Annons
Annons
Lugnet efter festen. Rubrikbild: Thinkstock. Foto: Magnus Linton & Alvaro Orozco

Lugnet efter festen. Rubrikbild: Thinkstock. Foto: Magnus Linton & Alvaro Orozco

Restips

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld

Knarkkungarnas tummelplats i karibiska Colombia håller på att transformeras till turistparadis. Det vita pulvrets vapendragare har gripits, eller gått under jorden. Men ännu viskar vinden om galna partaj, kokainlaster, dollarmiljardärer och mord.

Text: Magnus Linton • 2017-09-15 Uppdaterad 2021-06-23

Båtvägen hit ut kantas av skön natur med bitvisa inslag av sorglig kultur. Norr om färdlinjen ligger Las Islas del Rosario, en nationalpark av tropiska paradisöar av vilka många köptes upp av mafiosos på 1980- och 1990-talen och bebyggdes i enlighet med de nyrika droglordernas hastiga begär.

Idag har de flesta öar konverterats till hotell och restauranger – miniresorter som tar emot lass av dagbesökare från Cartagenas boomande turistindustri.

Söder om färdens kölvatten ligger Baru, en lång halvö vars fina stränder svischar förbi som vita streck som dragna för att de gröna tonerna på land inte ska skära sig med havets turkosa. Med snabba tvillingmotorer rider båten över badkarsvarma dyningar medan halvöns mer dystra sida då och då visar upp sig; i små vikar, intill playor eller nedsänkta i fjäderlika dungar av kokospalm ligger arkitektoniska kadaver från den tid som var. Skelett av lyxvillor. Oavslutade skrytbyggen. Eller fullt utblommade projekt som haft en tid i solen men sedan övergivits när ägarna mördats, gripits, flytt eller gått under jorden. 

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Nya generationer. Lyckligt ovetande om viss historia.

Till knarkepokens roffande logik hör kortsiktigheten. Falska papper, mutade lantmätare och juridiska luftslott. I stark övertygelse om att det gäller att leva fullt ut idag för imorgon kan det vara för sent har illegala dokumentkonstruktioner vuxit till enorma suffléer som med tiden punkterats. Eftersom staten, ofta själv inblandad på tvivelaktiga sätt, inte har möjlighet att gjuta nytt liv i allt som påbörjats har en mängd fastigheter i attraktiva delar av landet lämnats att förfalla. 

I detta sÙ?regna landskap av hårda kontraster mellan tropisk skönhet och fläckvis tragik ligger Isla Múcura som en sista utpost i väster innan havet åter blir öppet och sedan inte når fast mark förrän i San Blas, Kuna-indianernas egen lilla ö-republik i Panama. Från ovan ser den lilla ön ut som en utskuren bit grönska i Karibiens blå bassäng. Naturstränder ligger som spritsad vanilj runt den helhet som består av tre ungefär lika stora delar; Punta Faro, Club 100 och el caserío, den lilla by med ett femtiotal familjer som i generationer bott här. 

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Hamacas. Karibiens wayúindianer sover hela sina liv i hängmattor.

Idag lever hälften av dem på fiske och hälften städar eller serverar på Punta Faro. Och ett fåtal har förstås, fast ingen vill prata om det, gjort tillfälliga inhopp i de olika vågor av mer ljusskygg verksamhet som från tid till annan präglat ön.

Mellan 2000 och 2003 ägde kokainkungen José Israel Guzmán, alias “Arkitekten”, Club 100 och enligt flera nyhetskällor har åtskilliga ton pulver lastats om här på sin resa norrut. Med tiden växte emellertid Arkitektens skuld till de väpnade grupper han köpte skydd av och i mitten av nollnolltalet betalade han av 5 miljoner dollar genom att ge sin del av ön till Salvatore Mancuso, landets mest blodsbesudlade mafioso. 

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Leguaner. Vanligt djur med ikonstatus i Karibien.

När Mancuso några år senare valde att överlämna sig till rättvisan var hans del av Múcura en av alla illegalt överkomna tillgångar han lämnade till staten. Yachtklubben hamnade i den pott av egendomar med kriminellt förflutet som, är tanken, ska användas för att ekonomiskt kompensera det colombianska krigets alla offer.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Punta Faro, ett av de lyxigaste hotellen i den colombianska övärlden.

