Rundresa i norra Albanien – orört och sagolikt

För inte så länge sedan var det en av världens mest slutna nationer. Men de senaste åren har allt fler börjat upptäcka Albanien. Vi reste från moderna Tirana till de isolerade men undersköna bergstrakterna i norr.

Rundresa i norra Albanien – orört och sagolikt
Europas sista hemlighet? Foto: Johan Marklund.

Theth, norra Albanien. Grannens tupp väcker mig i gryningen. Från mitt fönster ser jag hur röken sakta stiger ur skorstenen på det lilla stenhuset bredvid vårt pensionat. En kattunge lurar bland de dagg­stänkta vin­rankorna som slingrar sig ovanpå en pergola, och spanar hungrigt efter törnskatorna som virvlar runt uppe i trädkronorna. 

Runt den lilla byn tornar karga bergstoppar upp sig. Dimmoln stryker längs de branta och grönklädda slut­tningarna. De albanska alperna kallas även för Bjeshkët e Nemuna. De fördömda bergen.  

Det här är en av Europas mest otillgängliga trakter. I bergs-byn Theth har livet ändrats mycket långsamt och traditioner som dött ut på andra platser i Europa har här levt vidare. Bara de senaste åren har ryktet börjat sprida sig bland resenärer, om den avskilda och sagolika platsen.

Tirana by night, Utsikt från Sky Tower,
där det även finns en roterande bar.

Vi landar i ett försommarhett Tirana. Spetsiga minareter och betonghus reser sig mot de böljande bergen som omger staden. Trafiken är hetsig, men stadens behändiga storlek gör att det är lätt att promenera runt överallt i staden.  

I skuggan av träd spelar äldre män domino, brickorna klickar medan de skrattar och drar skämt. På Pyramiden, ett graffitisprejat betongmonument från kommunisteran, åker tonåringar rutschkana under glada skrik. Stans nöjesnav är distriktet Blloku, några kvarter där fullsatta uteserveringar ligger på rad. När landet var en diktatur var Blloku ett område dit vanliga medborgare var förbjudna att gå – här bodde bara landets dignitärer. 

Albaniens huvudstad är ingen maffig metropol som Berlin, inte heller bildskön som Budapest. Men krafsar man på ytan så upptäcker man en egensinnig stad med en alldeles speciell charm. Inte heller blir man ledsen då man upptäcker att en hel­kväll på en bättre sortens restaurang landar på under 200 kronor. 

Skojfriska dominospelare vid den konstgjorda sjön i Tirana.

– Alla vill bo i Tirana nu, säger Andia Ago, som vi träffar en solig eftermiddag på den fullsatta uteserveringen utanför Destil Hostel. Hon pluggar turismvetenskap på universitetet och blog­gar om nöjeslivet i Tirana, staden där hon har bott hela sitt liv. 

– Här finns mycket att göra och ett bra nattliv. De senaste åren har mycket förbättrats, staden har blivit vackrare och renare. Albanien har ett lite dåligt rykte, men det är säkert att resa runt här. Men det är viktigt att man kommer hit med ett öppet sinne, och inte förväntar sig att allt fungerar perfekt, säger hon och tar ett bloss på cigaretten.

Albanien har en samtidshistoria som saknar motstycke i Europa. En av världens mest slutna och hårdnackade kommunist­­­diktaturer, ett Nordkorea på Balkan där invånarna kontrol­­­lerades med järn­hand. När regimen slutligen föll tog kaos och korruption vid och i slutet av nittiotalet rådde inbördes­krig. Albanien är fort­farande ett av Europas fattigaste länder. Många hoppas att landet ska kunna få ett medlemskap i EU om några år.

Turismen i landet kretsar mycket kring stränderna i söder. Den albanska rivieran har varit ett charterresmål i flera år. Många av stränderna är i klass med de i grannlandet Grekland. Den norra delen av landet är desto mindre utforskad. Det är dit vi är på väg

Området kring Tiranas marknad har fått en ansiktslyftning de senaste åren.

