Hongkong – i jakt på metropolens själ

Det är dags att åka till Hongkong innan staden helt och hållet uppslukas av fastlands-Kina. Men var finns metropolens själ?
Vi söker bland häxor, hästar, spansk gin och pirater.

Hongkong – i jakt på metropolens själ
Foto: Jonas Gratzer.

Smack, smack, smack! Ett snärtande ljud tränger fram genom stöket kring en vägkorsning i Hongkong­stadsdelen Wan Chai. Under en motorled sitter en handfull gummor vid hemsnickrade små altare. I händerna håller de skosulor vilka de smäller mot pappersark. Smack, smack, smack!

Law Kwan-cheung bjuder mig att sitta ned. Bakom henne står fyra figuriner. En ser katolsk ut, en annan är en apa. Hon ger mig papper och penna. Det är meningen att jag ska skriva namnet på en person som plågar mig, men jag undrar om hon inte istället kan ge mig tur inför kvällens galopp? Skriv ditt eget namn, säger hon, och jag lyder. Medan jag lämnar tillbaka lappen ser jag hur en liknande lapp bankas till strimlor av tanten bredvid. Lite längre bort slår en annan pappersbit upp i låga. De illasinnade personer som präntats ned får sina rättmätiga straff.

Jag tar ett bestämt andetag. Intalar mig att det inte spelar någon roll att mitt namn snart kommer att utplånas i händerna av en trollkvinna, för svart magi fungerar inte, det är bara en kul exotisk upplevelse. Rökelse fyller mina näsborrar. Hoppas verkligen jag vinner stort ikväll.

Svett, speed och höga spel är Hongkongs livsblod. Galoppbanan i Happy Valley anlades innan staden ens hade byggt stadshus. Idag är det en av de banor som omsätter mest i världen.

Hongkong är den omöjliga metropolen. En brant klippö tätt bebyggd av skyskrapor. En stad besatt av modernitet såväl som vidskeplighet. En fyrbåk för frihet dominerad av en diktatur. Nu är tiden att resa hit. Innan allt förvandlas till Kina. I december färdigställs en bro från flygplatsen till kinesiska Zhuhai. Året efter öppnar höghastighetståget till Peking. Perfekt för den som vill uppleva båda sidor, men många oroar sig för att de är på väg att sammanblandas.

Vi ger oss ut på jakt efter ett Hongkong som distinkt inte är Kina. Åtminstone inte än.

Vid första anblick känns det lätt. Den färgsprakande kronan runt Victoriahamnen liknar ingen annan stad, någon annanstans. Det är lätt att sugas in i dess fiktion. Kung fu-intriger i Mong Koks neonskyltsdjungel. Kosta på sig en helikopterfärd till The Peninsula och dinera i flärd likt en av författaren James Clavells tai-pans. Eller så kan man söka den rockiga romantik regissören Wong Kar-wai fann i Chungking Mansions, en byggnad myllrande av vandrarhem, etniska kök och piratkopior. Fantiserandet är en semesterlyx men också ett titthål, för vad beskriver bättre en plats än dess myter? Vi väljer däremot ett verkligt drama: vi tar in på hotellet varifrån den amerikanske säkerhetstjänstemannen Edward Snowden gjorde sina explosiva avslöjanden 2013.

En kvinna tar hjälp av en häxa för att förbanna en person i sitt liv.

Aqua Luna erbjuder cocktailturer med djonk i Victoriahamnen.

The Mira serverar kanske stans bästa dim sum. På andra femstjärniga hotell verkar utseendet ibland vara allt – ångade deg­knyten formas till harar och kycklingar och smyckas med bladguld – men här ligger fokus på smak. Tryffel, liljeknoppar och fågelb­on, allt i en matsal med utsikt över frodiga Kowloon Park. Jag tvivlar däremot på att Snowden någonsin njöt här under hans nästan månads­långa vistelse. Resten av hotellet passar bättre hans sinnes­stämning, som jag inbillar mig den. Modernt och murrigt. En genomdesignad värld som liksom sluter sig kring sig själv. 

Jag sätter mig på sängkanten med scener från dokumentären Citizenfour i huvudet. Just här, eller åtminstone i ett liknande rum, satt den bleka 29-åringen och beskrev för media hur USA samlar in information om oss alla. Han var medveten om att från den stund de första artiklarna publicerats skulle världens mäktigaste säkerhetstjänst börja jaga honom. Kanske sända honom till Guantánamo. Men han planerade att fly. Och den bästa platsen att utgå från, hade han räknat ut, var just här – en stad som gjord att försvinna i, eller försvinna från.

Det finns alltid något skepp i natten. 

Folk reser långväga för Hongkongs smakupplevelser. Likt stadens befolkning är dess kök en blandning av tradition och fusion. De vaktar sitt arv samtidigt som de ständigt suktar efter det nya.

