Nationalparken Kaeng Krachan – Djungelboken på thailändska

Det droppar och ploppar. Luften är full av mystiska visslingar och galet surrande. Häng med till Thailands största regnskog, mäktiga nationalparken Kaeng Krachan.

Nationalparken Kaeng Krachan – Djungelboken på thailändska
Foto: Jonas Gratzer

Nattskärrornas hårda chunk-chunk-chunk punkterar gryningen. Ur morgondimman lösgör sig ljudliga följen av näshornsfåglar. Upptäcker att något har böjt bambun till marken med förbluffande kraft och trampat djupa hål. Plötsligt knäcks nya grenar. Braket följs av snabba steg. Elefanterna rör sig åt mitt håll.

Kaeng Krachan ligger där Thailand börjar smyga söderut längs Malackahalvön. Bara lite drygt en timmes resa bort finns badorterna Cha Am och Hua Hin med dåsiga stranddagar och doft av sololja. Här väntar istället ångande djungel och hundra procent adrenalin. Skönheten är svårslagen. Juveltrastar i blixtrande färger, svartvit tapir och fuktiga tigernätter där mjuka tassar rör sig ljudlöst över böljande kullar och berg.

Kaeng Krachan är inte bara regnskog, utan också floder, bäckar och vattenfall. Rep och mörka klippor följer stegen mot vattenfallet bland surrande insekter och fågelsång.

Vattenfallet Pala-U. Kaeng Krachan är inte bara regnskog, utan också floder, bäckar och vattenfall. Rep och mörka klippor följer stegen mot vattenfallet bland surrande insekter och fågelsång.

Regnskogen, var det inte den han drömde om? Mister Gun började fundera över livet. Jobb som bankir. Boende i Bangkok. Långa bilköer och stress. Skulle det verkligen vara så?

– För att stå ut brukade jag ta med mig ett tält och dra ut i djungeln på helgerna. Under tillbakafärden från en sådan utflykt upptäckte Gun en skylt. Texten flaggade för ledig mark några kilometer bortom Kaeng Krachans nationalparksgräns. Gun, som egentligen heter Kittipon Bouranasompop, men kort och gott kallas för just Gun, köpte jordlotten och började bygga ett hus. 

Kaeng Krachan

Klorofyll följer Kaeng Krachan från mark till himmel.

När allt stod färdigt fanns fortfarande lite sparkapital över. Några bungalower byggdes. Med tiden öppnade Gun en lodge för naturintresserade och planterade träd, buskar och växter som gillas av djur och fåglar. 

– Sydostasiens regnskogar utarmas. Om natur och djungel försvinner, vad blir det av oss då, undrar Mister Gun som spenderar mycket av sin fritid med att kartlägga och fotografera Thailands få kvarvarande tigrar.

Några finns här. Kaeng Krachan är nationens största regnskog. Gigantiska trädkronor sträcker sig mot rymden. Mörka floder tränger genom kompakt grönska. Elefant och leopard vandrar fortfarande längs områdets djungelstigar. Kommer vi att se några?

– Kanske, säger en lågmäld man i 60-årsåldern. 

kaeng Krachan, thailand. Foto: Jonas Gratzer

Djungelstigar leder mot regnskogens röster.

Kaeng Krachan, thailand. Foto: Jonas Gratzern

Heliconia rostrata. När djungeln försöker efterlikna hummerklor.

Mitt i väven av löv, lianer och grenar sitter plötsligt djungelns smycken

Mister Piak bär på en liten grön axelväska som rymmer både bandspelare och mikrofon. I bröstfickan sitter dessutom en lockpipa täljd i bambu, runt halsen hänger en kikare.

Även hans liv förändrades av regnskogen. Som yrkeschaufför låg Piaks fokus mest på landsvägar och städer. Men en dag fick han i uppdrag att skjutsa några fågelskådande turister till Kaeng Krachan. 

Den första djungelturen blev med tiden flera. Naturen var spännande och fåglarna en utmaning. Bit för bit snappade Piak upp guidernas kunskaper om ornitologi. På ledig tid satte han sig ofta i skogen och väntade ut det som knäppte i gräset, prasslade bland löven eller tryckte i sprakande blått bland bladverkens skuggor.

– Hans kunskaper i engelska är fortfarande minimala. Men när det gäller fåglar och natur överträffar han alla experter, intygar Mister Gun som är uppe och fixar frukost då vi följande dag lämnar lodgen i gryningen.

thailändsk tatuering, foto: Jonas Gratzer

Buddistmunkar söker frid i skogen.

Kanske finns det också fler budskap. Själv tolkar jag in det uppenbara. Att leva i frihet är härligt.