Vi styr norrut ut genom den trögflytande morgontrafiken med en fyrhjulsdriven bil. Vid borgen Rozafa stannar vi och njuter av utsikten över staden Shkodra, vid stranden av en vid­sträckt sjö. I fjärran skymtar vi Monte­negro. En ensam bar­bröstad man slår det höga gräset med lie inne på det gamla fortet, som varit en fästning sedan 350 f Kr. 

Efter vi ätit frukost i byn Shkreli börjar vägen stiga markant uppåt genom bergen. Till slut tar asfalten slut och sista timmen skumpar vi fram längs smala grusvägar. Vid sidan av vägen stupar berget ner lodrätt. Trafiken är sparsam men ett par gånger får vi möte och tvingas backa under nervpirrande former alternativt hitta en liten ficka så att vi kan passera varandra utan att krocka. Efter en timme på de skumpigaste vägar jag upplevt på denna sidan Medelhavet börjar det kännas i kroppen. 

Albanien

Rusningstrafik i bergen!

Andia Ago, ung student och bloggare från Tirana.

Till slut skymtar vi Theth nere i en dal. En samling utspridda stenhus längs en friskt porlande fjällflod. Det känns som att landa i ett pittoreskt vykort från Schweiz. Väldigt fridfullt – och fullständigt oväntat. Detta var inte den bild av Albanien som jag hade innan jag åkte hit. På andra sidan floden betar ett par hästar. Möra i kroppen kravlar vi oss ur vår Nissan Pathfinder.

– Hej, jag heter Laura. Det här är mina två barn, säger vår värd, en svarthårig kvinna i trettiofemårsåldern. 

I Theth finns inga vanliga restauranger, hotell eller butiker. Nattlivet är obefintligt. Hit kommer man för känslan att befinna sig så långt från civilisationen som möjligt. Alla boenden är av typen bed & breakfast. Eftersom det är så långt till närmsta affär så kommer i stort sett all mat från gården – smör, ost, kött, mjölk, bröd, grönsaker. Väldigt trendriktigt i dessa dagars vurm för lokalproducerad mat.

Norra Albanien. Teth

Albanien är den enda nationen som haft ateism som statsreligion. Kyrkan i Theth fungerade under diktaturen som sjukhus.

Laura kommer från Kosovo och hittade hit på semestern. Hon förälskade sig i byn och i en man från trakten. Hon dukar fram sallad och bönsoppa med lufttorkat fläsk och nybakt bröd. Till det en kall Korca, som den inhemska ölen heter.

Till skillnad från många andra i byn talar hon bra engelska, något hon lärde sig när hon jobbade för FN åren efter kriget i Kosovo. Maken Pavlin Polia, en tystlåten man med tjockt svart skägg, växte upp i Theth. Han och hans syskon föddes i byns kyrka, som under diktaturen fungerade som sjukhus, eftersom religion var förbjudet. När han var liten hade skolan 250 elever. Men bara ett par år senare var det helt tomt. När friheten kom så valde många att söka lycka och trygghet inne städer som Tirana och Shkodra. Byn övergavs.

– För bara tio år sedan fanns ingenting här. Men nu finns turism, folk återvänder hit, det ger oss hopp. Nu inser man värdet av sådant som håller på att försvinna; jordbruk, lokalt hantverk och kultur. Vi köper produkter av varandra här i byn och hjälper på så sätt varandra, det är en sorts social turism. Tidigare rynkade många albaner på näsan när folk från byarna kom in till stan och försökte sälja sina ostar. "Vi vill inte ha er bondost!" Men det har försvunnit, nu finns en nyfikenhet för det lokala.

Turkiskt kaffe och raki – när du får oväntat besök i Albanien! Ben skålar med barndomsvännen Nard.

åka bil i albanien

Vart tog asfalten vägen?
De sista milen ner mot Theth är fyrhjulsdrift ett måste.

De flesta i Theth bor här bara under somrarna. När vintern kommer så tar många sitt pick och pack och flyttar ner till Shkodra, en kommun med cirka 70 000 invånare. Under en stor del av året är Theth helt avskuren från omvärlden. Vägen är avstängd när det är mycket snö. Då gäller det att planera sitt liv så man har nog med mat och förnödenheter. Familjen Polia som vi bor hos tillhör de som lever här under hela året. 