Snart visade det sig emellertid att landets konstitution – den tolkas, beroende på regering, hela tiden på nya sätt – förbjuder privat upphandling av den typ av skyddsvärda öparadis som ligger spridda i den colombianska Karibien. Allt är, i juridisk mening, allmänning. Varken de laglydiga familjer som köpt i god tro eller kriminella monster som Mancuso har någon egentlig äganderätt.

– Det är i den limbon vi är just nu, säger Oscar. Som familj är vi väldigt stolta över allt vi har lyckats göra här. Att vår del av det här paradiset inte hamnat i händerna på knarkhandlare och sedan förfallit. Men om alla miljoner vi investerat ändå anses tillhöra staten får vi acceptera det och se det som vårt bidrag till bygget av ett bättre land.

Nere vid stranden leker Samira framför pappas­ kamera medan mamma gullar med lillebror Omar i hotellets ribbade trähängmattor ute i vattnet. Dottern fyller nio idag. Familjen,­ semesterfirare från Argentina, är som alla andra utländs­ka besökare helt ovetande om öns historiska och samtida dramer.

– Hade vi ingen aning om, säger paret senare i kör under skaldjurslunchen.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Oriana Marcela Devoz, 6 år, boende på El Islote.

Punta Faro är idag colombianska Karibiens mest exklusiva resort. Någon typ av arrenderande licenslösning med staten blir med all sannolikhet möjlig när hotellets advokater jobbat klart. Och även om Fritangas knarkdollarkalas var en påminnelse om att allt ännu inte är frid och fröjd är familjen Alzates kreation ett intressant udda inslag i den estetiska likriktning som alltmer präglar Cartagena med omnejd.

När boutiquehotellvågen drog in i staden under nollnolltalet europeiserades smakerna snabbt. Över Colombias traditionellt skrikiga färgskala lades en jordfärgad film; väggar, möbler, golv, fasader, sängkläder, menyer och handdukar bytte som på order färg och ersattes med en bekant palett av grafit, järn, lera, umbra, skiffer och kaffe. Och i takt med att Punta Faro skrivit kontrakt med de dyraste och mest ambitiösa designhotellen i Cartagena – alla vill kunna erbjuda sina gäster ett alldeles eget korallrevsparadis – har kraven på frisering av ställets ännu alltför yvigt colombianska drag inte låtit vänta på sig.

– Oj, som de läxat upp oss, säger Alejandro Alzate, Oscars son, ansvarig för marknadsföringen.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Playa Blanca. Med snabbt båt från Cartagena tar resan 40 minuter.

Stället är knappast vulgärt, tvärtom. Det är sobert, lågmält, och ligger i ett av Karibiens minst turistförstörda hörn, men det är också väldigt mycket Colombia. Familjen Alzate kommer, liksom majoriteten av gästerna, från Medellín och många colombianer som driver långsiktig business vill också “tjäna landet” på ett eller annat sätt. Göra gott. Odla ekologiskt. Anställa lokalt. Bidra med något. Det är måhända en lite udda attityd i den hyperkommersialiserade globaliseringens alltmer homogent stylade turistindustri men ett faktum som har med landets traumatiska historia att göra; på Punta Faro finns inga influgna sommelierer, inga fräsande espressomaskiner. Personalen är hämtad från byn eller El Islote – världens mest tätbefolkade ö, ett skär om en hektar bebodd av 1 000 personer, en sorts kåkstad mitt i havet – som ligger tre minuters båtfärd från Múcura. 

Hotellet rehabiliterar skadade sköldpaddor, har ett noga utarbetat återvinningssystem och arrangerar regelbundna teater- och kulturevenemang för öbefolkningens barn. Prioriteringarna leder till service och smakupplevelser som inte alltid svarar mot de rejäla priser som tas ut, men å andra sidan är Múcura en av få öar i regionen som idag är fri från uppenbara spänningar mellan öbefolkning och hotellägare. Meludis Guerrero – en fyrabarnsmamma som bor i ett omsorgsfullt dekorerat hus i byn, just bakom ett rosa berg av uppdragna jättesnäckor – säger att livet på ön förbättrats avsevärt med hotellets etablering. När någon blivit sjuk har byborna fått hjälp med bensin till akuta båtresor eller förnödenheter, men mest har sophanteringen påverkats. Idag sorteras och återvinns nästan allt.

