Camiguin, Filippinerna – grön, skön och full av äventyr

Okänd för de allra flesta. Hyllad av de som varit där. Den gröna ön Camiguin har allt som krävs för att bli nästa favorit i det filippinska öriket: vattenfall, vulkaner, varma källor, palmskogar och perfekta korallrev.

Camiguin, Filippinerna – grön, skön och full av äventyr
Foto: Linn Bergbrant

Vi stryker svetten ur pannan och gör en mikropaus för att hämta andan under en jättelik ormbunke. Vart vi än tittar är det kokospalmer. Kronorna vajar fram och tillbaka i den kraftiga blåsten. Ibland faller en vissen gren ner med ett brak. Längs de branta stigarna ligger högar av öppnade nötter. Det hårda skalet bränns till kolbriketter och av fibrerna inne i nöten tillverkas grovt garn.

 – Vill ni dricka en kokosnöt? undrar vår vandringsguide Dixie Lagumbay när vi kommit upp på en höjd. 

Han sparkar av sig sina flipflops och klättrar vant upp i en palm för att plocka ner varsin åt oss.

Eftermiddagens mål är att på närmare håll uppleva det som är synonymt med sydfilippinska Camiguin: vulkanerna. På ön, vars längsta sida är 23 kilometer och den bredaste 14 kilometer, trängs sju vulkaner och ett flertal kullar skapade av vulkanisk lava. Det gör Camiguin till den ö i världen med flest vulkaner per kvadratkilometer. På vandringen tar vi oss fram mellan två av dem. Den högsta, 1 332 meter höga Hibok Hibok, är fortfarande aktiv. Den brukar få utbrott ungefär vart 50:e år och nu är det 65 år sedan sist. Medan vi häller i oss av det näringsrika kokosvattnet ser vi ut över det glittrande havet som breder ut sig nedanför palmskogen och vulkanerna.

En mindre charmig sida av Camiguin, de fast­bundna tävlingstupparna.

Missa inte att vandra bland vulkanerna men ta med en guide, det är lätt att gå vilse.

Vi kliver genom en majsodling och möter strax några pojkar med en mörkgrå buffel. 

– De ska lasta den full med bambu, förklarar Dixie. 

Det snabbväxande och supertåliga träslaget är ett mycket vanligt byggvirke här. Han berättar att han tidigare jobbade som snickare och målare och att det är det som de flesta av hans kompisar på ön arbetar med. Men sedan ett halvår tillbaka har 22-åriga Dixie fått jobb som turistguide. Han lyser upp när han berättar att han också håller på att utbilda sig till dykinstruktör. 

Han pekar ut träd med mango, papaya, jackfrukt och så lanzote, den lokala fruktsorten som till och med har en egen festival. Den tredje veckan i oktober kommer det filippinier från hela landet för att delta i festligheter som parader, skönhetstävlingar, bondemarknader och gatufester. Då ordnas det även fler tuppfäktningar än vanligt. Vid Hibok Hiboks fot, passerar vi bambuburar med granna tuppar som tyvärr står på tur att gå ett brutalt öde till mötes på byns arenor. I Filippinerna ses det inte som djurplågeri utan som ett populärt folknöje med långtgående traditioner. Vi traskar förbi en grupp kvinnor som grillar banan längs med vägkanten. När de fått till den där perfekta ytan med hjälp av ett solfjädersliknande redskap breder de på margarin och strör på socker.

Ståpaddling är ett av nöjena på Mantigue Island.

Bästa sättet att se sig om på ön är på en hyrd moped eller med det speciella flakfordonet multicab och privat chaufför. Med den officiella turistkartan och i samråd med föraren är det enkelt att skissa på en lämplig rutt beroende på vad man är sugen på att upptäcka. Camiguin är såpass liten att det går att åka runt hela ön på en dag. Mellan stopp vid mangroveträsk, vulkanobservationscenter, ziplineäventyr och reservat med jätteostron passar det perfekt att ta ett dopp i någon av alla vulkanpooler. Det finns även ett flertal vackra vattenfall och chansen är stor att få dem helt för sig själv.

En känsla av vardagsliv och kommers finner man i huvudorten Mambajao med sin stora matmarknad. Men att bara luta sig tillbaka på det öppna flaket med håret fladdrande i vinden för att betrakta omgivningen är ett tillräckligt nöje i sig. De enkla husen av flätad bambu, stenhusen i pastelliga kulörer, barnen i uniformer på väg hem från skolan och de spontana basketmatcherna som utspelas i vart och vartannat gatuhörn.

Det tar på krafterna att dyka. Syskonen Svelte och Arne Wehrenberg laddar på med ny energi.

Bangkabåten brölar på så att det nästan inte går att prata. Den för landet så typiska båttypen med utombordare och två vingliknande armar är öppen och ofta personligt målad i färger som turkos och orange. När vår förare slår av motorn sänker sig lugnet igen. Efter en tio minuter lång tur med mycket skvätt har vi nått fram till White Island som för dagen antagit formen av något som påminner om en sjöhäst.

