• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Schweiziska Davos – från kurort till skidmecka

    En gång i tiden reste lungsjuka med känsla för snille och smak till Davos i schweiziska Alperna. Vi packade skidorna och vandringskängorna och tog rygg på de burgna och betydelsefulla för att ta reda på vad det blivit av Europas hetaste kurort och högst belägna stad.

    Schweiziska Davos – från kurort till skidmecka
    Davos – sjukt vackert. Foto: Johan Marklund

    När man betraktar världen uppifrån Hotel Schatzalp känns den så full av stress, jäkt och oviktiga problem. Vad håller de egentligen på med där nere i dalen? Jo, de springer hit och dit, blippar och klickar på sina skärmar, arbetar, shoppar och strävar, utan att för den skull komma ett uns närmare den verkliga insikten. Riktig frid och sann lycka vet de inte ens vad det är. Annat är det i den stillastående friden här uppe, ovan molnen, ovan vardagslivets jämna plågor, ovan allt.

    Jag sitter på Das Terrassenrestaurant, blickar ut över slutt­ningen som går under benämningen snöstranden och smuttar på en cappuccino. Alpkajorna surrar, snön bländar och smältvattnet droppar. En ensam skidåkare sicksackar sig nerför berget. Så drar molnen in i snabb takt, ett diffust ulligt grått täcke som bäddar in och avlägsnar oss från verkligheten där nere.

    Jag slår upp Thomas Manns roman Bergtagen, eller Der Zauberberg som den heter i original, en nästan tusen sidor tjock och ett kilo tung tegelstensbok från 1924, och får genast en känsla av otillräcklighet. Kommer jag någonsin att nå sista sidan?

    Så börjar jag läsa: "En enkel ung man reste en gång på högsommaren från Hamburg, sin fädernestad, till Davos-Platz i Graubünden. Han for för att hälsa på i tre veckor."

    Det finns förstås byar som ligger högre. Men Davos, på 1 560 meter över havet i schweiziska kantonen Graubünden, är faktiskt Europas högst belägna stad.

    Mannen, den påhittade romanfiguren Hans Castorp, kom för att besöka sin kusin som drabbats av lungtuberkulos, på sin tid en av Europas dödligaste sjukdomar. I den friska alpluften kunde man få lindring tack vare en diet på regelbundna och rikliga måltider, våghalsiga operationer, enorma mängder mjölk och fridfulla liegekuhren, som innebar att man bäddades ner under dubbla eller trefaldiga lager kamelhårsfiltar, sida vid sida i solstolar på de avlånga balkongerna. Och där låg man och andades ren luft och tittade på alputsikten, gärna sex timmar om dagen. 

    Lika lekande litterära och svävande intellektuella som sam­talen tedde sig där på balkonger och i salonger, lika grymma var bakteriernas framfart i gästernas lungor.

    Det fanns en lucka på hotellets baksida där liken plockades ut – minst hälften av alla intagna dog – för att forslas på en kälke på en tre kilometer lång schlittelbahn ner till samhället. Under tiden satt de ännu levande i matsalen, åt nyskördad sparris, oxsvanssoppa och glüweinsorbet och diskuterade existentiella frågor om humanism, nationalism och radikalism, brännheta frågor åren före första världskriget.

    Det är tveksamt om de långa och dyra hälsokurerna över­huvudtaget lindrade sjukdomen, men en sak är saker: på vägen mot undergången fick gästerna nya insikter om livet. 

    1860 öppnade första kurhotellet för lungsjuka. Första bergbanan, som gick upp till Hotel Schatzalp, invigdes 1899 och inspirerade Åre att bygga ett liknande bergståg. Världens första släplift, en så kallad J-krokslift, invigdes i Davos 1934.

    Schatzalp var Europas lyxigaste sanatorium när det stod klart vid förra sekelskiftet. Egen bergbana nerifrån byn, golvvärme, uppvärmda toasitsar, hiss och elektricitet i alla rum. Det sparades inte på bekvämligheterna eftersom man ville locka den mest bortskämda falangen av Europas bourgeoisie.

    – Thomas Mann nämner hotellet flera gånger i sin roman, säger Paulo Bernardo stolt där vi sitter i X-ray Bar med sina påträngande blodröda väggar.

