Magiska drömresor – redaktionen listar 30 upplevelser de aldrig glömmer

I maj 1987 kom första numret av Vagabond ut. I år fyller vi 30 år. Det vill vi fira genom att berätta om våra mest episka reseäventyr. Låt dig inspireras till en egen drömresa!

1. Roadtrip genom sydvästra USA

Foto: Fotolia

Har du någon gång drömt om att bila genom USA är det förmodligen denna del av landet du fantiserat om, kanske utan att du vetat om det. USA:s Southwest är själva definitionen av bombastiska roadtrip-kulisser. Vidsträckta, karga, rödfärgade västernlandskap, som hämtade från en Lucky Luke-serie.

Naturupplevelserna avlöser varandra i denna del av USA: Grand Canyon och Monument Valley i Arizona och nationalparkerna Arches och Zion i Utah är några platser med skyhög wow-faktor. Och att resa genom västra Texas, längs mytomspunna Rio Grande och ner till mexikanska gränsen, är något jag kommer att minnas resten av livet.

– Fredrik Brändström

 

2. Paradisön Aruba

Foto: Pernilla Sjöholm

Aruba är minst till ytan men har flest turister av ABC-öarna, som de västindiska öarna Aruba, Bonaire och Curaçao kallas. En paradisö som skapad för den perfekta smek-månaden med 28 grader, varje dag, året runt. Bara mer eller mindre blåsigt. Ett skoglöst landskap med en ram av vita stränder där lyxiga hotellkomplex och kasinon står för höjden. 

Men vad jag inte förväntade mig var mötet med Arubas många ansikten. 96 nationaliteter som vidsynt och fredligt lever sida vid sida. Europa blandas med Karibien, Amerika och allt däremellan. Bon bini betyder välkommen på papia-mento – och på Aruba är alla verkligen det. Här finns till och med vildmark i national-parken Arikok, vacker och kaktus-klädd.

– Pernilla Sjöholm

3. Frid i indiska öknen

Foto: IBL

Hösten 1996 följde jag och fotograf Mikael Lindström med på Vagabonds läsarresa till Gujarat i västra Indien. I slutet av rundresan vandrade vi med kameler i saltöknen Great Rann of Kutch, ett hårt tillplattat jordgolv täckt av ett florsockerlätt stoft som gjorde att bruna moln bolmade upp när vi satte ner sandalerna. 

Två nätter sov vi hemma hos storfamiljen Tabha i ökenbyn Misariado. De bodde runt en gårdsplan av torkad, sprucken, brun lera som gav en dov, akustisk känsla: alla ljud fick liksom runda hörn. De hade ingen elektricitet. Ingen i släkten kunde läsa eller skriva. Efter mörkrets inbrott samlades männen runt elden och berättade historier, medan kvinnorna vilade i köket och barnen lekte i fotogenlampans vita sken inne i sovhyddorna.

Man ska inte romantisera brist på bekväm-ligheter som vi tar för självklara, men inte heller förkasta andra sätt att leva bortom vår resurskrävande konsumtionslivsstil. Det må låta flummigt, men det fanns ett lugn i familjens ansiktsdrag och deras långsamma sätt att prata som jag blev oerhört avundsjuk på.

– Per J Andersson

4. Paddling på Zambezifloden

Foto: IBL

För några år sedan samlade jag ihop ett gäng vänner och familj för en annorlunda safaritur: paddling på Zambezi-floden längs gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Vi tältade på flodbankarna och somnade till ljudet av lejons rytande i fjärran. Lejonen och hyenorna var dock inte oros-momentet, eftersom vi slog läger på små sand-öar i floden. Värre var det med flodhästarna. De var både fler och farligare.

En morgon upptäckte vi att en flodhäst hade vandrat förbi tältet bara några decimeter från där vi låg och sov. Många gånger ploppade flodhästarna upp ur floden alldeles intill kanoterna och då var det bara att paddla för glatta livet. Hade jag vetat hur många flodhästar och krokodiler det fanns på den delen av floden där vi paddlade skulle jag nog planerat om resan lite.