Ön, som egentligen inte är mer än en sandbank, ändrar skepnad beroende på vindar och erosion och en och annan illegal sandstöld. Sanden, som är uppblandad med ljusa korallbitar, är sådär paradisvit och det grunda vattnet runtomkring turkosaste turkost. Här växer ingenting så att hyra ett parasoll för att få lite skydd från den starka solen känns nödvändigt. Uthyraren kämpar mot vinden och får gräva ner repet med en sten i ena änden för att hålla det på plats.

Några hundra meter bort sitter den filippinska familjen Sangalang under ett randigt parasoll. De har bilat i sju timmar för att tillbringa helgen på Camiguin. Den vuxne sonen, som annars jobbar med IT i Senegal, gör sig redo för att prova snorkling för första gången.

– Har du några tips på hur man gör? undrar han och håller fram cyklopet.

Sangalang ger tummen upp till det avkopplande strandlivet på White Island. Andra populära helgaktiviteter för filippinier på ön är att besöka kyrkan, sjunga karaoke eller gå på tuppfäktning.

De kringgående försäljarna på White Island verkar främst erbjuda två saker: hennatatueringar och färska sjöborrar. En man ställer ner en korg framför mina sandiga fötter. De taggiga bollarna i grått, brunt och rött är råa och alldeles nyfångade. Jag tackar nej men på kvällen provar jag en annan av Boholhavets delikatesser. Sapay, havsöron, som kokas i vitt vin, pesto och parmesan. Snäckorna har plockats vid den klippiga stranden precis nedanför resorten vi bor på. Här på den norra kusten av ön ligger de flesta små hotellen och på Volcan Beach Eco Retreat jobbar amerikanskan Kate Jellef som dykinstruktör och yogalärare. Hon stormtrivs på Camiguin.

– Människorna här är fantastiska. Så hjälpsamma och trevliga. Det är fortfarande väldigt lite turism. Under lågsäsong kan man vara den enda västerlänningen på ön. Bortsett från alla expats då. 

Ardent Hot Springs är en av öns populäraste besöksmål. Det 38-gradiga vattnet är naturligt uppvärmt och doftar sulfat. Förutom fem olika pooler finns även spa och restaurang.

Hon berättar att det är ett populärt semestermål för filippinier och kineser. Att Camiguin är deras "hidden treasure". För Kate lockade det att slå sig ner på en plats som ännu inte blivit så välkänd och som låg inom den så kallade koralltriangeln. Alltså det marina område som sträcker sig mellan Malaysia, Filippinerna, Indonesien, Papua Nya Guinea och Solomonöarna.

"Havets Amazonas" är ett annat namn på undervattensparadiset. Kates kille, som kommer från Wales och också är dykinstruktör, tar oss med ner i djupet för att upptäcka en del av det. Reven vid Mantigue Island är väldigt välmående och beskrivs som ett av landets bästa dykplatser. Jag gör mitt första dyk någonsin och har, tolv meter under min bekvämlighetszon, fullt upp med att tryckutjämna och att få till en lugn andning.

Att promenera runt Mantigue Island tar en dryg kvart, spana in den lilla fiskebyn på norra sidan. Det finns även en led inne i skogen.

Vildväxande jackfrukt.

De tyska syskonen Arne och Svelte Wehrenberg har ett tjugotal dyk i kroppen och njuter för fullt. Många lustiga varelser dyker upp i vårt synfält. Som den långsmala gula trumpetfisken, en bollformad blåsfisk och en svart sjölilja som rör sig som en bläckfisk men mer liknar en nättare version av en hårig spindel. Strax efter att ett stim barracudor passerat oss lägger dykinstruktören sina handflator ovanpå varandra och klappar till. Tecknet för krokodilfisk på det universella dykspråket. Sedan följer våra blickar hänfört den gröna havssköldpaddan som långsamt simmar precis ovanför våra huvuden. 

Efter en timme bland blå sjöstjärnor och räfflade koraller med avancerade mönster går vi upp på stranden och krånglar av oss all tung utrustning vi burit på ryggen. Mantigue Island är hem åt ett tjugotal fiskarfamiljer och en stor koloni fruktfladdermöss. Alla som besöker ön måste betala en liten avgift som går till att skydda och bevara miljön.

– Glöm inte att skölja dina öron, det kan ha kommit in plankton. Det hade jag problem med en gång, säger Svelte och håller fram en vattenflaska. 

Ett pass yoga i solnedgången sitter som ett smäck efter en dag under vattenytan.

Efter en picknicklunch, ytterligare ett dyk, en båtresa och en flakbilsfärd med Backstreet Boys i högtalarna är vi tillbaka på resorten. Vi möts av varsitt glas calamansijuice och väljer sedan mellan ett pass solnedgångsyoga på soldäcket eller en kall öl i bambuhängmattan. 

Några dagar senare är det dags att lämna ön. Först nere i hamnen får vi veta att färjan gått sönder. De som ska med ett internationellt flyg samma kväll blir en aning uppstressade men de franska och israeliska backpackergängen tar det med ro. Det är ju svårt att tänka sig en bättre plats att bli strandsatt på.

Ett minnesvärt slangord Linn Bergbrant fick lära sig på Camiguin var "adidas" som betyder grillade kycklingfötter (tre tår = tre ränder). När hon inte reser till äventyrliga gröna öar dras hon till kuststäder och till gator med muralmålningar och slitna hus i starka färger.