• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Schweiziska Davos – från kurort till skidmecka

    En gång i tiden reste lungsjuka med känsla för snille och smak till Davos i schweiziska Alperna. Vi packade skidorna och vandringskängorna och tog rygg på de burgna och betydelsefulla för att ta reda på vad det blivit av Europas hetaste kurort och högst belägna stad.

    Schweiziska Davos – från kurort till skidmecka
    Davos – sjukt vackert. Foto: Johan Marklund

    När man betraktar världen uppifrån Hotel Schatzalp känns den så full av stress, jäkt och oviktiga problem. Vad håller de egentligen på med där nere i dalen? Jo, de springer hit och dit, blippar och klickar på sina skärmar, arbetar, shoppar och strävar, utan att för den skull komma ett uns närmare den verkliga insikten. Riktig frid och sann lycka vet de inte ens vad det är. Annat är det i den stillastående friden här uppe, ovan molnen, ovan vardagslivets jämna plågor, ovan allt.

    Jag sitter på Das Terrassenrestaurant, blickar ut över slutt­ningen som går under benämningen snöstranden och smuttar på en cappuccino. Alpkajorna surrar, snön bländar och smältvattnet droppar. En ensam skidåkare sicksackar sig nerför berget. Så drar molnen in i snabb takt, ett diffust ulligt grått täcke som bäddar in och avlägsnar oss från verkligheten där nere.

    Jag slår upp Thomas Manns roman Bergtagen, eller Der Zauberberg som den heter i original, en nästan tusen sidor tjock och ett kilo tung tegelstensbok från 1924, och får genast en känsla av otillräcklighet. Kommer jag någonsin att nå sista sidan?

    Så börjar jag läsa: "En enkel ung man reste en gång på högsommaren från Hamburg, sin fädernestad, till Davos-Platz i Graubünden. Han for för att hälsa på i tre veckor."

    Det finns förstås byar som ligger högre. Men Davos, på 1 560 meter över havet i schweiziska kantonen Graubünden, är faktiskt Europas högst belägna stad.

    Mannen, den påhittade romanfiguren Hans Castorp, kom för att besöka sin kusin som drabbats av lungtuberkulos, på sin tid en av Europas dödligaste sjukdomar. I den friska alpluften kunde man få lindring tack vare en diet på regelbundna och rikliga måltider, våghalsiga operationer, enorma mängder mjölk och fridfulla liegekuhren, som innebar att man bäddades ner under dubbla eller trefaldiga lager kamelhårsfiltar, sida vid sida i solstolar på de avlånga balkongerna. Och där låg man och andades ren luft och tittade på alputsikten, gärna sex timmar om dagen. 

    Lika lekande litterära och svävande intellektuella som sam­talen tedde sig där på balkonger och i salonger, lika grymma var bakteriernas framfart i gästernas lungor.

    Det fanns en lucka på hotellets baksida där liken plockades ut – minst hälften av alla intagna dog – för att forslas på en kälke på en tre kilometer lång schlittelbahn ner till samhället. Under tiden satt de ännu levande i matsalen, åt nyskördad sparris, oxsvanssoppa och glüweinsorbet och diskuterade existentiella frågor om humanism, nationalism och radikalism, brännheta frågor åren före första världskriget.

    Det är tveksamt om de långa och dyra hälsokurerna över­huvudtaget lindrade sjukdomen, men en sak är saker: på vägen mot undergången fick gästerna nya insikter om livet. 

    1860 öppnade första kurhotellet för lungsjuka. Första bergbanan, som gick upp till Hotel Schatzalp, invigdes 1899 och inspirerade Åre att bygga ett liknande bergståg. Världens första släplift, en så kallad J-krokslift, invigdes i Davos 1934.

    Schatzalp var Europas lyxigaste sanatorium när det stod klart vid förra sekelskiftet. Egen bergbana nerifrån byn, golvvärme, uppvärmda toasitsar, hiss och elektricitet i alla rum. Det sparades inte på bekvämligheterna eftersom man ville locka den mest bortskämda falangen av Europas bourgeoisie.

    – Thomas Mann nämner hotellet flera gånger i sin roman, säger Paulo Bernardo stolt där vi sitter i X-ray Bar med sina påträngande blodröda väggar.

    Paulo jobbar inte bara här, han bor också sedan sex år tillbaka på hotellet, vars enda förbindelse med resten av världen är en kälkbana och en 120 år gammal bergbana.

    – Allt är gammalt här, utbrister han entusiastiskt. Möblerna är original från invigningen, hotellet har inte renoverats sedan 1963, jo förresten, en matta byttes ut 1973, och våra egna skid­liftar är från femtio–sextiotalen.

    Det bedagade hotellet är som en isolerad värld där det ligger uppe på det väglösa berget, bortom resten av samhället. Mina associationer vandrar iväg till Grand Budapest Hotel i Wes Andersons film med samma namn.

    – Bergbanan hit upp tar fyra minuter. Det är tiden det tar att de förflytta sig från en värld till en annan.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!