– Tobias Bestelid

 

5. Närgångna gorillor i Rwanda

Foto: Fotolia

Att få möta frilevande bergsgorillor djupt inne i skogarna uppe på Rwandas berg är en otrolig upplevelse. Jag kom till och med lite väl nära dem. Gorillagruppen som vi skulle besöka hade precis bråkat med en annan grupp av gorillor och när jag och min guide klättrat uppför en liten bambubevuxen bergsknalle så rusar plötsligt en förbannad 200 kilo tung gorillahane rakt mot oss. Bambun knäcktes som tändstickor. När gorillan var en och en halv meter från mig stoppade han. Sakta, sakta satte vi oss ner och efter en stund lyckades jag krypa från honom. 

Till slut bestämde sig gorillan för att vi inte utgjorde något hot och försvann in i grönskan igen. Efteråt berättade guiden, som var bara ett par decimeter från djuret, att han kände gorillans andedräkt och att han under alla sina år i Rwandas berg aldrig varit med om något liknande. 

– Tobias Bestelid

6. Transsibiriska järnvägens magi

Foto: IBL

Oktober. Inte den hetaste månaden att åka till Sibirien och Mongoliet kanske, men det skulle visa sig vara en lyckträff att köpa en enkel biljett från Moskva till Ulan Bator just den tiden på året. Hela tåget var som en rullande marknad, överbelamrad med varor som mongolerna köpt på sig för att sälja längs vägen. På varje station vi passerade i Ryssland stod horder av människor och väntade på att kasta sig över filtar, kappor, stövlar – kläder och prylar som behövdes inför den bitande vintern.

Att få dela kupé med några av dessa mongoliska handelsresande och knyta vänskapsband bortom ordförståelse, medan det sibiriska landskapet rullade förbi, är en av de starkaste reseupplevelserna jag bär med mig än idag. När jag och min kompis försvann iväg lite för länge från tåget på något av alla stopp, då stod vår "kupémamma" och väntade oroligt på oss i dörröppningen, med en liten tår i ögat och orden: "Mina döttrar. Mina döttrar."

– Karin Wallén

 

7. Het vandring i Turkiet 

Foto: Fotolia

Ibland tycks allt fel, men blir ändå så rätt. Samma dag som fotografen Jacob och jag påbörjade reportageresan längs Lykiska leden, basunerade BBC ut startpunkten Fethiye som varmast på jordklotet. 

Bara dårar skulle kunna komma på tanken att vandra längs den turkiska medelhavs-kusten när termometern rusat upp till 44 grader. Ändå gjorde vi just det. Skolim smälte och sulor lossnade. Kikare kärvade ihop och kameror hackade. Trots det blev vandringen en fullträff. 

Kanske för att Lykiska leden bjuder på en så underbar mix av adrenalin och små, försynta överraskningar. Som den galna klippklättringen i Fjärilsdalen, poppis bland hippier och deras efterföljare, följt av byn Alinca där vi knackade på hemma hos Hassan och Habibe och åt ljuvliga omelettröran menemen med färsk yoghurt. Eller kanske för själva grejen, att få stånga sig galet genomsvettig på timjansdoftande bergsstigar och därefter få kasta sig ut i havet från en öde strand. 

– Mikael Persson

8. Vin och djurliv i Sydafrika

Foto: Fotolia

Kombinationen av sköna stränder, vacker natur, roliga aktiviteter, spännande djurliv, intressant historia, bra musik, god mat och delikata viner, får mig alltid att sukta efter Afrikas sydvästra hörn. Det är helt enkelt omöjligt att ha tråkigt i Kapstaden. Vi åkte upp längs den vilda västkusten norr om Kapstaden, gjorde utflykter till vindistrikten, gick på grillfest, braii, i kåkstäderna, och skådade zebror och säl vid Godahoppsudden. Sydafrika var målet för en av de första resorna jag gjorde för Vagabond – och är fortfarande en plats jag ständigt längtar tillbaka till.

– Fredrik Brändström

9. På drift i Alaskas vildmark

Foto: Fotolia

Jag älskar roadtrips. Det är något speciellt med känslan när man hela tiden är på väg. Den läckraste roadtrip jag gjort var när jag och fotografen Karl-Johan körde över 100 mil genom Alaskas vildmark som var klädd i sin allra vackraste höstskrud. Vi fick närkontakt med brunbjörnar, vandrade på glaciärer och utforskade öde spökstäder.

Vissa delar av rutten flög vi små Cessnaplan ut i vild-marken, andra delar åkte vi båt. Någon gång kommer jag återvända för att upptäcka mer av fantastiska Alaska.

