Sierra Leone – strandparadis utan turister

Sierra Leone. Bortom mörka katastrofrubriker gömmer sig långa sandstränder, ett unikt djurliv och en rik historia. Välkommen till en afrikansk reseupplevelse som inte alltid stryker medhårs men som sätter sig på djupet.

Sierra Leone – strandparadis utan turister
Simtur i väntan på tidvattnet vid River Number 2. Foto: Malin Palm.

Det är tidig morgon och de strilande solstrålarna lyckas knappt bryta igenom de många lagren av lövverk. Vi smyger bakom vår guide Mohamed Koromas rygg på smala machetehuggna stigar som sträcker sig likt långa tunnlar kors och tvärs genom öns kompakta grönska. På väg framåt hukar vi under stammar från fallna träd, kliver över höga slingrande trädrötter och trasslar oss ur greppen från lianer som lägger snaror runt våra ben och, när det inte hjälper, försöker fånga in hela kroppen med ett famntag. Trots stövlarna, som ser ut att vara två storlekar för stora, tar sig Mohamed fram utan att orsaka så mycket som ett lövprassel. Han stannar för att lyssna, känna av luftens dofter och vänder sig då och då om för att viska med väsande röst. 

– Trampa INTE på de torra grenarna på marken!

En röd guereza flyr mellan träden efter att den upptäckt oss.

"KNAK"

Plötsligt är de rakt ovanför oss, en hel flock av röda guerezaapor. Självklart har de hört våra klumpiga fötter. Det regnar torra grenar och löv över oss när aporna i sin flykt kastar sig mellan träden och med ett plums landar i lövverken. Så är de borta. Utan att vi fått en skymt av dem. 

Vi befinner oss på Tiwai Island, en 12 kvadratkilometer stor ö som är obebodd av människor men desto mer tätbefolkad av apor. På en karta ser ön ut som en svällande mörkgrön propp som splittrar Moa Rivers flöde i två delar. Här samsas 2 000 apor av 12 olika arter på en unikt liten yta. Turister och forskare lockas till ön för att studera allt från schimpanser och dianamarkattor, till någon av öns 135 fågelarter eller de 700 växtarterna och träden i öns flora. Den hängivet tålmodige eller tursamme kan även få se de sällsynta miniflodhästarna. 

Under sin uppväxt spenderade Mohamed Koroma mycket tid på Tiwai Island tillsammans med sin pappa och lärde sig allt om skogens träd, växter, dofter och djur. Redan som 11-åring blev han utbildad guide.

Under Mohamed Koromas uppväxt kunde invånarna i de omkringliggande byarna använda Tiwai för att odla, jaga och fälla träd för virke. Men 1987 blev ön ett reservat. Sedan dess driver byarna kooperativt öns turistcenter vars inkomster varierar drastiskt i takt med Sierra Leones katastrofer. För ungefär samtidigt som Mohamed Koroma, blott elva år gammal, blev utbildad till skogsguide nådde den dåvarande regeringens vanskötsel av landet sin kulmen. 

När inbördeskriget bröt ut 1991 var Sierra Leone – trots naturtillgångar som diamanter, guld, järnmalm och kakao – världens femte fattigaste nation. Nu blev landet känt för krigets grymhet och för hur naturtillgångarna blev en drivkraft för de stridande parterna och en förbannelse för folket, inte minst uppmärksammat i Holly­woodfilmen Blood Diamond med Leonardo DiCaprio från 2006. På Tiwai förstörde rebellerna turistcentret och byn Kambama brändes ned till grunden medan Mohamed Koroma och de andra invånarna gömde sig på en ö ute i floden. 

I byns eget lilla museum finns rester från slavhandeln, som den här kedjan som användes på slavarna.