– Det såg förfärligt ut här tidigare, säger hon.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
El Islote, världens mest tätbefolkade ö.
Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Paus från revolutionen. Backpackers på Playa Blanca.

Mellan byn och hotellet ligger en skog av kokospalmer där leguaner rasslar omkring i träden medan ett gäng killar kickar boll. Till vänster, fem minuters promenad, ligger Club 100 med sin bisarra lagun genomkorsad av gångbroar, torn, rum och barer på marint tema – den dyraste sviten är inredd som ett slags skruvad kommandobrygga – och till höger breder Punta Faros trädgårdar ut sig medan gäster hugger in på ännu en buffé av hummer, krabba, bläckfisk, snäckor och andra havsdjur som El Islotes snorklande fiskare nyss dragit upp. 

Här finns inga packade ungdomar, inga prostitutionsletande gubbar, inga dunkande barer och nyckeln till den bevarade känslan av relativ orördhet är inte bara det faktum att ön ligger så långt från Cartagena, utan också att hotellet inte har några pasadías, dagturister. De dricker för mycket sprit. Många platser blir, som i grannarkipelagen Rosario, outhärdliga av dagturerna.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Alla människors rätt. Stränderna i Colombia omfattas av en omtvistad men grundlagsfäst allemansrätt.

När kvällen kommer lägger sig ett stålblått sken över San Bernardo-öarna. Exakt trettio år har gått sedan den globala kokainboomen började möblera om Colombia, och de flesta av landets drogkungar som fötts och götts av världens efterfrågan på pulver har satt avtryck i dessa vatten. Men tiden är en annan nu, åtminstone på ytan. 

Oscar Alzate står i sin rustika entré och ser ut över havet medan ett tåg av kypare bär fram sex silverkupoler till ett dussintal middagsbord vars vita dukar fladdrar som långa kjolar i den lätta brisen. Hans verksamhet är förstås inte ett altruistiskt projekt, även om familjen ofta pratar om Punta Faros överlevnad som en “kamp” för öns natur och lokalbefolkning. Och att ingen begrep vilken sorts affärer som genererat Fritangas miljoner är med all sannolikhet en efterkonstruktion. Mer troligt är att man ville – men inte vågade – säga nej till bröllopet av rädsla för dödliga repressalier. Men sådant, som båtmannen meddelat, bygger det nya och attraktiva lugnet här på att ingen pratar om.

Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Meludis Guerrero med son. Båda nöjda med stortstädningen av Múcura.
Karibiska Colombia – på besök i en turkos övärld
Med blicken mot Club 100, öns mörka historia.

Ute i vattnet ligger de tre små bebyggda skären och tappar konturerna i takt med att dagens ljus sakta släcks över Karibien. Ingen kan, säger Oscar Alzate belåtet, bygga sådär längre. Naturen har reglerats, liksom mycket annat. Börjat skyddas. Registreras. Tas hänsyn till. Men inom överskådlig framtid lär detta tropiskt sköna och politiskt spännande landskap härbärgera såväl levande som döda huskroppar samt en och annan hyschad hi-storia. Och det gör, för resenärer som uppskattar kontext, bara platsen än mer intressant att besöka.

– Vi försökte faktiskt sälja hotellet för 12 år sedan, säger Oscar. Men min mamma vägrade. Sade att då skulle det bara köpas av mafiosos och om några år skulle vi se vårt livsverk omvandlat till ruin. Hon ville inte att det skulle ske och vi lyssnade. Så vi är kvar. 

Missa inte att gilla Vagabond på Facebook för fler artiklar om resor i ditt flöde. 

5 favoriter i Colombias övärld

Miniguide: Colombias karibiska övärld

”Platserna vi inte vill återvända till” – resejournalisterna listar sina sämsta resmål

Colombia: Bättre tider för Bogotá


Text: Magnus Linton • 2017-09-15
Restips

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top