Annons
Annons
Foto: Marcus Westberg.

Foto: Marcus Westberg.

Kongo-Brazzaville

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog

Kongo-Brazzaville hör inte till Afrikas vanligaste resmål, men för den som tar sig hit väntar en förstklassig reseupplevelse. I kontinentens största regnskog fick Vagabonds Afrikaexpert närkontakt med gorillor, skogselefanter och tjuriga bufflar.

Text: Marcus Westberg • 2017-12-06 Uppdaterad 2021-06-23

Jag vaknar till det dånande ljudet av åska, och blixtarna kommer så ofta att jag inte behöver någon fick­lampa trots att gryningen fortfarande är någon timme bort. Det är min sista morgon i Odzala. Jag drar på mig byxor, en t-shirt och sandaler, öppnar dörren och går ut. Jag lutar mig mot träräcket – floden slingrar sig stillsamt fram några stenkast bort, även om den bara är några decimeter djup så här mot slutet av torrperioden. Vinden är frisk och det luktar regn. En blixt lyser upp landskapet. Floden är inte längre tom: tre elefanter står i dess mitt, till synes oberörda av den begynnande stormen. Mörker igen, sedan ännu en blixt. Elefanterna är borta, ljudlöst uppslukade av djungeln bortom flodbanken.

Kongo blir lätt krångligt på svenska. Till skillnad från engelskans Congo och DRC – RDC på franska – så har vi inget lätt sätt att skilja de två länderna åt utan att använda monstruöst långa namn. Men för att förhindra eventuell förvirring så handlar det här reportaget alltså om Republiken Kongo, eller Kongo-Brazzaville, inte den särdeles odemokratiska Demokratiska Republiken Kongo, som vi ibland kallar Kongo-Kinshasa. Glasklart, eller hur? 

Floden är inte längre tom: tre elefanter står i dess mitt, till synes oberörda av den begynnande stormen. 

Distinktionen mellan de två är på intet sätt oviktig, då dessa grannar – huvudstäderna ligger på varsin sida om den mäktiga Kongofloden, inte mer än ett långt stenkast ifrån varandra – är långt ifrån snarlika. Kongo-Kinshasa, sju gÙ�nger större till ytan med en nästan tjugo gånger så stor befolkning, har en betydligt blodigare historia än den forna franska kolonin. På slutet av 1800-talet var det belgiske kung Leopolds privata egendom, och det talas fortfarande om hans barbariska behandling av dess invånare. Trots korruption och en president som vägrar släppa makten, samt ett kortare inbördeskrig 1997, så måste Kongo-Brazzaville anses vara ett betydligt säkrare resmål än storebror Kinshasa, vars oavbrutna kedja av konflikter har skördat miljontals offer de senaste tjugofem åren. 

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Turister hör inte till vanligheterna i byarna utanför Odzala. Nationalparken hade endast 100 besökare under 2016.

För en afrikansk huvudstad ger Brazzaville – Brazza för Kongokonnässörer – ett ganska lugnt och ordnat första intryck. Då jag har en eftermiddag på mig innan jag ska vidare till Odzala sätter jag mig vid en utomhusservering med utsikt över floden för att äta en tidig middag. Restaurangen ser nybyggd ut och av servitrisen får jag veta att den ägs av en dotter till landets president, Denis Sassou. Kinshasa, på andra sidan floden, ser ut som vilken storstad som helst, men skenet bedrar: a bad place, säger servitrisen, som gärna vill öva sin engelska. Pizzan är dyrare än i Sverige – alla ingredienser är importerade, mest från Sydafrika och Frankrike – och den överensstämmer inte alls med beskrivningen på menyn, men efter tjugo timmars flygresa känns det inte särskilt viktigt. 

Bilresan till Odzala blir nästan lika lång – femton timmar, där snitthastigheten sjunker i takt med vägens förvandling från nylagd asfalt till sönderregnad lervälling. I början talas framför allt kituba, längre norrut lingala, och alltid finns det någon som pratar franska. Av de häpna blickarna jag får allteftersom är det uppenbart att vita ansikten inte hör till vanligheten utanför Brazza. Efter en bilfärja (den läcker, men flyter åtminstone) och ännu någon timme av lerkörning kommer vi äntligen fram till parkens största camp, Mboko. En varm dusch senare känner jag mig nästan mänsklig igen, och lyckas få i mig lite mat och hälsa på min rödhårige (och rödskäggige) sydafrikanska guide, Johan, innan jag stapplande eskorteras genom mörkret till mitt rum. 

– Hyenor, förklarar Johan när jag protesterar att jag nog kan gå de hundra meterna själv. Till skillnad från andra delar av Afrika kan de mycket väl ge sig på fullvuxna människor här, och de finns gott om dem runt Mboko. 

Eskort känns plötsligt fullkomligt okej.