Under vår andra dag ute i skogstunnlarna med Mohamed lyckas vi komma nära djuren. Vi ser bland annat svartvit guereza, ljus vitnäsa och får en liten revansch på de röda guezerorna när vi i skydd av buskagen lyckas titta på deras förehavanden högt uppe i träden

Morgonen efter tar en kanot oss till Kambama där vår packning slängs upp på varsin okada – motorcykeltaxi. Grusvägarnas hål är djupa och blir till en bergochdalbana för motorcyklarna. Vi passerar byar där barnen vinkar och föraren väjer för dödsföraktande små kycklingfamiljer. 

Stukat strandparadis.

Möbelsnickarna Jospeh Koruma och Sheaka Konto arbetar i området Hill Court i utkanten av huvudstaden Freetown.

När asfaltsvägen börjar kliver vi av och stryker med händerna över solbrända näsor och ansikten kamouflerade av rött vägdamm. En taxi tar oss den korta biten till provinshuvudstaden tillika resehubben Bo. Här finns inga avgångstider, istället hänger allt på att platserna ska fyllas. Helst varje millimeter. När chauffören bankar i plåten som tecken på avfärd tar det ändå en bra stund innan allt och alla tryckts in på rätt plats och en man i bakre raden tappar tålamodet. 

– Måste ni packa oss som om vi vore sardiner, ropar han utan att få något gehör för sin klagan. 

Vi håller in armar och ben för att dörren ska kunna stängas, sedan bär det av. 19 själar, packning upp till taket och sju säckar lök i en minibuss. Svetten rinner över tinningarna, de sprängda högtalarna ger vår resa ett soundtrack av tung amerikansk hiphop och lättsamma sierra­leonska toner. Vid en checkpoint köper vi vatten i små plastpåsar och friterade matbananer och vetebullar. 

Bungalowen på River Number 2 tar begreppet strandnära boende till en ny nivå.

Vi förvånas över hur bra vägen från Bo ner till kusten är. För även om Sierra Leone repat sig en del efter 14 år av fred är det ett land med djupa problem. 2014 drabbades de dessutom av ännu en katastrof – historiens värsta ebolautbrott som dödade 4 000 sierraleonier och paralyserade hela landet medan investerare och turister skrämdes bort. 

– Ingen hos oss blev sjuk, men ebola blev ändå ett stort problem. Efter kriget tog det fem år innan turisterna började komma tillbaka, nu är vi rädda att det ska bli likadant, säger George Hope som tar emot oss när vi anländer till River Number 2, namn på både den lilla orten och floden som mynnar ut i havet tre mil från Freetown.

Solen är på väg upp över stranden vid River Number 2 och försäljare tar båten över floden för att påbörja arbetsdagen.

Det är lördag kväll och bortom kullarna genom avgas­stinna bilköer finns Freetown med sina barer och klubbar. Men vi bestämmer oss för att gå på lokal fest med Ibrahim. Vi följer skenet av hans ficklampa längs grusvägen men i det kompakta mörkret är vi ändå en hårsmån från att snubbla över ett sovande lamm. Stjärnhimlen är magnifik och syrsorna spelar i gräset tills ljudet av dunkande musik tar över. För tio kronor i entréavgift får vi varsin kladdig stämpel på armen och går in i en stor betonglokal. Ur stora kylväskor köper vi energidryck, Carlsbergöl och stark stout på burk. 

Ungdomar från trakten dansar med rullande midjor och sneakers som rör sig lekfullt över betonggolvet. Musiken är från hela Afrika, men Ibrahim ler extra stolt varje gång en sierraleonsk låt spelas.

– Det har varit mycket lidande men nu när ebola är borta så kan vi fira igen. Våra musiker gör texter som är 30 procent allvar och resten på skoj. Det får oss att släppa all stress, säger han.

Det är disko i utkanten av River Number 2 och folk från grannbyarna har kommit för att dansa och festa.

Här har de tagit begreppet "havsnära boende" till en ny nivå. När tidvattnet är högt forsar vågorna upp över trappan och in över vår lilla veranda. Det är lätt att ha överseende med de slitna väggarna och att toalettdörren inte går att stänga när det tar exakt elva sekunder från sängen till påbörjat morgondopp. Bungalowen vi bor i var den första som byggdes för 20 år sedan när George Hope och byborna, precis som på Tiwai, startade upp sin egen lokala turistverksamhet. Idag gör den att byn har råd med sjukvård, rent vatten och skolgång åt barnen.