– Vi jobbar hårt under sommaren så under vintern går vi i ide, som björnar, säger Pavlin. I bakgrunden brottas barnen med grannens gris. Grannkvinnan, en äldre släkting till Pavlin, sitter och stickar på förstutrappan och bannar emellanåt barnen när leken med grisen blir alltför hårdhänt.

Otillgänglig oas. De ottomanska erövrarna som gjorde Albanien muslimskt lyckades aldrig omvända bergsborna i Theth, som var katoliker. Det var alltför bökigt att ta sig hit, så de fick hållas …

Morgonen därpå står jag högt uppe på bergssluttningen och skådar ut över den vackra dalen och den lilla byn, tillsammans med Pavlins bror Nard som är parkvakt i den stora nationalparken som omger Theth. Längs de branta och mörkgröna bergssluttningarna porlar bäckar och vattenfall. I de orörda skogarna i norra Albanien finns mycket björn, vildsvin och en av Europas största populationer av varg.

Nards familj har levt här i flera hundra år. Han och brodern bor kvar, men föräldrarna och fyra systrar har flyttat till USA. Nard föddes i slutet av åttiotalet och var bara tio år när inbördes­kriget bröt ut. Men han minns det som en tid av kaos, då billiga vapen fanns i överflöd. 

– Jag hade alltid en kalasnikov på axeln när jag var uppe i bergen för att valla fåren. Alla hade vapen hemma, för att försvara sig och sin egendom.

Uppe i bergen lever gamla traditioner kvar, kanske ännu mer nu än för 15 år sedan, då många av turisterna uppskattar lokalt hantverk.

I Theth får man en känsla av att ha kommit till en plats där tiden står still. Men de senaste åren har mycket förändrats i byn, inte bara till det bättre menar Nard.

– Förut hjälpte folk varandra. Men i och med att turister har börjat komma hit så finns det en del avundsjuka. En del har jobb, andra har inte jobb, och är missunnsamma mot de som det går bra för. Tidigare så hjälptes alla åt om det var något som skulle göras, säger han. 

Det byggs mycket nere i byn och det finns alltid en risk att utvecklingen sker för snabbt, även om många välkomnar den småskaliga turismen. Det avlägsna läget och det faktum att det enklaste sättet att ta sig hit är via en lång bilfärd på oasfalterade vägar gör dock att det kommer att dröja innan byn får sitt första McDonald´s. 

albanien, teth, ”De fördömda bergen”,

"De fördömda bergen", betydligt trevligare än det låter.

Bra tryck i utomhusduschen!

Nere i dalen syns konturerna av det grå försvarstornet, en stenbyggnad som byggdes under den ottomanska eran. Runtom i Albanien finns liknande byggnader men många har rivits eller förfallit. Huset i Theth är ett av de få intakta och är öppet för besökare. 

Här kunde män som var inblandade i en släktfejd låsa in sig, i väntan på att familjemedlemmarna som var inblandade i tvisten skulle komma till ett beslut om mannens öde. Under diktaturen hölls vendettatraditionen, som innebär att ett mord på en familjemedlem alltid måste resultera i hämnd, i schack. Men efter kommunismens fall har gamla sedvänjor och släktfejder bubblat upp till ytan på sina håll. Ibland kan det dröja 20, till och med 30 år innan ett mord får sin vedergällning.

– Det är normalt tänkande i norra Albanien. Folk glömmer inte gamla oförrätter. Man sitter hellre i fängelse på livstid än att förlora ansiktet. Om din bror blir dödad och du inte hämnas mordet så ses du som en ovärdig människa av de andra byborna. 

Albanien

Megi och hennes ögonsten.

Gränsen mot Montenegro ligger inte långt härifrån och under diktaturen så flydde många från byn, över bergen mot Jugoslavien och vidare ut i världen. Men det var en livsfarlig flykt, och man kunde hamna i fängelse bara genom att det ryktades att man inte trivdes i Albanien. En av de populäraste dagarna att fly var efter envåldshärskaren Enver Hoxhas födelsedag.

– Man ställde till med kalas för att visa att man var duktiga patrioter, men höll igen på spriten. Sedan på natten när alla soldaterna sov ruset av sig så packade man sina saker och gav sig iväg över bergen, säger Nard, medan vi kör ner längs steniga bergsstigar som får serpentinvägen som vi körde igår att framstå som Autobahn. Vid ett tillfälle kör vi rakt igenom en strömmande fors. 