Mäktiga evighetsträd följer nationalparken mot den burmesiska gränsen. Vägen är en grön tunnel mellan väldiga blad och mörka stammar. Då och då hörs något avvikande ljud som får Piak att stanna upp. 

Mitt i väven av löv, lianer och grenar sitter plötsligt djungelns smycken. Brednäbbar med sorgsna clownmungipor. Rödskäggiga biätare. En svartvit näshornsfågel som balanserar trädkronornas frukter lika känsligt med sin gigantiska näbb som om den vore en pincett.

Märker snart att Piak läser skogen som en bok. Försöker göra likadant. Skärper mina sinnen, fokuserar blicken och letar efter tecken. Grenar som darrar efter hastig flykt. Frukt och löv som faller mot marken. Trädkronor som rör sig trots att det inte blåser. Ser snart ullig päls och långa armar. Blicken är på samma gång både nyfiket vaken och sorgsen.

– Gibbon! viskar Piak. 

Värmen har väckt djuren. Med jublande serenader sjunger de in den nya dagen. Sången markerar revir och stärker banden mellan familjemedlemmar. Kanske finns det också fler budskap. Själv tolkar jag in det uppenbara. Att leva i frihet är härligt.

Vid Pala U blir regnskogen till vatten. Kaeng Krachan

Vid Pala U blir regnskogen till vatten.

Långa armar och ännu längre svans, vita glasögon och sorgsen pussmun i vaket clownansikte. Rökgrå langur tillhör Kaeng Krachans stammisa

Långa armar och ännu längre svans, vita glasögon och sorgsen pussmun i vaket clownansikte. Rökgrå langur tillhör Kaeng Krachans stammisar.

Bara 150 år tillbaka sträckte sig ett i det närmaste obrutet täcke av djungel hela vägen från Bangkok till Singapore. Sedan dess har det mesta skövlats och förvandlats till städer, vägar, gummiplantager och odlade oljepalmer. 

I takt med förlorade miljöer har även biologisk mångfald utarmats. Vithandad gibbon tillhör arterna som försvinner med regnskogen. I Kaeng Krachan är djuren ändå ganska vanliga fortfarande. Följer Piaks blick mot en ny trädkrona. Gibbonflocken kastar sig från träd till träd. Rörelserna är akrobatiska och så snabba att det ser ut som om gruppen rinner iväg genom djungeln.

Miljön kan tyckas evig, men förändrar sig ständigt. Stryparfikusar släpper ner rötter från himlen, slår öglor runt sina värdträd och kramar sakta och metodiskt livet ur dem. Död ved föder insekter och fåglar, smulas ner i marken och ger näring åt ny skog. Elefanterna finns där. 

– Visst var det coolt, men oj vad rädda vi var, berättar Bangkokstudenterna Poo och Golf som övernattat på nationalparkens campingplats.

Elefanterna kom på kvällen. När djuren var precis utanför tältet, vågade de inte längre tala med varandra. Ficklamporna släcktes. Andningen hölls tillbaka så mycket som möjligt. 

– Strax efter gryningen var flocken plötsligt borta, berättar Poo och Golf och ser lättade ut.

Vid Phanoen Thung har campingplatsen måne, stjärnor och vilda elefanter som närmsta grannar.

Vid Phanoen Thung har campingplatsen måne, stjärnor och vilda elefanter som närmsta grannar.

Kaeng Krachan har just låtit sitt hav av morgondimma glida iväg över gränsbergen mot Burma. Och Piak är ivrig att ta sig vidare. Grusvägen passerar mindre vattendrag och når en grön vägg av snår och rotting där mörka trädskator bär på stjärtar formade som taggiga spikklubbor och trogoner glöder ur ett skuggigt djungelmörker. Stannar till vid några grenar som blåst ner över vägen. Plötsligt börjar en av dem att röra på sig och vagga lite som en kvist i blåsten.

– Whip snake, piskstjärtssnok, säger Piak belåtet och berättar om den flera meter långa kungskobran han såg här under ett tidigare besök. 

När skymningen sänker sig vänder vi tillbaka. En mårdliknande palmcivett lufsar längs vägen. Sambarhjortar vågar sig fram med sina kid för att beta friskt gräs. Vid en glänta står en asiatisk bisonoxe, gaur, och dricker ur ett vattenhål. Just då börjar samma ljud som startade gryningen. Ugglorna, nattskärrorna och hest skrattande näshornsfåglar.

När vi når lodgen frågar Mister Gun hur dagen har varit. En grupp engelsmän hinner svara före mig. Pure magic, pure magic. 

Bakom reportaget:

Roligare, vackrare och mer färgstark än Kalle Ankas fotografiska fågelexpedition. Mikael Persson påstår att ingen annan thailändsk nationalpark levererar så starka djur-, fågel- och naturupplevelser som Kaeng Krachan.