Kenya – besök hos lejonen i Masai Mara

Det är mitt på dagen i viltvårdsområdet Masai Mara, i södra Kenya. De fem honorna ligger lojt på en klipphylla och vilar som bara lejon kan. Sömniga ögon kisar och blundar om vartannat, men uppmärksamheten är samtidigt vilsamt riktad upp mot slänten. Där rör sig de sista individerna i en stor flock med afrikanska bufflar just över höjden, och försvinner utom synhåll. Alla. Utom en. 

Något väcks i lejonögonen nu. Ett fokus som tidigare inte var där. Nackarna styvnar och öronen spetsas. En buffel
har hamnat på efterkälken. Den till och med står stilla, uppenbart skadad eller sjuk – och i samma ögonblick döds­-
dömd. Den första lejonhonan reser sig, gäspar stort och sträcker på sig, medan de övriga stannar i liggande position men fortsätter spana. Det är ingen brådska. Middagen är i princip redan nedlagd och serverad.

De här fem honorna är högst troligt vuxna systrar som fortfarande lever tillsammans och kommer att fortsätta göra det. Lejonhonor stannar vanligtvis hela livet i den flock de blivit födda i medan de könsmogna hanarna jagas bort när de är två–tre år.

Långsamt reser de sig och börjar smyga i riktning mot buffeln, en efter en. Långsamt och fokuserat. Eftersläntraren kommer att bli lejonmat. Och vi får se på. 

När lejonhonorna närmar sig rör den sig inte överhuvudtaget. De smyger instinktivt med sänkta kroppar, även om den här buffeln är ett enkelt byte. När den första lejonhonan anfaller gör buffeln inget motstånd. Den ger ifrån sig ett plågat råmande, men kan inget göra för att förhindra fortsättningen. 

Ett lejon tar tag i den bakifrån, ett annat framifrån. De fäller den och håller den fast i strupen. Den lever fortfarande när de andra sätter tänderna i det sega köttet. Men efter några minuter släpps greppet om strupen. Buffeln är död. Lejonen har mat på bordet. 

Nu ansluter en halt lejoninna, som har turen att ha systrar som jagar åt henne. De drar och sliter, ut kommer inälvor. De tuggar och blir röda om munnarna. Ägnar oss knappt en blick. Människor som tittar på när man utför sina dagliga bestyr är inte direkt något uppseendeväckande för ett lejon i Masai Mara.

För oss är det desto större. En känsla av att få vara med om något på riktigt. En jakt – även om bytet var hjälplöst – är långt ifrån alla förunnat att få se på riktigt. Mäktigt är det. Förstummande. Vi är tysta och nöjda, ungefär som lejonen, och skakar på huvudena som om vi knappt fattat vad som hänt. 

När det är dags att åka vidare, och lämna lejonen åt sin middag, konstaterar vår chaufför att vi är den ena sorten – den som tycker det är intressant att se en jakt. Inte alla brukar uppskatta att bli vittnen till den blodiga verkligheten på savannen. Vissa måste dö, för att andra ska överleva. 

Lejonens viktigaste bytesdjur är zebra, buffel, gnu och andra antiloper. Men det krävs många betande bytesdjur och stora ytor att röra sig på för att lejonstammen ska överleva. När människobefolkningen ökar och kommer allt tätare inpå de vilda djuren och naturreservaten, uppstår konflikter på grund av att marken behövs till odlingar och bete. Det har blivit vanligare att massajer leasar ut sin mark till privata skyddsområden där turism kan bedrivas, intill nationalparkerna och naturreservaten. Det är ju en god tanke. Men när boskapsägarna inte längre har någonstans att låta sina djur beta – går man istället in i naturreservaten. Oftast på nätterna. 

Det är olagligt, men det fortsätter ändå. Antingen går det att muta parkvakterna, eller så blir det böter – men det är inte tillräckligt för att avskräcka. 

Reportaget fortsätter på nästa sida

Betet sliter hårt på marken och konkurrerar ut de vilda betande djuren. En åtgärd skulle kunna vara att byta den traditionella boskapen mot mer effektiva kor, och därmed klara sig på färre. Men för massajerna är själva antalet boskapsdjur en statusmarkör. Även de som har andra jobb vill de fortfarande ha många djur – ju mer pengar folk tjänar på annat, desto fler djur skaffar de sig.

Den kulturella traditionen är svår att bemöta och förändra. Men en som för­söker få fram budskapet om vikten av att bevara lejonen är forskaren Nicholas Elliot, som driver lejon- och gepardprojektet för Kenya Wildlife Trust i Masai Mara.

– Både lejonen och geparderna står inför flera hot. I Kenya dödas ett hundratal lejon varje år i konflikter med lokal­befolkningen, säger han när vi träffas vid projektets tält­läger strax utanför reservatet. 