– Aiyeeah!

Ng Wai-ho jämrar sig och tecknar hur hon låg hopkrupen på däck den där gången för femtio år sedan, då tyfonen Wanda krävde över fyrahundra liv. Hon sitter nog på många berättelser, vår båtchaufför, som navigerar oss fram genom den flytande byn i Aberdeenhamnen. Wai-ho tillhör ett ursprungsfolk som kallar sig tanka, som har funnits här längre än både engelsmän och kineser. Boende på sina flatbottnade sampaner i utkanten av samhället. Fria, men också utstötta. 

De har sett stadens undre värld och många har själva försörjt sig som både pirater och smugglare. Men de har också lämnat andra, mer bestående avtryck. Medan vi puttrar fram mellan husbåtar, lyxjakter och flytande jumborestauranger pekar Wai-ho på ett par långsmala skrov på stranden.

– Drakbåtar, säger hon stolt.

Dagens hongkongeser må vara landkrabbor, men havet fortsätter att binda dem samman. Genom badstränder och båtturer – Hongkong består av över dussinet öar och har vidsträckta naturområden – men främst genom mat. Vart du än går stöter du på levande fisk. Serveringar lagar till det du pekar på. Att strosa runt och titta in i akvarierna är stor underhållning bara det. Monsterhumrar samsas med arter som närmast verkar ha kommit från en annan planet. Som panopea generosa, en mussla vars muskel sträcker sig en hel armslängd utanför skalet. Ingen syn för pryda.

Vattnet är hjärtat i Hongkong, vars namn betyder den aromatiska hamnen. Ng Wai-ho tillhör Hongkongs ursprungliga tankabefolkning och kör runt turister i Aberdeenhamnen.

Den kanske mest iögonfallande av alla wet markets, som marknaderna kallas, är Graham Street i centrala SoHo. Om kvällen, när kommersen slutat, sköljs blod, rens och skal förbi portarna till chica modebutiker och diskreta lönnbarer.

Men sådana här kulturkrockar kan det snart vara slut på. Sedan Kina tog över styret i Hongkong för tjugo år sedan har stadens utveckling skenat. Inte för att moderniseringen är ny – få hus finns till exempel bevarade från den ståtliga kolonialtiden – men numera finns det knappt plats för alla pengar som strömmar in norrifrån. Italienskt mode och schweiziska klockor har blivit lättare att få tag på än populär gatumat som fossiliserade ägg och ananasbullar.

Två av Hongkongs ikoniska skyskrapor, Lippo Centre och Far East Financial Centre.

Det lågt byggda SoHo-kvarteret håller på att ge plats för nya skyskrapor, medan fiskhandlarna flyttas in under tak. Än värre är att Hongkong kanske är på väg att förlora sin status som fristad. Snowden sökte skydd här, likt en gång de personer som störtade den kinesiska kejsaren. Nu smyger kinesiska agenter över gränsen och kidnappar de som utmanar kommunistpartiet. 

Paraplyrevolutionen, 2014 års 79 dagar långa gatu­ockupation, visar en ny sida av Hongkong. Staden har blivit politisk, och splittrad i sin syn på Kina. Det går att missa som besökare, men många invånare känner oro. Vad blir kvar för dem? En annan sida av friktionen är att den fött kreativitet. Gatukonst har fått ett uppsving. Politiska budskap har blivit trend. Konstnärer av alla slag tampas numera med sin identitet. De omprövar sitt kinesiska arv, som modeskaparna Yat Pit, eller hyllar det hongkongesiska, som kaféet Teakha, som serverar den lokala klassikern ying yang – hälften kaffe, hälften te, kryddat med havssalt. Och när kvarter som SoHo stagnerar tar nya vid. Juan Martínez var en av de som i tid anade potentialen i intilliggande Sai Ying Pun.

– Vi ligger bara en liten bit bort från centrum, men tidigare var det ingen som brydde sig om att komma hit. För mig var det tydligt att utvecklingen skulle komma förr eller senare, för det är vad som sker i varje stor stad.

Neonreklam för massage i Sai Ying Pun.

Vi sitter lite avsides i hans bar Ping Pong, döpt efter den pingisklubb som tidigare huserade här. Då Juan köpte lokalen var de höga väggarna fortfarande klädda i ljudisolering. Nu har skarpa bollstudsar fått ge plats för ljuva jazztoner. Kallskuret sköljs ner med spansk gin och tonic ur djupa burgundyglas. Men gintonerían, som den kallas, är ändå Hongkong in i märgen. Från neonskylten med budskapet "håll din kropp i trim", till konsten. En period hängdes verk av King of Kowloon, mannen som i flera årtionden täckte stadens väggar med dikter. I höst ska de ställa ut bambu. Vid tillfället för vårt besök pryds väggarna av sjuttiotalskitsch – muskulösa hästar och pastellfärgade berg – en gång högsta mode i stadens flådigaste hotellentréer.

