Barcelona + Pyrenéerna: Från playan till pisten

Strandliv, säger du. Skidåkning, tycker din resvän. Varför inte både och, föreslår vi. Följ med på en resa som blandar varma vårvindar vid Medelhavet med nysnö i Pyrenéerna.

Barcelona + Pyrenéerna: Från playan till pisten
Från stranden i Barcelona till… skidorten Baqueira-Beret i Arandalen i Pyrenéerna kör du på några timmar. Foto: IBL och Vist Val d’Aran.

Våren kommer tidigt till Barcelona. Utanför Platja Sant Sebastià ligger surfarna på sina brädor och paddlar ut med händerna innan de ställer sig upp och fångar vågrörelserna tillbaka in mot stranden.

Jag kryssar fram på strandpromenaden mellan cykeltaxis, sandskulptörer och försäljare av färdigblandade mojitodrinkar. Stränderna avlöser varandra. Efter Sant Sebastià kommer Platja de Barceloneta och därefter Nova Icària och Bogatell. Solen värmer i ansiktet när jag slår mig ner på en uteservering för att dricka en kall eftermiddagsöl.

Det är i slutet av mars och redan svenskt försommarväder. Stan myllrar av turister. Såväl i Barceloneta, L'Eixample och Raval som i Barri Gotic och på La Rambla. I Port Vell är det karnevalsyra med tivoli och matstånd och tusentals människor som verkar ha all tid i världen att sitta på uteserveringar hela eftermiddagen och skåla och småäta. Det känns om jag anlänt mitt i industrisemestern. Hela Europa verkar vara här på besök.

Vädret i Barcelona i slutet av mars påminner om svensk högsommar.

Efter stranden styr jag mot hålet i väggen som serverar stans bästa tapas. Sedan 1925 har den omåttligt populära Mundial Bar legat på Plaça Sant Augustí Vell i närheten av Ciutadellaparken. En avlång lokal, högt i tak, bardisk i marmor, enorma speglar, en affisch med sloganen "Katalonien är inte Spanien", prålig stuckatur och gamla gistna fläktar i taket. Det känns som att komma hem till ett pensionärspar som inte orkat modernisera de senaste 40 åren – och känna att det inte kan bli mer rätt.

Personalen pendlar mellan mycket vänlig och lite butter, men maten har inga svackor. De kokta musslorna med rätt sälta och vinsmak är de bästa jag ätit sedan jag var här senast. Bläckfiskringarna – calamares à la plancha – är nyfriterade och krispiga, liksom de extremt läckra, tunna auberginechipsen med mjuk vit getost som de ringlat honung på. En flaska kallt vitt bordsvin, tre tapas var och till slut en café solo och en Fundador (spansk brandy) och jag är i himmelriket.

Vid kusten äter du mejillones (musslor), uppe i bergen blir det mer av korv, ost och köttgrytor. Fotolia

Barcelonanatten utanför är sammetslen, ljum och lovande som en skolavslutning i början av juni.

Jag har länge drömt om att låta sommarvärme och vinterkyla mötas på samma resa. Ställer man in siktet på den del av Europa som ligger mellan Alperna och Medelhavet är förutsättningarna extremt goda för både vågskvalp och skidpist.

Jag bestämde mig för att Barcelona skulle stå för sommarupplevelsen, men eftersom det är för långt till Alperna riktade jag in mig på skidåkning i Pyrenéerna. Satt länge och studerade kartan och prickade ut tänkbara destinationer för den vinterupplevelse jag sökte efter och räknade till 18 skidorter bara på den spanska sidan av bergskedjan.

Till slut fann jag Val d'Aran, eller Arandalen, med skidorten Baqueira-Beret i nordvästra hörnet av Katalonien, 28 mil från Barcelonas sandstränder och surfingvågor. Bilderna jag googlade fram visade skidpister med manchestermönster, stenhus med branta skiffertak och strida vårforsar. Saken var avgjord. 

Bara några timmar från palmkantade Barcelonas stränder väntar en vit värld med vintriga äventyr. Foto: Daran Mushing.

En av de sista dagarna i mars styr jag därför hyrbilen ut på A2:an västerut. Motorvägen slingrar sig upp genom ett allt kulligare landskap. I byn Cervera svänger jag av och kör norrut på en smal men spikrak väg över en karg högplatå prickig av glest utspridda buskar och åkrar där vårsådden gror. Det känns som om jag hamnat i vilda västern, att Katalonien är Spaniens svar på Arizona när jag kör genom Artese de Segre, Tremp och La Pobla de Segur, sömniga, färglösa byar där alla inklusive stans sheriff verkar sitta och sova med stövlarna på.

Men ju närmare Pyrenéerna jag kommer, desto slingrigare blir vägen och desto mer liv får byarna, som om den friska bergsluften väckt de slumrande till liv. Smala raviner, forsande vattendrag, röda berg, en lång mörk tunnel och på andra sidan – Arandalen.

Solen värmer nästan lika mycket som nere i Barcelona. Istapparna som hänger från taken droppar ner på den snöfria trottoaren i Baquèira-Beret. På några minuter tar niositskabinen mig över kluckande bäckar som meandrar sig nerför berget och upp till trädgränsen, där jag möts av en värld så gnistrande vit att den bländar. Metertjocka snötäcken, snötyngda grenar, snö, snö, snö. Jag är hänförd inför det plötsliga klimatbytet.