– Tobias Bestelid

10. Äventyr i Namibia

Foto: Fotolia

För fem år sedan var jag halvvägs igenom en afrikansk roadtrip och hade – några smärre mekaniska missöden till trots – lyckats ta mig till Namibia. I starkt behov av att komma bort från min bil i några dagar (en del av miss-ödena blev ganska dyra) lät en rid- och campingresa i Namib-Naukluft som ett perfekt äventyr. Och äventyr blev det. Trots upprepade bedyranden om att vi alla var nybörjare tröttnade vår guide ganska snart på skritt och trav och tyckte att vi borde "rida som cowboys" ett tag. Hjälmar hade vi inte fått några, så resten av dagen handlade till stor del om att hålla i sig så bra det gick och inte studsa alltför mycket i sadeln. 

Alla ridsmärtor försvann i samma ögonblick som vi kom fram till campingplatsen där tält, hink-dusch, och en trerätters middag serverades lagom till solnedgången. Landskapet skiftade från gult och orange till rött och slutligen rostbrunt och svart, och när skymningen till slut gav vika för natten sken Vintergatan starkare än jag har upplevt varken förr eller senare.

– Marcus Westberg

11. Ekoturism i Costa Rica

Foto: IBL

Svaveltukanen svängde sakta på sin regnbågs-färgade jättenäbb. I bakgrunden bildade regnskogen en fuktig vägg av ljud och klorofyll bland jätteträd och mullrande vattenfall och jag var på sätt och vis del i att den fortfarande fanns där.

I sina sämsta former innebär turism både misshandlad natur och människor. Men besökare kan också vara nyckeln till gott, som i costaricanska Rara Avis. När djungeln hotades av långt gångna avverkningsplaner lyckades biologen Amos Bien mot alla odds låna pengar och köpa loss marken. För att finansiera projektet skapades reservatet Rara Avis som tar emot både forskare och turister. Värdshuset jag bor på gör minimalt intrång i regnskogen och har varken tv, pool eller full tillgång till el. Genom att anställa traktens folk som guider, kockar med mera, bidrar det dessutom till den lokala ekonomin.

Rara Avis innebär skydd åt ovärderliga naturvärden. Och ju fler besökare som kommer, desto mer regnskog kan köpas in och räddas.

– Mikael Persson 

12. Hummer i Kap Verde

Foto: IBL

Att komma vilse är en del av resandet. Vi hade luffat mellan öarna i Kap Verde i flera dagar och kommit till ön Santo Antão som ligger längst norrut. Den är den enda av öarna som är täckt av grön vegetation eftersom den får all nederbörd som kommer över Atlanten.

Vi vandrade längs den vilda kusten och letade efter bästa bilden när solen gick ned. Vi hade kommit till en by som hette Paul och som inte hade några bussar att ta sig vidare med. Byn hade högst några hundra invånare och det fanns endast ett litet pensionat. Det drevs av en ung kvinna som längtade härifrån. Hon erbjöd sig att laga kvällsmat åt oss.

– Vi tar vad som finns, sa vi.

Ut kom hon med tre humrar som hennes pappa fiskat tidigare under dagen. Jag tror vi betalade femtio kronor per hummer och fick en flaska vinho verde på köpet. Det är fortfarande den bästa hummern jag ätit.

– Henrik Brandão Jönsson

13. Australiens röda hjärta

Foto: Fotolia

Det var självklart en stor upplevelse att se Stora Barriärrevet, men det var i öns inre, i Australiens röda hjärta, som jag fick den mest magiska reseupplevelsen down under. Tillsammans med en guide guppade vi runt på skumpiga jordvägar, fick punktering i 40-gradig värme och blev omsprungna av studsande kängurur. Vi vandrade i Kings Canyon, sov i tält under en stjärnklar himmel och besökte självklart Uluru, eller Ayers Rock, klippan som blivit något av en symbol för Australien.

– Fredrik Brändström

14. Sjöresa med Afrikas drottning 

 

Foto: IBL

Resor kan hålla sig till att vara enbart transport, eller som MV Liemba, en historia i sig. Stod mot relingen och såg tanzaniska Kigoma försvinna i fjärran. Kursen var spikrak mot byar och djungelhöjder i väglöst land. Bakgrunden något helt annat. För drygt 100 år sedan byggdes MV Liemba på ett tyskt varv. Kort därefter monterades skeppet ner i bitar och transporterades i trälådor till Afrikas inre där det skruvades ihop. 