– Det finns så många lager i Hongkong som är värda att lyfta fram. Vår smak för oss från det nya och det gamla till det helt oväntade, säger Juan. 

Enbären i drinkens botten närmar sig snabbt. Vi styr kosan västerut. Sai Ying Pun fick nyligen både tunnelbanestation och rulltrappa. Nu skyndar utvecklingen på. Allt fler mikro­bryggerier och franska bistron poppar upp längs High Street. Just detta stråk av gatan gapar däremot ännu mörkt, med föga mer än ett par gamla bilmekaniker. En liten restaurang med korsvirkesfasad gömmer sig halvvägs nerför en sluttning.

Hongkongs färgstarka unga skapar sin egen unika identitet.

Men den är inte tysk, utan uigurisk: Ba Yi från muslimska Xinjiang i den gamla Sidenvägens mitt. Våra öl serveras på burk, teet i plastglas. Kamelpannkakorna finns som vanligt inte, men vi har tur och får ett kummintäckt lammlår. Till det tar vi wokad Szechuanpotatis, knaprig broccoli, nudelsoppa, och kyckling begravd i chili. Det är lätt att beställa för mycket, men priserna är så låga att det spelar mindre roll. Och till sist skrapar vi ändå rent. 

Det är en festmåltid med eftertanke. Xinjiang är trots allt en provins som förtrycks lika hårt som Tibet. Är det samma väg som Hongkong kommer att gå? Terrordåd och folk som bränner sig själva på gatan? Knappast. Hongkong är ingen avlägsen stäpp, och hongkongeserna inte ett separat folk. Det är en knutpunkt av influenser, framför allt från Kina, som enas i sitt driv framåt. Nuförtiden pryds stadens väggar av sprejmålningar som föreställer paraplyer till stöd för demokratirörelsen, men symbolen signalerar även en flexibel natur. Om det regnar fäller befolkningen helt enkelt upp sina paraplyer. Den har genomgått många omvälvningar förr. Hongkongs styrka ligger i dess ständiga omvandling. Envisheten är det enda som förblir konstant här. Den, och galoppen.

Gin Tonic, den klassiska kolonialdrinken, med överraskande möjligheter för variation.

Bokhållaren rynkar på näsan då jag förklarar spelet jag vill göra.

– Nästa gång kommer du med en ifylld lapp, okej, lah?

Jag nickar ursäktande men vet att så inte kommer att bli fallet. Alla siffror och rutor förvirrar mig – och så är jag lat. Jag är inte där för sporten och spelet utan den magnetiska stämningen. Det är få ställen på Hongkongön där man ser så mycket himmel som på Happy Valley Racecourse. Inget annat ställe som samlar både societet och massor.

Kring ledvolten, där hästarna paraderar innan start, är minerna sammanbitna. Djurens uppträdande nagelfars som vore de artiklar i tidningens näringslivsdel. Innan loppet körts är alla potentiella vinnare.

Hål-i-väggen-­restaurang i Tai Hang.

Häxan från i förmiddags gav mig inget råd eller tecken att hålla utkik efter, så jag har valt min häst på chans: nummer två, Never Better, eller som hans kinesiska namn lyder: Snabbare och snabbare för varje gång. Det visar sig inte vara snabbt nog. Den modiga draken från Sha Kok defilerar hem segern och jag river snopet spelkupongen i bitar. Av någon anledning förväntade jag mig att vinna. Fotografen Jonas, som studerat hästarna istället för vadhållarna, harklar sig.

– På allvar, jag var på väg att tipsa dig om nummer tolv. Hans jockey sticker ut för han har ett stort, rosa hjärta på bröstet.

Musklerna spänns i en oas mellan höghusen.

Som tur är finns många ställen där man kan dränka sina sorger. Tai Hang ligger nästgårds. I det låga, rutmönstrade kvarteret byts neon mot rislyktor och bilbrus mot sorlet från sakebarer. Området är känt för sin hål-i-väggen-karaktär och känsla av bygemenskap. Så sent som på nittiotalet var Tai Hang en slum, och än idag har man bevarat anrika seder. Varje höstfestival kommer invånarna ut för en dans med en 67 meter lång elddrake. Det är en spektakulär och surrealistisk upplevelse att höra trummorna eka ner längs gränderna, men aldrig riktigt veta var i den lilla labyrinten som det rykande monstret ska dyka upp. Underhållningen avnjuts bäst från någon liten lokal fiskrestaurang, eller den latinamerikanska baren Guay med sina goda pisco sours, eller det lilla kaféet med Hello Kitty-tema.

Och på det viset kommer det nog alltid att vara. 

Bakom reportaget:

Per Liljas flyttade till Hongkong samma dag som Edward Snowden släppte sina avslöjanden. Under dagarna som följde förväxlades han flera gånger med amerikanen.