Phuket – på jakt efter paradiset

Phuket. Från fattigast till rikast. Från plåt och gummi till tropisk sedelpress i shorts och flipflops. Vi reser till Thailands största semesterö och finner inte bara den perfekta stranden, utan också en levande stad med marknader, människor och mannen som pratar med apor.

Phuket – på jakt efter paradiset
Phuket, stad, strand och djungel. Foto: Jonas Gratzer

Aaah … ihh, ihh! Ett barnsligt lyckorus studsar genom magen. Tar några korta simtag från Freedom Beach, släpper sedan allt och glider med vågorna. Salt sitter på läpparna och Andamanhavet rusar in mot land som en vit slöja av sprakande skum. Små krabbor ritar fina spår i sanden. Strax ovanför reser sig djungeln som en kompakt väv av lianer, grenar och jätteblad. 

1870 valde den brittiska missionären Dan Beach Bradley av någon oförklarlig anledning Thailands största ö för sin semester då han tog paus från Bangkok och predikandet av evangeliet. Platsen han kom till var en avlägsen och fattig avkrok med så dåliga förbindelser att de enklaste resorna tog flera dagar och ofta gick med båt från malaysiska Penang. Någon framtid lär inte finnas här, anmärkte Bradley som bara såg gruvor, djungel och magra risfält.

På Aroon restaurant serveras Phukets bästa malaysiska rotis.

Idag är Phuket Thailands rikaste provins, en tropisk sedelpress som årligen tar emot någonstans kring 10 miljoner resenärer. Ett stenkast från Freedom Beach ligger Patong Beach, stranden som inte längre bara är en strand utan en stor och självsäker stad av hotell, barer och breda gator, men här hittar man också många exempel på turismens baksidor.

– Kanske var det 30 år sedan, kanske 40. Då levde vi bland grå bufflar och sanka fält och inget hus var högre än en eller två våningar, berättar Musai vars släkt bott i generationer vid Patong och numera tar entréavgifter av de som passerar familjens mark till undangömda Freedom Beach. Är ensam sånär som på ett ungt ryskt par och Musais kompisar som plockar upp drivved, rensar stigen från sly och jämnar till sanden.

I Phuket stad känner man sig ibland förflyttad till Kina före revolutionen.

Allt gick så febrigt fort när Phuket skiftade från bortglömd djungelö till platsen dit alla reste. Och den förvandlingen började inte alls med stränder och sololja, som i Patongs fall, utan med något helt annat. Ungefär samtidigt som mänskligheten fick aptit på konservburkar och plåttak startade den gruvboom som också födde Phuket stad. 

Khaw Simbee, yngst av sex söner till en köpman från kinesiska Zhangzhou, öppnade inte bara Thailands första gummi­plantage, utan skapade i egenskap av guvernör över Phuket också den mest avancerade staden i Siam efter Bangkok. Elefanter drog vägvältar som fixade jämna gator. Skolor och sjukhus uppfördes också liksom den första utländska banken utanför huvudstaden.

Bortom Phukets hektiska turiststränder kan du hitta ensliga vikar.

Vandrar genom det gamla Phuket stad. Stan är en världsstad i ordets bemärkelse. Bortom moskéer, kyrkor och buddistiska helgedomar följer hindu- och sikhtempel längs kvarter dominerade av en säregen arkitektur som kallas för sino-portugisisk och som hämtat inspiration från både Europa och Asien. 

Särskilt gatan Thanon Thalang påminner om öppningen till en gammaldags målarbok. Svala arkader knyter ihop pastellfärgade huskroppar. Bland skuggorna gömmer sig både kaféer, tygtravar och butiker som säljer allt ifrån riskokare och dieselaggregat till sjaletter och sytråd. 

Cartoon lämnade Tyskland för att återvända hem och jobba på Macchiato House i Phuket stad.

Stannar upp vid Nguan Choon Tongs apotek som sålt kinesisk naturmedicin i nästan 100 år och som med sina glasburkar och överfulla hyllor ser ut som ett mellanting av svensk lanthandel och vetenskapligt laboratorium. Så fortsätter gatan med tre, fyra alfabet, portar med kinesiska tecken i guld, butiksägaren Chumpon vars förfäder kom till Phuket från indiska Chennai och rotihaket Aroon som håller sig till dofter och smaker från södra Thailand och Malaysia. 

– Det var just det här jag längtade efter, säger den unga servitrisen Cartoon och kikar ut på gatulivet från kaféet Mac-chiato House.

När hon var tio år gifte sig modern med en tysk man och flyttade till Rhendalen. Men Europa kändes inget vidare. Sex år senare lämnade Cartoon sin mor och återvände ensam till Thailand.

– Klimatet var så tufft och kallt på alla fronter. Här känns livet bättre och här finns jobb och möjligheter, säger Cartoon som nu fyllt 27 år. 

Phuket stad är full av kinesiska konfucianska tempel.

När gruvdriften sackade och gummipriserna föll, hade Phuket redan börjat snegla mot turism. På 1960-talet upptäckte ryggsäcksresenärer öns hav och stränder. Snart följde också andra. Mängder med hotell och bungalowbyar byggdes för att mätta europeiska och amerikanska semesterdrömmar. Volym var ledordet och flera av de mjuka sandstränderna bytte sällskap från bambuhyddor på styltor till betong och aircon.  Så på 00-talet började Phuket sadla om ytterligare en gång. Ryktet var redan i omlopp: Ön började bli ful, luggsliten och överexploaterad. I fort­sättningen skulle pengarna tjänas på färre besökare som betalade mer för lyx och flärd. 