Att fartyget dessutom sänktes under första världskriget har inte hindrat det. Efter freden fiskades båten upp från bottnen och gjordes i sjödugligt skick. Sedan dess puttrar MV Liemba varannan vecka mot Mpulungu i Zambia. Nattliga ankomster mitt ute i ingen-stans där tobaksbalar och passagerare bytte båt under ljuset från starka strålkastare, det storslagna landskapet i en stolt kontinent, skuggorna från gracila vattenkobror. 

Riktiga resor går knappast med flyg. Istället gäller tåg eller båt. Som MV Liemba.

– Mikael Persson

15. Spontan sång på irländska pubar

Foto: IBL

En söndagskväll i juni i Kilfenora på västra Irland. Det är dans i ladan till toner av fiol, tvärflöjt och irländsk säckpipa. Jag och fotograf Micke Lundström, som är för skraja för att dansa, hänger med pratglada bybor i den proppfulla baren. Det skummar ur ölsejdlarna medan rytmiska danssteg dunkar i trägolvet. Alla sjunger med. Men så tystnar allsången, och en kraftig fårbonde i grön skjorta pekar bestämt på en tonårsflicka i baren. Det är signalen. Sjung! Och hon sjunger. Solo. Högt, klart och ljuvligt. Sedan pekar bonden på en femtioårig kvinna i blommig klänning. Hon sjunger lika ljuvligt. En väderbiten bonde med keps och grått skägg blir också utpekad och får sjunga, lika vackert som de andra. Så modigt. Så uttrycksfullt. Så irländskt …

Jag tror först att allt är regisserat, som om vi hamnat mitt i en irländsk bondmusikal. Men icke. Solosången är spontan. 

Två dagar senare går vi in på puben Matt Maloy's i Westport och får höra en rytmiskt framförd kombination av skillingtryck, spoken word och poetry slam. Jag förstår inte ett ord. Men vad gör det när hela puben skrattar unisont. Skrattet smittar av sig och till slut skrattar också vi så att tårarna rinner.

– Per J Andersson

16. Öluff på Hawaii

Foto: Johan Marklund

Hawaii är en plats där jag snabbt kände mig som hemma, det är svårt att inte smittas av öbornas avslappnade attityd och gästfrihet, de undersköna stränderna och de lummiga gröna bergen, som känns som hämtade från filmen Jurassic Park. Vi flög till Oahu och åkte efter ett par dagar vidare till den betydligt lugnare och kargare Big Island. 

Under arbetet med boken Roadtrip (som släpptes i juni 2017) besökte jag över ett dussin amerikanska delstater. Hawaii var nog en av mina märkligaste upplevelser: simma bland delfiner och djävulsrockor och vandra bland vattenfall och lavasprutande vulkaner. Livet blir aldrig långtråkigt på Hawaii. 

– Fredrik Brändström

17. Indonesisk julafton

Foto: Fotolia

1988, när Vagabond funnits i bara ett år, gjorde jag och min dåvarande flickvän en indonesisk rundresa som fastnat i minnet. 

Jag minns framför allt en nattlig julaftons-vandring i månens magiska sken upp på den aktiva vulkanen Bromo på östra Java. Eftersom tenggeresefolket för fullt firade en årlig hinduisk högtid var vi inte ensamma (som vi hade förväntat oss), utan fick trängas med hundratusentals pilgrimer som med hopp om ökad lycka i livet klättrade uppför vulkanen för att kasta ner ris, frukt och boskap i den glödande kratern.

Och så minns jag de meditativa flodfärderna. Dels på en javanesisk flodbåt med meditativ gamelanmusik, den där hypnotiskt vackra musiken som låter utomjordisk och får en att känna sig som på besök på en främmande planet. Dels på en hyrd båt med skeppare på Lalangfloden i Sumatras träskmarker, en hyperkänslig region mellan vildmarken och världsmarknaden, där båten sakta gled förbi grå trähus på pålar, frustande ångdrivna sågverk och flytande rödbrunt timmer. 