    Paulo jobbar inte bara här, han bor också sedan sex år tillbaka på hotellet, vars enda förbindelse med resten av världen är en kälkbana och en 120 år gammal bergbana.

    – Allt är gammalt här, utbrister han entusiastiskt. Möblerna är original från invigningen, hotellet har inte renoverats sedan 1963, jo förresten, en matta byttes ut 1973, och våra egna skid­liftar är från femtio–sextiotalen.

    Det bedagade hotellet är som en isolerad värld där det ligger uppe på det väglösa berget, bortom resten av samhället. Mina associationer vandrar iväg till Grand Budapest Hotel i Wes Andersons film med samma namn.

    – Bergbanan hit upp tar fyra minuter. Det är tiden det tar att de förflytta sig från en värld till en annan.

    Vi går ut i vårvintersolen till den alpina trädgården som har världens största samling av edelweiss-sorter, den schweiziska nationalblomman som med sin vita färg brukar få symbolisera renhet och skönhet. Paulo vänder sig om och pekar på ett vitt stenhus med gröna fönsterluckor.

    –  Det är doktorsvillan där Luxius Spengler, vår förste chefsläkare, bodde.

    Sedan lutar han sig fram och säger med låg röst:

    – I villan har vi ett bibliotek med gamla böcker. Men vet du, jag måste erkänna, jag kom bara hundra sidor in i Bergtagen

    – Samma här, erkänner jag.

    Tre dagar tidigare började min resa precis som Hans Castorps, romanens huvudkaraktär, på ett tåg på väg söderut från Zürich. I restaurangvagnen satt jag på en stol med svarta lädersitsar vid ett bord med vit linneduk, medan vi for fram på blanka skenor, in och ut genom tunnlar, förbi snöklädda berg, sluttande gröna ängar med betande får och smala svarta kyrktorn, den turkosa Zürichsjön och en vitskummande flod med vita stenstränder. Av servitrisen, som bar på en över­dimen­sionerad plånbok som doftade läder, beställde jag en Feldschlösschen som hälldes upp i ett högt tunt glas som fick en rejäl skumkrona. Jag höll upp glaset mot solen, kisade och konstaterade för mig själv att allt med den här resan redan var mycket lovande. 

    I Landquart bytte jag till smalspåriga Rhätische Bahn och fylldes av en bubblande förväntan på magnifika vyer och världsfrånvänd avskildhet. Så lämnade jag slätten med alla sina ynkliga problem.

    Första delen av Rätiska järnvägen invigdes redan 1896. Fortfarande går de röda tågen från dalarna upp till kur- och skidorterna i bergen. 65 meter höga Landwasserviadukten, som stod klar 1902, är en av de 291 broarna som tågen ilar fram över

    Tåget tog fart uppför berget och det gnisslade, knirrade och tjöt i svängarna mellan cembratallarna. Feta betande rödbruna kor. Forsande bäckar. Och kuprinolbruna uthus och härbren. Så perfekt och estetiskt att det kändes som om jag krympts till en tennsoldats storlek och placerats i en fantasivärld med grön nålfiltsmatta och modelljärnväg skapad av en pedantisk tågnörd.

    Rälsen löpte på höga stenvalvsbroar över djupa raviner, förgrenade sig hit och dit och böjde sig i vida slingor, så att jag ibland såg det mötande tåget slingra sig som en orm på en bit räls långt där nere i dalen och dyka in i en tunnel under rälsen som mitt tåg åkte på.

    Ner ur lärkskogen kom plötsligt en skidåkare på en smal sträng av sorbetsnö och gled jämsides med tåget på sin väg mot stationen i Klosters Dorf, där tåget skulle göra ett kort uppehåll för byte till linbana.

    – Hej, hej, vinkade jag och hon vinkade tillbaka med solen reflekterande i skidglasögonen och staven hängande i remmen om handleden.

    Rhätische Bahn är old school, tänkte jag. För lokföraren lutade sig ut genom sidofönstret och signalerade ofta och länge för att skrämma bort stenbockar och hjortar från spåret. Dörrar öppnades med manuell mekanik och toaletten hade ett rör rakt ner mot makadamen och sliprarna på banvallen. 