Med sittliften tar jag mig vidare upp på Cap de Baqueira, Tuc deth Dossau och till sist Tuc de la Llança, tre bergstoppar på mellan 2 500 och 2 700 meter där nordanvinden biter i kinderna, snön ligger metertjock på toppstugans tak och knarrar under skidorna.

Med sina 104 pister och 1 000 höjdmeter känns Baqueira snäppet vassare än svenska Åre och helt i nivå med flera av de mindre skidorterna i Alperna. Njutningarna är definitivt fler än i Norden. Tack vare Baqueiras söderläge har jag ständigt solen i ansiktet, från det att pisterna öppnar tills de stänger – och när det är dags för lunch i backen hoppar jag över de enklare brickserveringarna och slår mig ner på 5J Grill Baqueira som har bordsservering och vita linnedukar och serverar katalanska specialiteter.

Katalanska kabiner på väg mot toppen.

Senare samma kväll, när jag bytt från skidkläder till tunn vårjacka, tar jag hyrbilen och kör längre ner i dalen till byn Arties. Parkerar längs den brusande Garonnefloden med sitt kristallklara vatten som gör att man ser de vita stenarna på botten. Luften är klar och kall, stjärnhimlen gnistrar och det doftar barrskog, gödsel och vedrök.

Inne på krogen Urtau med grova bjälkar i taket och bastanta träbord är stämningen livlig. Barnfamiljer med skrikiga ungar, ungdomar i skidkläder och gamlingar med solbitna ansikten trängs med varandra framför bardisken där man dukat upp ett rikt utbud av smårätter. Först serveras jag òlha aranesa, en traditionell soppa från Arandalen. Typisk bergsmat, eftersom den innehåller allt vad som kan tänkas finnas i ett skafferi: nötkött, fläskkött, kyckling, pasta, potatis …

Sedan är det dags att gå till bardisken och plocka åt sig av det rika utbudet av pintxos, läckra godbitar genomstuckna med träpinnar: stekta korvar, rökta fiskbitar, omelett och små brödbitar toppade med lokala charkuterier.

Katalonien i vårvinterskrud får Santa Eulàliakyrkan i byn Unha att likna ett sagoslott. Foto: Javi Montes.

Jag bor i Baqueira-Beret, Spaniens största skidort där man har åkt skidor utför sedan 1964. Hotellen och semesterlägenheterna runt liftarnas dalstation i byns mitt andas sjuttiotal: brunmurrigt trä blandas med råbetong. Eftersom jag är på jakt efter dalens historiska själ tar jag därför varje kväll under mitt besök bilen för att besöka så många av dalens traditionella byar jag hinner med på en vecka. Arandalens fördel är att det både finns en riktig stad, Vielha, och så många medeltida byar med smala gränder och orappade stenhus.  

Ikväll är det dags för Bagergue, en ikonisk urby med orappade stenhus och trästugor med snickarglädje och branta spetsiga tak, där jag förväntar mig att bakom nästa husknut möta Asterix och Obelix.

Trots att byn bara har ett par hundra invånare rymmer den kyrka, tre restauranger, dalens bästa hotell och ett museum som berättar om såväl lokal folklore som den katalanska vintersportens historia.

Jag äter kvällens middag på krogen Unhòla med vita dukar med snirkligt broderade blommönster. Jag och min resvän är enda gästerna ikväll, vilket först känns vemodigt, men känslan av ödslighet blir snart familjär. Servitrisen är en tjej som flyttat till lantliga Arandalen från Barcelona för att hon inte stod ut med oljuden och luftföroreningarna. Hon stannar gärna kvar vid vårt bord för att prata bort en kvart om allt från spanska inbördeskriget till den katalanska landsbygdens charm. 

– Vilken lyx att få bo här i en pytteliten by på landet, så tyst och så ren luft, säger hon nöjt sedan hon serverat den första av de fem traditionella rätter vi ska avnjuta ikväll. 

Först den obligatoriska aranesiska soppan, därefter grytbitar av nötkött och hela gula lökar i en mustig mörkbrun sås, grillat fläskkött med belugalinser och hemlagad sorbet med körsbärskompott. 

Barcelonaborna säger att det är vår i luften. För oss nordbor känns det snarare somrigt. Foto: Fotolia

Efter tre skiddagar i bergen med värmande vårsol och snö och krispiga frostnupna nätter styr jag hyrbilen tillbaka mot värmen vid Medelhavet. Den här gången kör jag en östligare väg som enligt kartan är kortare. Vad jag inte fattar när jag tittar på kartan är att den serpentinar sig brant upp över ett högt pass. Snart upptäcker jag att ett lågtryck dragit in över natten och begravt vägen i ett djupt lager snö. Jag sladdar fram genom drivorna, som blir högre och högre ju längre upp på berget jag kommer. Till slut kommer rädslan krypande och jag får känslan att bilfärden blir den sista jag gör i livet.

Men så blir det utförslut och några minuter senare är vintern försvunnen. Puts väck! Plötsligt är vägbanan torr och åkrarna gröna, som om snöstormen som jag nyss sladdat mig igenom bara var en dröm.

Tre timmar senare sitter jag i t-shirt och tunna sommarbyxor på en uteservering vid stranden i Barcelona, sippar på en kall öl och tinar i solen. Men på näthinnan har jag fortfarande kvar bilden av spetsiga bergstoppar, snödrivor som tornar upp sig och yra snöflingor som rusar emot mig.