– Per J Andersson

 

18. Sagoriket Bhutan

Foto: Fotolia

Bhutan, inklämt mellan Kina i norr och Indien i söder, är som att kliva in i ett mellanting mellan en gammal Jackie Chan-rulle och ett Tintinalbum. Likt stora vita tuggummin klamrar sig vackra buddistiska kloster fast vid branta bergssidor som sedan övergår i lummiga dalar med böljande äppelodlingar. Stora delar av befolkningen går omkring i traditionell bhutanesisk klädsel, som ser ut som kung-fu-kläder, och inte sällan har de pilbågar på axeln – pilbågs-skytte är landets nationalsport. Så mycket mer exotiskt kan ett resmål inte bli, helt enkelt. 

Bhutan är tyvärr inte billigt. Turistvisumet kostar 250 dollar per dag, men i gengäld slipper man turisthorder och får en magiskt fin reseupplevelse.

– Tobias Bestelid

19. Snälla och coola Vancouver

Foto: Sara Arnald.

Jag längtade dit halva mitt liv innan det blev av. Och när jag äntligen satte min fot i Vancouver i den kanadensiska provinsen British Columbia slogs jag av en sällsam kombination (den bästa av de alla): nämligen snällhet och attityd. Staden är inte stor men ståtar med blanka skyskrapor som speglar sig i False Creek, där delfiner ibland irrar sig in, bland de små taxibåtarna som är på väg till marknaden på Granville Island.

Det vilar någonting generöst över Vancouver, trots att bostadspriserna skjutit i höjden. Här samlas en mängd kulturer och etniciteter, och strax intill de hippaste kvarteren i Gastown skjuter knarkarna öppet heroin på East Hastings Street. Det finns alltså en skitigare sida av "världens bästa stad" enligt de många omröstningar som Vancouver toppat genom åren. Men värdighet och acceptans genomsyrar det mesta. 

Till och med björnarna som rumlar runt bland radhus och villor i norra änden av stan går säkra. Här skjuter man inte en björn bara för att den gillar att äta blåbär i trädgården. Man skaffar en björnsäker soptunna och förstärker staketet. 

– Karin Wallén

20. Island runt  

Foto: Fotolia

En av jordens märkligaste platser ligger bara tre timmar bort med flyg från Sverige. Vi skippade Reykjavik och den mest turisttäta rutten kring huvudstaden, hyrde bil och gav oss ut på en resa runt ön. Att bila runt Island är enkelt, det finns bara en landsväg, väg nummer 1, även kallad Ring Road, som går i en cirkel runt ön. Vi red på islandshästar, fascinerades av gigantiska vattenfall och badade i heta källor.

Vi vandrade på istäckta glaciärer och körde genom dimhöljda fjordlandskap. Den ultimata äventyrsresan, som peakade när vi fick se en livs levande blåval i Husavik.

– Fredrik Brändström

21. Hippieliv i Brasilien

Foto: IBL

Resa är rörelse och det läckraste sättet att ta sig fram i Brasilien är längs stränderna. Tipset kom från en vän som hade hyrt en beachbuggy och kört längs den brasilianska kusten. Jag tänkte att jag kunde göra detsamma, bad min kollega från Sverige komma över och så hyrde vi en buggy med chaufför som körde oss på stranden från Fortaleza ända ned till Praia da Pipa. Bäst blev det när vi körde i vattenbrynet tidigt på morgonen när tidvattnet var lågt och vi kunde ösa på medan saltvattnet stänkte bakom oss. Det fanns ingen annan än vi på stränderna och vi badade nakna i ljumma Atlanten.

På kvällarna åt vi grillade havskräftor på små restauranger längs stränderna, sköljde ner med brasilianskt öl och dansade. Resan tog flera dagar och gjorde oss till strandhippier med tovigt hår och bruna armar. Varje morgon såg vi solen gå upp över havet och lärde oss att navigera efter tidvattnet.

– Henrik Brandão Jönsson

22. Asiens största slum

Foto: IBL

Ännu en gång står jag på en gata i Asiens största slum, ökända Dharavi i centrala Mumbai. Jag har varit här tidigare och vet att det inte finns något att frukta. Visst känner jag stanken från de öppna avloppsdikena och ser de illa byggda husen av korrugerad plåt och visst tänker jag att det måste bli olidligt varmt där inne när den årliga värmeböljan slår till i april och maj. 