    I Davos står jag i förbindelse med det förflutna. Läser i guide­boken om den tyske läkaren Alexander Spengler, pappan till Schatzalps husläkare, som 1853 konstaterade att klimatet i den här delen av Alperna var perfekt för att behandla lung­sjukdomen som plågade allt fler européer och bestämde sig för att bygga hälsohem för storstädernas hostande och blek­siktiga borgerlighet. Och jag läser om det allra första tåget på Rhätische Bahn som 1896 tog sats nere i dalen för att slingra sig upp hit till kurorten där den verkligt sjuka men också inbillat sjuka kultureliten börjat resa till för att vila upp sig.

    Sju vintrar på 1880-talet tillbringade Skattkammarön- och Dr Jekyll och Mr Hyde-författaren Robert Louis Stevenson i Davos och 1895 kom Arthur Conan Doyle, upphovsmannen till Sherlock Holmes, tillsammans med sin lungsjuka fru Louisa Hawkins, som senare hostade ihjäl sig.

    Och 1912 anlände en lungsjuk Katia Mann med sin man Thomas i släptåg. Hon tog in på Waldsanatorium, medan han, som var frisk, fick checka in på pensionatet bredvid. Medan hon umgicks med sanatoriets junkrar, friherrar och professorer satt han ensam på sitt pensionat och läste breven som hon skrev till honom, trots att det fysiska avståndet mellan dem var mindre än 100 meter. Han blev nog lite sotis när han läste och fantiserade om hennes umgänge, med tanke på alla herrar som omgav henne. Så började han plita på en ny bok, kanske för att döva sin ångest och oro.

    Exakt 106 år senare klampade jag in på samma sanatorium, som nu bytt namn till Waldhotel, hälsade med ett gruezi och bad att få ett rum. Till skillnad från huvudpersonen i boken som Thomas Mann började skriva här tänkte jag inte stanna i tre veckor, utan bara fyra dagar.

    Men vem vet, tänkte jag, kanske blir jag bergtagen och stannar längre.

    Hotel Schatzalp. Inga high-tech-nyckelkort här inte.

    Mellan Waldhotel och Shatzalp, Davos två anrikaste hotell, båda med ett förflutet som kulturelitens favoritsanatorier, går en vandringsled som inte bara knyter samman nu med då utan också sommar med vinter. För här kan man vandra oavsett tid på året.

    Och vad har man döpt leden till? Thomas Mann Promenade förstås. 

    Jag knyter på mig vandringskängorna och ger mig en morgon ut på en litteraturhistorisk alpvandring. Davos, Europas högst belägna stad, brusar hårt och grått nere i dalen. Här uppe susar det mjukt i de mäktiga granarna, sjunger en bofink sitt melodiösa tsip-tsip-tsip, knackar en hackspett in takten mot en trädstam, knastrar gruset under kängorna.

    Jag läser på skyltarna längs leden om Hans Castorp, den berömda romanens huvudkaraktär, alpstaden Davos litterära alterego. Romanfiguren funderar på vad som hänt med honom sedan han lämnade slätten och kom till bergen och förtrollats av den "stillastående evigheten" och blev kvar i sju långa år.

    De som inte var lungsjuka när de kom hit var det när de åkte härifrån, berättar hotelldirektören Maria Coli.

    I Jatzhütte är livet en fest. Technomusik pumpar ut ur högtalarna på terrassen medan bartendern i utomhusbaren med 2 590 meter höga berget Jakobshorn i blickfånget steker racletteost och serverar Weissbier i bängliga plastglas.

    Festen har redan pågått ett tag trots att det är flera timmar kvar tills liftarna stänger. Det doftar marijuana, cigarr, grillad ost och snö som sakta smälter i den gassande eftermiddags­solen. De flesta verkar inte ha några ambitioner att återvända till pisten. De har tagit av sig jackorna och slagit sig ner i solstolarna med sina mjuka krulliga lammfällar. Där sitter de lojt i t-shirts och solskyddsfaktor 50 och betraktar bergs­topparna med blank vårsnö. Då och då, när lättjan blir besvärande, reser de sig och dansar pjäxdans framför dj-båset till tunga monotona basrytmer som överröstar allt annat.

    Bartendern berättar att skådespelarna Emma Watson och Leonardo DiCaprio, förre brittiske premiärministern David Cameron och prins Charles brukar åka skidor i de här backarna

    – Och vill du spana in ännu fler kändisar ska du resa hit i slutet av januari då World Economic Forum nere i kongress­centret i stan lockar hit världens rikaste och mäktigaste, tillägger han. 