Guiden Toto är en av många som flyttat till ön från den thailändska landsorten. Jobbet är okej och livet överlag bra med många vänner och tennis på kvällarna. Men det innebär inte att han undgår att reflektera över det som sker.

– Turismen är fortfarande för hårt inriktad på att sätta rekord, ta emot fler besökare och öka intäkterna. Samtidigt riskerar man att urholka kvaliteterna som får folk att semestra just här. Dessutom borde pengarna från alla besökare fördelas jämnare och komma folket till mer nytta.

Ombord på en av östkustens flytande restauranger.

Phuket Stad ger ön liv och karaktär och får den att lyfta flera grader jämfört med många andra thailändska semesterdestinationer som inte har så mycket mer att erbjuda än hotell, barer och affärer.

Utanför färskvarumarknaden sitter en taxichaffis och sjunger en kärlekslängtande lukthung-sång med hög och klar stämma, samtidigt som han läser ett handskrivet brev. Så fortsätter staden med alldagliga kvarter som sover, äter och älskar. Bak­gatornas små enmansskrädderier, gränder där en man med ryggen full av tatuerade tecken skruvar loss bakhjulet till en motorcykel. 

Passerar därefter en liten diversehandel som förutom välfyllda butikshyllor även rymmer ett litet kinesiskt hustempel och dessutom fungerar som vardagsrum med påslagen tv, där en äldre man sitter försjunken i något som påminner om en gammal solstol och tittar på ett thailändskt drama, innan sändningen bryts för ett reklaminslag.  

Ytterligare några kvarter norrut glesnar plötsligt bebyggelsen. Strax bortom provinsdomstolen reser sig berget Khao To Sae med djungel som bara släpper ifrån sig sina egna ljud av fågelsång och surrande insekter. 

För 100–200 år sedan, innan gruvdrift, oljepalmer och gummiplantager tog över Phuket tillsammans med vägar och bebyggelse, strövade både tiger och vilda elefanter på en ö klädd i regnskog. En av de sista resterna finns här med stans hustak som bakgrund.

Pae Hog har blivit vän med makakerna.

Vid en av kurvorna nedanför höjdens radiomaster har en bucklig pickupbil parkerat. Mannen är lätt grånad med kinesiska drag. Han kallas för Pae Hog och bär på en gul plåtburk med texten cream crackers. Samtidigt som lådans jordnötter börjar regna mot marken, dyker aporna upp från ingenstans. Klaner och familjegrupper av makaker kommer ut ur skuggorna, klättrar nerför träd eller skuttar jämfota längs asfaltsvägen. Nästan alla djur sätter sig framför Pae och gnyr underdånigt innan något som påminner om ett samtal inleds.

– Jag har känt dem länge nu, säger Pae Hog som plötsligt börjar läsa en dikt som han skrivit om aporna.

För två årtionden sedan skadade hans dotter huvud och nerver i samband med en fallolycka. Båda sökte sig till Khao To Sae för att träna upp motoriken. Här fanns skog, frisk luft och promenadvägar. Under en av utflykterna upplevde Pae hur folk satte eld på apornas skogar och högg ner träd för att få ny mark. Han tyckte synd om djuren, köpte bananer för fem baht kilot på marknaden och inledde sin långa vänskap med makakerna.

– Då fanns bara 7–8 djur på kullen. Nu är de kanske 2 000. För att jag matar dem. Men också för att djurens livsmiljöer krympt på annat håll.

Lugna Surin Beach ligger en mil norr om Patong, men känns som en annan värld.

Huvudvägen mot norra Phuket, i riktning mot flygplatsen. Trafiken är tät och stryker bilförsäljarnas skyltfönster och parkeringsplatsen till ett gigantiskt Tesco. Viker av längs en smal väg mot östkusten. Återigen fortsätter ön att byta ansikte, vänder sig bort från hotellstränderna och visar något helt annat. Passerar en limegrön moské, räkodlingar och låga byar. Snart också stylthus intill mangrove och gyttjiga stränder där ett gäng spovar lyfter till rastlösa visslingar.

När det sista kvällsljuset försvunnit, kurar jag ihop mig i fören på en långsvansbåt. Månen kastar silverblänk över havet. På avstånd lyser flottar. Sitter snart på en av buktens flytande restauranger tillsammans med sällskap av thailändska familjer. Luften är varm och fylld av sälta. Vagnar rullas ut med ishinkar fyllda med öl och thaiwhisky. Borden dukas med räkor i tamarindsås, grillad fisk och krabbcurry med kokosmjölk. 

Visst har Phuket förändrat sig under resan från djungel till en av världens största turistdestinationer, men forfarande finns luckor som påminner om det gamla Phuket, med tysta barfotastränder, frukostrestaurangernas nygräddade rotis, låga trähus, regnskog och mangrove. 

 

Bakom reportaget:

Inget botar en överdos av grillade gräshoppor så effektivt som mango med kokosdoftande sticky rice, menar Mikael Persson som åt sig igenom Phuket stad, kvarter efter kvarter.