Med mig har jag Reality Tours guide, som själv är uppvuxen i slummen. Han vill visa mig att folk i hans kåkstad inte är så eländiga som jag föreställt mig. Han är bekant och tjenis med allt och alla och vi möts av nyfikna blickar och glada hälsningar. Jag lyssnar till ljudet av drillande borrar, snurrande drejskivor och hammarslag. Jag ser inga håglösa, overksamma män i gatukorsningarna. Slummen känns så … arbetsam. Och snäll. Och duktig. Sopor sorteras, plastburkar mals ner till pellets, läder färgas, kläder tvättas, mat kokas. 

Jag kan se sluminvånarna i ögonen, jag vågar heja. Och när jag går därifrån känner jag ett trängande behov av att ta reda på mer om livsvillkoren för världens alla kåk-stadsinvånare.

– Per J Andersson

23. Björnmöte i ishavet

Foto: Marcus Westberg

Min senaste resa blev precis som jag hoppats en av mina absoluta favoriter, även om den inte alls gick som planerat. En halvtimme innan jag skulle gå på skeppet M/S Sea Endurance i Longyearbyen ledde en serie omständigheter till att jag hamnade på den betydligt mindre M/S Stockholm, med nio passagerare istället för 53. Därefter följde tio dagars oförglömliga upplevelser, där kapten Per Engwall med sina 27 års erfarenhet av Svalbard skickligt styrde oss mellan isberg och gastkramande nära branta klippor.

Jag hade drömt om att få se isbjörnar sedan jag var fyra år gammal, men även om de blev resans höjdpunkt – vi såg sju, och var mindre än femton meter ifrån tre av dem – handlade min tid under midnattssolen om så mycket mer än dem. Valrossar, polarrävar, sälar och renar var alla häftiga, men mina starkaste minnen är nog de tusentals och åter tusentals fåglar som ofta svärmade runt oss, och ett landskap och en himmel som aldrig var desamma från en stund till nästa. 

– Marcus Westberg

24. Allt får du på Nya Zeeland

Foto: Fotolia

Jag tänkte att jag skulle välja något specifikt ställe på Nya Zeeland att skriva om. Men grejen med det här landet är ju att det är litet och kontrastrikt nog att du hinner uppleva allt från tropiska stränder till höga berg och djupa fjordar. Så mitt tips är: Ge dig ut på vägarna, varför inte i en husbil, och se så mycket du hinner! 

Börja på nordön med vulkanvandring i Tongariro National Park och heta källor, maorikultur och forsränning i Rotorua. Ta färjan från huvudstaden Wellington över till sydön och vandra eller paddla kajak längs kritvita stränder i Abel Tasman National Park. Spana efter valar i Kaikoura och vandra på en glaciär på sydöns västkust. Kasta dig ut i ett bungyjump i adrenalinstaden Queenstown, eller ta dig en skummande öl på den böljande landsbygden utanför Christchurch. Jag har ofta kallat Nya Zeeland för "världens vackraste land" och jag kommer förmodligen att göra det igen. Här finns allt, inom rimliga avstånd.  

– Karin Wallén

25. Uppe på Borneos tak

Foto: Marcus Westberg

På Borneo besteg jag 4 000 meter höga Kinabalu bara för att komma bort från den fuktiga värmen, men det dröjde inte länge innan jag insåg att det här skulle bli en av mina mest minnesvärda vandringar. Här finns mer än 5 000 olika växt-arter, däribland orkidéer och insektsätande kannrankeväxter, och djur som orangutanger, hjortar, vesslor och flera hundra fågelarter.

Även om det går att komma upp och ner på en dag är det inte att rekommendera. Bättre är att som jag gjorde vila och äta på Laban Rata Guesthouse på 3 270 meters höjd. Halv tre på morgonen går startskottet för toppbestigningen: grinden till stigen öppnas. De flesta hinner upp innan solen blir synlig vid horisonten. Med tiden blir den inte särskilt breda toppen lite väl trång, men en stund är jag ensam med min upplevelse.

– Marcus Westberg

26. Bada med hästar på Jamaica 

Foto: Pernilla Sjöholm

Min kanske mest fullmatade och samtidigt mest omvälvande förmiddag upplevde jag intill havet på Jamaica. Men det var inte kombinationen solstol, palm och en alldeles för tidig drink som svepte undan fötterna, utan yoga, massage och hästar. 