 

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Ngaga Camp. Rustikt men mysigt.

Någon längre vistelse i Mboko blir det inte – redan nästa morgon bär det av till skogsbelägna Ngaga, garanterat fri från hyenor. Vi stannar till vid parkens högkvarter och äter lunch med dess fransk-sydafrikanska föreståndarpar, Patrick och Rebecca. De har sovit dåligt: en tupp som ingen verkar kännas vid har hållit dem vakna hela natten, men de vill helst inte slakta den och riskera att reta upp någon av byborna. NÙ?gon måste den ju tillhöra. 

– Men snart bryr jag mig inte längre, säger Patrick. Jag blir galen. Imorgon hamnar den i en säck.

Lunchen avbryts snart då två omhändertagna apor också behöver äta. När jag frågar hur de hamnade här – Patrick och Rebecka alltså, inte aporna – rycker Patrick på axlarna. 

– Vem vet? Jobbet vi sökte hos African Parks var i ett helt annat land, men det var hit vi kom. Mygg, galna tuppar, en av Afrikas största parker, och icke-existerande infrastruktur, det är Odzala! 

Rebecca suckar och ger honom en uppgiven blick, och Patrick ser lite skamsen ut. Bakom den torra humorn är han en hårt arbetande, intelligent man vars dedikation till parken och hantering av allt från kulturella missförstånd och tjuvjakt till logistik och organisation har gjort honom till en högt respekterad chef bland parkens drygt 250 anställda. Med 13 600 kvadratkilometer tät regnskog, 22 000 västliga låglandsgorillor, och en otrolig – och till stor del outforskad – biologisk mångfald är Odzalas bevarande av oerhörd vikt. Parken är ett av kontinentens viktigaste fästen för skogselefanter, och trots alla utmaningar det innebär så bidrar dess isolering med åtminstone en fördel: den huvudsakliga anledningen till tjuvjakt är lokala bybors jakt på kött, inte kommersiella elfenbensoperationer. Det är helt enkelt för svårt att ta sig hit och hitta djuren utan att varsko de tungt beväpnade väktarna. 

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Senaste tillskottet i Rebecca och Patricks hushåll.

Framför oss hörs grymtningar och knak från grenar som knäcks. 

Våra första gorillor ser vi redan från bilen – Johan tvärnitar vår öppna Land Cruiser för att inte skrämma familjen som bekymmerslöst korsar vägen. Senare under eftermiddagen tar vi oss en bensträckare och det jag först tror är apor – långt borta, högt uppe i träden – visar sig även det vara en gorillagrupp. Det här är något helt annat än vad jag varit med om i Östafrika – här finns i snitt fem gorillor per kvadratkilometer, och många av dem använder sig regelbundet av stigarna kring Ngaga. 

Nästa morgon är det dags att besöka gorillorna på riktigt. Det är bara jag, Johan, och vår spårare, Gabin; jag är inte bara ensam gäst just här, utan i hela parken. Längre från massturism går det knappast att komma. Vandringen visar sig mestadels bli en promenad i maklig takt, och det dröjer inte mer än 20 minuter innan Gabin signalerar att det är dags att lämna stigen. Nu består terrängen av ett oändligt tredimensionellt nät av slingrande grönska, och vår framfart sänks till en sköldpaddas hastighet. Framför oss hörs grymtningar och knak från grenar som knäcks. Med hjälp av sekatörer närmar vi oss gorillorna. Ändå missar jag den första – mina ögon söker efter svart päls bland växterna på marken, men de flesta av dem har sedan länge sökt sig upp bland trädtopparna.

– Det här är Neptuns familj, viskar Johan. 

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Till skillnad från de betydligt tyngre bergsgorillorna spenderar västliga gorillor en stor del av sin tid högt ovanför marken, och deras kost består till stor del av blad, frukt, blommor och bark.
Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Närkontakt. 22 000 stycken gorillor bor i Odzala national­park.

Vid det här laget har vi fått på oss våra ansiktsmasker – gorillorna kan lätt smittas av mänskliga sjukdomar och då de saknar vår immunitet kan en förkylning lätt bli dödlig. 

– Västliga gorillor är mycket mindre än till exempel bergsgorillor, även om en riktigt stor hane kan väga uppåt 180 kilo. Men det innebär att de kan klättra betydligt bättre. Titta där uppe!

Johan pekar, och även om jag är dålig på att bedöma avstånd gissar jag att gorillan han har sett är minst trettio meter ovanför marken. Jag ser mig omkring, och räknar till ytterligare åtta mörka hårbollar bland trädkronorna. Det prasslar bakom oss och när jag kastar en blick över axeln ser jag rätt in i ögonen på en ung, yrvaken hane, inte mer än några meter bort, vars tupplur på en tjock fikongren vi uppenbarligen avbrutit. Han grymtar, vänder bort ansiktet och fortsätter sova. Uppenbarligen är vårt intresse för gorillorna inte besvarat – åtminstone inte om det finns en bädd av mjuka blad inom räckhåll. 

