även om man inte kan tro det, säger John Magnuson som äger Hooker Hotel, ett bed & breakfast döpt efter bluesmannen och namnen John Lee Hooker. John Magnuson kommer från New Jersey på östkusten men bestämde sig för ett par år sedan att flytta hit på heltid. 

Intresset för blues har lockat många entusi­aster från andra ställen av världen att komma till denna solstekta håla. Den största blues­klubben i Clarksdale, Ground Zero, ägs av skåde­spelaren Morgan Freeman. Men här finns också enklare, mer autentiska ställen som också har livemusik. 

Red's Lounge ligger på andra sidan järnvägsspåret i Clarksdale, precis vid kyrkogården. Byggnaden ser igenbommad ut när vi går förbi strax innan solnedgången. Men en storvuxen man med cowboyhatt och svarta solglasögon vinkar åt oss.

Y'all come over for some blues, ropar mannen som visar sig vara ägaren Red. 

Bluesens epicentrum Clarksdale är en vallfartsort för bluesentusiaster från hela världen, som kommer till den solstekta hålan för att fånga en spillra av en borttynande kultur. Stans största klubb Ground Zero ägs av skådespelaren Morgan Freeman.

Red's kallas ibland för den sista juke jointen. För framväxten av blues var juke joints otroligt viktiga. En gång i tiden var Söderns landsbygd full av dessa små syltor dit svarta kunde gå för att dricka, dansa och lyssna på musik, eftersom de var förbjudna att gå på ställen där vita hängde. 

Ägaren Red är en bullrig figur känd för att kasta ut besökare som filmar konserterna med mobilen. Med andra ord ingen man tjafsar med. Vi betalar snällt 8 dollar i inträde.

Bandet spelar direkt på golvet i den minimala lokalen med obefintlig inredning. Det luktar mögel och öl. Ett tjugotal gäster har letat sig hit. Hade det varit tjugo till hade stället varit packat. En lokal artist, Frank "Guitarman" Rimner, drar igång konserten efter att ha blivit introducerad av Reds kompis Robert Gooch, klubbens inofficielle presentatör.

Jag sitter längst bak i lokalen vid baren vilket i praktiken bara är två meter från scenen, och pratar med Robert Gooch. Han har hatt och händerna vilar på käppen. 

– Vad du ser här är the real deal. Man känner bluesen när man kommer in här. Red krigar för att hålla bluesen levande i Clarksdale, i USA och i hela världen. 

Red själv, Kompromisslös affärsman och bluesentusiast.

Robert säger att många av personerna vars foton hänger på väggarna har gått bort, bluesgubbar som T-Model Ford och Big Jack Johnson. Återväxten är förstås svår, i och med att många unga väljer att pyssla med andra typer av musik. Men Robert säger att det finns hopp.

– Vi har en del nya också, bland annat en 16-åring som heter Kingfish, han spelar gitarr precis som Big Jack Johnson.

Robert säger att även om han upptäckte bluesmusiken sent i livet har han levt blues hela livet, utan att veta om det. 

– Om du inte har pengar, that's the blues, om du inte har något att dricka, that's the blues, om din kvinna lämnar dig, thats the blues. Många glömmer, men vi håller liv i musiken, bluesen kommer aldrig att dö!