Dagen började 7.00 i ett hus på pålar där yogaläraren med sammetslen röst såg till att både kropp och knopp fick sig en tankeställare. Därefter väntade helkroppsmassage i den egna strandstugan med öppna dörrar så att havet än en gång stod för bakgrundssorlet. Sist på schemat låg "simma med hästar". Barbacka red vi ut över revet och när hovarna släppte botten höll jag mig fast i manen och släppte benen bakåt. Kände hästkrafterna under mig och den välbehövliga svalkan runt våra överhettade kroppar.

– Catch the tail, ropade guiden, och så svanssurfade jag i svall-vågorna efter hästen.  

– Pernilla Sjöholm

27. Möten med djur i Kenya och Tanzania

Foto: Fotolia

De tvekar länge. Sedan tar en modig zebra det första steget ut i floden, och följs av ett svartvitrandigt band målmedvetna simmare. På flodbanken sitter vi som är försedda med kikare och kameror och håller andan. För vi ser ju den enorma krokodilen som flyter där nere och då och då klyver ytan med sin taggiga rygg. Den här gången har zebrorna tur. Krokodilen är mätt. Men när vi senare samma eftermiddag ser fyra lejoninnor spetsa öronen när en sjuklig buffel hamnar efter sin flock, hamnar vi på första parkett när den oundvikliga attacken sker. Buffeln skulle ha dött i vilket fall och lejonen får ett skrovmål.

Att åka på safari innebär inga garantier, men under mina resor i Kenya och Tanzania har jag sett tufsiga gepardungar, en smygande leopard, badande elefanter, kopulerande lejon och massor av annat som sker där, varje dag. Som i ett livs levande naturprogram. 

– Karin Wallén  

28. Ballong över Burma

Foto: Marcus Westberg

Efter att ha sett Angkor Wat var jag osäker på om Burma skulle kunna erbjuda något som bräcker Kambodjas mäktiga tempel. Nu i efterhand känns det som en meningslös jämförelse: jag skulle välja Bagan över Angkor Wat tio gånger av tio.

Med tusentals tempel spridda över plan mark fanns det alltid något vars tak erbjöd en obegränsad, stillsam vy av solens upp- och nedgång, och det fanns en viss charm i att behöva ta sig fram på sandiga stigar med cykel (med eller utan elmotor). Lagom till gryningen flöt ett dussin luftballonger fram bland spiror och tak, och det enda som över-träffade den synen var att själv befinna sig i en luftballong.

– Marcus Westberg

29. Frihet i Patagonien

Foto: IBL

La Ruta 40 löper längs Anderna mellan Argentina och Chile. Det var längs denna flera hundra mil långa väg som Che Guevara körde när han skrev Dagbok från en motorcykel och det var här som bankrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid smet undan rättvisan.

Vägen genom Patagonien var ibland så öde att jag blev orolig, men jag lugnade mig så fort vi kom in i byar som serverade rödvin och lamm som grillats över eld. På femte dagen, när vi kommit närmare Eldslandet, öppnade vi en tetrapak med rödvin och körde vidare. Det kvittade att vi blev lite berusade i bilen. Det fanns inga människor, mötande bilar eller träd att köra in i, vi slirade fram i gruset till Thin Lizzys "Cowboy Song" på högsta volym och njöt av friheten.

– Henrik Brandão Jönsson

30. Möte på Kilimanjaro

Foto: Pernilla Sjöholm

Såväl en fysisk utmaning som en personlig vendetta. Jag var bara tvungen att anta utmaningen. Med två veckors varsel prickade jag av en två A4-sidor lång packlista, blev tvåfaldigt vaccinerad, ångrade mig och vann tillbaka modet. Först när jag satt på en lodge i Tanzania intill det 5 895 meter höga berget blev jag varse om att alla kanske inte kommer upp. Va? Den tanken hade jag inte ens hunnit tänka på. Jag skulle ju inte bara bestiga berget, utan också leverera ett reportage om upplevelsen. De flesta hade tränat över sex månader. Jag hade inte ens provat min svärmors vandringskängor.

Vandringen till toppen gick genom fyra klimatzoner med andlöst vackra kulisser. Envishet snarare än skicklighet tog mig till toppen.

– Pernilla Sjöholm

Bildspel: Möt några av Vagabonds resereportrar