Efter Ngagas djupa skogar är det dags för Langos våtmarker. Jag och Johan har fått sällskap av Teske och Laura, även de guider. Laura är från Skottland, Teske är precis som Johan sydafrikan, något som hörs klart och tydligt när hon pratar engelska. Alla tre är bara några år över 20, och även om Laura egentligen är ledig bestämmer hon sig för att följa med. Det finns inte särskilt mycket att göra utan gäster – middagskonversationen handlar mycket om hur det är att jobba här ute i vildmarken flera månader utan avbrott – och dessutom är hon och Johan ett par. 

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Tjurig buffel.

Av den anledningen ger jag Johan ledigt nästa morgon. Istället är det Teske som guidar mig. Varje morgon landar stora flockar med gröna duvor och gråa papegojor i närheten av campen, men för att inte skrämma dem gäller det att komma dit först. Så när det börjar ljusna packar Teske en termos med kaffe och jag mina kameror. När vi kommer ner till floden tar vi av oss skorna och kavlar upp byxbenen. 

– Det är lika bra att gå barfota på andra sidan också, vi kommer sjunka ner i lera titt som tätt i alla fall, varnar Teske, så vi lämnar skor och strumpor och börjar vada. Väl över leder hon vägen mot ett buskage, där hon menar att vi ska gömma oss och vänta in fåglarna. 

En utmärkt idé – tills det visar sig att vi inte är ensamma. En skogs­buffel – förvisso betydligt mindre än sina savannkusiner, men ändå 300 tjuriga kilon – hade tydligen valt leran på andra sidan buskarna som sin övernattningsplats. Dessvärre befinner han sig nu mellan oss och floden och upptäcker oss i samma stund som Teske viskar att vi borde försöka smyga tillbaks. Den ställer sig upp, och stirrar. Och stirrar. Och stirrar. Jag blir obe­kvämt medveten om att mina nakna fötter vid det här laget sitter som gjutna i den kalla leran. Men även buffeln verkar ha insett att leran är djupare där vi står, och efter en evighet (som säkert inte varar mer än tre minuter) vänder han sig bort och börjar gå mot floden. Väl där ger han oss ännu en utdragen blick – han ser verkligen irriterad ut – innan han lunkar vidare i det grunda vattnet och så småningom försvinner ur sikt. Teske andas ljud­bart ut. Hon är inte beväpnad, så vad hon hade gjort om tjuren fått för sig att göra ett utfall kan man fråga sig. Vi ser på varandra. 

– Kaffe? frågar hon.

Kongo-Brazzaville: Äkta äventyr i Afrikas största regnskog
Teske och Johan leder vägen genom Langos våtmarker.

När stormen mojnar har jag fortfarande några timmar kvar innan jag ska flyga härifrån med African Parks lilla Cessna. Mina tre nätter i Lango har varit fulla av äventyr, men av elefanter har jag med undantag av nattens upplysta besök bara sett fotavtryck. Det är en besvikelse – jag har aldrig sett en skogs­elefant på nära håll, och deras antal har sjunkit med två tredjedelar till färre än 100 000 de senaste femton åren. Utan över­tygelse frågar jag Johan, Teske och Laura om de har några förslag.

En timme senare glider vi ljudlöst fram över vattenytan i två dubbelkajaker. 

– Ha inte för höga förhoppningar, varnar Johan. Chansen att vi lyckas tajma att en elefant är nere och dricker vatten … 

Längre än så kommer han inte. Mindre än 20 meter bort, spöklik med sin ljusgråa hud mot den mörka skogen, står en fullvuxen skogselefant. Bakom henne skymtar vi ännu en, men betydligt mindre. Mor och dotter. Jag lägger försiktigt ner min paddel och tar fram kameran. Två av hundratusen låter kanske inte så speciellt, men det här är skygga djur vars liv utspelas långt från safarijeepar och turistflockar. Mängder av tankar far genom mitt huvud, och för ett ögonblick inbillar jag mig att vi utbyter ett menande, förstående ögonkast. Några sekunder senare är de borta, i en repris av nattens magiska ögonblick som uppslukade av djungeln. Nu kan jag åka hem. 

Bakom reportaget: 

Marcus Westberg älskar djur av de flesta slag men dock inte svärmar av irriterande insekter. Den här resan förvandlade honom från skeptiker till jättefan av myggnätshattar.

Läs även: Guide: Kongo-Brazzaville

Excentrisk lyx på Zanzibar

5 okända afrikanska drömöar


Text: Marcus Westberg • 2017-12-06
Kongo-BrazzavilleRestipsDjur & naturReportage

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top