Länge gjordes det inte någon riktig forskning på lejonen i Masai Mara. Men 2013 började man med att räkna lejonen och få koll på demografin. Även geparderna ingår i ett projekt, för att undersöka hur populationen mår, vilka sjukdomar de drabbas av, hur konflikterna med lokalbefolkningen ser ut, och hur de påverkas av stress. 

– Att stora mängder boskap går in i reservatet på natten kan vara en potentiell källa till stress. För med boskapen kom­mer människor som pratar, visslar och lyser med ficklampor, säger Nicholas. 

Även turister kan förstås stressa djuren. Man kan spåra stresshormoner i avföring, men det kräver en del detektivarbete och att följa djuren under lång tid för att se vad det är som orsakar stressen. 

– Men det största hotet är att en del människor lägger ut förgiftat kött till rovdjuren, säger Nicholas och packar bilen för avfärd mot en marknad i närheten, där projektet deltar med en kampanj mot förgiftning av rovdjur. 

Där väntar massajdans och sång, som ska få fram budskapet. 

I Masai Mara vandrar lejonen tätt, och att se dem som turist är inte svårt eftersom de inte är skygga. Men skulle inte möjligheten att vandra över till den angränsande nationalparken Serengeti i Tanzania finnas så skulle det vara slut med lejon i Masai Mara, menar Nicholas. Och skulle turismen inte finnas, skulle rovdjuren leva farligare. 

– Man ska vara försiktig med att utsätta dem för stress. Men genom turismen får rovdjuren ett värde. Det vore värre om inga turister kom.

Bakom reportaget: 

Karin Walléns drömresor handlar nästan alltid om djur och natur. Just nu går planerna och tankarna till gorillor i Kongo, späck­huggare i Nordnorge eller Kanada, och fjällrävar i Härjedalen.

Snabbfakta: Kenya

Huvudstad: Nairobi.

Språk: swahili och engelska. 

Valuta: 100 shilling = 7,70 kr.

Tidsskillnad: + 2 tim under svensk vintertid, + 1 tim under svensk sommartid. 

Visum: några dagar innan avresa måste du ansöka om digitalt visum. Ett vanligt turistvisum kostar 51 amerikanska dollar. 

Landsnummer: 254. 

Säkerhet: Många minns säkert terrordådet på ett köpcentrum i Nairobi 2013, och andra dåd som utförts nära somaliska gränsen. Men generellt finns inga stora säkerhetsrisker med att åka till Masai Mara, som ligger i den södra delen av landet. UD avråder endast från “icke nödvändiga resor” i gränslandet mot Somalia inklusive ön Lamu.

 

Lejon i Afrika

För drygt hundra år sedan levde över 200 000 vilda lejon i Afrika. Idag finns det 23 000–39 000 kvar enligt Inter-nationella Naturvårdsunionens (IUCN:s) rödlista. Lejonen är utrotade i 26 afrikanska länder och har försvunnit från 90 procent av deras historiska utbrednings-område. I dagsläget finns lejon i 27 länder i Afrika och i Indien – men bara sju länder hyser mer än 1 000 djur vardera. Hälften beräknas finnas i Tanzania. Lejon listas som “sårbara” av IUCN. 

I Masai Maras ekosystem (där reservatet ingår) finns cirka 420 lejon. 

I Kenya och Tanzania pågår ett forsknings- och utbildningsprojekt där man försöker vända ökande konflikter genom att anställa unga massaj-krigare som rovdjurs-övervakare och lejon-ambassadörer: lionguardians.org 

Mer om Kenya Wildlife Trusts lejonprojekt: kenyawildlifetrust.org 

Upplev Masai Mara

I och omkring viltreservatet Masai Mara finns boende, ofta i form av bekväma tältläger där varje tält har riktiga sängar och tillgång till dusch. På maasaimara.com finns några exempel.

Det går att arrangera sin egen resa genom att flyga till Nairobi och sedan vidare med buss eller mindre flyg till Masai Mara där du kan göra dagliga safariturer från campen.

Flera svenska arrangörer ordnar safari-resor till Masai Mara, bland andra Jambo Tours, Temaresor, Tour Africa, Äventyrs-resor. Svensk information om safari i området finns också på savannen.com. 

Du kan se djur året runt i Masai Mara, men säsongerna bjuder på lite olika förut-sättningar. December–mars och juni–oktober är så kallade torrperioder, medan april och maj är de månader då det regnar mest. Augusti till oktober rör sig den stora migrationen av gnuer, zebror och gaseller in i Masai Mara från Serengeti i söder.  

---

Text: Karin Wallén • 2017-12-15
Kenya • Restips • Djur & natur • Reportage