Bakom en krök går en kvinna i vitt huckle och driver en brun ko framåt. Det väderbitna ansiktet får henne att se äldre ut än hennes faktiska ålder – 67 – men när hon skuttar efter kon i diket ser hon smidig ut som en tjugoåring. Nard gick i skola med hennes son Ben och vi blir inbjudna till huset. 

Theth Albanien

Försvarstornet i Theth, där män som hotades av blodshämnd kunde söka skydd.

Tjockt turkiskt kaffe hälls upp i blommiga koppar och de små glasen fylls med raki trots att klockan bara är tio på morgonen. Sådan är sedvänjan när man har gäster i Albanien. Varje gård gör sin egen raki.

– Albanien är känt för sin gästfrihet, för folk som bor här i bergen är det viktigt att visa sin generositet, men man behöver inte dricka upp allt om man inte vill, säger Nard, medan han sträcker fram sitt glas för att skåla. Rakin är gjord av plommon och just denna är inte särskilt stark.

Ingen talar engelska men Nard översätter. Lena, som den äldre kvinnan heter, har sju barn, mannen är nere och jobbar med bikuporna. Det yngsta barnbarnet sitter i Lenas famn och plirar blygt. Lenas son Ben är en storväxt och bredaxlad man strax under fyrtio. Bens dotter Megi leker med kaninerna som hon har i ett träskjul på baksidan av huset. Liksom många andra i byn så har de en lägenhet i Shkodra, där de spenderar vintrarna i väntan på att få komma upp i bergen igen. Lena säger att hon älskar denna platsen mer än något annat ställe på jorden. 

Theth Nationalpark. Den här svalkande bergskällan nås via timmars vandring Efter ett snabbt dopp i den svinkalla bergslagunen kan man hänga i Albaniens minsta bar där ölen kostar drygt 10 kronor!

Theth är en populär ort för vandrare. Vandringsleden Via Dinarica börjar i närheten och fortsätter in genom Montenegro och vidare upp genom länderna på Balkan. Vi skippar den och gör istället mindre dagsturer kring Theth, här finns mycket att upptäcka. Vid ett litet vattenfall som kallas Blue Eye, stannar vi och badar i den turkosa lagunen. Vattnet ser inbjudande ut men är cirka 5 grader varmt så det blir ett rekordsnabbt dopp under höga skrik. Torkar i solen och hänger i den lilla "strandbaren" som drivs av en familj som har ett hus i närheten. Ölen kyls i floden och kostar drygt 10 kr. 

Byn ovanför lagunen heter Kaprre och är ännu mindre än Theth. För tjugo år sedan fanns många gårdar här men idag bor bara en familj kvar, Shukre och hennes sex döttrar. Maken gick bort i en hjärtattack förra året, bara 52 år gammal. De håller på att starta upp ett enkelt bed & breakfast för de gäster som vill fly undan civilisationen på riktigt. Här ute finns ingen el, inga bilar. Enda sättet att ta sig hit är till fots. Från ett av träden utanför huset droppar hemgjord yoghurt från en tygpåse. 

– När det är kallt kan det vara tufft att inte ha el men för många turister är det attraktivt att leva enkelt, avskilt från omvärlden. Här ute finns bara den vackra naturen och lugnet, säger Valentina, en tjugofemårig blond kusin till döttrarna som hjälper till här under sommaren. 

Skalman korsar vägen.

Mera raki och kaffe! Vi skålar runt det runda bordet i trädgården. Njuter av det starka kaffet och tystnaden medan korna råmar bakom huset.

– Visst gillar jag stan, men jag vill dö här uppe i bergen, säger Valentina.

Bakom reportaget:

Fredrik Brändström kommer aldrig att glömma den varma bilresan från Theth till Tirana. Desperat efter något drickbart hittade han en full petflaska i baksätet och tog en rejäl klunk – som han spottade ut direkt. "Vattnet" visade sig vara plommonbrännvin som fotografen Johan Marklund hade köpt i Theth.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!