    – Ho, ho, hey, vilket party va? ropar plötsligt en man i hatt och mossgrön filtkavaj, som jag först försöker ignorera eftersom jag fördomsfullt tänker att "ja, ja, någon ska ju vara festens galning".

    Men snart fattar jag att jag mött ännu en turist som anser sig ha både snille och smak och en viktig samhällsposition. Han presenterar sig som Gober Freiherr von Shibensky och berättar att han till vardags är kirurg på universitetssjukhuset i Wien och jobbar med välgörenhet för fattiga sydafrikanska barn. Han och hans kompis är stammisar i Davos.

    – Klart jag har läst min Thomas Mann, säger kompisen och puffar på sin jättelika cigarr.

    På Belle Epoque Restaurant på Schatzalp känns det som om klockan stannat på 1924.

    Waldhotel, förebilden för sanatoriet Berghof i Bergtagen, grundades av baron von Gemmingen och är fortfarande i den adliga familjens ägo. I Dr Kokowskys Bar, döpt efter en av karaktärerna i romanen, slår jag mig ner i den svarta läder­soffan, mittemot hotelldirektören Maria Coli som satt sig i den blåblommiga länstolen med guldiga applikationer.

    Vi har precis gått en runda och tittat på behandlingsrummet med museal medicinsk utrustning, som kvartslampor och en inhalator som eldades med kol för att bilda ånga för patienterna att andas in. Vi har också betraktat spottkoppen som kallades Blauer Heinrich som patienterna alltid skulle bära med sig. Och vi har gått ner i vinkällaren – "Den bästa i hela Graubünden", enligt Maria – där doktor Friedrich Jessen en gång i tiden utförde operationerna som gick ut på att lossa lungan från sina fästen och sedan sticka in en lång nål i bröstkorgens hålrum för att blåsa in rök, vilket fick sjukdomsförloppet att sakta in, men inte helt avstanna.

    Efter andra världskriget kom streptomycinet och andra antibiotika som inte bara sköt upp döden, utan ställde in den. Sanatoriernas dagar var därmed räknade. Varför utsätta sig för en massa dyra och tvivelaktiga behandlingar på fjärran ort när doktorn där hemma kunde skriva ut tabletter som gjorde underverk?

    Antik medicinsk utrustning för TBC-patienter på Waldhotel.

    1957 skrevs den sista tuberkulospatienten ut. Ombyggnaden gick ut på att utplåna spåren av sjukhuskänsla för att istället bli ett skidåkarchalet i tidens trärena stil. Men i takt med att sjukdomen började elimineras från Europa blev minnena från sanatorietiden mindre smärtsamma och mer insvepta i ett nostalgiskt skimmer. För fem år sedan bestämde man sig därför för att återskapa 1910-talets sjukhusjugend. De gamla sanatoriemöblerna plockades upp ur källarförrådet, väggarna blev åter vita och matsalens gamla vitputsade kassettak, som sedan femtiotalet dolts bakom plankor i furu, fick åter se dagens ljus.

    Arkitekten satt tillsammans med baronen och tittade på gamla svartvita bilder för att skapa rätt känsla av världen av igår.

    Det slår mig att det som på den tiden ansågs vara evidens­baserad vetenskap idag snarare betraktas som humbug. Förutom att ligga och stirra på utsikten skulle patienterna nämligen bälga i sig mjölk. För det hade doktor Jessen ordinerat.

    – Sex gånger mellan gryning och midnatt skulle de dricka komjölk. Sammanlagt hällde de i sig mellan en och en halv och tre liter mjölk om dagen, berättar Maria Coli.

    Men mjölken var opastöriserad och spred därför tuberkulos snarare än botade den. Dessutom smittades de intagna av varandra.

    – En del av de som kom hade någon sorts infektion, men inte tuberkulos. Efter ett tag här hade de dock det.

    Kom de levande härifrån kunde de briljera med sin sanatorie­vistelse som en trofé. Att de varit på kur i Davos var fint värre. En som varken hade tuberkulos när hon anlände eller blev smittad under sin vistelse var Katia Mann.