Ibrahim Mansaray är en av ortens guider och en man vars leende blir bredare ju mer vi lär känna honom. Efter hans försäkran att den mulna himlen absolut inte kommer släppa ifrån sig något regn tar hans kraftfulla paddeltag oss uppströms mot vattenfallen. När tunga regndroppar dränker våra kläder vänder vi oss om och möter ett urskuldande leende som säger: "Inga problem va?"

Vi äter nyfångad grillad barracuda för 85 kronor i restau­rangen men i byn finns spartansk och kryddstark fiskgryta för ett spottstyver. Några andra turister finns här inte, men på helgerna fyller stadsborna stranden – rika sierraleonier blandat med hjälparbetare och affärsfolk från Europa och Mellanöstern. Den vita sanden och solstolarna fylls av familjer med picknick, poserande ungdomar och kompisgäng med hög musik. 

Alpha Tolleh, Skeku Turat och Giro Conteh är besättning på den fiskebåt som tar oss över havet till Banana Island.

En tidig morgon lägger vi ut tillsammans med Ibrahim och tremannabesättningen på en avlång träbåt för två timmars färd över havet till Banana Island. Hit flydde invånarna i River Number 2 under kriget, men på ön finns dramatiska historier från långt tidigare datum. Direkt efter landstigning stöter vi på en handfull rostiga kanoner märkta med årtalet 1813. De ligger fortfarande riktade mot havet – en rest från århundraden av kolonialism när portugiser och engelsmän slogs om handeln.  

Vi träffar Elisabeth MacFoy vars släkt bott på ön så länge någon kan minnas. Hon visar oss runt på en förfallen kyrkogård där överväxta gravstenar avslöjar hur unga brittiska sjömän dukade under i sjukdomar. Men öns mörkaste historier handlar om slavhandel. En smal stig leder fram till ruinen efter britternas gamla stenbyggnad, strax intill finns en cirkelformad grop som förr i tiden var avgrundsdjup. Enligt öborna var det här slavhandlarna gjorde sig av med människor som inte dög till hårt arbete. 

– Om en slav blev sjuk kastades den ner i hålet, tänk så många själar som finns där nere. Det är en hemsk historia men vi ser till att den förs vidare till våra barn, säger hon.

Elisabeth MacFoy har bott hela sitt liv på Banana Island och visar oss runt bland öns historiska platser.

Även på Banana Island märks turismens nedgång och vi ser ett igenbommat hostel på förfallets rand. Men på en lummig strand finner vi framtidshopp och nya idéer där en modern ekolodge håller på att byggas. Markägaren Edward Nasser är lyrisk när han talar om Sierra Leones potential. 

– Folket, atmosfären och naturen är fantastisk. Jag vill ta med våra gäster till Turtle Islands, du skulle se stränderna, det är rena Hawaii, säger han.

Under resan tillbaka till River Number 2 stannar båten så att vi kan njuta av bad på öppet hav. In mot land ser vi kullarna och grönskan, åt andra hållet Atlantens mörkblå vatten ända till horisonten. Det kan hända att bussarna saknar avgångstider, att gropiga vägar ger blåmärken och att madrassen är fuktig. 

En kvinna skär upp okra till dagens middag.

På Tiwai simmar vi mot flodens starka ström under eftermiddagsdopp och efter stillsamma kvällar somnar vi på enkla madrasser i vårt tält.

Men en resa i Sierra Leone ger utrymme för frihet och improvisation. När vi för femte gången ställer oss på relingen för att dyka ner i havet sneglar jag mot besättningen för att se om de börjar tappa tålamodet. Istället vilar de avslappnat på en mjuk hög av fisknät i båtens akter. Ibrahim verkar ha läst mina tankar. 

– Vi kan stanna fler gånger innan vi är framme också, ni kan bada så länge ni vill, säger han.