• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kenya – besök hos lejonen i Masai Mara

    Mitt framför oss tar de en buffel. Parar sig. Eller bara slappar. Lejonen i Masai Mara tycks knappt notera vår närvaro. Men när bosättningarna kommer närmare ökar konflikterna – mellan människa och rovdjur.

    Kenya – besök hos lejonen i Masai Mara
    Lugnet före buffeln. Trötta lejonsystrar vilar sig i form. De har ännu inte upptäckt den skadade buffeln i hjorden längre bort. Foto: Karin Wallén.

    Det är mitt på dagen i viltvårdsområdet Masai Mara, i södra Kenya. De fem honorna ligger lojt på en klipphylla och vilar som bara lejon kan. Sömniga ögon kisar och blundar om vartannat, men uppmärksamheten är samtidigt vilsamt riktad upp mot slänten. Där rör sig de sista individerna i en stor flock med afrikanska bufflar just över höjden, och försvinner utom synhåll. Alla. Utom en. 

    Något väcks i lejonögonen nu. Ett fokus som tidigare inte var där. Nackarna styvnar och öronen spetsas. En buffel
    har hamnat på efterkälken. Den till och med står stilla, uppenbart skadad eller sjuk – och i samma ögonblick döds­-
    dömd. Den första lejonhonan reser sig, gäspar stort och sträcker på sig, medan de övriga stannar i liggande position men fortsätter spana. Det är ingen brådska. Middagen är i princip redan nedlagd och serverad.

    De här fem honorna är högst troligt vuxna systrar som fortfarande lever tillsammans och kommer att fortsätta göra det. Lejonhonor stannar vanligtvis hela livet i den flock de blivit födda i medan de könsmogna hanarna jagas bort när de är två–tre år.

    Långsamt reser de sig och börjar smyga i riktning mot buffeln, en efter en. Långsamt och fokuserat. Eftersläntraren kommer att bli lejonmat. Och vi får se på. 

    Rovdjurens kamp.

    När lejonhonorna närmar sig rör den sig inte överhuvudtaget. De smyger instinktivt med sänkta kroppar, även om den här buffeln är ett enkelt byte. När den första lejonhonan anfaller gör buffeln inget motstånd. Den ger ifrån sig ett plågat råmande, men kan inget göra för att förhindra fortsättningen. 

    Ett lejon tar tag i den bakifrån, ett annat framifrån. De fäller den och håller den fast i strupen. Den lever fortfarande när de andra sätter tänderna i det sega köttet. Men efter några minuter släpps greppet om strupen. Buffeln är död. Lejonen har mat på bordet. 

    Nu ansluter en halt lejoninna, som har turen att ha systrar som jagar åt henne. De drar och sliter, ut kommer inälvor. De tuggar och blir röda om munnarna. Ägnar oss knappt en blick. Människor som tittar på när man utför sina dagliga bestyr är inte direkt något uppseendeväckande för ett lejon i Masai Mara.

    För oss är det desto större. En känsla av att få vara med om något på riktigt. En jakt – även om bytet var hjälplöst – är långt ifrån alla förunnat att få se på riktigt. Mäktigt är det. Förstummande. Vi är tysta och nöjda, ungefär som lejonen, och skakar på huvudena som om vi knappt fattat vad som hänt. 

    När det är dags att åka vidare, och lämna lejonen åt sin middag, konstaterar vår chaufför att vi är den ena sorten – den som tycker det är intressant att se en jakt. Inte alla brukar uppskatta att bli vittnen till den blodiga verkligheten på savannen. Vissa måste dö, för att andra ska överleva. 

    Djurens väktare. Parkvakterna i Masai Mara skyddar de vilda djuren från tjuvjägare.

    Lejonens viktigaste bytesdjur är zebra, buffel, gnu och andra antiloper. Men det krävs många betande bytesdjur och stora ytor att röra sig på för att lejonstammen ska överleva. När människobefolkningen ökar och kommer allt tätare inpå de vilda djuren och naturreservaten, uppstår konflikter på grund av att marken behövs till odlingar och bete. Det har blivit vanligare att massajer leasar ut sin mark till privata skyddsområden där turism kan bedrivas, intill nationalparkerna och naturreservaten. Det är ju en god tanke. Men när boskapsägarna inte längre har någonstans att låta sina djur beta – går man istället in i naturreservaten. Oftast på nätterna. 

    Det är olagligt, men det fortsätter ändå. Antingen går det att muta parkvakterna, eller så blir det böter – men det är inte tillräckligt för att avskräcka. 

    Reportaget fortsätter på nästa sida

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!