    – Hon kom tillbaka långt senare, på sextiotalet, och bad att få titta på de gamla röntgenplåtarna på hennes lungor tillsammans med en läkare, som kunde konstatera att hon aldrig haft tuberkulos.

    Vilket förstås är ödets ironi, eftersom det var hennes upp­levda sjukdom som gjorde att hon överhuvudtaget reste till Davos med sin man, som här skrev den tyskspråkiga 1900-­talslitteraturens kanske mest betydelsefulla roman.

    Maria Coli avbryter mig i mina funderingar, eftersom hon tycker att det räcker med litteratur- och sjukdomshistoria för idag.

    – Ska du smaka ett av våra Graubündenviner ska du absolut testa en av våra mustiga Pinot Noir, säger hon glatt.

    Davos har fem skidområden. Parsenn, som förbinder Davos med Klosters, har längsta backarna. Här erbjuds early bird, det vill säga guidad skidåkning i jungfruliga backar, innan liftarna och pisterna öppnar för alla andra.

    Brungladorna svävar över Davos Dorf. Solen slickar det 2 853 meter höga berget Weissfluh. Den slamrande gula skidbussen stannar och släpper av en familj med skidor och stavar i händerna. Liftarna öppnar egentligen först om två timmar, men tillsammans med bergsguiderna Dora och Ruedi Büschlen ska vi prova på en early bird och åka upp före alla andra och kasta oss utför de hårda ännu orörda manschestermönstrade pisterna.

    När vi står på toppen räcker Ruedi mig sin kikare.

    – Där kolla! säger han och pekar på bergsryggen norr om Schwarzhorn. Ser du?

    Jo, jag ser. Sju alpstenbockar med sina karakteristiska krökta horn som går och betar i de snöfria fläckarna i söderläge.

    Att vi skidåkare och stenbockarna kan samsas på samma berg känns som ett gott tecken för den biologiska mångfalden. En gång i tiden var det nästan kört. I början av 1800-talet hade intensiv jakt gjort att stenbocken var försvunnen i hela Alperna, med ett enda undantag. I italienska Gran Paradiso (idag nationalpark) fanns det 100 djur kvar. Två italienska naturvårdare lyckades övertyga myndigheterna om att fridlysa dem, vilket Italiens kung Viktor Emanuel II gillade och utnämnde sig själv till stenbockens beskyddare. Resultat: idag finns det nästan 40 000 stenbockar i alpregionen. Och precis varenda en av dem är släkting med de som en gång i tiden fick en kunglig beskyddare i Rom

    Ensamma i backen sicksackar vi oss euforiskt upprymda ner mot dalstationen och lämnar dagens allra första skidspår efter oss. Sedan fortsätter vi ner i gran- och tallskogen, där det brant sluttande alplandskapet blir allt snöfattigare och allt lerigare ju längre ner vi kommer. När vi efter en halvtimmes oavbruten njutningsfull utförsåkning närmar oss botten av dalen slår varm luft och doften av barr och gödsel emot oss. De lössläppta bäckarna forsar allt livligare på båda sidor om snösträngen. Så hör jag en tågvissla och ser det röda Rhätische Bahn-tåget som kommer åkande på rälsen som löper parallellt med pisten.

    Jag höjer handen och vinkar till passagerarna i första klass. De vinkar tillbaka. 

    Katia och Thomas Mann två år efter att Bergtagen kommit ut. Foto: IBL

    Evig snö och litterär upphöjdhet

    När Joachim Ziemssen förklarar Davos storslagna läge i bergen för sin kusin Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen, då låter det så här:

    "'Där på andra sidan, till höger om Schwarzhorn, den där toppen, har du till och med en glaciär, ser du det blå än? Den är inte stor, men det är en glaciär, så som den skall vara, Scaletta-gletschern. Piz Michel och Tinzenhorn i luckan – dem ser du inte härifrån – ligger också ständigt i snö, året om.'

    'I evig snö', sa Hans Castorp.

    'Ja, i evig, om du så vill. Jo, nog är det högt alltsammans.
    Men du får inte glömma att vi själv är rysligt högt uppe.'"

    Bakom reportaget

    Per J Andersson har en förkärlek för platser som minner om svunna tider. Hans högsta önskan är att få checka in på excentriska och anrika Hotel Badrutt i jetsetskidorten St Moritz. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!