Weekendresa till Porto – prisvärd portugis

Lugnare än Lissabon. Skönare än Algarve. Häng med till Porto och milda dagar med portvin och salta atlantbränningar.

Weekendresa till Porto – prisvärd portugis
Skön weekend i portugisisk hamnstad. Foto: Fotolia

Längs Ribeiras kajer slungas doften av portvin runt tillsammans med aromen från uteserveringarnas arroz de marisco på skaldjur, ris, tomat och koriander. Ändå är det en helt annan detalj som knycker uppmärksamheten. Högt ovanför floden Douros gröntonade vatten spänner Ponte Dom Luis en båge av så mycket gråsvart järn och grova bultar att bron påminner om ett gigantiskt mekanobygge. Samma avgrundsdjupa flodsänka föder också staden. Husen som liksom tycks stå på tå för att speja mot fyra väderstreck, mot kyrktaken och vinmagasinen där atlanttrutarna vilar under solen.

Vissa städer är oefterhärmliga på samma självklara sätt som Istanbul är Istanbul och Paris är Paris. Porto är en sådan stad och kör dessutom sitt eget race fullt ut trots att den portugisiska huvudstaden finns någon annanstans.

– Om jag saknar Lissabon? Absolut inte. Allt som finns där, finns också här. Fast på så liten yta att jag inte behöver kasta bort en massa tid i onödan på resor. Dessutom är stämningen betydligt trevligare och mer avslappnad här, säger Benedita Rintos som just tagit universitetsexamen i arkitektur.

Medeltida stadsmur, hundraårig bergbana (Funicular dos Guindais). Foto: Fotolia

Hon bor i stadsdelen Foz Do Douro där små trottoargrillar tänder kvällarna och nyfångade sardiner blir salta och spröda över falnande glöd.

Hav och sjöfart är alltid nära i Porto. Ursprunget, romarnas hamn Portus Cale, födde med tiden även namnet Portugal. På järnvägsstationen Sao Bento, där jag träffar Benedita, berättar tusentals blåvita kakelplattor fortsättningen på historien: Henrik Sjöfararens erövring av Ceuta, belägringar och fälttåg, men också om en hårt arbetande stad som är praktiskt lagd och ofta går med ärmarna uppkavlade.

– Det jag gillar mest är nog att Porto har integritet. Vi gör oss inte till för någon, men välkomnar ändå alla, funderar Benedita samtidigt som tåget mot Braga försvinner mot fjärran.

Själv behöver jag inte gå särskilt långt för att förstå vad hon menar. Granitkatedralen Sé do Porto, påkostade Palacio da Bolsa och svala art deco-fasader viskar om århundraden av rikedomar och välstånd. Samtidigt rymmer stadsbilden fortfarande urbana hundöron: tvätt som hänger på tork framför saltanfrätta fasader, vingliga husväggar i plåt, dunkla fattigmansprång uthuggna direkt ur berget. Dessutom är Porto en stad som regelbundet försvinner ner i djupa sänkor, för att därefter komma upp i ny skepnad.

Vandrar längs Formosagatans småbutiker som sänder rusiga meddelanden om färska bigarråer och röda churico de vinho-korvar för 8 euro kilot. Några höjder bort följer universitetet. Studenter i Harry Potter-liknande slängkappor flirtar på klassiska Café Piolho, medan de närbelägna tvillingkyrkorna Igreja do Carmo och Igreja das Carmelitas sänder skuggor från den tid då de skildes åt av en liten stenskrubb, allt för att förhindra att den ena helgedomens munkar tog sig till den andras nunnor.

Under lång tid har Porto hållit sig till sitt. Blixtrat till några gånger i världspressen när fotbollslaget FC Porto haft framgång. Men egentligen bara varit riktigt känd för en sak:

– Säger jag att jag kommer från Porto, säger folk vadå? 

– Säger jag istället portvin, nickar de igenkännande, skrattar Ana Morgado som arbetar på ett av stans många vinhus.

 

Allt från ansjovis till portvin finns i butikerna på Formosagatan. Foto: Jacob Zocherman

Allt började mot slutet av 1600-talet. Storbritannien rustade för krig och förbjöd all import av franska viner. Brittiska vinuppköpare började istället intressera sig för Portugal. Atlantkustens druvor föll dem inte riktigt i smaken. Men på andra sidan bergen väntade Douroflodens övre dalgång. Traktens kraftfulla och söta viner blev ännu sötare efter att ha spetsats med druvsprit. Efter att ha skördats på Dourodalens solblekta skifferjordar, transporterades vintunnorna varje vår till Porto för lagring och mognad i det fuktiga atlantklimatet.

Drygt 300 år har passerat sedan Taylors slog upp portarna i stadsdelen Vila Nova de Gaia. Vinvalven är dunkla, luften söt. Stora tunnor av ek rullas mullrande över naket stengolv. På terrassen utanför serverar Ana Morgado sammetslen tawny som lagrats på ekfat, fruktig ruby och vintage port som mognat till perfektion på flaska. Rösterna runtomkring tillhör hela världen. Besökande kineser, skandinaver, brasilianare, en liten grupp uppklädda damer från Angola.

Tills nyligen var det nästan bara vinnördar som hittade till stan. Men i samband med millennieskiftet började Porto orientera sig bort från rollen som hårdkokt industristad, för att släppa fram fler mjuka undertoner än bara portvin. 1996 hamnade stans historiska kärna på Unescos världsarvslista. 2001 blev Porto europeisk kulturhuvudstad. Nu nämns Porto plötsligt bland Europas hetaste resestäder. Besökare lockas inte bara av portvin, utan också lokalproducerad mat, shopping, nöjen, atlantstränder och spännande arkitektur.

Jose Pedro Rebelo gillar hemstaden Porto. Foto: Jacob Zocherman

Över middag på lokala gourmetrestaurangen DOP funderar guiden Jose Pedro Rebelo över hur det blev så.

– Den låga prisnivån i Portugal är en sak. Säkerheten är en annan. I Porto upplevs nog risken för terrordåd som väldigt, väldigt liten, menar Jose Pedro.

Lite senare vandrar jag längs Ribeiras vindlande gränder och branta trappsteg. Kanske är förvandlingen som allra störst just här.

– För några år sedan undvek jag kvarteren. Inte för att de var farliga. Utan bara för att det inte fanns någon anledning att gå hit. Inte ens en servering.

Nu följs de gamla hamnkvarterens kajer av restauranger och kaféer. Samtidigt dröjer sig fickor kvar där det ser ut som förr. Öster om Ponte Dom Luis-bron påminner flodbranten om en brasiliansk favela. Smala trappsteg passerar vingliga hus som tycks luta sig mot varandra i hopp om stöd. Vid ett av dem står en trut i köksfönstret och tigger mat från en äldre man.

Minns samtidigt Beneditas ord: Lissabon har mycket. Men Porto har allt från skönhet till hundöron.

Precis som verkligheten och livet. 

Bakom reportaget: 

Mikael Persson rehabiliterar sig själv med dubbla joggingpass efter att överdoserat på Portos paradrätt francesinha, en kaloribomb som på nolltid förvandlar den magraste asket till Michelingubbe.